43:XX på Sylvester

Att springa ett millopp utan någon som helst fartträning de senaste månaderna blir en kamp från steg ett. Således blev årets Sylvesterlopp årets tyngsta lopp. Oxå årets enda millopp.
Jag tackar för alla heja-rop och även om jag inte var snabb så var jag i alla fall matchad å snygg ;-) Nu, låt 2013 komma för FAN, jag är redo!

På sega ben mot Sylvesterloppet

Ja imon så smäller det!

Och ja, jag ska precis som det står på Sylvesterloppets hemsida springa i kjol:

Oavsett väder så kommer kjolen fram när det är tävling, fattas bara ;-) 

Fast det är rätt så sega ben idag kan jag säga. 26 km löpning igår i Änggårdsbergen (2 km transport på asfalt och 24 km i "bergen") på ren isgata (knögglig is och ingen slät alltså) med mycket regnvatten ovanpå gjorde att HELA kroppen fick jobba. Sista 6 km var Tine och jag så trötta i benen att detta bara kan liknas vid tröttman i slutet av Lidingöloppet eller ett maraton (den liknelsen kom TIne med för jag har ju ännu inte sprungit något maratonlopp). Utan Icebugs hade detta passet ALDRIG kunnat gå att genomföra. Kul var det då att läsa i Göteborgs Postens lördagstidning Två Dagar att även Icebugs VD springer i Änggården på lördagsmorgnar: 

Idag så får det bli lite teknikträning i bassängen med hopp om att gårdagens stelhet ger med sig så att kjolen inte skämmer ut sig helt imon :-P 

Bergsgeten ger ingen årskrönika

Det skrivs årskrönikor och topplistor inför att nu 2012 börjar närma sig sitt slut men här på min blogg blir det ingetdera. Jag vill nu lämna detta året bakom mig. Ett år som började så bra men som sen kantats av fotskador och jobbiga saker på det privata planet. Så ring klocka ring och ring in det nya året.

Jag känner på siffran, 2013, det känns bra. Ska bara klara av det där loppet på nyårsafton först. Inga förhoppningar om någon bra tid utan mer att det blivit tradition att springa.

Jag kallas av en av mina allra bästa vänner för Bergsgeten. Smeknamnet "uppkom" på någon av våra rundor i terräng där jag utan problem segade mig uppför backe efter backe och hon halkade efter. Till saken är att hon är en j-vel på att springa på platten så av mig fick hon smeknamnet Gasellen.

När vi var på Museum of Natural History i New York (delar av det ses för övrigt i "Night at the museum") så såg jag denna monter med just Mountain goat:

Och bästa Lena (som Gasellen heter) kunde inte ha mer rätt i sitt val av smeknamn. För jag är bra på att springa i terräng men man kan även se det ut ett annat perspektiv. Bergsgeten kämpar och tar sig fram där ingen annan kan och det är så jag vill se mig själv 2013. Att jag övervinner hinder på vägen och når toppen. Den ser lite ensam ut den där geten men precis ovanför ser man två till: 

För jag är inte ensam. Jag har stöd från många håll och även om de inte kommer klättra i berg med mig vet jag att de tar emot mig om jag faller. 

Så hejdå 2012 och välkommen 2013! Mot nya berg att ta sig uppför med kjolen på och den i övrigt matchande oufitten till för även om jag är en get så vet jag betydelsen av att vara snygg i bergen och ha de rätta klövarna (skorna) på sig :-) 

/Bergsgeten 

Till Farmor

Idag på julafton strax innan lunch sprang jag genom Västra Kyrkogården, passerade graven med namnet "Frisk", ned genom Nya Varvet, under Älvsborgsbron och hem genom Majorna för att återigen landa hemma precis vid Slottsskogen.

Under hela runda tänkte jag på min farmor. Vi firade alltid julafton hos henne ändå fram till julen 1994. Sommaren 1995 så gick hon bort och julen 1995 måste nog gå till historien som en av de mest absurda jular någonsin i vår familj. Något som jag dock inte tänker berätta just idag utan det får bli en annan gång.

Min farmor Maja, ja så hette hon, överlevde sin man, min farfar Harry (känns namnet igen?) med exakt 20 år. Han gick bort sommaren 1975, dagen innan min mammas födelsedag. Han hade för övrigt två födelsedagar precis som min pappa, but that´s another story för ett annat tillfälle det med ;-)

Min farmor var den bästa diplomaten som höll ihop släkten och det var hon som alla lyssnade på i alla lägen för hon var så klok och trygg. Efter hennes bortgång blev inget sig likt utan det blev bråk och hårda ord och idag har jag inte så mycket kontakt med min pappas släkt. Tråkigt men sant.

För henne betydde hennes barnbarn allt. Hon hade ett gammalt piano i sitt finrum och ovanpå detta så hade hon kort på alla sina barnbarn som hon var så stolt över. Hon hade alltid tid för oss och många var de gånger som vi fick vara hemma hos henne när hon hade bakdagar (då satt jag i trappen där hon ställt allt för att svalna och jag tyckte att jag var i himlen), sylt och saftningsdagar eller något annat som hade med mat att göra. Ibland skickade hon iväg mig till affären med en inhandlingslista och hennes börs. Jag skulle köpa det som stod exakt på listan och sen skulle jag redovisa pengar och kvitto. Tyckte hon att det tog för lång tid så skällde hon på en när man kom tillbaka och hon kollade extra i sin börs att man inte tagit några kronor och köpt godis.

Hon hade alltid sju sorters kakor i stora plåtburkar med smörpapper mellan varje lager kakor och man fick bara välja tre, inte mer. Inget frosseri här inte. Till jul när jag var liten fick jag en flaska 33 cl Apotekarnes Julmust. Själv blandade hon julöl och julmust.

Hon hade ett litet men hemlagat julbord och på kvällen åt vi alltid lutfisk. Åsså tittade vi på hennes favoritprogram "Karl-Bertil Jonsson julafton".

Jag förstår nu att de där jularna var en trygghet och att de format vem jag är idag. Jag känner att jag vill ta över stafettpinnen och några skrattar åt min "julfascism" men det skiter jag i.

Så idag på passet gick mina tankar till min farmor. I år när jag känt mig ledsen, ensam och otrygg så har jag tänkt på henne. Hon som gav så mycket till oss alla i familjen och som för alltid kommer att vara så saknad. Så om jag fick önska mig bara en sak skulle det vara att hon suttit hemma hos oss idag och att jag hade fått bjuda igen för alla jular som hon gett mig så mycket.

Efter passet tog jag fram och tittade på mina favoritkort på henne. Det när hon var ung och står brevid sin bästa väninna och det när hon var gammal och sitter i den där stolen som hon alltid satt i när hon var hemma hos mina föräldrar. Jag känner hur hon sitter och tittar ner på oss och skrattar åt det faktum att hennes barnbarn Eva är galen i grönkål och propsar på att göra allt själv. Jag tror nog att hon är glad och faktiskt stolt.

