fredag 31 augusti 2012

Jag känner mig som Job

Det har väl inte undgått någon att jag det sista utsatts för en del jobbiga prövningar på det privata planet (no more details necessary) men sista veckan jag känt mig bättre och haft en tilltro till att jag klarar detta och känt enorm ödmjukhet inför att så många visar mig sitt stöd och bryr sig.

Så igår när dagen började som den bästa nedförsbacken så trodde jag nog aldrig att den skulle sluta som den gjorde.

Just nu känner jag mig som Job i bibeln som hela tiden utsätts för stora prövningar i sin tro.

Det räcker nu.

Igår handlade inte om mig själv utan att jag fick hjälpa en person i yttersta nöd och jag kastades in ett skräcksecnario som för alltid kommer att finnas fastetsat på min näthinna.

Att känna att ens liv är som en mardröm/film som man inte vill vara med i sliter på en och jag försöker hålla ihop.

Av igår ångrar jag ingenting och jag vet att jag gjorde rätt men jag gråter inombords över livet och döden.

Jag säger det igen, ta hand om dem ni älskar och skiljs aldrig i vrede för man vet aldrig hur dagen kan sluta.

Tack D att du kom hem och tog hand om mig och H.

/Eva

onsdag 29 augusti 2012

Människan är god

Känns som om inläggen i min blogg för tillfället lutar mer åt det "filosofiska" hållet och inte så mycket åt träningshållet men jag har fått mycket positiv respons för detta och då det ju är min blogg och jag får välja helt själv vad jag skriver om och valet att läsa den är helt frivilligt så fortsätter jag i denna anda lite till (och sen kanske lite till).

Människan är god står det i bibeln. Och nej, jag håller inte på att bli religiös (inget fel med det) men jag känner en sådan styrka och värme i denna svåra stund i mitt liv. Från alla håll och från människor som egentligen inte känner mig mer än via min blogg och min träning. Även så klart från mina underbara vänner.

Detta inger hopp i mig och jag känner en stor ödmjukhet inför att det finns så många som bryr sig och vill mig väl. Nästan så att det blir överväldigande. Jag känner ödmjukhet inför livet och hopp inför framtiden.

Med så mycket godhet och kärlek omkring mig kan väl inget bli fel?

Tack alla och ett speciellt tack till bästa Alice, det du gjorde var väldigt stort av dig och jag kommer alltid komma ihåg det.

Jag känner även hopp inför min träning. Igår styrka i form av att kombopass med kettlebells och TRX. Sen var jag bara tvungen att sticka ut på en kortare jogg för att rensa hjärnan efter en dag med stress och en del ilska. "Joggen" slutade på lite över 8 km med ett snitt på 4:20 min/km. Om man utnyttjar sina känslor kan de göra bra saker för en, således även stress och ilska ;-)

Idag startade jag dagen genom att 05:05 sticka ut på en 12 km morgonjogg. Efter dusch och ha läst tidningen så pussade jag min son god morgon. Det var inte så poppis hos honom men mysigt för mig.

Orden jag tar med mig idag under dagen är att människan är god och att det finns hopp. Det känns gott i hjärtat.

/Eva 

måndag 27 augusti 2012

Tärningen är kastad!


På väg hem från jobbet idag var jag både arg och stressad. Detta ledde till att jag bromsade alldeles för sent framför en bil som korsade min cykelbana. Helt plötslig låg jag där på cykelbanan och det rann blod från vänster knä, vänster armbåge och vänster handflata: 


Mest ont gjorde det i handflatan. Så är det alltid. Det var ju inte mitt fel och hade jag inte bromsat och slirat på gruset hade jag kört rätt in i bilen som jag nu missade med typ 20 centimeter. Tur att man har reflexer när inte hjärnan är med. 

Igår simmade jag i Härlanda Tjärn. Det var typ 16 grader i luften och nog inte så mycket varmare i vattnet så efter 40 minuter så gav jag upp, det var för kallt trots hellång våtdräkt. 

På bryggan stod en utländsk kille och väntade på mig när jag kom upp och frågade om man fick lov att simma i sjön bara så där. Han var student från Ungern och där får man inte bada var och hur som helst. Sen frågade han om man verkligen behövde våtdräkt, hur många grader jag trodde att det var i vattnet och hur länge man skulle orka simma utan våtdräkt. Skönt att någon verkar tro att man är expert när man ligger där och sprattlar och inväntar ens återkomst till bryggan :-P 

Imorse sprang jag 12 km morgonjogg klockan 05:20 (!) Herrejesses det är svårt att tro att jag i vintras gick upp 04:30 tre gånger i veckan för ett sådant pass. Det var ljust men kallt och det var höst i luften och då har inte ens september äntrat kalendern än. 

