söndag 31 juli 2011

150 varv senare...

Inatt klockan 04.15 lade jag mitt huvud på min egna huvudkudde igen efter en härlig vecka på Kreta med min fina lilla familj :-)

Vi har haft det underbart och att min klocka gick sönder första dagen tog jag som ett tecken att inte tänka på tiden och det var ganska skönt.

Precis brevid vårt hotell låg "The Stadium" som Voula vår grekiska hotelldirektris kallade den lilla fotbollsarenan med liten läktare och löparbana runt:

Det första maken sa när vi gick förbi första dagen var: "Men titta där kan ju du springa!"
Sagt och gjort! Sex gånger sprang jag 25 varv inne på "The Stadium" = 150 varv = 60 km.
Längs ena långsidan såg man stranden och vattnet som låg precis brevid!
Efteråt såg det ut som om mina Nike Free hade spelat Franska Öppna i tennis pga den röda sanden/jorden på banorna:

Efter 25 varv så sköljde jag mina träningskläder och hängde dem på tork på vår balkong:


Och att jag har en "kjolbränna" som inte vill gå bort, det pratar vi inte om :-P

Det var riktigt jobbigt att springa där nere i värmen men för mig var det en stor utmaning då värme är det jag tål "sämst". Sprang därför mer eller mindre vid samma tid varje dag (ca 17:00) och för att inte störa "familjelivet" alltför mycket. Jag hade med mig en flaska vatten och hade vätskepaus vid varv 10 och 20. På dessa dagar lyckades jag "förbättra" min tid på 10.000 meter med två minuter. Från 55 minuter till 53 minuter. Dvs från ca 5:20 tempo till 5:10 tempo.
Om jag ska försöka förklara hur jobbigt det var ansträngningsmässigt så kan jag säga att det var som att springa dubbelt så långt och i ett tempo på 4:15...

Förutom att det var jobbigt pga värmen så var det även mentalt utmanande att springa runt, runt. Förstår att det är en annan sak om man springer ett 10.000 meterslopp...
Hittade strategier för att komma ihåg hur många varv jag sprungit och använde även tiden till att tänka på positiva målbilder inför framtiden. Och att vissa tycker att jag är en "galning" som sprang dessa 150 varv - I don´t care!

Förutom löpning så har det givetvis varit vackra vyer, härliga bad och god mat.

Här en bild på en av mina favoritblommor som finns i Medelhavsområdet, Bougainvillea:


Och att jag skulle klara mig helskinnad det trodde väl ingen? Jag lyckades dratta på ändan och skrapa upp armen när vi var på båtutflykt till Gramvousa Island (där det finns en gammal venetiansk fästning och ett båtvrak) och Balos (Medelhavets Maldiverna?).
På väg ner från borgen som låg ca 200 meter rätt upp så halkade jag på några lösa stenar och var inte så sugen på att bada sen men det var ju bara att bita ihop och tänka på att saltvattnet rensar såret, eller hur?

Här ser ni maken och sonen som snorklar i Balos Bay, där sanden var vitrosa och vattnet turkost:


Annars kan man ju tro att det här var det som skulle få mig skadad:


Moppe! Haha, maken fick sig ett gott skratt när han förstod att jag ALDRIG kört moppe i hela mitt liv och vi fick ha övningskörning i 10 minuter på en parkering innan det bar iväg ut på de MYCKET farliga grekiska vägarna!!!

Jag tror att maken och sonen, som åkte på upptäcktsfärd när jag sprang, tyckte att det var "roligare" att åka utan mig som bromskloss ;-)

Vackraste färden var i alla fall upp i bergen där man åkte genom olivlundar, fält med vinrankor och där tiden stått still. Där den ekonomiska krisen känns långt borta och så även internet. Där livet går ut på att skörda sina åkrar och få det att gå runt. När vi svepte förbi på våra moppar så vinkade folk på oss glatt men tittade lite förundrat på oss och undrade nog egentligen vad vi gjorde där.

När vi var högst uppe på en topp och såg ner över den lilla staden vi bodde i (Kissamos/Kastelli) och man såg den vackra naturen, havet och hörde syrsorna och kände lukten av medelhav då blev jag så där rörd och ödmjuk och tänkte på att just det ögonblicket kommer jag att ta fram när det regnar och är kallt senare i höst.