Så tack Farmor för alla fina jular och andra ögonblick - jag saknar och älskar dig så mycket!

Tålamod är inte min favoritdygd

Nä, jag kunde inte vänta med håret så idag åkte nästan allt av. Svart eller vitt that's me lixom.

Vad säger ni?

Å för er som inte ser allt det gråa som är på väg ut så blir det ett foto bakifrån/från sidan så att ni VERKLIGEN ser!

Ha en fin fredag!

På dagen en månad i förskott

Så kom då äntligen det där beslutet. Beslutet om vad som händer med de som inte fick springa ING NYC Marathon 2012. På dagen en månad innan min födelsedag den 20 januari.

Det finns tre alternativ att välja på och att jag väljer nummer 2 och 2013 är ju helt klart redan nu även om man får till den 25 januari på sig att bestämma sig.

Glädjetårar kommer nu. Inga mer kommentarer nödvändiga.

Nedan mailet med de glada nyheterna:

10+10+10 = löpbandsdöden?

Igår var det simteknikträning på Valhalla (jag hörde hela tiden Coach A-K´s ord: patient hand, patient hand) och idag så har jag varit på gymmet. Jag passade på att ta denna bilden snabbt innan jag körde deadlifts (=marklyft) med en 28 kilo kettlebell:

Folk tittar lite konstigt på en när man tar kort på sig själv på gymmet, hahaha. Wonder why? 

Började i alla fall dagens gymövingar med 30 minuter på bandet: 10 minuter i 5:00 fart, 10 minuter i 4:17 fart och avslutningsvis 10 minuter i 4:00 fart. De sista minutrarna var en kamp kan jag lova, men kanske inte så mycket flåset som att jag var på väg att dö löpbandsdöden. Hur mycket jag än försöker att INTE titta på displayen så går ögonen ditåt var femte sekund! 

Passade idag även på att väga mig och se där + 2 kg - kan det vara all styrka som ger resultat eller kanske för mycket degätande? Idag testade jag i alla fall att göra en chin i ribbstolen och lyckades dra mig själv upp 10 centimeter, det går framåt (ni ser väl armarna på bilden ovan?)! Snart ska jag klara EN i alla fall - fast fortsätter jag gå upp i vikt så blir ju det där en svår balansgång!

Har fått hem en bok som jag beställt via amazon.com som jag ska försöka hinna läsa i jul: 

Skriven av en amerikansk sjukgymnast som verkar ha många strängar på sin lyra förutom att han är en duktig idrottare själv. Återkommer om jag tyckte den var bra. 

Nä, nu får jag nog lägga på en rem - har bara handlat EN julklapp än så länge. Tur att jag är ledig imon :-O 

Julsnackpass med Claes

Igår så började jag dagen med en morgonjogg med bästa Sofia och hennes hund Eddie. Läs gärna hennes inlägg om detta HÄR.

Sen var det frukost med en god vän och dagen var en underbar dag trots att det var måndag.
På kvällen var det bokklubbsträff hemma hos mig och då gjorde jag grönkålschips:

Mycket uppskattat som tilltugg till julskinka och lite annat julbetonat som jag fixat.

Idag har jag julsnacksjoggat med bästa Claes. Claes är nästan som en del av jogg.se - han följer ca 50 personer och skriver kommentarer och peppar på alla dessa joggkompisars pass. Man kan nästan kalla honom för Mr jogg.se
Nu under hösten har han tagit ett litet break men är nu på väg tillbaka igen. På hans första pass för någon vecka sen så var det typ 25 likes direkt. Han har varit saknad av många.  Så idag skulle vi upprepa förra årets pass som vi gjorde vid ungefär samma tid även om vi båda nog inte är i storform. Så det blev 13,6 km där det inte ens var en sekunds tystnad. Vid en tävling om vem som snackar mest under ett pass så skulle det nog bli dött lopp mellan mig och Claes, haha. Tack för underbart sällskap - du är en mycket fin människa som många uppskattar och vi är många som är glada för dina små peppande kommentarer på våra pass!

Nu ska jag öppna den här burken, hörs imon!

Det närmar sig...

Ja, idag är det tredje advent och julen närmar sig med stormsteg.
Någon julstress har inte infunnit sig men i veckan då jag ska handla all mat och julklappar så kommer det nog att infinna sig en viss nivå av detta.

Även två lopp närmar sig. Sylvesterloppet (10 km) på Nyårsafton och Sandsjöbacka Trail Marathon (43 km ) den 20 januari.

Jag kommer inte kunna matcha min tid på Sylvesterloppet från förra året på 41:07 men jag vill inte bryta den fina sviten med flera lopp på raken så jag får kommer att ta mig runt och att hamna bland de 10 bästa känns som en omöjlighet i dagsläget.

Vad gäller det långa trailloppet så ska jag springa detta tillsammans med Tine. Vi satsar på att ta oss fram i den takt det går. Det är en väldigt svår slinga att springa och råder det värsta vinterväderlag så komplicerar detta loppet ännu mer men det ska bli kul. För jag tror att min fot är redo för det. Igår sprang jag 15 km tillsammans med just Tine i Änggårdsbergen och det snöade ganska mycket så det var extremt tung löpning. Pulsen låg hela tiden högt men inte tempot och höftböjaren fick jobba extra när man fick lyfta benen så mycket hela tiden för att ta sig fram. Det ultimata testet blir nästa helg då vi kör två varv, dvs 26 km. Klarar foten detta så blir det ok to go för Sandsjöbacka.

Idag har jag sprungit mitt första långpass på nästan två månader. 24,5 km i 5:30 fart. Fast det var väldigt varierande tempo pga underlaget. Ena stunden barmark, nästa fläckvis med is och sedan det värsta: REN ISGATA. Foten känns lite nu efteråt men mest känns det i låren, kombinationen av passet igår och längden på dagens pass så klart.

Grått, grått var vädret idag som ni kan se på bilden här som är tagen vid Nya Varvet strax innan Älvsborgsbron:

Men grått var inte mitt humör. Jag kan springa nästan obehindrat igen så inte ens denna gråmulna slaskdag kunde dra ner mitt humör. 

En annan humörhöjare vann vi på Jul på Liseberg i torsdags: 

Den stora Anthon Berg asken innehöll fyra lådor det finaste urvalet av dessertchoklad. Att jag älskar Anthon Berg är ju ingen nyhet (mandelägg anyone?) så detta var en perfekt tidig julklapp och ja, jag erkänner en låda är redan uppäten men nu får jag skärpa mig - något ska väl kunna tas fram på julafton efter all julmat? ;-) 

Metamorfos

04:30, 04:35, 04:35 & 04:40 - starttid på veckans morgonjoggar. Imon blir det gymmet.

Det finns flera tankar bakom mina morgonpass som jag skrev om i mitt förra inlägg. Sen finns det några skäl till men de behåller jag för mig själv.

