Liten update, nya kurser och Playitas

 

Livet rullar på och även om jag själv pga först ett skov i min astma och sen influensa inte känner mig på topp utan mer långt nere i Marianergraven så tränar jag andra.

 

Nya kurser morgonsim på Valhalla som startar efter Påsk och sen introkurs i Open Water som går i juni:  

 

 

För info och bokning läs mer HÄR!

 

I april åker jag igen med Simcoachen till Playitas och det har inkommit några avbokningar så är man sugen på att åka dit så klicka HÄR eller HÄR!

 

Annars känns det skönt att det börjar bli ljusare igen och jag känner ingen stress över min uteblivna form för min första inplanerade tävling är inte förrän i augusti.

 

Ha det fint!

 

/Eva

 

 

Risveden Terräng 2014

2011 sprang jag Risveden Terräng för första gången. Det var oxå premiäråret och helt otippat och förvånande vann jag. Vill du läsa mina race reports från tidigare år så klicka nedan på respektive år: 

2011

2012

2013

Så var det då dags för årets lopp. Med halvsliten kropp efter ÖtillÖ och en fot som inte var helt ok så var ju inte förutsättningarna de bästa. Bestämde mig ändå för att springa och i Team Icebug Girl Power (därav att ni inte ser mitt klubblinne på korten nedan). 

Åkte dit med min väninna Tine och ingen av oss var särskilt laddade. Alltid kul att träffa löparkompisar innan och efter och "tjöta" och måste nog säga att detta var årets största behållning. 

Starten gick och jag försökte trycka på. Låg i 4:20 fart och försökte hänga i men det gick inte. Kombinationen av att smärtan från min tidigare fotledsstukning och en kropp som inte var på topp gjorde att jag efter ca 7 kilometer "gav upp" och började jogga. Släppte förbi jag vet inte hur många i skogen och funderade ett tag på att stanna helt och vänta in Tine som jag var helt säker skulle komma ikapp vilken sekund som helst. 

Låg och "lusjoggade" med enda inställningen att ta mig i mål för att nästa år premieras med veteranmedalj för att jag deltagit i alla lopp. 

Vid 12 km (?) kommer Anders M ikapp mig. Ultrakillen som Maria och jag sprang med på Soteledens Terräng Marathon. Eller ja, det var faktiskt Maria som sprang mest med honom. Strax innan starten på dagens lopp hade jag träffat hans sambo Disa och deras nyfödda dotter Lif. Anders träffade jag nu först här i skogen. 

Vi började snick-snacka lite och det visade sig att Anders även han var lite ledbruten och skadedrabbad men att han precis som jag var ute efter den där veteranmedaljen. Så som två skadeskjutna kråkor slog vi följe och bestämde oss för att dra upp farten lite istället för att fortsätta lusjogga och komma i mål på tre timmar. Med sällskap lyckades jag delvis tänka bort smärtan i foten ganska bra men sen när vi kom ut på gruset och sen biten på asfalt så var det inte kul alls. Lyckades ändå hålla ihop det och hålla sub5 fart ända in i mål (trots en liten promenad i sista backen) och faktiskt även uppbringa någon form av låtsasspurt för att hålla ens löparrykte uppe något så när. 

Bildtack till Nina M för dessa bilder där Anders och jag skrattande försöker oss på en spurt: 

Var inte ens trött när jag gick i mål utan det var mest foten som knorrade. 

Väntade in Tine som kom in strax efter och sen fick jag gå upp som hastigast "på scen" och bli intervjuad. Jag är väl ett unikum som sprungit alla lopp i kjol. Min bästa kommentar var att jag var glad att jag slapp att springa i våtdräkt som jag ju annars ägnat ganska mycket tid åt det sista...

Sen bytte Tine och jag om till våra väldigt passande after-run t-shirts. Shit happens och No nonsense. Hahahaha. 

Killen som tog kortet tyckte att jag skulle vänta några timmar innan jag ställde upp i nästa lopp. Låta foten vila lite.

Inget direkt uppåtgående trend på detta loppet kan man ju lugnt säga. Årets tid och placering lämnar vi därhän.

Några kanske undrar varför jag sprang överhuvudtaget? Sliten och med en dålig fot. Är det verkligen så viktigt att bibehålla en obruten svit? Några kanske även ifrågasätter att jag sprang 6 timmar på en stukad fot på ÖtillÖ. Några kanske tycker att detta är ett tecken på styrka/pannben medan andra tycker att det är på gränsen till idioti. Well, jag bestämmer över min egen kropp och fattar mina egna beslut. Och ett beslut som jag tagit nu är att det inte blir något Lidingölopp i år heller. Jag har nu överlåtit min plats till en annan tjej som verkar enormt taggad att få springa (lycka till Ylva!). 

Nu blir det paus ett tag här på bloggen. När jag återkommer så hoppas jag kunna presentera mina mål och tankar inför 2015. Hoppas på starka fötter och nya utmaningar. Tjing!

/Eva F 

...the pebble in your shoe...

"It´s not the mountains ahead that wear you out; it´s the pebble in your shoe" - Muhammad Ali 

Ni vet när man börjar ett pass och man känner direkt att det är en liten liten sten eller nåt som ligger där och gnager men den är inte tillräckligt stor för att man ska stanna och plocka ut den. Well, springer man 50 minuter på löpband så leder den där lilla stenen till en blodblåsa:

För att göra en liknelse med citatet och blåsan så är det inte de stora målen som jag har framför mig i år som skrämmer mig utan det är den där lilla gnagande känslan av att astman likt stenen i skon kommer att ge mig "skav". 

Jag känner mig bättre och min kapacitet har åkt upp men kylan i kombination med fukten ställer fortfarande till lite problem. Precis som en sån där liten envis sten i skon. Jag plockar ut den och tror att den är borta men så dyker den upp igen.

Om man inte plockar stenar så kan man annars sysselsätta sig med att: 

1. Försöka filma sig själv tidigt en fredagsmorgon 

2. Försöka ladda upp denna film till mottagaren. 

Del ett ledde efter tre försök (först trillade kameran/telefon ned från kanten där den stod, sedan var jag inte i bild och avslutningsvis så stod grannen och gasade med sin bil så att jag inte hördes) i alla fall till en liten film. Del två ledde till att jag i tre timmar försökte lära mig hur man laddar upp en film via telefonen/datorn/nätet. Till slut gick det efter att jag nästan lyckats radera allt i telefonen och dubblerat alla bilder så att minnet i telefon typ är fullt. Hela tiden tänkte jag: I´m too old for this shit! 

Vill ni se filmen så klicka HÄR! 