Senare kom vi upp till en liten lokal taverna där vi åt så gott, så gott.

Annars vid varje måltid så var den stående frågan om jag kan föräta mig på tomater:


Att äta tomater nere i Medelhavet går inte att beskriva. Tomaterna har fått mogna på busken och är SÖTA. Annat är det med de genmanipulerade varianterna som finns här hemma :-(

Kan inte komma på mer att skriva just nu (även om det självklart finns mycket mer att berätta) utan avslutar med denna bilden. Bergen i bakgrunden och en man som står med ett fiskespö ute på klipporna:


onsdag 27 juli 2011

Jag lever!

Jag har det underbart på Kreta! Har så mycket jag vill skriva men ingen bra uppkoppling :-(
Tills jag är åter på söndag får ni en bild:


/Eva

lördag 23 juli 2011

Mina tankar går till Norge

Med sorg i hjärtat lämnar jag idag Sverige för en vecka på Kreta. Words are not enough.

Ta hand om varandra.

/Eva

torsdag 21 juli 2011

Fast?

Fick den här t-shirten av min man:




Fast vet ju inte hur pass "fast" jag känner mig just nu. Känner väl att jag tappat en del fart men så blir det ju när man inte kör så mycket kvalitet...

Nä, just nu tränar jag ju mest på att bli mer uthållig och igår sprang jag det längsta pass jag någonsin sprungit: 27,5 km. Sista fyra var riktigt jobbiga, dels pga värmen och att jag inte tagit med tillräckligt med vätska men oxå pga den dumma blånageln :-( Snitt på hela passet 5:10 min/km.

Övrigt så handlar mycket om min träning även om den mentala biten och jag har nu på inrådan av både Staffan och Magnus införskaffat den här boken:


Jag ska försöka hinna med att läsa den när vi är på Kreta men har även bokklubbsboken att ta mig igenom OCH man vet aldrig hur det blir på semestern...

Idag morgonjogg på ca 7 km - första delen med maken som vände hemåt lite tidigare än planerat då tempot som vår gäst höll var lite för fort för honom. Andra delen gick i sub5 fart och då tror jag att vår gäst blev lite trött, hehehe. No names, no names. Men det var inte en tjej ;-)

tisdag 19 juli 2011

Orutinerat...

Blånagel på gång igen:


I-landsproblem, jag vet, men så orutinerat av mig som råkat ut för det här hur många gånger som helst pga slarv med att klippa tånaglarna i tid...

Well, att sluta springa får det mig i alla fall inte!

Igår så körde jag en variant på det jag körde i vintras på bandet, dvs varannan kilometer långsamt och varannan snabbt. På bandet har jag kört 5:00 tempo vs 4:00 tempo och det var även det jag försökte mig på igår ute. Vissa gick snabbare och vissa gick långsammare men kändes ändå ok. Totalt 13 km (1 km nedjogg i 5:30 fart) fick jag ihop.

Inte många dagar kvar tills vi åker en vecka till Kreta (nu på lördag) och vi får väl se hur mycket träning det blir där nere med 40 gradig värme :-P
Jag har i alla fall inhandlat 8 rör med Resorb så att vi inte torkar ut...

söndag 17 juli 2011

S-F-S och något "galet"...

Här är jag strax innan jag begav mig ut på ett kort distanspass i ösregn (=ready for combat!):



Hade en riktigt bra känsla idag och även om det var tungt lyckades jag bibehålla en positiv attityd och lyssnade hela tiden på mitt nya mantra: S-F-S = STARK-FRISK-SNYGG

Jag hade klockan på mig men tittade inte. Stoppade klockan precis utanför hemmet (där maken stod och grävde upp stenar i regnet) och hamnade på ett snitt på ca 4:30 min/km. Inte jättesnabbt men genom HELA passet fanns där en jättebra känsla och jag kände mig gott nöjd efteråt.