Ni som läst min blogg ett tag vet att 2012 varit ett tungt år för mig och mitt hopp är 2013 kommer att bli ett kanonår. Det behövs vissa förändringar som lägger grund för att 2013 ska bli just det år som jag vill och vissa kan/kommer jag skriva om här i bloggen. Vissa andra är mer privata så de är mina som inte blottas här.

För att markera denna förändring som jag hoppas kommer att ske så har jag även valt att påbörja en förändring som syns lite mer på utsidan då jag igår klippte av mig mitt hår:

Så här kort är det nu. Kan inte ens sätta upp det i en tofs. 

När jag kom till jobbet imorse så var det en del chockade blickar! 

Även om denna förändring är en ytlig så handlar den även om det inre. Att acceptera mig själv och att jag inte längre är 20. Den 20 januari så blir jag faktiskt 42. Jag är inte längre brunett. Jag har 75% (!) grått/vitt hår och det sliter så mycket att hålla på att färga att nu får det vara slut. Att bli gråhårig tidigt i livet finns både på min pappas sida (han blev gråhårig när han var trettio och det är så jag alltid kommer ihåg honom från min barndom) men även min mammas sida. Dock ingen tunhårighet. Båda mina föräldrar som idag är i 80-års åldern har båda två mycket kalufs fortfarande. 

Även stress påverkar att man får gråa hår så 2012 har väl även det lagt sitt till mina ärftliga drag och påskyndat processen.  

Så jag omfamnar då detta trots att sonen är emot det och tycker att jag kommer att se gammal ut. Det är ingen process som kommer ske direkt, kanske mer ett år. Det går inte att färga av mitt färgade hår och att bleka det gör att det blir gult (tänk er hundkiss i snö) så jag måste bara härda ut och låta det sakta men säkert växa ut, bit för bit och klippa längderna under tiden. Så jag går emot strömmen att man ska göra allt för att visa/känna sig ung. Jag gör det som känns rätt för mig. Jag vet att det kommer att bli jobbigt och att jag kommer att få tankar om återfall men jag har en god bundsförvant i min frissa (tack J). 

Imorse på min morgonjogg så hade jag tårar i ögonen för det blev visst lite jobbigare än jag trodde så här dagen efter klippet. Jag ser inte mig själv i spegeln och inser att de där förändringarna som jag behöver göra är jobbiga saker. Så det blev en ganska stor symbolik i det där klippet men jag vet att det inte går att göra om precis lika lite som det går att vrida tillbaka klockan för att ändra andra saker i mitt liv. Nu gäller det att se framåt och vara stark. Jag kan klara detta. Och i takt med att det gråa växer ut bit för bit, bit för bit hoppas jag att de andra förändringarna även växer fram. 

/Eva 

Flashbacks från förra året

Det här kortet är taget för precis nästan ett år sen:

Det jag kommer ihåg var att jag på något sätt skulle bevisa att jag varit uppe och sprungit vid den här tiden. 

Ganska precis för ett år sen publicerades även min krönika om just morgonjogg - läs den gärna (igen) HÄR! 

Sen kan man ju faktiskt ifrågasätta om jag verkligen var ute vid just den tiden (kort går ju att manipulera och så även en klocka) men jag hoppas att ni som läser litar på att jag inte ljuger när jag reggar ett pass vid denna tid. 

Igår stod i alla fall klockan på 04:35 och imorse 04:32 när jag stack ut och jag VET att flera av er tycker att jag är en IDIOT som springer så tidigt men för mig är det ett mycket aktivt val pga flera anledningar:  

1. Tidsbrist - finns inga andra luckor pga jobb, julluncher, styrelsemöten, luciafiranden osv

2. Bra för min fot just nu då farten är snigelfart (believe it or not mina morgonjoggar går sällan snabbare än 5:45 fart)

3. De gör wonders för min uthållighet och förra året blev det pb på milen efter en veckas morgonjoggande i Central Park med bästa Lena! 

4. Det är lugnt och stilla och passen blir som en slags meditation

Det mindre roliga med passen är att jag blir så j-vla hungrig resten av dagen att jag nästan kan liknas vid en nyfödd bebis som ska ha mat hela tiden! Jag kan säga att pepparkaksburken i köket på jobbet tar slut ganska fort :-P 

Det blir nog även repris imon oxå. Att föredra är att köra kanske 2-3 stycken i veckan med en dags mellanrum för visst påverkas man av att man inte får så mycket sömn. Jag försöker gå och lägga mig tidigare men ibland hinns det inte med och jag ligger inte där i sängen förrän 23:30 ändå...

Well, nu måste bebisen/idioten tillbaks till smulorna i köket - hörs! 

Framåt!

Igår så var det då dags för mig att återigen springa i mina älskade "berg". Att mötas av sånt här gör att man blir lycklig LÅNGT in i själen:

Som ni ser på bilden var jag ute tidigt och solen höll precis på att komma upp. Jag var så lycklig så lycklig. 

Å jag hade precis tillräckligt med kläder på mig. Jag hade även tagit på mig damasker så att inte någon snö skulle krypa in i skorna: 

Nikes snöflingetights med lite ludd på insidan funkade perfekt! Inga långkallingar behövdes!

Sen måste jag be en person om ursäkt (du vet vem du är). Tydligen så ser jag så arg och fokuserad ut när jag springer att jag inte lägger märke till andra som jag känner när de passerar. Detta är inte första gången som detta händer och jag skäms nästan att jag är så inne i min bubbla att omvärlden nästan slutar att existera. Sen på frågan varför personen inte ropade efter mig så fick jag ett ärligt svar: "Då hade du ju vänt dig om och märkt att jag kollade in din rumpa!" Hahaha, ja det gäller att passa på när jag inte har kjol!

Sen får man inte snyggast rumpa i dessa vintertights utan istället i mina 2XU kompressionstights som jag hade på gymmet idag, hehehe. 

Jag är glad att det går framåt för min fot och idag kunde jag göra en hoppövning som kräver bra fotledsstabilitet och det gick bra. Men jag måste påminna mig själv om att inte skynda för fort så på gymmet idag blev det 20 minuter crosstrainer som uppvärmning istället för löpning. 

Resten av dagen ska nu ägnas åt handbollsmatcher i familjen, tappa upp min hemmagjorda glögg, baka ut den sista delen av min pepparkaksdeg (ja, ni vet jag kommer äta upp hälften vid utbaket) och att baka lussekatter (ja, degätande under denna process oxå, jag erkänner). 

Ha en fin andra advent! 

/Eva 

Uppfriskande to say the least :-P

Ja, -14,8 grader C stod termometern och 05:40 stod klockan på när jag stack ut på min första morgonjogg på nästan två månader. Tur att jag hade buffen över ansiktet för annars vet jag inte om det varit så skönt för kinderna. Is i ögonfransarna är det nya svarta inom löpning ;-)

8 km blev det. Inte mer dels för att det var kallt men även för att jag vill ta det lugnt med foten. Speciellt då jag faktiskt sprang även igår...