Sen ta er gärna tid att läsa detta blogginlägg från Marcus Nilsson. Jag skriver under på allt han skriver och önskar nästan att det varit jag som skrivit det själv. Om jag kopierar inlägget och skriver om det lite och lägger upp det om sisådär ett halvår så kanske jag kan låtsas att jag skrivit det? Jag menar man får väl "stjäla" hur som på nätet? Det "stjäls" ju bilder, texter, ideér och allt annat dagligen idag på nätet. Till slut har väl ingen koll på vilka bilder, ideér och texter som är vems, eller? Jag menar, varför uppfinna hjulet igen? Nä, skämt åsido kommer inte hända här. Och de som "kopierar" mig; varsegoda, jag tar det som en komplimang. 

Har ni inget för er ikväll och bor i Göteborg så kom till Friskis & Svettis Majorna klockan 18:00 så lovar jag vissla så högt jag kan i visselpipan för er! 

Skogen vs Eva 2-0

Igår så var det då dags för provlöpning av banan inför Sandsjöbacka Trail om tre veckor. Visst det har varit provlöp innan men de har jag inte kunnat vara med på.

Igår handlade det om de sista 32-33 km av loppet, dvs man skippade den delen som går från Kungsbacka till Kyrkobyn Dala och som går på asfalt (ca 10k), obs 43 km´s banan som jag springer. De som springer 64k startar i Onsala men springer så klart denna delen också och de som springer 22k och startar i Lindome kör ju också delar av denna bansträckningen.

Jag visste att det skulle bli lerigt och blött men inte trodde jag att löpningen skulle bli mer lik gyttjebrottning. Att i nästan varje steg inte kunna trycka ifrån utan istället fokusera på att inte få ned foten för mycket i leran och konstant jobba med hög benföring tröttar ut ganska rejält kan jag säga.

Jag som älskar att springa i skogen och tycker att bansträckningen är fin njöt inte speciellt mycket. Mer än av trevligt sällskap och att få tillfälle att memorera banan så mycket man kan.

Nedan bild när jag ganska trött forcerar en backe:

                                       Foto Robert Rundqvist/Sandsjöbacka Trail 

Här på klipphällen var det lätt att få fäste och speciellt i mina Inov-8 X-talon 190. Hade även gaiters på mig igår för att inte få skit i skorna. Många är de gånger som jag fått in nån liten sten som stört och som sen lett till en helvetes j-vla blåsa. Jag hade även våtsockar på mig och frös ingenting om fötterna även om det var väldigt blött.

Vad gäller vätska och energi så hade jag som ni ser på bilden ovan bara ett vätskebälte med två flaskor med mig. Sen hade jag även en gel och en Flapjack. Då det tog ganska lång tid att forcera de nästan 33k, över fyra timmar, så kan jag nu i efterhand säga att jag borde haft med mig lite mer. Jag var ganska trött i slutet även om det inte alls handlade om någon "väggning".

Två megavurpor fick jag till; en i skogen när jag funderade på om jag skulle springa om en kille och började tveka och vips hade jag inte riktigt koll på lera och rötter och halkade och fick en lårkaka på vänster lår som idag är stor som en tennisboll och härligt röd-blå. Sen den andra vurpan var när vi kommit till motionsspåren i Sisjön och jag höll på att fippla med min karta som jag försökte fästa i vätskebältet. På helt platt grusväg stod jag så på näsan och slog i höger knä rejält och gjorde hål på mina tights. Men min vana trogen så låg jag ju inte kvar och kved utan reste mig upp som om ingenting har hänt och fullföljde. Skador inspekteras bäst efteråt om det går att springa.

Något jag tänkte på igår när det sen lades upp bilder från passet var att flera som inte var med och sprang skrev kommentarer som: "Åh vad fint det ser ut!" "Underbart!"
Min kommentar var: "Gyttjebrottning!"

Jag tycker inte att det är kul att springa mer eller mindre 33k i lera. Vissa partier är ok men inte så mycket som igår. Jag hoppas innerligt att det nu blir kallare och att det snöar. DÅ kan man prata om "fint" och "underbart". Är det samma väder och underlag den 26/1 som igår kommer det bli mycket tungt och det kommer inte bara vara att ställa ut skorna och tro att det kommer att bli nån bra tid. Mer att man får hoppas att man inte trillar och att orken inte tar slut. Igår var det många som hade dubbskor, enda som biter på hala rötter och spångar. Det vet jag sen senaste vurpan på en såphal spång på samma led. Gummidobbar räcker inte. Igår tog jag antingen myrsteg på spångarna eller sprang brevid.

Nå hur gick det med höger knä då?
Ja, det blev ett djupt jack och en hudflik som gick att vika ned. Borde kanske sytts men jag orkade inte sätta mig på akuten för några stygn utan det fick sköljas rent och sen när det vätskat klart så blev det strips på.

                       

Kommer bli ännu ett ärr. Snart har jag lika många ärr på min kropp efter mina vurpor som en gammal sjöman har tatueringar, hahaha. 

God fortsättning och Gott nytt!

Den som väntar på en årskrönika från mig kan klicka sig HIT för att läsa för den skrev jag ju redan för ett tag sen.

Nu i mellandagarna har jag ätit och tränat. Bästa mellandagsmaten blev den här grönkålspimpade pizzan:

                            

Jag fick även en NÅGOT försenad födelsedagspresent av två goda vänner som snöat in sig på flamingotemat:

                           

Ja man får ju räkna med att få presenter med denna fågel kanske ett tag till när man namngett en övning...

För er som vill läsa historien bakom flamingon så klicka HÄR!

Om jag kommer att få någon champagne imorgon återstår att se. En viss fågel sitter nämligen och vaktar min favoritchampagne: 

                           

"Stick den är MIN!" Hahahahahahahahahahaha. 

Jag har ännu inte bestämt mig för om det blir något Sylvesterlopp imorgon. Har ju sprungit detta lopp fem gånger i rad nu och det hade ju varit tråkigt att bryta den sviten. Men jag har senaste veckan känt att min astma blivit sämre. Nu känner jag igen symtomen. Samma som i somras. Tungt och jobbigt att andas. Jag behöver nog mer medicin men känner att jag även behöver en ny läkarkontakt. Har känt mig bättre hela hösten och vet inte varför det känns så här nu. Kanske bara temporärt men jag har inte lust att pressa mig när jag inte känner mig 100. Upplevelsen från Risveden vill jag inte vara med om igen. 

Vi får se, antingen kör jag och springer lugnt (hahaha, tror jag på den själv?) eller så tar jag en nyårsrunda i bergen istället. 

Avslutar årets sista inlägg med allra bästa Abba. Deras musik är tidlös och strax innan jul så tittade jag på en bra dokumentär om Agnetha på SVT - GOTT NYTT ÅR!

Overload?

Det är med lite sorg i hjärtat som jag inte kan ha mina egendesignade Adidas Adios 2:

                     

De hade ju varit så perfekta...