Annars har jag gått och gjort något "galet". Jag som aldrig varit intresserad av maraton-distansen har nu anmält mig till Jubileumsmaraton Stockholm den 14 juli 2012! Och det som fick mig att göra det var det här (saxat från hemsidan):

1912: Efter målgång bjöds löparna på champagne inne på Stadions gräsmatta.
2012: Efter målgång kan de som så önskar dricka ett litet glas mousserande vin

Så, jag menar varför tveka? Ett lopp, helt i min smak! Skål!

fredag 15 juli 2011

Till Mamma

Idag för 80 år sen föddes Maria Amalia i New York. Hennes föräldrar hette Hernando och Julia Buitrago och var från Colombia i Sydamerika. Men de hade lämnat Colombia i jakten på den amerikanska drömmen. Några år efter att Amalia föddes var de tvungna att flytta tillbaka till Colombia igen pga immigrationsmyndigheterna.

Så i Colombia växte min mamma upp och en dag i slutet av 50-talet så var hon på en tillställning som Svenska Konsulatet hade i Bogota och dit hon var inbjuden då hon var Miss Bogota. Där träffade hon en "galen" svensk vid namn Bengt. Tycke uppstod men Bengt var bara på besök och skulle dessutom flytta till New York efter att ha bott flera år i Sydamerika.

Men så flyttade familjen Buitrago tillbaka till New York igen, återigen i jakten på den amerikanska drömmen och Amalia tog upp kontakten med Bengt. De gick på sin första date som var tagen som ur en film: Amalia med nyinköpta skor, Bengt med sitt dåliga lokalsinne som ledde till skoskav hos Amalia, för mycket alkohol på det anrika Hotell Pierre (Bengt igen) och alldeles för mycket mat på Restaurang Gripsholm där det var fullt svenskt smörgåsbord.

Amalia fick klippa upp sina nyinköpta sandaletter och Bengt fick bedyra att svenskar inte alls frosade i alkohol eller mat utan var helt vanliga.

Så hösten 1958 lämnade Amalia familj och vänner och satte sig på planet till Stockholm, Sverige dit nu Bengt flyttat efter den korta men intensiva sejouren i New York.

I högklackade skor och nylonstrumpor möttes hon av kyla och snö men visste i sitt hjärta att hon gjorde rätt som valt kärleken till den "galne" svensken, som hon faktiskt blivit "varnad" för av både vänner och släktingar.

Tack Mamma för att du lämnade allt och kom hit för annars hade ju aldrig mina systrar eller jag funnits :-)

Stort grattis på din 80-årsdag - Te quiero :-)
/Eva

torsdag 14 juli 2011

Nostalgi



Ja, idag var det verkligen nostalgi på mitt långpass! I iPoden spelades Abbas skiva "Super Trouper" och det var så många minnen att känslomänniskan i mig nästan fick over-load!!!

När jag fick denna skivan (OBS på kassettband!!!) så var vi Spanien och vissa låtar sjöng de på just SPANSKA! Det var väl ett av ABBA´s framgångsrecept att de spelade in vissa låtar på sina skivor på andra språk för vissa länder.

Jag minns att jag 1980 var i samma ålder som sonen är nu (9 år) och att jag lyssnade intensivt med min SONY Walkman. När jag sen lärt mig låtarna så mimade jag och bästa kompisen Petra till dem. Hon var Agneta då hon var blond och jag var ju självklart Frida då jag var mörk. Fast jag var lite sur att Agneta fick sjunga de bästa låtarna men just Super Trouper är det Frida :-)

Tycker personligen att detta är deras bästa skiva. Precis när de höll på att dela på sig. Agneta ville inte mer. Hon orkade inte med all uppmärksamhet och ville bara hem till sina barn. Sedan kom sista plattan "Visitors" och sen var det slut. Men de slutade på topp och deras musik håller än.

Idag när jag lyssnade på plattan talade den till mig på ett helt annat sätt än den gjorde 1980 och jag berördes av många av texterna. Visst en del av dem är ganska triviala men en del är faktiskt genialiska. Lyssna gärna extra på "Happy New Year" som ju egentligen handlar om ett helt annat slut än ett nyårsavslut. När champagnen är slut och allt som är kvar av festen (=livet/förhållandet) är konfettin på golvet, vad händer då?

25,5 km blev det idag och första halvan gick i bra fart för ett långpass, ca 4:50 min/km men sen blev jag lite trött när jag fick en j-vla motvind sista 11 km och tempot gick ner till 5:10-5:30. Snittet blev i alla fall ca 5:10 vilket är helt ok.

Annars hägrar idag sista filmen om Harry Potter! Vem kommer vinna; Harry eller Lord Voldemort? Jag tror jag vet vem ;-) Och som ni alla vet; The winner takes it all (som för övrigt även den är med på "Super Trouper" plattan)!

tisdag 12 juli 2011

Arbete på semestern?