Igår simmade jag oxå. Eller ja, ren simning kanske man inte kan kalla det när man använder sig av en platta, inte för att träna benspark som man kanske kan tro, utan för att träna på något som heter "patient hand" inom Total Immersion. Jag simmade inte med plattan hela tiden och ett tag var jag faktiskt i den lilla varma poolen som är grund och körde armteknikträning. Det svåra med att "lära om", eller ja LÄRA BORT det jag kunde innan, är att det känns som om jag är en total nybörjare. Nu vet jag inte ens hur och när jag ska andas. Men det är bara att fortsätta att tragla på, snart släpper det.

Annars hoppas jag på att kunna ta en kortare sväng i Änggårdsbergen imon. Ska bara komma på vad jag ska ha på fötterna; vanliga löparskor, Icebugs Anima BuGrip eller mina Inov-8 X-talon 190...lite klurigt för jag har ingen aning om hur det ser ut där uppe. Kan vara isigt, kan vara bra packad snö, kan bli tal om snöpulsning. Vilka problem, jag bör ju vara glad åt att ju KAN springa där och att det är min favoritdag på veckan, fredag. Så då är jag det, glad alltså - ni med? 

Glömde nämna en sak...

Jo, jag springer igen.

I lördags mellan simpassen blev det 28 minuter lugn löpning ute och igår 40 minuter ute i vinterlandskapet som nu även nått Göteborg.

Så det går således framåt! Det känns i fotleden men smärtan är så liten (eller hanterbar kanske man ska kalla det) att det gick att springa kontinuerligt utan att stanna för att gå.

Att börja springa på vinterunderlag med en instabil fot kanske inte är det bästa men igår så var jag så sugen på att springa att jag sket i det. Jag sprang långsamt, långsamt och det var bara när jag hamnade bakom plogen på cykelbanan som jag gjorde en liten tempoökning, hehehe.

Idag var jag hos min naprapat som hjälpt mig mycket och jag kunde idag stolt visa upp att jag kan stå på ett ben och även göra en tåhävning/gå upp på framfoten på höger sida utan att foten "vobblade" eller gjorde ont. Sen blev det behandling på mina stela vader som faktiskt inte alls är så stela längre! Kan ju vara mitt ständiga "kavlande" men så klart även "avsaknaden" av löpning i träningsdagboken...

Well, i eftermiddag/kväll så får det bli ett litet pass till. Det har kommit mer snö men det är inte is än varför det är gränsfall om det behövs Icebugs. De funkar bäst på hårt underlag, typ frusen snö/is och inte mjukt snöunderlag för där funkar vanliga skor lika bra tycker jag. Ser att det är många som tar fram sina broddskor bara det kommer snö och jag är alltså av en annan åsikt men kanske att jag tar på mig dem i alla fall för att "skydda foten", vi får se.

Ser på Twitter, trådar på jogg.se och andra forum att det verkligen går trend i vissa modeller på skor. Vissa hissas och vips så har alla den skon och alla bara ÄLSKAR den! Skor är ganska personligt och jag har lärt mig vilka skor som passar just MINA fötter och jag har även lärt mig vilka personer som gillar samma skor som jag och således kan få ett bra utbyte av vad gäller skomodeller. Jag skulle aldrig köpa en sko bara för att alla har den.

Vidare vad gäller utrustning så var det dessa tre grejer som jag tyckte var viktigast när jag sprang igår:

1. Min GPS- klocka som jag främst köpte för att kunna använda både vid löpning och simning och jag ville ha en klocka där det var LÄTT att läsa av. Min Garmin 305:a har varit perfekt i det avseendet och det var därför jag valde 910:an som nästa modell. (Igår kollade jag dock bara tiden.) 

2. Min rosa Asics-mössa som har ett hål för hästvans - mycket smart funktion på en mössa för tjejer! Och bra färg som syns i mörkret! 

3. En enklare variant av pannlampa som jag fick av min syster som bor i USA förra julen. Den är inget high-tech men man kan välja hur många av lamporna som man vill ska lysa, hur starkt och man kan även vinkla den. 

Nä, löpning är verkligen ingen materialsport, eller hur? Läs gärna min gamla krönika på jogg.se om detta - den hittar ni HÄR! 

Inte så lätt...

Efter helgens simkurs känns det lite tungt. Jag har under hösten tränat med fel teknik och det är inte det lättaste att radera och direkt göra rätt. Man kan tydligen ta sig framåt i bassängen även med dålig teknik = jag.

Anna-Karin Lundin aka SIMCOACHEN är extremt duktig och att titta på 10 stycken personer i vattnet samtidigt och ge alla feedback, vem klarar det? Detta gör A-K enormt bra.

Det var mycket teknikövningar för att bana in tekniken som heter Total Immersion och igår gick det ok men idag när jag bara försökte på att fokusera på att INTE simma som innan så låste det sig för mig och jag fick ta en "time-out" och bara köra med en platta och sen använda mig av fenor på fötterna för att kunna hänga med alla duktiga deltagare som var där. Många med flera års erfarenhet av simning och det var bara den andra tjejen och en kille till som var mer eller mindre nybörjare utöver jag.

Så jag bryter ihop och kommer igen. Väntar på filmen från igår och idag så att jag själv kan få se hur det verkligen ser ut för jag har ingen aning.

A-K, jag lovar att träna MYCKET så att jag kan ta på mig denna simmössan utan att det blir "dålig reklam" för dig ;-)

Svårt att stå emot

I veckan gjorde jag min pepparkaksdeg och ja, det var svårt att stå emot att smaka alltför mycket på degen men lite smakprov blev det allt, hahaha. Nu har degen stått till sig i kylen och är färdig att bakas ut på det traditionella pepparkaksbaket som vi brukar ha på första advent. Eller pepparkaksdegsätande man kanske ska kalla det? ;-)

Här bild på smeten när den var klar för kylen/min mage:

Något annat som jag hade svårt att stå emot just idag var att springa mer än planerat. Men jag höll mig till planen på löpbandet även om sista 7 minutrarna kanske inte skulle gått i 13,5 km/h (4:26 min/km) men det var en kompromiss jag gjorde med mig själv. Det kändes inte mer när jag körde i denna farten vs de andra två 7-minutrarna som gick i 12.0 km/h (5:00 min/km) fart så jag känner att jag ändå lyckades bra med kompromissen. 

För övrigt så är det intressant hur snabbt man anpassar sig. Efter stukningen så har jag haft ont speciellt när jag gått nedför i trappor och nu när jag är mer eller mindre smärtfri så märker jag att jag ändå går nedför trappan och försöker att inte belasta höger fot. Jag får påminna mig själv om att gå "som vanligt" och våga. Kroppen är enorm på det sättet att den anpassar sig så och faktiskt ganska fort. 