Så nu är i alla fall tärningen kastad vad gäller min satsning inför ING New York City Marathon. Morgonjoggarna kommer åter vara på agendan för att optimera min fettförbränning inför maradistansen och jag fick tecknet förra veckan på mitt korta intervallpass. Helt plötsligt framför mina fötter i ett av hörnena på fotbollsplanen där jag sprang låg en röd tärning med siffran sex uppåt. Min favoritfärg är röd och siffran sex är mitt lyckonummer som ju oxå är tryckt på ryggen på min Sverigetröja jag ska ha på mig den 4/11. 

Alltså, är det inte konstigt att man får tecken om saker och ting? Det är nästan läskigt ibland och jag hoppas att ni inte tror att jag ljuger. Hade jag haft med min telefon hade jag tagit kort då, nu får ni hålla tillgodo med ett kort taget på köksbänken hemma på samma tärning: 


Så i fickan på min kjol kommer jag ha denna röda tärning och även Lego mini-figuren Frihetsgudinnan. Kalla mig vidskeplig eller vad ni vill men sån är jag. 

Tärningen är kastad, nu är det allvar Eva, inget mer slötränande, ok? 

söndag 26 augusti 2012

Högst personligt

Det är lätt att ha en tanke om hur man skulle handla i vissa situationer man skulle kunna hamna i livet. Sen när man väl hamnar i den där situationen så visar det sig att det inte alls är så lätt att följa sin ursprungliga plan/tanke. 

Livet ger en utmaningar för att man ska utvecklas som människa. Vissa utmaningar väljer man själv vissa andra bara trillar över en utan att man vill det. 

Att ha ett stort hjärta gör att man känner mycket och att man i vissa situationer inte ser till sig själv främst utan ser till andras bästa. Ibland är detta bra, ibland inte. 

Förmågan att förlåta finns bara hos oss människor. Att kunna förlåta och att be om förlåtelse är dock inte alltid så lätt. Att förlåta handlar inte om att glömma utan mer om kärlek och respekt.  

Sett i backspegeln har motgångar i mitt liv format den jag är idag och jag anser verkligen att jag idag är en "bättre" person jämfört med för 10 år sen. Jag har även insett att vara stark faktiskt även handlar om att våga visa sin svaghet och att be om hjälp. Ingen klarar något helt själv. Ensam är inte stark. Jag vet att jag har vänner som finns där för mig oavsett och jag vet att de vet att jag finns där för dem. 

Kanske är det så att det är de "bästa" människorna som utmanas mest för att "någon där uppe" vet att de klarar de och att de ska finnas här på jorden för att inspirera och stötta andra genom att visa sin stora mänsklighet; nämligen att älska och förlåta. 

Man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad och jag minns hur vi i andra klass gjorde små posters där det stod: "Vill du få en vän ska du vara en vän". Med åren har jag lärt mig att man vinner mer på att förlåta än inte. Oavsett om det handlar om ens vänner, ens familj eller de man älskar.  

Jag vet att detta är en träningsblogg men jag hoppas bli "förlåten" för att jag även skriver om andra saker. Det är upptill var och en som läser att "förlåta" vissa inlägg som kanske fladdrar ut åt ena eller andra hållet. 


/Eva 

lördag 25 augusti 2012

26 km lycka


Det är inte med vem som helst man nästan varje lördag kan boka upp ett tidigt långpass i terräng på 26 km OCH vet att den andra personen inte bangar om det regnar eller annat väderlekshelvete. Därför är jag grymt tacksam över att ha en sådan person i min närhet. Tack Tine att du alltid "ställer upp" på mina terrängpass från helvetet ;-) 

Borde kanske tagit kort på Tines nya skor som blev ganska leriga men glömde det så ni får hålla tillgodo med en bild på mina: 


Å nu blev det ju lite fel ordning på bilderna, denna skulle ju kommit först för detta är strax innan vi stack ut: 


Där kan ni i alla fall se hur vita och fina skorna var innan :-P 

Så bästa Tine tack för att jag fick vara med och inviga dina nya skor idag och tack för att du finns - du är bäst och idag var VI bäst - tre minuter snabbare än sist (tacka f-n att det kändes tungt)! 
Betänk gärna att vi pratar OAVBRUTET under dessa 26 km. Ok, jag pratar mest och idag var det verkligen  "livliga" diskussioner! 