Ja, då ser man ut så här om händerna:




Nej, skämt åsido detta är min hand efter att ha skalat färskkokta rödbetor :-P

Men visst blir det lite arbete hemmavid under semestern. Fast om det är avkopplande eller ej är ju en annan sak...

Idag har jag i alla fall städat runt vår gamla stationära dator där det legat pärmar, papper, gamla sladdar, you name it OCH så har jag återställt datorn för att se om jag kan få den att fungera igen så att sonen kan använda den när han spelar och inte min bärbara som jag vill ha för mig själv ;-)

Vi har nämligen några "arbetsprojekt" att klara av nu under semestern och även om det inte är det roligaste så var idag en bra dag för detta då vädret inte var på topp och sonen befinner sig hos en kompis. Det STORA projektet är att rensa i källaren efter vår tillbyggnad. Vi har ju fått ett nytt kök och en ny altan och källaren har väl mer eller mindre använts som soptipp...Vet väl inte varför jag började med stället vid datorn (även om detta behövdes oxå) men så blev det.

Igår och idag har det i alla fall morgonjoggats på en lite stel vänster fot och ett litet ömmande höger knä. Men jag vet ju att det blir bättre om jag rör på mig så det är ju ingen fara för att jag blir värre. Stukningen känns nästan inte alls och då jag komprimerade så fort så blev det nästan ingen svullnad alls utan det enda som "påminner" om "snedtrampet" är ett blåmärke över fotknölen och stelheten (som dock är mycket bättre som sagt).

Nä, nu ska jag återgå till lite mera semesterarbete OCH att försöka skrubba bort den där rödbetsfärgen från händerna...

söndag 10 juli 2011

Delvis en seger - racerapport Strömstadsmilen

Gårdagen började med en morgonjogg med maken i väldigt lugn fart. Kanske för lugn så att jag glömde lyfta på fötterna för när vi nästan var hemma så trampade jag snett på en trottoarkant och stukade vänsterfoten INÅT och föll handlöst framåt! En äldre herre i röd Volvo stannade och vevade ner rutan för att kolla att jag var ok. Käre maken vinkade och sa att det var lugnt. Reste mig snabbt och sa: Jag måste springa på foten! Va? sade maken. Och jag stapplade iväg, ont som f-n gjorde det men efter de ca 300 metrarna till hemmet kändes det lite bättre. Blodet rann nerför höger knä och höger handflata värkte. Äh, tänkte jag och lindade vänsterfoten hårt, hårt.
Ska du springa mamma? frågade sonen. Jepp, jag ska försöka. Så i kompressionsstrumpor och lindad fot satte vi oss i bilen:


Och här höger knä (även vänster uppskrapat):



Mycket köer igår på E6 i norrgående riktning och vi var inte framme i Strömstad förrän ca 15:10 med loppet som skulle börja 16:00. Egentligen bra för då hann jag inte tänka på att vara nervös.

Värmde upp i värmen (ca 26 grader) och kände mig stel i vänster fot och främst höger knä ömmade men inte så mycket att jag inte kände för att springa. Dessutom var denna tävlingen träning på något helt annat än just själva springandet. Jag skulle försöka fokusera på positiva tankar och inte dras med i min negativa spiral och då kändes inte själva resultatet/tiden som det främsta målet.

Starten gick och det kändes bra men varmt. Ingen aning vad jag låg i för tempo men det var ju oxå en medveten sak denna dag; att inte springa med klocka.

Först gick det nedför i ca 1 km sen en liten ganska brant uppförsbacke innan det gick neför igen och man kom in i själva staden. Här sprang man ner mot hamnen och längs vattnet innan man vände upp igen mot de två stora stigningarna. Inte var jag förberedd på att det skulle vara så kuperat men jag kämpade på. Värmen var jobbig och jag sprang igenom alla duschstrålar som snälla Strömstadsbor gav oss löpare och jag drack vatten vid varje vätskekontroll (en mugg vatten över huvudet och en ner i strupen). Kände att jag höll ett ok tempo men pga av värmen och min stela fot förstod jag att det inte var någon superfart direkt.