Känner en viss nervositet krypa på mig nu inför helgens simkurs. Speciellt efter att gårdagens simpass inte alls kändes bra. Nästan lite den dåliga känslan man har på ett löppass innan ett lopp och som gör att man inte tror att loppet ska gå bra. Vis av erfarenhet har jag lärt mig att när det är så det är då som det kommer att gå bra. Så jag hoppas på det för jag har inte lust att vara den som de andra får vänta på och som får statuera skräckexempel på dålig teknik. Ni hör hur dåligt självförtroende jag har vad gäller simningen trots att jag under Öloppet faktiskt delvis bogserade en annan person. Well, kul ska det bli i alla fall! Återkommer med full rapport så klart! 

Nu fredagsmys strax! Ha en fin fredagkväll! 

Ett val

Igår kväll så hade halsontet försvunnit så jag bestämde mig för en rask promenad. Och nej, jag reggar inte promenad som träning ;-)

Med Coldplay dundrande i mina öron så kände jag mig stark även om de flesta av deras låtar faktiskt är ganska ledsamma om man lyssnar på texterna. Kanske är det det som tilltalar mig hos dem. Att man när man är som svagast faktiskt även kan känna sig som starkast.

Mycket här i livet handlar om val. Svåra val men även lätta. Igår gjorde jag ett val. I slutet av "promenaden" så kände jag mig stark (speciellt efter att ha lyssnat på "Fix you") och mitt i gångsteget så tog jag några löpsteg. Jag gjorde det för att det kändes rätt och för att jag ville. Ca 300 meter sprang jag i mycket långsam takt innan jag började gå igen. Jag upprepade detta några gånger och det kändes bra. Eller ja, helt bra kändes det ju inte men en stor skillnad jämfört med för bara 10 dagar sen. Det kändes men inte så mycket att det kändes ogenomförbart. Det var som om min kropp sa att det var dags. För jag är inte en förespråkare av vila när man är skadad. Jag alternativtränar direkt och när man är tillräckligt stark tycker jag att man bör börja belasta igen. Upptill smärtgräns och GENOMTÄNKT. Vara uppmärksam på hur det känns DIREKT efter men även DAGEN EFTER.

Imorse kändes det bra. Mycket bra. Så bra att jag bestämde mig för att testa löpbandet på lunchen. 5 minuter gång varvat med 5 minuter löpning i långsam hastighet.

Det gick. Det kändes men det gick. Jag gick inte över smärtgränsen och nu efteråt känns det precis som innan. Med detta menar jag inte att foten är ok men den är redo för att påbörja löpningen igen, sakta sakta och ett steg i taget.

Några kanske skulle kalla mig dum och att det är för tidigt men det bryr jag mig inte om. Det är min kropp,  mina principer och mitt val. Jag skulle aldrig utsätta mig själv för fara eller göra något som skulle förvärra en skada. Jag anser mig själv kunna så pass mycket att mina beslut grundar sig på kunskap om hur kroppen fungerar i kombination med hur MIN kropp fungerar.

För jag orkar inte längre vara den som det är synd om och den som varit med om så tråkiga saker att man börjar gråta när man hör om dem och lägger till kommentaren: Livet är orättvist. Jag vill ta ett steg framåt. Jag vill lämna tråkiga saker bakom mig. Jag vill vara Eva igen. Ni vet den där personen som älskar champagne och deg. Helst dock inte i kombination ;-)

Jag gör ett val. Jag går vidare. Jag ska nu rehabba min fot men även min själ. Jag gör ett val. Med detta sagt så menar jag inte att jag glömmer men nu väljer jag att gå vidare. Med viljans kraft kan man uppnå mycket.

Anmälda!

Jepp, nu är vi anmälda! Dvs den blonda amazonen Maria Frånlund och jag! Vilket team vi kommer att bli!
Nu j-vlar ska det tränas och denna gången ska det fanimig bli målgång (sorry Pata)!

Bara det j-vla halsontet kan flyga sin kos så att jag kan gå simkursen i helgen för Simcoachen...

Det är långt kvar tills loppet men jag längtar redan. Om någon är intresserad kanske det finns någon plats kvar, kolla i så fall in Öloppets hemsida som ni hittar HÄR!

Fötter...

Ja här följer bilder på mina fötter för den som har lust att göra en analys. Två är framifrån varav en med rakt knä och sen böjt (belastat läge). Därefter bakifrån på samma sätt.
Som ni kan se är höger fotled fortfarande svullen både på insidan och utsidan.
Sen kan de som har lust gissa hur jag landar, dvs supinerar jag/pronerar jag eller har jag ett neutralt "istamp". Man kan faktiskt få en fingervisning om detta bara genom att titta på fötterna så här...

Imelda Marcos

Ja, jag har många skor och för att få slut på spekulationer om hur många det är så kommer nedan en bild på mitt skoskåp. Det är bara att räkna lådor, be my guest. FAST, det kan ju finnas lådor bakom OCH det kan ju finnas lådor någonannanstans än på bilden, haha. Mer än så här tänker jag inte avslöja ;-)

Dock kan jag avslöja att helgen varit mycket innehållsrik: vinprovning, träningsvärk, baksmälla, handboll och nu som avslutning halsont - jippee!

Ett kort ögonblick av oaktsamhet x 2

Torsdagen den 8 mars i år körde jag ett fartpass på bandet och i slutet av passet var jag ouppmärksam och trampade snett med högerfoten. Skadad stortåsena blev resultatet som sen ledde till plantarfasciit då just denna senan fäster in i den senplattan.

Jag rehabbade till Varvet och trodde jag var ok bara för att ca 2 km in i loppet dra upp skadan igen. Ny rehab för att kunna klara att springa ING NYC Marathon.

Många mil i skogen blev det och jag lyckades slå nytt pb på LL i slutet september och även på en halvmara helgen direkt efter.

Allt kändes bra förutom att jag började bli väldigt spänd i vaderna pga asfaltsträningen som jag nu börjat med igen. Visst att jag kontinuerligt behandlat mina vader under tiden med plantarfasciit men den här spändheten var resultat av att jag vant mig av med hårda asfalten.

Så kom vi alla fall iväg till New York. Mitt sista pass innan vår avresa fick jag kramp i höger vaden och fick avbryta och var livrädd att min maradebut skulle ställas in. Nu vet vi att den inte ställdes in pga detta utan pga en viss storm.

Efter det beskedet som tog luften ur mig lite så sprang jag bara ETT pass i New York. En lätt morgonjogg på ca 60 minuter och sen när vi kom hem ett åh-pass och sen ett kort och snabbt pass innan jag skulle iväg på bokklubb.

Dagen efter, fredagen den 9/11, körde jag ett simpass på Valhallabadet där jag kände mig som en delfin. På väg till duschen efter avslutat pass så händer det igen. Ett kort ögonblick av oaktsamhet och min fot viker sig IGEN! Denna gången inte på ett löpband utan på ett halt kaklat golv.