Igår kom i alla deras potentiella ersättare: 

                             

Som ni förstår har jag inte gett upp det här med färgmatchning, hehehe. Detta är mitt första par Mizuno och modellen heter Ronin. Imon ska de testas på en morgonjogg. Funkar de så kommer jag att testa dem på lördag på mitt långpass. Mina fötter är inte lätta att tillfredsställa och även om många vet att jag har många skor så är just maradistansen på asfalt ganska svårt. Jag som är van vid lätta skor klarar inte riktigt hela distansen i just tunna skor och behöver således någon form av mellanvariant för jättedämpade har jag vant mig av med och får i dem inte till ett naturligt steg. Återkommer med vad jag tycker om skon. Intresseklubben antecknar eller? 

Mitt liv de närmaste veckorna leder som ni vet fram till ett crescendo den 3/11 och trots att det är tre veckor kvar tills vi åker så börjar jag redan nu nästan nå en form av overload. Jag försöker verkligen att inte ryckas med men det är inte lätt. Varje dag på Facebook lägger NYRR upp info, tips, bilder och annat för att piska upp stämningen. Igår lade de upp den här statusen: 

                                  

Snälla republikaner sluta trilskas nu! Godkänn budgeten! Sluta tänka på er själva! Jag tycker så synd om USA´s befolkning som drabbas av ett politiskt spel som i slutändan kan drabba inte bara dem utan faktiskt få effekter på resten av världen och för mig om man ska dra det till ytterligheterna att jag inte får springa min drömmara i år heller. Jag kommer inte kunna ladda om mentalt en gång till...

Försöker att tänka på att det löser sig och fokusera på andra statusar som tex den idag: 

                                     

När jag läser detta så får jag tårar i ögonen. Jag måste vara knäpp och hur blödig som helst inser jag. 

Å när de lägger upp citat från den största av de största som sprungit och vunnit detta lopp NIO gånger då är det lixom kört för mig och tårarna rinner nedför mina kinder: 

              

En annan sak som är på väg mot overload är mina vader. De knorrar och förra veckan så fick jag hem detta monster att försöka "muta" vaderna med: 

                       

En Rumbleroller. Det finns två hårdheter. Detta är den hårda. Not for beginners, hahaha. Nä, bring on the pain! 

För att ytterligare optimera förutsättningarna för vaderna så kommer jag gå en gång i veckan fram till loppet på massage. Ingen spa-massage alltså. Utan sån massage där man vill ha nåt att bita i alternativt skrika rakt ut. För er som bor i Göteborg kan jag varmt rekommendera Cia Hultkrantz på Massagecentrum. Hon vet vad jag ska göra och skäller inte på mig. Hon vet vad min dröm är och hjälper mig. Utan henne kan jag ärligt säga att jag inte klarat mina utmaningar i år. Tack Cia! 

Avslutningsvis vill jag dela en kommentar jag fick av min maratonidol Olle R. Olle har sprungit många maror och gav mig förra året många bra tips inför New York som jag ju tyvärr inte kunde "använda" men i år så! Tack Olle för ditt stöd - det betyder MYCKET! 

"Hade jag varit dig så hade jag satsat på tjocke skor inför N.Y och en gång för alla visat var skåpet skall stå någonstans. Jag tror du är i fruktansvärt bra form men att du har ett 33 km spöke från Stockholm. Skit i lätta skor, se till att höfterna får stöd och rasa över mållinjen på 3:21 och säg till alla "veni - vidi - vici, hallå trail, nu blir det du och jag 4ever". Take no prisoners in New York!"

Back to basics

Jag börjar med en bild:

Inte någon jag tagit själv utan lånad från internet. 

Än vet jag inte i vilken wave/våg jag kommer att få starta. Förra året så skulle jag startat i första vågen efter eliten och jag skulle fått stå uppe på bron. Jag hoppas på detta i år igen. 

Nog "tjatat" om NYC nu och liten update istället om min astma. Igår träffade jag en ny läkare och det kändes bra. Han lyssnade och vi kunde diskutera bra om min problematik. 

Jag tål tyvärr inte långtidsverkande mediciner för astma. Främsta biverkningen jag får är att jag får en allergisk reaktion på dessa preparat varför det inte känns aktuellt att testa någon mer av dessa mediciner. Tråkigt så klart då detta kunde varit en väg för mig att bli bättre och bra för mig på sikt men då jag så klart uppvisar biverkningar så kommer detta inte vara ett alternativ för mig. Således kommer jag nu gå tillbaka till min tidigare basmedicinering men med ökad dos. Ny spirometri om ca 3-4 veckor för att se om jag blivit bättre. Några riktigt höga värden kommer jag aldrig få utan jag får vara glad om jag kan gå från 62% till ca 80% som jag haft innan. 

Ökad träningsmängd i år har gjort att min tidigare medicinering varit för låg och kroppen har inte hunnit anpassa sig riktigt. Med högre dos av min tidigare basmedicinering och att jag ger det lite tid kommer göra att jag om ett tag kommer att hamna ungefär där jag legat innan. Dvs kunna träna på som jag vill utan att känna att jag är trött och att alla pass är en konstant uppförsbacke. Så tankar om att jag kommer nå 140% och kunna flyga fram kommer aldrig att hända. Jag får göra det bästa av det jag har och om jag inte tränat kondition på den nivån jag gör så hade jag varit ännu sämre. När jag pressar min kropp så tvingar jag den att anpassa sig så gott det går. Och då menar jag inte att pressa den för hårt så klart. 

Visst kan det kännas tröstlöst och orättvist att min astma är svårbehandlad pga att jag reagerar så på vissa mediciner och istället för att sura för att medicin bara kan hjälpa mig delvis så inser jag återigen vikten av att träna för det är det jag kan påverka själv och bara jag ger kroppen tid att anpassa sig kan jag snart igen nå en nivå som är normal för mig. 

Jag vill passa på att tacka alla som engagerat sig för att hjälpa mig (ni vet vilka ni är, inga nämnda inga glömda). Det värmer i hjärtat att både vänner och "okända" vill hjälpa mig. Det kommer jag inte glömma. Tack, tack - det betyder så mycket ska ni veta! 

DNS LL

Det blir inget Lidingölopp för min del i år. Jag kommer inte ta chansen att ta emot en tredje sån här:

                            

Silvermedalj. 

Någon av mina x antal kjolar kommer inte flyga fram som denna gjorde förra året: 

                           

Efter mycket tänkande fram och tillbaka, kommentarer från andra men främst att jag måste fokusera på en sak nu: Att få bukt på det här med min astma. 

Jag gillar Lidingöloppet och speciellt den långa banan. Förra året var jag på väg mot en kanontid men sprang lite väl fort första två milen och tappade mycket på sista milen. Året innan var det precis tvärtom; då tappade jag på de första två milen, främst pga magont och illamående mellan 10-20 km, för att sen springa den sista tuffaste milen snabbast av alla tre milen. Snacka om negativ split. Det året (2011) sprang jag helt utan klocka och prickade nästan min tid med så när på 30 sekunder. 