Efter de två stigningarna så sprang en liten bit i ett bostadsområde innan man vände in på Strömsvallen igen för varvning (det fanns även 5 km-klass som avverkats timmen innan milloppet) och här stod maken med två flaskor vätska som jag dock tackade nej till. Slängde mina solglasögon till honom då de nu var så vattendropprickiga av alla duschar jag sprungit igenom att det var svårt att se.

Inne på vallen stod Lena och hejade, kände mig ganska trött och orkade inte riktigt vinka tillbaka. Nu såg jag tiden för första gången: 5 km passerades på 21:35

Och så på andra varvet då. Samma slinga igen. Märkte hur många började krokna men jag kände mig ganska stark och ökade faktiskt mitt tempo lite. Nere i stan igen var det grymt varmt men jag kände mig ändå stark på något sätt. Vänster fot gjorde nu ont och det stramade rejält i höger knä men nu var det inte långt kvar så det var bara att bita ihop.

I stigningarna upp så passerade jag ganska många och jag kände mig nöjd.

In på vallen igen och jag såg att klockan stod på 43 nånting när jag kom in på upploppet.
43:37 blev min officiella sluttid.

Ingen tid att hurra över och långt borta från mitt sub40 mål.

MEN jag hade ändå en bra känsla när jag gick i mål. Jag hade litat på min känsla, jag hade hållit ett jämnt tempo loppet igenom och jag hade på andra varvet sprungit BÄTTRE och inte låtit mina negativa tankar ta över när jag sett 5 km-tidspasseringen utan kämpat vidare och trots värme och dålig fot och knä sprungit vidare.

Jag har inte tempotränat så mycket det sista och värme och jag är ingen bra kombination.

MEN för mig var gårdagen ändå en seger; jag hade en bra känsla i kroppen och kände att den mentala delen av loppet var ett stort steg framåt. Sen att den fysiska delen och prestationen inte var på topp känns faktiskt inte riktigt lika viktig.

Maken sa att det "såg bra ut" när jag sprang och att jag sett stark ut trots att han såg att jag hade både ont och att det var varmt.

Så jag tar de positiva bitarna från igår med mig vidare i både min fysiska och mentala träning. Jag känner tilltro inför framtiden och att jag kommer att nå mina mål kanske innan 2011 är över.

Att få åka hem till en "gammal" väninna och hennes familj tillsammans med min egen och bli "ompysslad" efter loppet = lindad fot och sittandes i solstol och få ett glas skumpa och sen färska räkor (och lite mer skumpa) gjorde att gårdagen blev en riktigt bra dag.

Idag känns foten bättre även om den inte tyckte det var så kul att trampa vatten under vårt morgondopp i havet då sonen tog ganska lång tid på sig innan hann gick i och hans snälla mamma väntade tålmodigt i det kalla havet :-)

Nu skruvas det utemöbler och om en stund ska vi tydligen gå på fotboll: IFK Göteborg - Syrianska.

Det är skönt att ha semester :-)

lördag 9 juli 2011

3:a i D40

Efter vurpa på morgonjoggen imorse med uppskrapat knä och stukad fot är jag nöjd med att komma trea i min veteranklass:




Tid 43 nånting.

Racerapport följer imon :-)

fredag 8 juli 2011

Känsla vs prestation

Jag är och kommer nog alltid att förbli en känslomänniska. Idag när jag cyklade hem så fick jag tårar i ögonen när jag kände hur en känsla av ödmjukhet sköljde över mig. En känsla av ödmjukhet inför så mycket i mitt liv och för min älskade, älskade hemstad Göteborg.

Strax innan jag satte mig på cykeln hade jag lämnat mitt lilla kontorsrum med förhoppningen att inte behöva stå där och öppna dörren igen förrän om ca 4 veckor.

Imorgon ska jag försöka lita på min känsla och inte dras ner i djupet av min egna prestationsångest. Jag måste lära mig att lita på mig själv och inte dras med i mönster som är dåliga och som jag hållit på med för länge. Strömstadsmilen vill jag ska bli ett avstamp.

Jag vill gå tillbaka till den där majdagen 1999 när jag stod på startlinjen för allra första gången här:



Egentligen hade jag redan vunnit innan jag ens startat. Jag skulle springa mitt första Göteborgsvarv och riktiga lopp. Jag hade vunnit över min egna rädsla och över min astma. Då var prestationen inte så viktig utan mitt enda mål var att fullfölja och få ett kvitto på att jag bestigit det där oöverstigliga berget.