Jag förstår att skadorna hänger ihop. Min högra fot är min svaga punkt och när jag är trött, antingen i slutet av ett pass eller EFTER ett pass, så tar min klumpighet över och jag har ingen kontroll.

Nu har det gått två veckor sen jag sprang sist (wetvestlöpning räknas inte som riktig löpning) och i veckan var jag hos den naprapat som hjälpte mig en del med min fot sist. Jag fick bekräftat det jag redan misstänkt. Det är inte bara en vanlig stukning med skadade ledband utan även en nervskada och en sena som blivit utsträckt. Suck.

Senskador är svåra att läka då det måste till ett visst flöde i senan för att stimulera läkningen då senan har mindre blodkärl vs tex en muskel. Vilar du helt blir du stel och den får inget flöde vilket då motverkar läkningen MEN tränar du för hårt blir den överansträngd och du står på ruta noll igen. En svår balansgång. Som jag kan efter skadan i början av året. Repris igen.

Jag vet vad jag ska göra och INTE göra, men igår kunde jag inte låta bli att testa foten i alla fall på löpbandet. Jag ville veta var jag står och jag ville ha en referens för att kunna jämföra längre fram. Jag sprang 20 sekunder, det räckte för att veta. Foten har ingen styrsel alls och viker sig då den är så instabil FÖRUTOM att det gör ont då.
Nu vet jag och jag vet vad jag måste göra. Surt, surt och orättvist.

Mina nya rosa Adios fick agera matchmaker till min rosa tröja på gymmet istället för att flyga fram över löpbandet...än är 2012 års helvete inte över för mig...

"Jag är vacker ikväll"

Den 31 oktober kom Bo Kaspers Orkester (BKO) ut med sin senaste platta som heter "Du borde tycka om mig". Jag har alltid gillat dem. Eller ja, från det att de blev presenterade mig utav en väldigt god vän (du vet vem du är). Vissa texter talar direkt till mitt hjärta och det gör nästan ont att lyssna. Kanske att jag pga senaste årets händelser är mer mottaglig och lyssnar in ännu mer än vanligt. Senaste plattan innehåller, enligt mig, texter som väl skulle kunna överföras direkt på sinnesstämningar jag haft under året. Bara det att en av låtarna heter "Vilket jävla år" säger väl allt ;-)

Fast mest talade nog "Jag är vacker ikväll" till mig. Låten som avslutas med orden som är plattans namn, "Du borde tycka om mig".

Så igår när jag ville vara ifred på gymmet satte jag lurarna i öronen och lyssnade. Faktiskt även när jag körde denna maskinen:

Den som gett mig träningsvärken från hell :-P 

För den som inte vet vad det är för maskin så kan jag berätta att man kan göra dips, chin-ups och pull-ups i den. Klarar man inte att göra det själv så kan man ställa in att den "hjälper" en. Thank God för det! 

Då det finns väldigt lite BKO på YouTube kan jag tyvärr inte lägga in ett klipp på låten här och att länka från Spotify blev visst för tekniskt. Så vill ni lyssna så leta gärna upp låten ändå och lyssna på "visslet" som låter lite som Kent i "Dom andra" men lyssna kanske främst på texten...

"En stjärna av guld det borde jag ha för det jag klarat av

Att jag gjort det så bra

Den resa jag gjorde borde ingen få göra

En stjärna av guld det borde jag ha

Jag är vacker ikväll

Kan ingen se att jag är vacker ikväll

Vacker ikväll

Kan ingen se att jag är vacker ikväll

Jag kan vara stolt

Det borde jag va´

Var nere på noll men jag kom tillbaks

Att vända sig om fastän det gör så ont

Jag tar det från början

Jag kan vara stolt

Så jag är vacker ikväll

Kan ingen se

Att jag är vacker ikväll

Tar på mig nåt jag tycker om

Så andra mänskor ser sig om

Å önskar att det vore dom 

Jag är vacker ikväll

Kan ingen se

Att jag är vacker ikväll

Vacker i kväll

Du borde tycka om mig"

"Vad gör du här?"

Alltså när man får den frågan av någon när man befinner sig inne på gymmet och tränar så tycker i alla fall jag att svaret är ganska uppenbart. Så när jag fick frågan idag, efter andra dagen i rad på gymmet, av en person som jag dessutom känner så tittade jag bara och svarade: "Vad menar du? Är det inte uppenbart att jag är här och tränar?" Kanske lite "kaxigt" svar men jag gillar INTE att bli störd på gymmet och jag är inte där för att stå och småprata, inte ens om min bästa vän skulle komma in.

För några år sen då jag tränade ofta på SATS nära mitt jobb så kom det fram en kille till mig efter ett tag och sa: "Ursäkta att jag stör men jag ville bara säga att jag tror aldrig jag sett någon som är så effektiv här inne på gymmet! Man vet att du är här och värmer upp för så mycket dunkar aldrig löpbandet annars och sen inne på gymmet så drar du fram som en bulldozer! Imponerande! Det var bara det jag ville säga." Jag blev helt perplex men insåg att han hade rätt. Han hade även fattat att jag inte ville bli störd och sen när jag såg honom på gymmet efter det så nickade vi alltid till varandra, inget mer. Han var ganska effektiv själv inne på gymmet. Jag fick sen berättat av en pt jag använde mig av att killen är en av Göteborgs bästa advokater. Det kan jag förstå för han var väldigt fokuserad inne på gymmet, dvs min manlige motsvarighet, haha. Av detta kan man utläsa att jag trots att jag är inne i min egna lilla bubbla visst kollar vad andra gör. Den som säger att den inte gör det ljuger. Läs gärna jogg-Kristers mycket bra inlägg om detta (finns HÄR).

Jag menar se bara på den suddiga bild jag tog igår.

Jo, man ser mig som valde att ta bilden framför mina favoritredskap kettlebellsen. Man ser en kille som gör någon form av spänsthopp och så ser man en annan kille som dricker vatten. Inte så många tjejer, nej. De flesta tjejerna "hänger" vid konditionsmaskinerna eller i stretchrummet och kör lite övningar på pilatesbollar. Enda tjejen som jag såg i det riktiga gymmet, dvs där det finns fria vikter och inte bara en massa maskiner, var en tjej som tränade med en pt. Åsså jag då, hahaha.  

Gymmet i Majorna (F&S) har flera TRX, käppar, kettlebells och många andra bra saker som man kan använda sig av men främst en annan sak som jag älskar; en ribbstol! Förutom att man kan göra bra övningar i den så är den enormt bra att sträcka ut ryggen i. Jag ger F&S Majornas gym full pott och måste erkänna att det känns som om styrketräningen blir mer effektiv på gymmet vs hemma. Beror det på att man "skärper sig" för att man vet att andra tittar (det gör alla, nu säger jag det inte igen, ok?) eller vad? Jag menar jag är verkligen inte den som "fuskar" när jag kör hemma men ändå...