När livet ger en utmaningar så får man hitta sina andningshål och man väljer dem man umgås med. Jag har aldrig ångrat den där gången jag hejade på tjejen som sprang med sin barnvagn förra sommaren för det har lett till den finaste av vänskaper så för mig blev dagens pass trots att det var jobbigt ändå ett pass av lycka. 

Ta vara på dem som betyder något för dig och SÄG till dem att de betyder mycket för dig och gör detta igen, igen och igen. 

/E

torsdag 23 augusti 2012

Ett konstant backpass...

Just nu känns livet som en konstant backintervall; jag kämpar mig uppför backen som den starka bergsget jag är och får lite vila och återhämtning på vägen ner bara för att i nästa stund direkt behöva sega mig upp för backen igen.

Jag längtar efter då livet är som ett lätt pass på flacken.

Fast det är väl av backarna som man blir starkast...

Risveden TV


Tre "snygga" killar som är redo för att göra lite TV: 


Jepp, fotograf/intervjuare, grundare och tävlingsledare var på plats tillsammans med mig igår kväll för att påbörja en liten film om Risveden Terräng som går av stapeln lördagen den 15 september. 

Och ja det har väl inte undgått någon av läsarna av denna blogg att yours truly vann förra årets första upplaga då jag befann mig i storform. I år är en annan femma...

Ja, ett litet smakprov av den blivande filmen kan ni hitta HÄR - snart kommer det mer :-) 

måndag 20 augusti 2012

Man måste ju börja någonstans...


Ja, nu när jag friskförklarat min fot så är det nu dags att börja tempoträna igen. Kommer inte ihåg när jag körde ett intervallpass sist och det känns meningslöst att jämföra tider och annat just nu. 

Så idag kändes som en bra dag att återuppta detta i min träning mot ING NYC Marathon. Så utan att lap:a och kolla på klockan på tider så valde jag att köra ett av mina måndagsadepters favoritpass: Fotbollsplansintervaller. Dvs 10 diagonaler, 10 långsidor och 10 kortsidor. 

Det kändes faktiskt riktigt bra och det mjuka gruset under fötterna gjorde susen för steget, believe it or not.  Sist jag körde samma pass i våras så gjorde det så-in-i.helvete-ont i min höger fot att jag nästan inte kunde gå dagen efter. 

Totalt landade passet på 8 km, inklusive upp- och nedjogg. 

På fötterna hade jag mina gamla trotjänare Adidas Adios. Detta paret är egentligen utslitet men på grus funkar de fortfarande: 


Nu efteråt känner jag mig faktiskt RIKTIGT sugen på nästa intervallpass men får se NÄR det blir och VAD det blir. Känner fortfarande en rädsla över att foten ska bli dålig igen varför jag tar det piano, piano. Better safe than sorry. 

söndag 19 augusti 2012

Fisken simmar igen!

Efter Öloppet har jag inte simmat en meter men då jag känner att jag ändå fått blodad tand vad gäller simningen så beställde jag förra veckan en längre våtdräkt i neopren från Wiggle. Ingen dyr en utan en billig för jag vet ju inte riktigt om jag kommer fortsätta till 100% med "det här". 

Jonas Colting pratar om att vara snygg naken men jag tror att det är svårare att vara snygg i en våtdräkt, hahaha. En våtdräkt är inte så förlåtande om man säger så, eller vad säger ni? 


Putmage och putrumpa nästan i proportion till varandra eller? :-P 


Å varför så mycket tyg i grenen? Det såg ju nästan ut som om jag hade kameltå i kombination med  x antal fler blygdläppar där under dräkten än vad jag har (ojojoj, vad skrev jag nu???)!!!