Att ta tåget upp och ned samma dag och springa 30k känns inte som något min kropp behöver just nu. Det kommer slita på min kropp för mycket och jag har pressat den hårt det sista. Jag vill inte riskera att missa New York i år igen denna gång pga min egen envishet och kanske dumhet. 

Så finns det någon som är tjej och som är intresserad av att köpa min plats i 1C, hör av er. Dock säljer jag endast platsen mot vetskapen att personen byter namn. Namnbyte är dessutom bara möjligt om man startar i samma klass och är samma kön. Således kan man inte köpa platsen om man är kille och vill byta till 15k tex. 

Men jag kommer igen nästa år Lidingö - mitt mål på sikt är att klara silvertiden för män, 2.15. 

Så nu fokus på att bli bra så att jag med lugn och ro i hjärtat kan starta på den där bron som man ser långt borta i horisonten på denna bilden tagen från Empire State Building förra året, just på dagen när maratonet skulle varit: 

                    

Så. Nu blir det bra. 

Se upp i skogen!

Ja ni som läst min blogg ett tag vet att jag älskar att springa i skogen men vet även att jag vurpat en del i skogen och att jag träffat på en del lustiga figurer där - läs bl.a. om väskmördaren här (som för övrigt nog ingen skulle trott på om jag inte haft med mig ett vittne på denna tur). Igår var det så dags för dubbelvarv i Änggårdsbergen. På denna smala stig, lite längre fram (bild tagen vid ett annat tillfälle):

Så sprang jag i godan ro. Hade hittat ett bra flow och var inne i min lilla bubbla. Precis när jag ska passera ett träd som står på höger sida om den smala stigen så blir jag varse att det bakom trädet står en man med kamerastativ och tar kort på något på trädstammen. Han har ju varit "gömd" bakom trädstammen så jag ser ju honom inte förrän då. Jag blir vettskrämd för det är sällan som jag ser någon alls just på denna delen av slingan jag brukar springa. Jag blir så chockad att jag reflexmässigt tar ett sidoskutt åt vänster. Precis när jag gör detta så HÖR jag hur det knakar till i ryggen och jag faller handlöst på vänster sida. Skrapar upp vänster armbåge, knä och tumme. "Fotografen" frågar hur det gick, UTAN att vända sig mot mig utan fortfarande med ögat i kameran. Jag säger ok och ser då att det är något djur, typ en skalbagge som han håller på att fota. Han ber om ursäkt att han skrämde mig där han stod gömd bakom trädet. Ok, säger jag och reser mig och stapplar vidare. Går ca 100 meter innan jag börjar springa igen. Nu med ett kortare steg och som en skadeskjuten kråka. Vet att jag är en bit hemifrån och vet även att det mesta blir bättre om man rör på sig. Så jag fortsätter att springa och kör även ett andra varv. Då är han borta från stället där han stått. 

Idag känns inte min rygg ok. Det känns som ett ryggskott. Musklerna är typ i kramp då de reflexmässigt dragit ihop sig för att skydda ryggen när jag förmodligen gjorde en plötslig rotation i nedre delen av ryggen. Det mest klassiska är ju snöskottning; man böjer i ryggen och vrider och så är ryggskottet ett faktum. Jag är väl mer utsatt med min sneda rygg där det finns klara obalanser mellan vänster och höger sida och detta plötsliga rörelsemönster klarade inte min bål att parera. Well, jag kan i alla fall röra mig och det är ju bästa medicinen för att bli bättre snabbare. Jag ska försöka mig på att simma idag för att se om det lättar. Löpning är uteslutet idag. 

Efter denna encounter med förmodad entomolog så åkte vi i alla fall ned till havet. På denna klippan satt vi och lite längre bort ser man några av öarna som vi ska "forcera" den 3/8 på Öloppet. 

Precis när vi satt där så kom en båt som jag kände igen, ambulansbåten Hjärtrud (försökte ta kort men den var en bit bort och min iPhone tar inte de bästa bilderna på håll). Alltså är det någon som försöker säga mig något? Dåligt omen? Hahaha. Nä, nu får det vara nog på roligheterna. Inga mer skador nu och verkligen inga fler färder med Hjärtrud, det räcker med den från förra året! 

Jag låter inte min kropp begränsa mig!

Många är de tillfällen då jag låtit min astma hindra mig från att göra det jag tycker om. När jag var ung tonåring så slutade jag med tennis pga min astma. Jag blev även "befriad" från gympan i gymnasiet pga detta.

Jag såg mig själv som ett offer och slutade göra vissa saker. Jag ägnade mig således åt saker där mitt "handikapp" inte hindrade mig. Det var enkelt men faktiskt lite fegt.

Efter tonåren så ägnade jag mig åt enkelt konditionsutövande där jag inte pressade mig själv för hårt för jag var rädd att trigga mina besvär. De gånger som jag åkte in till akuten pga svåra astmaanfall var dock aldrig pga att jag tränade utan mer pga att jag slarvat med min medicin eller utsatt mig för något allergen som jag inte tålde. Jag var ung och inte speciellt klok eller insiktsfull.

Men forskning går framåt och när jag läste till sjukgymnast efter att jag fyllt 25 så insåg jag att jag valt den lätta vägen vad gäller mitt konditionsutövande och jag bestämde mig själv för att utmana mig själv och övervinna mina hinder. Jag fick rätt mediciner och började träna smart. Mitt berg att bestiga blev Göteborgsvarvet 1999. Det gick och jag klarade mitt mål på att springa in under två timmar.

Där och då bestämde jag mig för att inte begränsa mig själv mer och det var även då min törst efter mer kunskap om kroppen väcktes rejält.

Kroppen är otrolig på att göra allt för att klara av det man utsätter den för och anpassa sig men ibland orkar den inte mer och då måste man träna smart och hjälpa den på vägen.

Min problematik utöver min astma är min kropp. Våra kroppar är inte helt symmetriska men min är mer asymmetrisk än andras. Jag har nu fattat att jag har en deformation i min bröstkorg som påverkar min andning och även min hållning. Detta leder till att min ryggrad är snedare än hos andra, mitt bröstben får inte utsättas för stor belastning för då får jag ont. Denna snedhet går ända ner till bäckenet och mitt största problem är att jag inte kan sitta länge för då snedbelastas hela ryggen och bäckenet och jag får ischiasliknande smärtor ned i mitt höger ben. Då det sitter i skelettet så kan jag inte bara gå till en naprapat/kiropraktor och bli knäckt rätt (tro mig jag har provat).

Innan jag hittade rätt på ovanstående så har jag blivit utredd för reumatism i ryggen/bäckenet och andra knepiga diagnoser och diverse terapeuter har gett mig alla möjliga råd som gått från att sluta med löpning, träna ännu mer till att äta tabletter.