Sen följde några år av komfortlöpning innan jag 2007 bestämde mig för att bli bättre. Och någonstans på vägen när jag började bli lite snabbare än de flesta motionärer så tappade jag den där fina känslan och lät prestationen ta över.

Mina fina ord om att jag bara tävlar mot mig själv låter så tomma när jag tänker på dem. Vem gör jag det här för? Gör jag det verkligen för mig själv och jämför jag mig verkligen inte med någon annan? Vad är det jag EGENTLIGEN vill och älskar med löpning?

Jag återkommer till orden jag började inlägget med; att jag är en känslomänniska. Varför blev det då så här? För vem är det jag vill visa att jag är "bra"?

Den bästa känslan jag haft när jag sprungit har inte varit några lopp utan andra upplevelser. Att springa i min vackra hemstad och bara njuta och att inte titta på klockan. Att höra hur andra som korsat min väg blivit bitna löpare för att jag en gång sådde ett frö hos dem - DET är det som jag älskar med löpningen men även känslan av frihet, lycka och att få vara frisk och kunna röra på sig.

Så nu, för resten av 2011 kommer jag jobba på det där med känslan. Den där positiva som fyller mig med energi inte den där negativa som drar ner mig i fördärvet och som gör att jag är helt dränerad på energi när jag ställer mig på startlinjen.

Visst hade det varit enkelt att gå den "enkla" vägen, dvs att sluta tävla men det hade väl egentligen bara varit en flykt från att lära sig att hantera negativa tankar.

För jag tror att när jag kan hantera detta så kommer prestationerna komma av sig självt. Känslan kommer att vara nyckeln. Jag har en stark tro på detta och tron har ju försatt berg innan. Så nu börjar resan mot detta mitt andra berg att bestiga.

Ha en fin fredag.

/Eva

torsdag 7 juli 2011

Sista passet!

Jepp, här står jag färdig för sista gruppasset innan min semester:


Need I say att passet var Mamma Boot Camp? För de riktigt intresserade så hade jag ett matchande headband även detta inte syns på bilden :-(

Vad gäller träning så har det sprungits lugna 10 km igår och 10 km morgonjogg imorse. Ingen fart i benen direkt så hur det ska gå på Strömstadsmilen på lördag kommer att bli intressant, haha. Som jag dessutom ska springa UTAN klocka. Jepp, nu ska jag träna på att låta känslan styra och inte klockan. Eller som Lena sa: Skit i att springa snabbt, satsa på att springa snyggt och vara snygg - and I think I´ll go with that :-)

P.S. - Passerade för övrigt 2000 km strecket idag, alltid nåt! - D.S.

onsdag 6 juli 2011

Mot ruinens brant...

Ja, här är ett litet axplock efter Loverunning/Runningskirtseventet i Skatås:



Jag kom sist och köpte nog mest, hahaha. Två nya kjolar, s.k. athletic skirts som har en typ cykelbyxa under. Den som jag har sen innan har ju en trosa under. Nu på sommaren är det nog för varmt (för mig i alla fall) att köra denna varianten men till hösten då kommer de komma på!
Och så ett svart linne, en svart långärmad tröja, ett par svarta compressionsocks och tre hårband! Nu är jag nog på väg mot ruinens brant och tur var väl att det inte fanns vissa fler kjolar i min storlek för då hade jag nog varit pank...

Min rödprickiga (samma som ovan) med bara trosa fanns dock inte men är på väg. Kommer att matcha mitt tävlingslinne perfekt!

Så gå nu in på www.loverunning.se och beställ - ni kommer INTE ångra er! För några år sen trodde jag ALDRIG att jag skulle springa i tights och för ett år sen trodde jag nog aldrig att jag skulle springa i kjol!