Ingen i familjen ville haka på och jag gillar egentligen inte att simma själv utifall att det skulle hända något men tog ändå bilen till Sisjön. Sisjön jämfört med Härlanda Tjärn och Norra Långvattnet där jag simmat i år är att Sisjön är "sämre" men ligger närmare där vi bor. Och med sämre menar jag att det inte finns så många naturliga hållpunkter att sikta på och om man som jag simmar själv vill man typ simma mellan två bryggor eller annat relativt nära land utifall att man får kramp eller andra problem. Well, jag körde ändå och valde att köra tvärs över sjön och tillbaka. Det blev ca 600 meter en väg = 1200 meter totalt. Ville egentligen simma mer men det får bli en annan gång när jag har sällskap eller väljer en annan sjö. 

Det var jätteskönt att ha en lång våtdräkt och jag frös inget alls. Men sen när jag rullade ner den på väg tillbaka till bilen DÅ blev det kallt! 

"Fisken" var faktiskt även Bergsget igår - 26 km terränglöpning i Änggårdsbergen med bästa Tine. Sen var jag som en sengångare resten av dagen :-P 

Impad var jag igår när jag låg och återhämtade mig i soffan av alla insatser i Kalmar på Iron Man. Att jag skulle göra något sådant känns ganska långt borta om man säger så...


fredag 17 augusti 2012

En svår balansgång

Ja, då var man tillbaka i flödet/bruset igen :-P 
Det är en svår balansgång det där; Facebook, Twitter, Blogg, jogg.se osv osv. 
Under min korta paus (ok, erkänner att jag skimmade lite ändå) så kändes det skönt att vara "bortkopplad" och att fokusera på annat. Men samtidigt då jag är en mycket tänkande person så blev det nästan för mycket tid över till tänkande och det var inte bra det heller. Jag fick nästan känslan av att mina "problem" blev ännu större än de är/var. Så igår så bestämde jag mig för att "koppla på" igen. Jag menar det går ju alltid att "koppla ur" igen, inget är ju statiskt och förutbestämt för evigt. Nåja, jag ska inte ge er en mer djupgående analys av varken mig själv och mitt behov av brus för den här bloggen handlar väl främst och träning OCH shopping, även om jag faktiskt "mörkar" en del av mina inköp för annars hade väl någon satt en diagnos på mig som shopaholic :-P 

Mitt senaste shoppingäventyr blev just lite väl dyrt men då jag inte mått så bra senaste månaden så tyckte jag faktiskt att jag kunde unna mig både det ena och det andra TROTS att det blev ett stort hål i plånboken. Och min vana trogen så "mörkar" jag således en del av dessa inköp men vissa måste jag ju bara dela med mig av: 



Ok, j-vligt suddig bild det där men kanske att det går att uttyda att det är en Garmin 910XT :-) 

Pulsbandet är ju bara bäst! Med knapparna på framsidan för att undvika så mycket skav som möjligt. Men ok, har man en "deformerad" bröstkorg och är smal så får man skav ändå men inte alls att jämföra med de andra varianter av pulsband jag testat innan. 


Jag har ännu inte lärt mig alla finesser med klockan och hur man genom att ladda upp sitt pass kan få info om sin dagsform. Jag som inte ens lärt mig hur man laddar upp sitt träningspass direkt till träningsdagboken via import får väl ta och läsa på lite. Jag menar varför köpa något med så mycket finesser om man inte lär sig att använda dem? Well, min pappa är likadan - han vill ha det senaste så att han kan stoltsera med det och sen lär han sig aldrig hur man använder det till fullo. Jag vet många gånger han försökt muta mig att läsa en manual för att sen ge honom en kurs, hahaha. 

Nog om utrusting och lite skriverier om träningen istället! Ja, nu när foten är ok så har jag ju kunnat "blåsa på" lite på asfalten och det går bra! Förra veckan morgonjogg 8 km i typ 4:30 fart - det ni, det är annat än mina morgonjoggar i vintras i 6:30 fart :-P 

Så rehab till trots så finns det en del krut i benen även om jag är långt ifrån min storform förra året. Sprang i alla fall lunchpass med bästa E i veckan och när första kilometern går i 4:10 fart medans jag ger statusrapport om livet så inser jag att det finns hopp om en bra målgång i Central Park den 4/11. 

Vägen dit kommer att bli mycket intressant och jag uppskattar alla som följer min väg och utbrister i diverse hejarop och annat - det är NI som gör att resan mot den 4/11 blir så mycket lättare och det är tack vare ER som jag väljer bruset igen.

torsdag 16 augusti 2012

Friskförklarad


Jag är här fortfarande (det var visst någon som undrade) och jag har numera friskförklarat mig själv, eller rättare sagt min fot. 