Jag har haft mina egna teorier om min kropp men oftast har jag inte ens blivit riktigt undersökt. Många är de som bara tittat på en sak och inte på helheten.

Nu har jag dock äntligen träffat en ortoped som givit mig rätt i mina teorier. Mina problem sitter i strukturen i min kropp så de går ju inte att operera och jag måste hitta sätt att leva med dem. Hitta lösningar och inte bara knapra tabletter och sluta röra på mig. Jobba på att hjälpa kroppen att kunna handskas med denna asymetrin. Styrketräna de delar som är svaga och rörlighetsträna de delar som blir stela. Något som för övrigt alla borde göra och inte bara jag som är lite snedare än andra. Jag inser oxå att jag måste gå på regelbunden massage mer än andra och har hittat en bra massör som hjälper mig. Och då handlar det inte om spa-massage...

Jag har sen länge insett att min kropp kommer att ha smärtfria dagar men även vissa dagar som inte är det och jag kommer göra precis som jag nu gjort i flera år, dvs lyssna på min kropp och försöka balansera mina obalanser som ju dock aldrig kommer att kunna balanseras helt. Det går ju lixom inte att göra något konkavt till konvext (ja, det är så den vänstra delen av min bröstkorg ser ut delvis för att nämna en sak).

Precis som jag bestämde mig för några år sen att min astma inte skulle begränsa mig så ska jag inte låta min asymetriska kropp begränsa mig heller. Jag letar efter lösningar och hittar dem. Mina lösningar. Efter diverse vändor i sjukvården och andra instanser så har jag lärt mig en sak ännu mer och det är att lita på mig själv. Jag är bättre expert på min kropp än andra. Punkt.

(Bild från igår när jag halvlåg på en klipphäll och filosoferade över min kropp med havet som utsikt)

Farligt, farligt men härligt, härligt!

Som ni vet så gillar jag att springa i skogen. Visst har jag trillat några gånger men faktiskt ALDRIG i några backar utan det har varit när det varit platt och jag för en kort stund slappnat av och tappat fokus.

I lördags så var det lite annorlunda när jag gjorde en megavurpa. Det var is på den stora stigen så Tine och jag tog oss ned i "diket" vid sidan av. Jag tog några steg ned, såg inte att det var is under löven och gled nedåt/bakåt med en j-vla fart. Med snabba reflexer som jag faktiskt fått av att springa just i skogen var det enda jag hann tänka på att skydda bakhuvudet och ut drog jag mina armbågar för att dämpa fallet. Ändå dunkade mitt huvud i och det lät som när man tappar något på ett hårt golv. Tine blev riktigt rädd och var framme som en skott. Jag reste mig upp, kände mig ändå ok och klev ur diket och förbi isen på stigen och vi fortsatte att springa. Hela tiden uppmärksam på hur jag mådde. Efter några km så gjorde även Tine en vurpa och vred sin fot och knä men kunde även hon fortsätta.

Efteråt såg båda mina armbågar ut så här:

Ok, kanske lite svårt att se på bilden men ni förstår nog armbågarnas stötdämpande funktion i fallet. Bulan jag fick i bakhuvudet var inte att leka med och det har de senaste dagarna varit svårt att sova då det gjort ont när det blivit tryck på bulan. Inatt var första natten som jag inte vaknade varje gång jag skulle vända mig. 

Kommer detta göra att jag slutar springa i skogen? I think not! Dock blir jag påmind om hur glad jag är att jag har sällskap på mina längre rundor och att en av oss alltid har med sig telefon. Tack Tine att du fanns där! 

Sen på söndagen så blev det ytterligare 14 km i terräng på F&S Göteborgsvarvsträning i Skatås. Där var dock bara sista biten runt Stora Delsjön i klass med terrängen som är i Änggårdsbergen. Det är mycket intressant att notera hur många deltagare inte är speciellt vana vid backar och gärna ligger och driver på när det är platt för att sen i backarna nästan inte klara att ta sig upp. Att hålla 5:15 min/km fart på platten vs i jobbig terräng är GANSKA stor skillnad om man säger så. 

Trött var jag efter totalt 40 km lördag + söndag men på söndagskvällen när min väninna E skickade ett meddelande om lunchpass på måndagen så kunde jag ändå inte tacka nej. Vi träffas för sällan och att jag skulle klara av att gå på F&S Flex pass som jag brukar göra på måndagar med de där armbågarna och bulan i huvudet kändes inte som ett alternativ (man stöttar sig på armarna i många övningar och ligger på rygg i vissa andra och det hade inte funkat.). 

Lite sliten bestämde jag mig i alla fall att göra mitt bästa och tog på mig ett par gamla trotjänare som hjälp, mina gamla Brooks Green Silence. Slitna är väl bara förnamnet på sulan som jag sen kollade efter passet: 

Har ju sprungit en del km i dem på lösgruset som blir efter vintern och därför ser det ut som om någon tuggat på sulan. Två år gamla är de i alla fall och jag har två par till. Ett par som är lite för små (funkar bara på kortare pass) och ett par som är helt nya (lite för stora). Har alltid haft ett ambivalent förhållande till denna skon. Är den bra eller dålig? Är den mjuk eller hård? Sen har det ju inte hjälpt att jag ligger precis mellan två storlekar i just Brooks skor. Dvs antingen blir de lite för små eller lite för stora. Den lite för stora funkar ju på längre distanspass och där har jag använt skon ganska mycket. Skulle dock aldrig använda den på tävling, jag vill ha mer respons i sulan. Well, de ska ju sluta tillverka skon varför man kan hitta den till mycket bra pris just nu så att köpa ett par nu hade jag rekommenderat för det är en bra distanssko/mängdsko. Läs gärna denna hyllningstråden på jogg.se!  

Hur gick passet då? Jo, första biten då vi inte hade motvind gick i ca 4:25-4:30 fart. Sen när vi vände och fick den där härliga motvinden så gick tempot ned rejält till ca 4:40-4:50. Summan i alla fall ca 12 km i 4:37 fart. Helt ok. Fast jag fick kämpa. Långt borta kändes det att jag om två månader ska klara 21,1 km i 4:15 fart men men det är två månader kvar! Tack bästa E för draghjälp och att du lade dig framför mig så att jag fick lite lä ;-) 

Men dagen var ju inte slut med det. Det var ju även ett F&S-pass att ta hand om. Vinden hade tilltagit rejält under eftermiddagen men jag valde ändå att köra ett teknikpass under Älvsborgsbron. Kände mig som en stoppad korv med underställ under tightsen och sen mössan på det gjorde väl att man mer eller mindre även kunde klassificera mig som ett ufo: 

Eller som sonen sa: "Mamma, den där mössan ser ut som en sån rasta-mössa!" 

Idag blir det simning och sen ett företagspass i Skatås (backpass). Men imon blir det vila...

Hur går det för er då? Inga vurpor eller annat att rapportera?  