Imon sista gruppasset innan semester och då det är ett Mamma Boot Camp pass så kanske ni kan gissa vilken kjol jag kommer att ha på mig? :-)

tisdag 5 juli 2011

4X4

Är helt utslagen av värmen och fukten men dagens kvalitetspass skulle ändå genomföras. Kanske inte det smartaste under gassande eftermiddag men efter att ha kokat och ätit dessa här vet jag att jag INTE skulle kommit ut:




Resultatet då? Ja, helt ok med tanke på att mitt mål var att inte hamna över 4:00 fart. Det blev så här:



4 min - 1060 m = snittempo 3:46 (gåvila 90 sek)

4 min - 1050 m = snittempo 3:49 ( - " - )

4 min - 1050 m = snittempo 3:49 ( - " - )

4 min - 1040 m = snittempo 3:51 ( - " - )

Uppjogg 2 km och nedjogg 2 km = totalt 8,23 km

Svetten rann nerför benen och saltet som rann ner i ögonen gjorde att jag nästan blev blind. Eller åtminstonde kändes det som det...

Känner mig nöjd då jag valde att bara ha framme tiden och totalsnittempo i fönstret på min GPS och tiden ÖVERST så att det var "bara" den jag såg när jag tittade på klockan. Måste ju träna på att känna efter mer i kroppen än att bara titta på klockan för att veta att jag ligger "rätt".

Kronärtskockorna då? Ja, de håller nu på att koka på spisen och skall avnjutas med smält smör och salt - MUMS!

För ikväll blir det inget sådant här:





OBS! Det är INTE jag som sorterat i färger utan det är någon annan (no names), hehehe.

Vi hörs imon!

P.S. - Ny artikel på jogg.se av mig idag - läs den här - är mest förvånad över hur mina ben ser ut på bilden - vad tycker ni? D.S.

måndag 4 juli 2011

P4 Göteborg Sommarmorgon och Runningskirtsevent

Jepp, här står jag framför Radio/TV-huset i GBG 07:30 imorse - programledaren som kom ner för att hämta mig hade inget problem med att se att det var jag som skulle prata om löpning :-P



För er som vill lyssna så kan ni hitta detta här - klicka på klippet som är märkt med 07:30-08:00 och jag "går på" vid ca 07:45 (15 minuter in i klippet).


Kul var det även om det gick alldeles för fort och jag inte hann med hälften av det jag ville säga :-P


Vill även passa på att informera om att på onsdag kommer Loverunning att ha ett skirt-event i Skatås, Göteborg! Läs mer om det här!

lördag 2 juli 2011

Under korkeken...

Igår var vi på grillfest hos grannarna och sov således lite längre (även sonen) imorse.
Morgonjogg var planerad i det extremt varma och fuktiga vädret tillsammans med maken.
5,7 km i tempo strax över 6 min/km. Snabbare än sist och med tanke på omständigheterna så var det jättebra!

Sen var det tänkt att jag direkt efter skulle springa 5 km själv. Försökte pressa mig själv så gott det gick med tanke att det var morgon, tom i magen och lite "trött" (ok, halvbakis) efter gårdagens grill. 22:06 på 5 km. Inga tid att hurra över men considering the circumstances, ok.

Jag var helt BLÖT när jag kom hem och satt nog och eftersvettades i säkert en halvtimme efter passet. Luftfuktigheten idag måste vara MINST 100%!!! Nu är jag ganska trött men det är bara att ta lite kaffe och köra på!

Idag beger vi oss till Brålanda för bröllop. En god vän som jag lärde känna under sjukgymnastutbildningen ska gifta sig. Utomhus under korkeken som finns på hennes föräldrars gård, snyft.

Bäddar således för ännu ett löppass imon då jag kommer att vara lite "trött" (ok, halvbakis).

Ha det gott!

fredag 1 juli 2011

Radio och plåster på såren

Drog igår bort en skinnbit från en gammal blåsa vilket inte var så smart då jag fick ett sår :-(
Försökte hitta ett plåster i vårt badrumsskåp som skulle passa men det var mest Star Wars, Pippi, Batman och NALLE PUH:



Well, plåster som plåster :-P

Morgonjogg imorse (med plåster) gick LÅNGSAMT och det var nästan att jag "gav upp" efter 5 km men skrapade i alla fall ihop 10 km på julis första dag.

På måndag ska jag kl 07:45 vara med i P4 Göteborgs Sommarmorgons program och prata om LÖPNING! Tack snälla Cilla på Friskis & Svettis som tipsade SR om mig!

Och jag hoppas att ingen ringer in och frågar om hur många skor jag har - för detta kommer ALDRIG att avslöjas, inte ens om jag blir pressad på ett svar i radio!

Ha en fortsatt fin fredag!