Bild lånad från ÖtillÖ´s Facebooksida
Det var ju inte tänkt att jag skulle köra Utö i år då jag har ett mellanår men när Christina Sundals teampartner drog sig ur så hörde hon av sig till mig och frågade om jag kunde tänka mig att ställa upp.
Jag fick tänka över det lite för att köra med någon man inte kört med innan kanske inte är det mest optimala (även om det finns de som klarar detta utmärkt och faktiskt går och vinner) och inte heller att man inte lagt upp sin träning med detta i åtanke. Dock kände jag att jag ville ställa upp för Christina så jag tackade ja.
Så i måndags 23/5 träffades vi och körde en timme swimrunträning ihop i Sisjön. Sen flöt veckan på och jag drog ned lite på min träning. Är ju absolut inte i någon form alls, tvärtom faktiskt, men tänkte att det får gå som det går, jag är ju bara en reserv...
Vi åkte upp på lördagen och sov ute på Utö och lyckades byta boende så att vi kom närmre starten eftersom vi lyckades "fjäska" oss in i Team Simcoachen Herrs stuga. Umgänget vi hade var faktiskt nästan den största behållningen. Jag skrattade så mycket på lördagkvällen att jag fick astma och fick ta extra medicin. Jag hoppas att vi inte störde deras uppladdning alltför mycket. Deras smeknamn på oss blev Fleksnes och Stig-Helmer. Kan ju bero på Christinas norska ursprung och min brist på lokalsinne inne i Stockholm när vi hämtade upp dem på Centralen.
Kanske inte den bästa nattsömnen men inget ovanligt innan lopp men jag kände mig faktiskt ganska tung och opepp när vi drog iväg tidigt på morgonen för att äta frukost.
Sen när vi stod där i startfållan så kom känslor som: Varför gör jag det här? Hur många lag är det? Det här kommer bli JOBBIGT!
Well, ger man sig in i leken får man leken tåla så det var ju bara att köra när startkanonen fyrades av kl 10:15.
Ny bansträckningen för i år och loopen man gjorde förra året gjorde man igen men först efter att man kommit tillbaka efter det långa gruslöpet (här karta för dem som är intresserade).
Första två simmen var stressiga och mycket folk. Testosteronladdade män med paddlar, say no more. Tog tyvärr mycket energi då jag inte hittade något flow whatsoever. Ja, det var kallt (10 grader?) men det var den här hetsen som "störde" mig mest. Vart vi än försökte simma blev vi insimmade i och Christina faktiskt även ÖVERSIMMAD. Känns som om det borde visas lite mer respekt faktiskt. En kille var jag till slut tvungen att sparka till (sorry vem du nu var!) när han simmade in i mig för tredje gången och slafsade till mig med sina paddlar. Och nej, det var inte jag som simmade snett, ok?
Vi tuggade på. Körde vårt race. Det enda man kan påverka är sin egen prestation. Vissa lag simmade om oss och sen sprang vi om dem. Under dagen speciellt två lag. Väldigt komiskt när vi möttes på detta sätt hela tiden.
Jag drog på simmen och jag blev rejält trött. Det var inte heller min bästa dag och min form är ju absolut inte på topp så när vi kom ut på det långa gruslöpet var jag ganska sliten. Kombinationen av flera saker men kanske främst frånvaro av långpass och kanske lite låg pga lite sömn så erbjöd sig Christina att dra mig på detta löp. Det kändes som en liten putt i ryggen som gjorde att vi kunde fortsätta utan att behöva börja gå. Tack Christina!
Efter ca 9k löpning kom så dagens längsta sim på 600m. Det kanske inte låter så långt men när man är trött och det är kallt i vattnet och vågorna går åt "fel håll" så är det fanimig inte så lätt! En funktionär sa till oss precis innan vi hoppade i: "Håll till höger så blir det bra!" Jodå och det gjorde vi tills dess att jag fick kramp insida lår vänster. Inte särskilt ovanligt efter ett långt tungt löp och sen ett iskallt sim där man ligger stilla med benen pga att man simmar i skor.
Jag FÖRSÖKTE slappna av och IGNORERA krampen men det kändes som om muskeln höll på att slitas loss från lårbenet! Till slut visste jag inte alls vart jag simmade och helt plötsligt låg vi långt till VÄNSTER! Då orkade jag inte mer och vände mig för första gången för dagen om till Christina och sa att hon fick dra. Jag försökte frenetiskt massera benet men inte det lättaste med paddlar på händerna. Till slut kom vi i alla fall upp och jag stapplade vidare. Kramp släpper lättast om man rör sig, believe it or not. Efter ett tag kändes det lite bättre men så fort jag försökte ta ut steget så kände jag att krampen ville komma tillbaka. Härligt då att man går ut på en sista loop med tre sim till, hahaha.
Men på nåt sätt klarade vi det och jag drog på de tre sista simmen och vi gick i mål på 5.21:19 och med den tiden kom vi på niondeplats i damklassen. Totalt nästan 40k swimrun (varav sim ca 4,5k).
Intressant denna nya bansträckning och Utö är verkligen väldigt utmanande pga terrängen, de utsatta och kalla simmen (även om de inte är långa) och att det är första riktiga swimrunloppet för säsongen. Som alltid ett kanonarrangemang som ÖtillÖ-gänget levererar. De är verkligen proffs på det här.
Kul att det är fler lag även om 300 lag verkligen blev trångt. Fler nationer representerade och fler riktigt duktiga atleter som ställer upp i denna växande sport. Glad över att fler och fler tjejer kör och konkurrensen jfr när jag började med swimrun för tre (3) år sen är helt annorlunda. Nya lagkonstellationer och kul även att mixedklassen är ett riktigt getingbo där många lag kommer högt upp placeringsmässigt totalt, dvs innan många herrlag.
Det var ganska tufft att pallra sig upp imorse kl 05:30 efter att ha kommit hem strax innan 24 igår kväll, för att ha simgrupp klockan 07:00 på Valhallabadet men jag var inte ensam; en av mina simmare deltog igår också på loppet och trots lite försening så körde han idag med - grymt Olof K!
Nu ska "reserven" vila lite...
/Eva