söndag 29 juni 2014

Race report Kustjagaren

Så var det då dags för årets andra swimruntävling, Kustjagaren i Karlskrona.
Maria och jag åkte ned på fredagen och kom fram strax innan 18:00. Vi begav oss iväg en sväng på stan efter att vi checkat in på Scandic för att fixa några saker. På väg in mot centrum möts vi av den här garageporten. Båda tänkte vi att detta måste vara ett gott omen!


Efter att vi ätit och fixat med vår utrustning så gick vi och lade oss relativt tidigt även om vi somnade lite väl sent...

Upp strax innan 07:00 för att häva lite Beet-Boost och Nitro Ndure  från Mighty Sport. Sen ned till frukosten för att få i sig bra med energi.

Race meeting 08:45 och sen gick bussarna ut till startplatsen strax efter 09:00. Där ute blåste det och regnade (precis som inne i stan) och vi försökte hålla oss inne i värmestugan som fanns där ute.

10:30 gick starten och vi dundrade iväg i 4:30-fart.
Första sträckan är en ondulerad sträcka på asfalt. Kanske inte det roligaste och ganska mentalt utmanande för oss båda som ju föredrar terräng. Bara några hundra meter framför såg vi Maria & Annika i Team AG Run. Damvinnarna på Utö Swimrun men faktiskt även på Borås Swimrun och Stockholm Swimrun. Två enormt duktiga tjejer som i år bildat ett tjejlag. Båda mycket duktiga simmare (Sverige-elit) och vi tippar att de kommer att vinna allt de ställer upp i i år och även sätta banrekord på Ötillö.

Vi försökte hänga på så gott vi kunde men visste att även om vi skulle kunna hålla jämn fart med dem på löpningen så skulle vi ändå vara hopplöst efter på första simmet.

Maria fick en liten mental dipp efter halva denna asfaltsträckan och vi kopplade på linan så att jag kunde dra henne så att hon bara kunde fokusera på att följa mig.

Ca 40 mintuter tog det att ta sig denna första asfaltsbit på ca 8,5 km. Då kom första simmet på ca 750 meter.

Det är befriande att få simma efter en längre löpsträcka och Maria lade sig först och jag på lina bakom.

När vi kom upp på stranden till ön vi simmat till så såg jag i ögonvrån ett annat damlag. Jag sa inget till Maria utan jag lade mig först på den korta löpningen över ön. Detta lag var det lag som under hela tävlingen som skulle antingen ligga strax före oss eller precis hack i häl.

Och så flöt det på som det gör på ett swimrunlopp. Löpning varvat med simning. Maria och Annika såg vi inte skymten av efter första löpet men det där andra laget, Team Red Lipstick Karlskrona (som vi nu vet att de hette!) följde oss ganska intensivt.

På tredje sista löpet så låg de framför oss då de simmade mycket bättre än oss och vi kom ikapp dem i ett litet skogsparti. Vi låg bakom ett tag och "vilade" men sen när vi kom ut på en bred asfaltsbit så drog jag upp farten och gick om. Maria som satt fasthakad i mig i linan hakade på och vi skärpte oss rejält och jag tror ärligt att det var här som vi "säkrade" vår andraplats. Efter nästsista simmet så ropade jag bakåt till Maria att inte vända sig om. Att vända sig om och kolla efter konkurrenter är ett svaghetstecken enligt mig.

Så kom sista simmet som var det brötigaste av alla sim. Många simsträckor på loppet var ganska utmanande med höga vågor från sidan som gjorde att det var viktigt att planera vart man skulle sikta så att man inte simmade i en båge och för långt. Denna sista sträcka in mot centrum av Karlskrona var som att ligga i en torktumlare. Vi fick sikta på en stor blå Kustbevakningsbåt istället för den stora orangea pricken som riktmärket.

Maria var stark och jag är så glad att jag har henne. Med henne känner jag mig trygg i vattnet. Jag behöver inte oroa mig för henne. Hon är precis som jag väldigt vattenvan.

Efter att man nått det orangea märket skulle man en bit till in i hamnen och gå upp på en smal repstege vid en brygga där det låg en massa segelbåtar. I blåsten var det ganska svårt att ta sig upp för den där smala stegen och när Maria drog upp mig så dunkade jag i höger knä hårt i den hårda bryggan. Men Maria hade oxå trillat i skogen och bara rest sig så det gjorde ju jag med. Nu var det ju dessutom bara 2 kilometer enkel löpning kvar.

2 kilometer in mot Scandic hotell där målet låg. Enkel löpning på asfalterad cykelbana. Här insåg vi att vi skulle komma tvåa. Utan att ha vänt oss, så klart, haha.

På upploppet stod damvinnarna och hejade in oss. Tack för det! Fint gjort av er!

3.57:32 blev tiden. 33 minuter efter Annika & Maria som faktiskt kom TREA totalt! Det är ju helt insane vad duktiga de är!

3.59:04 kom treorna in på. Det var tight ända in i slutet och jag tror med all säkerhet att de nog gjorde allt för att komma ikapp oss.

Sen liten intervju med konferenciern och mottagande av finisher t-shirt innan vi begav mot en välbehövlig dusch. Jag hade då sjögräs på hakan som såg ut som skägg och vi luktade inte så gott efter att ha simmat i dy på vissa simningar. Väl inne i omklädningsrummet så kommer vi på att vi inte har någon bild på oss och Maria drar på sig sin blöta race-väst igen och detta kort tas av ett annat tjejlag som oxå skulle duscha:



"Men vad pigga, fräscha och snygga ni ser ut!" Så lät kommentarerna på Facebook, Instagram och Twitter igår. Tur att jag i alla fall tvättat bort mitt alg/tång/dy-skägg, hahaha. 