Ett kort ögonblick av oaktsamhet x 2

Torsdagen den 8 mars i år körde jag ett fartpass på bandet och i slutet av passet var jag ouppmärksam och trampade snett med högerfoten. Skadad stortåsena blev resultatet som sen ledde till plantarfasciit då just denna senan fäster in i den senplattan.

Jag rehabbade till Varvet och trodde jag var ok bara för att ca 2 km in i loppet dra upp skadan igen. Ny rehab för att kunna klara att springa ING NYC Marathon.

Många mil i skogen blev det och jag lyckades slå nytt pb på LL i slutet september och även på en halvmara helgen direkt efter.

Allt kändes bra förutom att jag började bli väldigt spänd i vaderna pga asfaltsträningen som jag nu börjat med igen. Visst att jag kontinuerligt behandlat mina vader under tiden med plantarfasciit men den här spändheten var resultat av att jag vant mig av med hårda asfalten.

Så kom vi alla fall iväg till New York. Mitt sista pass innan vår avresa fick jag kramp i höger vaden och fick avbryta och var livrädd att min maradebut skulle ställas in. Nu vet vi att den inte ställdes in pga detta utan pga en viss storm.

Efter det beskedet som tog luften ur mig lite så sprang jag bara ETT pass i New York. En lätt morgonjogg på ca 60 minuter och sen när vi kom hem ett åh-pass och sen ett kort och snabbt pass innan jag skulle iväg på bokklubb.

Dagen efter, fredagen den 9/11, körde jag ett simpass på Valhallabadet där jag kände mig som en delfin. På väg till duschen efter avslutat pass så händer det igen. Ett kort ögonblick av oaktsamhet och min fot viker sig IGEN! Denna gången inte på ett löpband utan på ett halt kaklat golv.

Jag förstår att skadorna hänger ihop. Min högra fot är min svaga punkt och när jag är trött, antingen i slutet av ett pass eller EFTER ett pass, så tar min klumpighet över och jag har ingen kontroll.

Nu har det gått två veckor sen jag sprang sist (wetvestlöpning räknas inte som riktig löpning) och i veckan var jag hos den naprapat som hjälpte mig en del med min fot sist. Jag fick bekräftat det jag redan misstänkt. Det är inte bara en vanlig stukning med skadade ledband utan även en nervskada och en sena som blivit utsträckt. Suck.

Senskador är svåra att läka då det måste till ett visst flöde i senan för att stimulera läkningen då senan har mindre blodkärl vs tex en muskel. Vilar du helt blir du stel och den får inget flöde vilket då motverkar läkningen MEN tränar du för hårt blir den överansträngd och du står på ruta noll igen. En svår balansgång. Som jag kan efter skadan i början av året. Repris igen.

Jag vet vad jag ska göra och INTE göra, men igår kunde jag inte låta bli att testa foten i alla fall på löpbandet. Jag ville veta var jag står och jag ville ha en referens för att kunna jämföra längre fram. Jag sprang 20 sekunder, det räckte för att veta. Foten har ingen styrsel alls och viker sig då den är så instabil FÖRUTOM att det gör ont då.
Nu vet jag och jag vet vad jag måste göra. Surt, surt och orättvist.

Mina nya rosa Adios fick agera matchmaker till min rosa tröja på gymmet istället för att flyga fram över löpbandet...än är 2012 års helvete inte över för mig...

Årets värsta pass?

Idag skulle jag hålla i mitt sista F&S måndagspass för terminen men i och med att jag stukat min fot så kunde jag ju inte springa själv utan skulle cykla de delar av passet där vi skulle springa. Nästan samma avslutning som förra terminen då jag oxå pga min fot fick cykla mitt sista pass :-P 

I slutet av uppvärmningen och transportsträckan bort till där vi skulle köra intervall och styrkedelen så får en av deltagarna en akut bristning i vaden och jag får ta fram min linda som jag alltid har i fickan för att snabbt komprimera för att minimera eventuell blödning. Kort där efter så sträcker sig ytterligare en deltagare i baksida lår och jag vet inte vad jag ska göra. Han blir dock bättre efter ett tag och kan fortsätta. Dock måste han vara tillbaka en viss tid på anläggningen varför Tine får springa tillbaka med honom tillsammans med han som skadade vaden på min cykel. Tanken är sen att Tine ska cykla tillbaka till oss som är kvar. 

Vi kör ett tag till men sen är passet över och jag inser att jag måste SPRINGA tillbaka med resterande deltagare till anläggningen innan Tine är tillbaka. Strax innan vi börjar bege oss hittar jag en bilnyckel vid en bänk där vi kört lite övningar och inser att den nog tillhör en av de som avvikit med Tine. Stoppar nyckeln i fickan och börjar springa tillbaka. Eller kanske man inte kan kalla det springa. En av deltagarna frågar om jag brukar springa "så där". 

Jag kämpar på och ca en kilometer innan vi är tillbaka vid anläggningen kommer Tine farandes på cykeln. Tine är förkyld och har nu fått kramp i magen. Stressad av att veta att jag förmodligen börjat springa på min onda fot. 

Som skadeskjutna kråkor lyckas vi ta oss tillbaka igen till anläggningen och glada miner blir det när mannen som skadat vaden får tillbaka sin bilnyckel av mig. Att linka tillbaka med en bristning i vaden och i mörker leta efter sin bilnyckel var nog inte något han var sugen på. 

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta men är glad att passet är över och att vi lyckades ta oss tillbaka. Och foten ja, den tyckte inte det var kul att springa. Den måste vila lite till. Tills dess att den är bättre kan jag ägna mig åt att försöka få bukt med mina spända vader med de här gamla trotjänarna: 

Det verkar gå troll i allt jag gör nu och när t.o.m. andra skadar sig runtomkring mig då är det inte kul. Nästa gång jag håller mitt måndagspass är det 2013. 2013, smakar på den siffran och den känns bra. Bra mycket bättre än 2012. 

Jag kämpar på!

Ja, jag kämpar på. Och det går framåt. Igår kunde jag gå utan att halta och idag när jag körde lite styrketräning i källaren så gjorde det inte så ont i fotleden och jag kunde stå på ett ben utan problem. Jag hoppas att det fortsätter så här bra så kanske jag kan springa i veckan. 

En annan person som oxå kämpar är sonen. Och efter ganska många timmars kämpande så stod "Rådhuset" klart: 

Det är tre våningar och man kan lyfta av varje våning och där finns det en del detaljer om man säger så. På baksidan finns även en hiss. Inhandlades i Legobutiken i New York vid Rockefeller Center och det var verkligen ett bargain, halva priset mot vad samma hus skulle kosta på Legoland i Danmark (Billund). Så nu börjar hans hussamling bli komplett. Nere i källaren har han byggt upp en hel stad. Ni vet en sån där man kan se på YouTube om man söker på "galna" legobyggare i hemmet ;-) 

Ha en fin söndag, nu ska jag tejpa om min fot! 