Fem månaders rehab. Foten är inte 100% än men väl 95% och jag kan nu pressa på på asfalten utan att den knorrar. 

Det har varit mycket smärta och jag har gråtit och träningen har känts hopplös. Men till slut vände det. Nu ska jag bara ta tag i den där "andra smärtan" oxå så kanske det blir ordning på mig med. 

Jag vill tacka alla som stöttar/stöttat mig med snälla ord, kommentarer, sms och meddelanden - det värmer. Vissa känner jag väl och vissa inte så väl men många är de som visat att jag betyder något för dem. Tack. I will not forget. 

Och efter att hållit mig borta från flödet/bruset så kastar ja mig nu in i det igen med hull och hår - ni vet, jag är ju svart eller vit och ska efter lite tjat från några håll börja twittra. Vi får väl se hur det går...


/Eva 

tisdag 7 augusti 2012

Tungt...mycket tungt...

Det är tungt nu. Riktigt tungt. Det handlar inte om kroppen även om den påverkas också. Det handlar om själen. Det handlar om livet. Det handlar om saker jag inte vill blotta i min blogg. Det handlar om att jag nog tar en paus nu. Jag hoppas jag kommer tillbaka.
/Eva 

söndag 5 augusti 2012

Öloppet, DNF vid 25 km


Ja någonstans måste man ju börja en berättelse och vad kan vara mer passande än att börja med en bild strax innan start på lag 58, Team Early-Birds: 


Att få stå i starten på det första Öloppet var mäktigt när helikoptern hovrade över oss och alla började klappa det sista innan startskottet gick. 

Jag skulle kunna göra denna berättelsen hur lång som helst men att beskriva allt som hände under de lite över fyra timmar som vi höll på innan Patrik kollapsade och vi bröt skulle kunna fylla hur många rader som helst så det får bli en kortare version. 

Det jag först vill säga till alla som är intresserade av att göra en sådan här utmaning: kan ni inte simma bra så spelar det ingen roll hur bra löpare ni är. Energin som det tar att simma med dålig teknik i öppet vatten gör till slut att din energi tar slut och gör att du inte ens orkar springa. Är du inte bra på att simma tar oxå vattenpassagerna mycket längre tid och risken att bli nedkyld om du inte har en lång våtdräkt blir ganska stor. Med detta sagt/skrivet så vill jag bara förklara att Patrik nog underskattat vikten av detta och det blev detta som blev hans "fall". 

Löpningen bestod av löpning på klippor, löpning i skog, obanat över "ängar" vid havet, löpning i BLÅLERA, asfalts- och gruslöpning m.m. 
Simningen bestod av simning i öppet hav där det nästan vid alla vattenpassager var vågor och MYCKET brännmaneter. 

Efter två vattenpassager så bad jag Patrik att "honka" på min ryggsäck då detta gick fortare än om han simmade själv. 

Ön innan vi bröt så märkte jag att Patrik började sacka på löpningen och han ropade bakom mig att hans energi var slut, att han var helt tömd. Jag tog en energy bar till honom från min ryggsäck men förstod nog redan då att det var för sent. När vi så kom till nästa vattenpassage så skakade Patrik och jag frågade honom om jag skulle påkalla uppmärksamhet från de som fanns i följebåten vid vattenpassagen men han sa att vi kör över. Jag såg hur han började känna efter var han hade sin visselpipa och jag drog ut min från under våtdräkten. Jag såg hur strömt det var och paret som gick i samtidigt som oss höll koll på oss. Jag märkte sen att de inte simmade om oss utan låg bakom nära oss, ifall ifall. Jag kommer inte ihåg deras nummer men är tacksam att de fattade allvaret i situationen och låg där som backup. Patrik hängde verkligen i min ryggsäck och jag kämpade så gott jag kunde för att ta oss framåt men det var grymt strömt och jag drev ganska mycket. Jag tittade upp emellanåt mellan andetagen och kollade Patrik som nu börjat ulka. Jag hade hela tiden koll på var följebåten fanns. Vi närmade oss trappan som fanns på klippan där man skulle upp och Patrik berättade till mig sen att han tyckte att det gick så långsamt men när han såg stegen slöt han ögonen och tänkte att nu är vi framme bara för att när han öppnade ögonen igen ha drivit en bit bort och han undrade vad jag höll på med. När vi äntligen kom fram så såg jag hur tungt det var för honom att bara ta sig upp för trappan. Vi började gå en bit och jag såg vätskestationen och jag hoppades att Patrik skulle orka dit. Nu skakade han rejält och här kom en arbetskamrat till Patrik fram som också tävlade, tack Emelie, och tillsammans med hennes teampartner lyckades vi leda bort Patrik till vätskestationen på Sjumansholmen där vi nu befann oss. Där stod det två sjuksköterskor i "depån" och de fattade allvaret och Patrik fick snabbt lägga sig där och de hämtade filtar och täcken till honom. En läkare som bodde på ön kom fram och då krampade Patrik rejält och läkaren och jag gjorde vårt bästa för att häva kramperna i benen. Jag fick nu bekräftat att de ringt efter ambulansbåten som låg nära på Donsö och det lugnade mig lite. När ambulansbåten kommit så satte jag mig och fick en filt jag med. Jag började då huttra lite jag med men mest för att jag satt still. Patrik fick dropp och han började pigga på sig redan innan vi satte oss i båten. Sen snabb avfärd till Fiskebäck där ambulansen väntade för avfärd vidare mot Sahlgrenska sjukhuset för koll. 
Väl där så var Patrik mycket bättre och efter några sista kontroller att alla värden var ok igen så fick han åka hem. 