Annars kan man bli väckt av sonen som vill att man ska se PSY framföra Gangham Style på MTV European Music Awards (repris) - bäst var David Hasselhoff som satt på toa i början av framträdandet - orkar inte kolla om det finns på YouTube nu så ni får hålla tillgodo med ännu en sudddig bild, wop wop! 

And the winner is...

Ja, jag måste säga att det här blev ett väldigt svårt val och det stod mellan följande tre kandidater: 

1. Johnny som ville ge klockan till sin fru som snällt sparat till en klocka till honom i smyg och som vill komma igång efter deras andra barn:

"Jag skulle blir hur glad som helst om jag kunde bli den lyckliga. Tanken är dock att skänka den vidare till min underbara fru, som är sugen på att börja löpträna efter sin graviditet. 
Hon hade nämligen under en lång tid smugit undan pengar, krona för krona, för att inte påverka ekonomin. Och för att jag inte skulle märka något, för att kunna köpa mig en ny klocka då min Garmin 305 började tappa stinget. Efter att ha gjort efterforskningar med min bror kom hon fram till vilken klocka jag ville ha utan att behöva fråga mig och köpte sedan en Garmin 310 XT. Var inte alls beredd så min haka träffade golvet på födelsedagen då jag fick den.

Så det som inspirerar mig är med andra ord min otroliga fru och våra två barn. Det äldsta på två år springer gärna intervaller med mig mellan köket och vardagsrummet ständigt skrattandes. Mer löpglädje och inspirerande än så blir det inte för mig."

2. Victoria som varit otursförföjd med sjukdomar och som ville ge klockan till sin man i present då han stöttat henne genom detta genom att ställa upp inte bara för henne utan även för barnen:

"Efter 6 veckors sjukdom orsakat av en sketen visdomstand. 3 inläggningar med iv antibiotika, 3 ytterligare operationer. 3 olika antibiotikabehandlingar. Inläggning på hjärtavdelning pga misstänkt endokardit. En veckas antibiotikafrist. Ny värk, nya röntgenundersökningar och ännu mer antibiotika. Träningsförbud på oklar tid. . Missat Tjurrus, missat Finallopp och idag fick jag reda på att Sylvesterloppet kan du glömma.
Tycker synd om min man som varit låst vid min och barnens sida. Dessutom fyller han 40 snart och jag har ingen inspiration. Han är värd en kul gadget!"

3. Mia som började springa för att dämpa ångest och som ville dela sin story om detta för att kanske inspirera någon annan att börja med löpning:

"Min motivation till att springa är superenkel: Det botar mina ångestattacker. Jag lever ett helt lyckligt och normalt liv som i stort sett bara störs av just denna ångest som då och då kommer smygande och slår ut mig några dagar till det plötsligt vänder och jag mår helt bra igen. Det hjälper inte med medicin och jag har inte lyckats kommit på några traumatiska barndomsminnen hur mycket jag än har försökt.
I somras började jag springa så smått för att få upp kondisen, klarade knappt mer än en kilometer. Men ju bättre jag blev, desto mer upptäckte jag endorfinerna... Och i ren desperation testade jag att springa en gång när jag började må dåligt - och fick uppleva det fantastiska att ångesten hävdes! När jag kom hem igen var jag till och med glad! Sedan dess har jag testat fler gånger och fått samma resultat. Och detta är något jag önskar att jag kunde ropa ut till alla som har liknande problem. Kanske når jag någon genom den här kommentaren.
Som du förstår behöver jag inte klockan främst för att få motivation, men nog skulle den göra mycket för att det ska bli roligare att hålla igång nu när vintern närmar sig och jag för första gången ska springa mig igenom denna eländiga årstid!" 

Alla tre är värdiga vinnare av klockan men jag har efter mycket tänkande kommit fram till att jag ville ge klockan till Mia!   

Johnny - hoppas kanske att du kan låna ut DIN klocka till frugan? ;-) 

Victoria - Krya-på-dig-kram! Jag tycker klockan är lite tjejig och således passar bättre på en tjej, sorry. Din man får den bästa presenten när du blir frisk så kämpa på! 

Mia - Supertack för att du delade med dig och lycka till med klockan! Maila mig din adress så kommer den på posten! 

Tack ni andra som delat med er och som skickat verser med rim och annat ;-) 

Varför så hungrig?

Alltså kan någon förklara för mig varför man blir så hungrig av att simma? Jag kan springa långpass och låta det gå ett bra tag efter innan jag ens börjar tänka på mat men när jag simmat så blir jag ett monster som måste äta DIREKT efteråt och typ VADSOMHELST och MYCKET...

Att man blir extremt kissnödig är ju en fysiologisk process, som jag fått berättat av en god vän som är läkare, beror på att när kroppen kyls ned, i kombination med trycket från vattnet, gör så att ens blodvolym omfördelas så att det merparten hamnar i bålen där våra "vitala" organ finns och då "missuppfattar" kroppen det med att det finns ett överskott som den måste bli av med för att inte överbelasta hjärtat och således skickas signaler att man behöver kissa.

Men det där med att man blir extremt hungrig har jag dock inte fått lika fint fysiologiskt förklarat. ELLER så är det helt enkelt så att jag vant kroppen vid löpning under flera års tid så att det går åt så lite energi att springa och att det är därför som jag inte blir hungrig lika fort. Nu när jag håller på och tragglar crawlteknik så tror jag ju inte att det kostar lite i energi om man säger så...kan kanske vara så, vad tror ni?

Annars fick jag i badhuset idag en kommentar från en kvinna som undrade vad jag gjort på mina vader. Hahaha, hon godtog inte riktigt min förklaring om att det var självåsamkade märken pga tortyrakupressur. "Men varför gör du det om det gör ont?", undrade hon.  "För att jag inte vill ha ont på sikt!", svarade jag. Tror dock inte att hon förstod vad jag menade. Gör ni? Här ett litet suddigt bildbevis:

Någon som vill ha en klocka?

Kommer ni ihåg en gång i tiden när jag kunde springa och även ganska fort? Ja, typ i oktober på Windsor Half marathon? Jag fick strax innan vi åkte till New York hem ett paket i alla fall där det stod: 

I paketet låg det INTE några PENGAR som jag hade hoppats på utan istället den här: 

Jag öppnade paketet och tänkte se vad det var för något men då jag har en gammal dator hemma som inte kan ladda ner några fler program och bara EN usb-port på densamma som är kass så lyckades jag bara delvis få igång klockan. Således har jag ingen aning om hur den funkar eller om den är bra. 

För att förgylla någons tråkiga november så tänker jag nu skänka klockan till någon. Är DU intresserad? Skriv i kommentatorsfältet vad som inspirerar dig och varför just DU ska ha klockan. På fredag bestämmer jag en vinnare! (Hahahaha, känner mig nästan som en "riktig" bloggare nu när jag har utlottningstävling men inser direkt att jag har långt kvar innan jag kan titulera mig en "riktig" bloggare :-P )

Årets värsta pass?