Tröst i ny förpackning

Efter att idag har kört årets bästa simpass där jag flöt fram längd efter längd i 50 meters bassängen på Valhallabadet så kändes det lite orättvist att jag på väg till duschen på något vänster lyckades göra någon konstig manöver så att jag stukade höger fot. Kanske att jag var trött och att min högerfot pga min tidigare skada är min svaga länk men det kändes oavsett väldigt tråkigt. 

Nu känns det dock bättre när halva dagen gått och att den nu är tejpad. Mitt efterlängtade långpass som skulle sprungits i Änggårdsbergen imon fryser inne. Får se om jag vågar mig ut på söndag. 

Så på kvällens fredagsmys tänker jag trösta mig med den här: 

Visste faktiskt inte att den fanns i "kartong" eller leverpastejburk kanske man kallar det? Kommer ihåg från när jag var liten hur man köpte de där små plastfickorna och hur svårt det var att få ut allt om man inte rev upp hela "påsen". Viss plastsmak fick man räkna med när man tryckte för att få ut det sista :-P 

Break a leg!

Igår på mitt pass hände det som inte fick hända. Jag skadade mig. Eller jag vet inte om jag idag kan kalla mig skadad eller vad för idag är det mycket bättre. Jag fick i alla fall så ont igår under passet att jag fick bryta och be Tine ta över resten. Vad hände då? Ja, inte vet jag. Kanske att jag blev nedkyld (vi sprang genom vattenpölar som var typ 20 cm djupa. Gick inte att undvika.) och att detta gjorde att jag först fick kramp i vaden och sen någon form av låsning i fotleden (?!). Jag fick linka tillbaka till anläggningen och istället för att gråta så skrattade jag. Först stormen Sandy och så det här. Det verkar som jorden frambringar alla krafter den kan för att jag inte ska springa det där maratonet.

Men idag är jag bättre. Det känns fortfarande stelt i fotleden, nästan som om jag stukat den men det vet jag att jag inte gjorde. Knepigt. Vilar och låter resten av familjen packa. Det viktigaste som tex det här:

Och då vi blivit en dag försenade i vår utresa så hann de här skorna komma: 

Adidas Adizero Boston. Jag tar med dem men vet sen innan att jag inte gillat dem men kommer ha dem som alternativ till mina Adidas Adizero Adios. 

Imorse när jag slog på tv:n så kändes inget kul. Och av goda vänner som är i New York vet vi att det är helt öde och allt är stängt. På NYRR´s Facebook-sida så verkar det finnas två läger av de som kommenterar; de som tycker att loppet bör ställas in och de som tycker att nu kör vi! 

Jag känner att jag har ambivalenta känslor. Jag har längtat så länge efter detta min dröm men vill egentligen inte åka till en stad i förödelse. Och hur kul blir det för resten av familjen att befinna sig i denna min favoritstad och inte kunna göra det som DE har LÄNGTAT efter. Mycket känns fortfarande ganska så ovisst. Vi vet ju inte ens i detta läget om vi kommer att kunna ta oss till Manhattan imon kväll efter att vi landat lokal tid 22:00. 

Min vana trogen så gör jag nu allt för att skjuta på att packa. Jag tog mig t.o.m. en tupplur för en stund sen, hehehe. Den varade dock inte så länge då jag blev väckt av att Göteborgs-Posten ville göra en intervju. De ville prata med någon som skulle springa New York Marathon. Anar lite om vilka som kanske tipsat reportern om att jag var en kandidat på detta :-) 

Nä, nu gör vi det här och så får det bli som det blir, eller hur? Wish me luck, eller som man säger BREAK A LEG! ;-) 

Tärningen är kastad!

På väg hem från jobbet idag var jag både arg och stressad. Detta ledde till att jag bromsade alldeles för sent framför en bil som korsade min cykelbana. Helt plötslig låg jag där på cykelbanan och det rann blod från vänster knä, vänster armbåge och vänster handflata: 

Mest ont gjorde det i handflatan. Så är det alltid. Det var ju inte mitt fel och hade jag inte bromsat och slirat på gruset hade jag kört rätt in i bilen som jag nu missade med typ 20 centimeter. Tur att man har reflexer när inte hjärnan är med. 

Igår simmade jag i Härlanda Tjärn. Det var typ 16 grader i luften och nog inte så mycket varmare i vattnet så efter 40 minuter så gav jag upp, det var för kallt trots hellång våtdräkt. 

På bryggan stod en utländsk kille och väntade på mig när jag kom upp och frågade om man fick lov att simma i sjön bara så där. Han var student från Ungern och där får man inte bada var och hur som helst. Sen frågade han om man verkligen behövde våtdräkt, hur många grader jag trodde att det var i vattnet och hur länge man skulle orka simma utan våtdräkt. Skönt att någon verkar tro att man är expert när man ligger där och sprattlar och inväntar ens återkomst till bryggan :-P 

Imorse sprang jag 12 km morgonjogg klockan 05:20 (!) Herrejesses det är svårt att tro att jag i vintras gick upp 04:30 tre gånger i veckan för ett sådant pass. Det var ljust men kallt och det var höst i luften och då har inte ens september äntrat kalendern än. 

Så nu är i alla fall tärningen kastad vad gäller min satsning inför ING New York City Marathon. Morgonjoggarna kommer åter vara på agendan för att optimera min fettförbränning inför maradistansen och jag fick tecknet förra veckan på mitt korta intervallpass. Helt plötsligt framför mina fötter i ett av hörnena på fotbollsplanen där jag sprang låg en röd tärning med siffran sex uppåt. Min favoritfärg är röd och siffran sex är mitt lyckonummer som ju oxå är tryckt på ryggen på min Sverigetröja jag ska ha på mig den 4/11. 

Alltså, är det inte konstigt att man får tecken om saker och ting? Det är nästan läskigt ibland och jag hoppas att ni inte tror att jag ljuger. Hade jag haft med min telefon hade jag tagit kort då, nu får ni hålla tillgodo med ett kort taget på köksbänken hemma på samma tärning: 

Så i fickan på min kjol kommer jag ha denna röda tärning och även Lego mini-figuren Frihetsgudinnan. Kalla mig vidskeplig eller vad ni vill men sån är jag. 

Tärningen är kastad, nu är det allvar Eva, inget mer slötränande, ok? 

Man måste ju börja någonstans...

Ja, nu när jag friskförklarat min fot så är det nu dags att börja tempoträna igen. Kommer inte ihåg när jag körde ett intervallpass sist och det känns meningslöst att jämföra tider och annat just nu. 

Så idag kändes som en bra dag att återuppta detta i min träning mot ING NYC Marathon. Så utan att lap:a och kolla på klockan på tider så valde jag att köra ett av mina måndagsadepters favoritpass: Fotbollsplansintervaller. Dvs 10 diagonaler, 10 långsidor och 10 kortsidor. 