Riktigt läskigt och jag är glad att Patrik inte kollapsade i vattnet utan på land. Man ska ha stor respekt för sådana här lopp och bara tidsaspekten, dvs hur länge man håller på är nog en av de stora faktorerna som spelar in. De som vann kom i mål på 4:40 ca och jag har inte kollats Öloppets hemsida men kan tänka mig att de sista nog tog ca 8 timmar på sig att ta sig i mål. 

Tack alla som tagit sig Donsö för att gratta oss i mål, sorry att vi inte kom dit och tack alla lyckönskningar innan och EFTER loppet. 
Det finns inget lopp i världen som är viktigare än livet, hälsan eller ens vänner. 

lördag 4 augusti 2012

Brutet Ölopp

På Sjumansholmen (25 km) så bröt vi loppet då Patrik mådde dåligt.
Han fick åka ambulansbåt men mår ok nu.

Inget lopp är viktigare än hälsan och livet.

Mer rapport imon.

torsdag 2 augusti 2012

Det är så nära nu!


Herrejesses det är så nära nu att det nästan gör ont! Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns för Patrik nere på Kreta. Imon kommer han hem och då ska vi höras av på kvällen för att stämma av det sista. 

Själv håller jag på att kollar att jag har all utrustning som krävs/behövs och har på vårt köksbord börjat lägga upp det som ska med: 


Och ja, jag fick köpa en kompass för det hade vi tydligen inte hemma. Dock hade vi två visselpipor ;-) 

Beställde simglasögon igår till Patrik på Olander Swim, nämligen dessa här! Har ett par själv som Patrik fick testa men det var visst först igår som han bestämt sig för att det var dem han ville ha och meddelade mig detta från Kreta och som den snälla team-partner jag är så fixade jag det på stört! 
Ringde sen till Olander Swim så att jag kunde kolla att de hinner hit innan Öloppet och fick pratat med Valter Olander som önskade oss lycka till och frågade just om vi skulle använda fenor. Han berättade vidare att herrlaget och mixedlaget i Amfibiemannen båda använt sig just av deras specialdesignade fenor. Han berättade att vinsten är störst för dem som inte är så duktiga på att simma frisim varför jag idag ska testa simfötter. Mina är ju inte specialdesignade och väger en del varför jag ändå ställer mig tveksam till detta. Att betsälla ett par för 2000 kr känns inte som ett alternativ pga kostnaden och att jag i så fall skulle bestämt mig för detta tidigare så att jag kunnat testa mer. Well, efter ikväll bestämmer jag hur det blir. 

Således det som är kvar i träningsväg innan loppet, då jag valt en lätt vecka, är simpasset ikväll och sen ett kortare löppass imon. Känner mig nu redo att springa längre på asfalt men väntar med detta till nästa vecka. Time to be smart helt enkelt! 

Får se om jag skriver något hypernervöst inlägg imon om att jag tänker banga typ eller något annat i stil med att jag bara tycker att det är kul att delta, hahaha. Annars blir nästa bild på Pata och mig efter målgång på Donsö - heja Team Early-Birds!