Idag skulle jag hålla i mitt sista F&S måndagspass för terminen men i och med att jag stukat min fot så kunde jag ju inte springa själv utan skulle cykla de delar av passet där vi skulle springa. Nästan samma avslutning som förra terminen då jag oxå pga min fot fick cykla mitt sista pass :-P 

I slutet av uppvärmningen och transportsträckan bort till där vi skulle köra intervall och styrkedelen så får en av deltagarna en akut bristning i vaden och jag får ta fram min linda som jag alltid har i fickan för att snabbt komprimera för att minimera eventuell blödning. Kort där efter så sträcker sig ytterligare en deltagare i baksida lår och jag vet inte vad jag ska göra. Han blir dock bättre efter ett tag och kan fortsätta. Dock måste han vara tillbaka en viss tid på anläggningen varför Tine får springa tillbaka med honom tillsammans med han som skadade vaden på min cykel. Tanken är sen att Tine ska cykla tillbaka till oss som är kvar. 

Vi kör ett tag till men sen är passet över och jag inser att jag måste SPRINGA tillbaka med resterande deltagare till anläggningen innan Tine är tillbaka. Strax innan vi börjar bege oss hittar jag en bilnyckel vid en bänk där vi kört lite övningar och inser att den nog tillhör en av de som avvikit med Tine. Stoppar nyckeln i fickan och börjar springa tillbaka. Eller kanske man inte kan kalla det springa. En av deltagarna frågar om jag brukar springa "så där". 

Jag kämpar på och ca en kilometer innan vi är tillbaka vid anläggningen kommer Tine farandes på cykeln. Tine är förkyld och har nu fått kramp i magen. Stressad av att veta att jag förmodligen börjat springa på min onda fot. 

Som skadeskjutna kråkor lyckas vi ta oss tillbaka igen till anläggningen och glada miner blir det när mannen som skadat vaden får tillbaka sin bilnyckel av mig. Att linka tillbaka med en bristning i vaden och i mörker leta efter sin bilnyckel var nog inte något han var sugen på. 

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta men är glad att passet är över och att vi lyckades ta oss tillbaka. Och foten ja, den tyckte inte det var kul att springa. Den måste vila lite till. Tills dess att den är bättre kan jag ägna mig åt att försöka få bukt med mina spända vader med de här gamla trotjänarna: 

Det verkar gå troll i allt jag gör nu och när t.o.m. andra skadar sig runtomkring mig då är det inte kul. Nästa gång jag håller mitt måndagspass är det 2013. 2013, smakar på den siffran och den känns bra. Bra mycket bättre än 2012. 

Jag kämpar på!

Ja, jag kämpar på. Och det går framåt. Igår kunde jag gå utan att halta och idag när jag körde lite styrketräning i källaren så gjorde det inte så ont i fotleden och jag kunde stå på ett ben utan problem. Jag hoppas att det fortsätter så här bra så kanske jag kan springa i veckan. 

En annan person som oxå kämpar är sonen. Och efter ganska många timmars kämpande så stod "Rådhuset" klart: 

Det är tre våningar och man kan lyfta av varje våning och där finns det en del detaljer om man säger så. På baksidan finns även en hiss. Inhandlades i Legobutiken i New York vid Rockefeller Center och det var verkligen ett bargain, halva priset mot vad samma hus skulle kosta på Legoland i Danmark (Billund). Så nu börjar hans hussamling bli komplett. Nere i källaren har han byggt upp en hel stad. Ni vet en sån där man kan se på YouTube om man söker på "galna" legobyggare i hemmet ;-) 

Ha en fin söndag, nu ska jag tejpa om min fot! 

Tröst i ny förpackning

Efter att idag har kört årets bästa simpass där jag flöt fram längd efter längd i 50 meters bassängen på Valhallabadet så kändes det lite orättvist att jag på väg till duschen på något vänster lyckades göra någon konstig manöver så att jag stukade höger fot. Kanske att jag var trött och att min högerfot pga min tidigare skada är min svaga länk men det kändes oavsett väldigt tråkigt. 

Nu känns det dock bättre när halva dagen gått och att den nu är tejpad. Mitt efterlängtade långpass som skulle sprungits i Änggårdsbergen imon fryser inne. Får se om jag vågar mig ut på söndag. 

Så på kvällens fredagsmys tänker jag trösta mig med den här: 

Visste faktiskt inte att den fanns i "kartong" eller leverpastejburk kanske man kallar det? Kommer ihåg från när jag var liten hur man köpte de där små plastfickorna och hur svårt det var att få ut allt om man inte rev upp hela "påsen". Viss plastsmak fick man räkna med när man tryckte för att få ut det sista :-P 

Man kommer ifrån det fort...

Ja eller man kanske ska säga det rent ut: Kroppen är lat! OCH den anpassar sig fort! 

På en vecka har jag bara sprungit ETT pass. Kommer inte ihåg när detta hände sist och just nu känns det som eoner sen som jag sprang fort och var inne i min löpbubbla. Visst att vi under vår vistelse i New York gått enormt mycket men det är ju mer "vardagsmotion". Eller kanske man ska klassificera det som shoppingmotion? ;-) 

Å inte har jag köpt så många skor heller utan bara dessa två:  

De svarta är Skechers Go Run - lite som ett par Nike Free. Dvs mjuka och fina men till skillnad från Nike Free så har de som små bubblor under. Har gått i dem och de känns helt klart intressanta. 

De rosa är Adidas Adios 2. Visst har varit emot dem då jag gillar ettan bättre men det fick bli ett par ändå då både pris och färg var så "fina" ;-) 

Igår kväll strax innan vi gick på planet i New York satt vi och tittade på de första preliminära valprognoserna som pekade mot att Romney skulle vinna. Det var med rädsla som vi satte oss på planet och t.o.m. sonen pratade med mig flera gånger under resan över och undrade hur det hade gått. Så strax innan vi landade i Frankfurt 08:45 imorse så meddelade vår kapten via högtalarsystemet att Obama vunnit. Nästan hela kabinen började applådera (ja, det kanske var jag som började) och spontana heja-rop utbröt. Det var faktiskt ganska mäktigt och jag fick en tår i ögat. Tack det amerikanska folket att ni gjorde det rätta. Igår blev vi flera gånger "attackerade" på gatan av folk som frågade om vi skulle rösta och på alla stora billboards på väg ut till Newark stod det: VOTE TODAY. 

Så nu kan man slappna av lite vad gäller DET i alla fall. Vad gäller träningen kanske jag bör ta tag i den nu efter en lite avslappnad vecka för nu börjar jag faktiskt känna mig både fet och o-fit även om jag vet att så INTE är fallet ;-) Skärpning Eva - imon får det allt ta och bli LITE mer träning än de där ynka 30 minutrarna du gjorde idag i typ värsta lustempot, ok?