Det kändes faktiskt riktigt bra och det mjuka gruset under fötterna gjorde susen för steget, believe it or not.  Sist jag körde samma pass i våras så gjorde det så-in-i.helvete-ont i min höger fot att jag nästan inte kunde gå dagen efter. 

Totalt landade passet på 8 km, inklusive upp- och nedjogg. 

På fötterna hade jag mina gamla trotjänare Adidas Adios. Detta paret är egentligen utslitet men på grus funkar de fortfarande: 

Nu efteråt känner jag mig faktiskt RIKTIGT sugen på nästa intervallpass men får se NÄR det blir och VAD det blir. Känner fortfarande en rädsla över att foten ska bli dålig igen varför jag tar det piano, piano. Better safe than sorry. 

Friskförklarad

Jag är här fortfarande (det var visst någon som undrade) och jag har numera friskförklarat mig själv, eller rättare sagt min fot. 

Fem månaders rehab. Foten är inte 100% än men väl 95% och jag kan nu pressa på på asfalten utan att den knorrar. 

Det har varit mycket smärta och jag har gråtit och träningen har känts hopplös. Men till slut vände det. Nu ska jag bara ta tag i den där "andra smärtan" oxå så kanske det blir ordning på mig med. 

Jag vill tacka alla som stöttar/stöttat mig med snälla ord, kommentarer, sms och meddelanden - det värmer. Vissa känner jag väl och vissa inte så väl men många är de som visat att jag betyder något för dem. Tack. I will not forget. 

Och efter att hållit mig borta från flödet/bruset så kastar ja mig nu in i det igen med hull och hår - ni vet, jag är ju svart eller vit och ska efter lite tjat från några håll börja twittra. Vi får väl se hur det går...

Här finns jag om ni är intresserade. 

/Eva 

Öloppet, DNF vid 25 km

Ja någonstans måste man ju börja en berättelse och vad kan vara mer passande än att börja med en bild strax innan start på lag 58, Team Early-Birds: 

Att få stå i starten på det första Öloppet var mäktigt när helikoptern hovrade över oss och alla började klappa det sista innan startskottet gick. 

Jag skulle kunna göra denna berättelsen hur lång som helst men att beskriva allt som hände under de lite över fyra timmar som vi höll på innan Patrik kollapsade och vi bröt skulle kunna fylla hur många rader som helst så det får bli en kortare version. 

Det jag först vill säga till alla som är intresserade av att göra en sådan här utmaning: kan ni inte simma bra så spelar det ingen roll hur bra löpare ni är. Energin som det tar att simma med dålig teknik i öppet vatten gör till slut att din energi tar slut och gör att du inte ens orkar springa. Är du inte bra på att simma tar oxå vattenpassagerna mycket längre tid och risken att bli nedkyld om du inte har en lång våtdräkt blir ganska stor. Med detta sagt/skrivet så vill jag bara förklara att Patrik nog underskattat vikten av detta och det blev detta som blev hans "fall". 

Löpningen bestod av löpning på klippor, löpning i skog, obanat över "ängar" vid havet, löpning i BLÅLERA, asfalts- och gruslöpning m.m. 

Simningen bestod av simning i öppet hav där det nästan vid alla vattenpassager var vågor och MYCKET brännmaneter. 

Efter två vattenpassager så bad jag Patrik att "honka" på min ryggsäck då detta gick fortare än om han simmade själv. 

Ön innan vi bröt så märkte jag att Patrik började sacka på löpningen och han ropade bakom mig att hans energi var slut, att han var helt tömd. Jag tog en energy bar till honom från min ryggsäck men förstod nog redan då att det var för sent. När vi så kom till nästa vattenpassage så skakade Patrik och jag frågade honom om jag skulle påkalla uppmärksamhet från de som fanns i följebåten vid vattenpassagen men han sa att vi kör över. Jag såg hur han började känna efter var han hade sin visselpipa och jag drog ut min från under våtdräkten. Jag såg hur strömt det var och paret som gick i samtidigt som oss höll koll på oss. Jag märkte sen att de inte simmade om oss utan låg bakom nära oss, ifall ifall. Jag kommer inte ihåg deras nummer men är tacksam att de fattade allvaret i situationen och låg där som backup. Patrik hängde verkligen i min ryggsäck och jag kämpade så gott jag kunde för att ta oss framåt men det var grymt strömt och jag drev ganska mycket. Jag tittade upp emellanåt mellan andetagen och kollade Patrik som nu börjat ulka. Jag hade hela tiden koll på var följebåten fanns. Vi närmade oss trappan som fanns på klippan där man skulle upp och Patrik berättade till mig sen att han tyckte att det gick så långsamt men när han såg stegen slöt han ögonen och tänkte att nu är vi framme bara för att när han öppnade ögonen igen ha drivit en bit bort och han undrade vad jag höll på med. När vi äntligen kom fram så såg jag hur tungt det var för honom att bara ta sig upp för trappan. Vi började gå en bit och jag såg vätskestationen och jag hoppades att Patrik skulle orka dit. Nu skakade han rejält och här kom en arbetskamrat till Patrik fram som också tävlade, tack Emelie, och tillsammans med hennes teampartner lyckades vi leda bort Patrik till vätskestationen på Sjumansholmen där vi nu befann oss. Där stod det två sjuksköterskor i "depån" och de fattade allvaret och Patrik fick snabbt lägga sig där och de hämtade filtar och täcken till honom. En läkare som bodde på ön kom fram och då krampade Patrik rejält och läkaren och jag gjorde vårt bästa för att häva kramperna i benen. Jag fick nu bekräftat att de ringt efter ambulansbåten som låg nära på Donsö och det lugnade mig lite. När ambulansbåten kommit så satte jag mig och fick en filt jag med. Jag började då huttra lite jag med men mest för att jag satt still. Patrik fick dropp och han började pigga på sig redan innan vi satte oss i båten. Sen snabb avfärd till Fiskebäck där ambulansen väntade för avfärd vidare mot Sahlgrenska sjukhuset för koll. 

Väl där så var Patrik mycket bättre och efter några sista kontroller att alla värden var ok igen så fick han åka hem. 

Riktigt läskigt och jag är glad att Patrik inte kollapsade i vattnet utan på land. Man ska ha stor respekt för sådana här lopp och bara tidsaspekten, dvs hur länge man håller på är nog en av de stora faktorerna som spelar in. De som vann kom i mål på 4:40 ca och jag har inte kollats Öloppets hemsida men kan tänka mig att de sista nog tog ca 8 timmar på sig att ta sig i mål. 

Tack alla som tagit sig Donsö för att gratta oss i mål, sorry att vi inte kom dit och tack alla lyckönskningar innan och EFTER loppet. 

Det finns inget lopp i världen som är viktigare än livet, hälsan eller ens vänner.