2011 sprang jag Risveden Terräng för första gången. Det var oxå premiäråret och helt otippat och förvånande vann jag. Vill du läsa mina race reports från tidigare år så klicka nedan på respektive år:
Så var det då dags för årets lopp. Med halvsliten kropp efter ÖtillÖ och en fot som inte var helt ok så var ju inte förutsättningarna de bästa. Bestämde mig ändå för att springa och i Team Icebug Girl Power (därav att ni inte ser mitt klubblinne på korten nedan).
Åkte dit med min väninna Tine och ingen av oss var särskilt laddade. Alltid kul att träffa löparkompisar innan och efter och "tjöta" och måste nog säga att detta var årets största behållning.
Starten gick och jag försökte trycka på. Låg i 4:20 fart och försökte hänga i men det gick inte. Kombinationen av att smärtan från min tidigare fotledsstukning och en kropp som inte var på topp gjorde att jag efter ca 7 kilometer "gav upp" och började jogga. Släppte förbi jag vet inte hur många i skogen och funderade ett tag på att stanna helt och vänta in Tine som jag var helt säker skulle komma ikapp vilken sekund som helst.
Låg och "lusjoggade" med enda inställningen att ta mig i mål för att nästa år premieras med veteranmedalj för att jag deltagit i alla lopp.
Vid 12 km (?) kommer Anders M ikapp mig. Ultrakillen som Maria och jag sprang med på Soteledens Terräng Marathon. Eller ja, det var faktiskt Maria som sprang mest med honom. Strax innan starten på dagens lopp hade jag träffat hans sambo Disa och deras nyfödda dotter Lif. Anders träffade jag nu först här i skogen.
Vi började snick-snacka lite och det visade sig att Anders även han var lite ledbruten och skadedrabbad men att han precis som jag var ute efter den där veteranmedaljen. Så som två skadeskjutna kråkor slog vi följe och bestämde oss för att dra upp farten lite istället för att fortsätta lusjogga och komma i mål på tre timmar. Med sällskap lyckades jag delvis tänka bort smärtan i foten ganska bra men sen när vi kom ut på gruset och sen biten på asfalt så var det inte kul alls. Lyckades ändå hålla ihop det och hålla sub5 fart ända in i mål (trots en liten promenad i sista backen) och faktiskt även uppbringa någon form av låtsasspurt för att hålla ens löparrykte uppe något så när.
Bildtack till Nina M för dessa bilder där Anders och jag skrattande försöker oss på en spurt:
Var inte ens trött när jag gick i mål utan det var mest foten som knorrade.
Väntade in Tine som kom in strax efter och sen fick jag gå upp som hastigast "på scen" och bli intervjuad. Jag är väl ett unikum som sprungit alla lopp i kjol. Min bästa kommentar var att jag var glad att jag slapp att springa i våtdräkt som jag ju annars ägnat ganska mycket tid åt det sista...
Sen bytte Tine och jag om till våra väldigt passande after-run t-shirts. Shit happens och No nonsense. Hahahaha.
Killen som tog kortet tyckte att jag skulle vänta några timmar innan jag ställde upp i nästa lopp. Låta foten vila lite.
Inget direkt uppåtgående trend på detta loppet kan man ju lugnt säga. Årets tid och placering lämnar vi därhän.
Några kanske undrar varför jag sprang överhuvudtaget? Sliten och med en dålig fot. Är det verkligen så viktigt att bibehålla en obruten svit? Några kanske även ifrågasätter att jag sprang 6 timmar på en stukad fot på ÖtillÖ. Några kanske tycker att detta är ett tecken på styrka/pannben medan andra tycker att det är på gränsen till idioti. Well, jag bestämmer över min egen kropp och fattar mina egna beslut. Och ett beslut som jag tagit nu är att det inte blir något Lidingölopp i år heller. Jag har nu överlåtit min plats till en annan tjej som verkar enormt taggad att få springa (lycka till Ylva!).
Nu blir det paus ett tag här på bloggen. När jag återkommer så hoppas jag kunna presentera mina mål och tankar inför 2015. Hoppas på starka fötter och nya utmaningar. Tjing!
/Eva F
Men fy på dig Eva, att inte gå för vinst och pers, Mohahaha :-)
SvaraRaderaÄrligt, härligt att bara genomföra trots att foten inte var så glad, det sociala runt löpartävlingar ska verkligen inte underskattas, har man sprungit ett tag och lärt känna folk är det alltid en energiboost att träffas och tjöta en stund innan och efter tävling!
Att det inte blir något Lidingö hade jag redan räknat ut :-) men oj vad jag ser fram emot att läsa om dina tankar inför nästa säsong!! Kram!
Hahahaha, ja man får inte springa lopp bara för att njuta och ha kul, det är ju förbjudet ;-)
RaderaJa, att träffa alla som man har/har haft kontakt gör mig glad och det var den stora behållningen. Verkligen en enrgiboost!
Ja, 2015 känns inte hugget i sten en och återkommer med mina tankar om det snart. Är ÄNNU mer nyfiken hur DU tänker inför 2015 även om jag har mina "misstankar" om en viss mara i en viss storstad den första söndagen i november ;-)
Ja, mina tankar runt 2015 handlar såklart mycket om NYC, visst kan jag vänta tills barnen blir större och bla bla men samtidigt har jag dubbla löner fortfarande och kan lägga undan en hel del pengar så 2015 passar utmärkt. Har pratat igenom det med hustrun och hon verkar tycka det är en kul idé, även om hon suckade och himlade med ögonen och frågade om jag trodde vi var gjorde av pengar när jag ville åka till Prag i vår för att fira tioårig bröllopsdag, hahaha.
RaderaJag har förstått att då man klarat kvaltiden i ett non NYRR-arrangemang blir man placerad i en pott så det är inte 100% chans att man kommer med, men relativt stor chans ändå.
I övrigt inför 2015 tänker jag att jag skulle vilja prova lite nya lopp, lopp jag inte sprungit förut istället för de "gamla vanliga" jag brukar springa, även om det säkert blir en och annan sådan också. Det finns väldigt många trevliga, lokala/annorlunda lopp jag är sugen på fortfarande. Tidiga tankar ännu så länge. :-)
2012 & 2013 blev det bara NYC som resa för oss. Men det var det värt! Sonen sa förra veckan att det nästan kändes konstigt att vi inte skulle dit i år igen. Då fick jag en klump i halsen då alla känslor från tidigare år kom över mig. Jag vet att jag nån gång kommer springa loppet igen. Så är det bara.
RaderaÅh, jag håller tummarna hårt för dig! Jag minns 2012 när jag satt oavbrutet dagen innan min födelsedag och uppdaterade mitt konto för att veta om jag kommit med. Och så plötsligt såg jag statusen: ACCEPTED. Då grät jag i flera minuter. Det var den bästa förskottsfödelsedagspresent jag kunde få. I år så fick jag på min födelsedag veta att vi kommit ÖtillÖ. Väldigt speciellt det med men inte samma som beskedet om NYC.
Bra att du testar nytt! Då behåller man glädjen och nyfikenheten tror jag. Kul med samma lopp så klart (se på mig och Risveden och Varvet 12 ggr) men känslan av att göra nåt nytt, ett oskrivet blad är upplyftande. Heja dig - mot 2015!