Sen inväntade vi prisutdelning innan vi åkte hem. Vi vann en startplats till nästa år och 1500 kr presentkort på Olander Sim. Perfekt ju! Så att vi kan köpa lite mer våtdräkter som ju är min nya "last", hahaha. 

Kul tävling som passar dig som gillar platt asfaltslöpning och gillar att simma. Dock tycker vi att det var alldeles för lite energi längs banan. På andra kontrollen fanns bara vatten då de inte hunnit blanda sportdryck. Visst vi kunde stannat och väntat men när man har ett annat lag som jagar så gör man inte det. Sen att som energi ha Snickers-karameller och Mjölkchokladbitar i alu-förpackning är inte så smart. Svårt att få upp med kalla fingrar och en himla massa skräp att springa med. Bananer är ok men kanske att man köper in lite gels? Köper in stora Snickers som man skär sönder? 

App:en var ju bra men hur ska man kunna följa och veta vart de andra ligger i ens klass? Då måste man ju tracka flera lag genom att först ta reda på startnummer och sen sätta en tracker på alla dem. Hur ska man kunna veta vilka som är de som kommer ligga först? Några som följde oss följde ju bara oss och det var ju kul men de visste ju inte på vilken placering vi låg. Skulle då då trackat alla damlag? Förbättra det till nästa år så att man kan följa dem man väljer själv men även se dem som ligger tex topp-fem i respektive klass. 

Nu lite vila och sen lite mer träning. Nästa lopp är Öloppet. Där ska vi försöka försvara vår vinst från ifjol. Senaste placeringarna (3:a, 2:a) pekar ju på en uppåtgående trend så vi får hoppas att det stämmer. 

torsdag 26 juni 2014

Två dagar kvar...

Två dagar kvar nu till säsongens andra swimruntävling, Kustjagaren i Karlskrona.
Har börjat ladda med Beet-boost från Mighty Sports och idag körde jag sista passet innan tävlingen, ett kortare swimrunpass i Sisjön med ett trevligt gäng. 

Vi känner oss laddade och har lagt upp en strategi som vi tror på. 

Tydligen ska man kunna ladda ned en app så att man kan följa oss i realtid då vi har med oss en mobiltelefon i ett vattentätt skal. Lag 316 är vi! 

Sist två bilder från ett terrängpass i veckan och ett strax innan jag satte mig i bilen för att åka och simma. Dessa bilder får symbolisera tävlingen på lördag: Swim - Run 



fredag 20 juni 2014

Glad Midsommar!

Om man springer på julafton är man en riktig löpare och om man kör swimrun på midsommarafton är man en GALNING, hahaha. 
06:25 svepte jag en Red Bull i bilen på parkeringen vid Sisjö Scoutgård innan resten av gänget kom. 
I nästan två timmar sprang och simmade vi. Sen skiljdes vi åt för respektive firande. 

Träningen fortskrider även om jag inte bloggar. Nästa helg kör vi Kustjagaren. Så. 



torsdag 12 juni 2014

Återhämtning

Jaha, vad händer här då? Jo, här händer väl allt och inget.
Jag måste erkänna att jag efter Utö varit rejält sliten. Både fysiskt och mentalt. Jag kan faktiskt inte komma ihåg när jag senast kört slut på mig själv så.

En kombination av många saker men oxå det faktum att när man nått en viss nivå faktiskt pressar sig mer. Att helt enkelt tömma sig på allt man har. Då är det inte så lätt att bara strutta vidare. Man måste tillåta sig själv att återhämta sig, reflektera och känna att man landar.

För kroppen handlar det inte för mig om total vila utan mer att hålla igång med kortare pass utan press och helst utan klocka. För knoppen handlar det om att analysera och bearbeta men även att inte alls ägna tankar åt träning eller tävling.

Denna veckan har jag kört på lite men känner att kroppen fort blir trött så jag tar ett steg tillbaka.

Så jag springer lite i "min" skog och simmar lite i "min" sjö. Jag planerar lite för mina första pt-pass i simning och kommer snart gå ut med info om detta.


Rosa kjol och rosa skor med gula skosnören som matchas med gul sportbh. Ja, jag matchar lite oxå ;-) 

söndag 1 juni 2014

Race report Utö Swimrun 2014

Ja, här sitter vi på vår veranda Maria och jag och äter lunch innan vi tar bilen upp till Stockholm:


Sen på kvällen så blev det inget uppladdningsvin eller uppladdningsöl utan det blev en pastarätt i Haninge Centrum med denna tillhörande dryck: 


Det var lite av en chock för oss att åka från 24 grader och strålande sol och komma upp till Stockholm med regn och 10 grader. 

På hotellet i Haninge så gick tankarna om hur mycket vi skulle frysa då vi fick rapporter om att det var typ 8-9 grader bara i vattnet. Vi bestämde oss då för att köra på hellång våtdräkt, inte avklippt som kanske är det som är mer swimrun. 

Dålig sömn och sen upp i ottan för att försöka få i oss nåt mer än Rödbetsjuicen från Mighty Sport.
Ute i god tid till färjan ut till Utö som gick från Årsta brygga kl 07:30. 
Sen nästan direkt race meeting uppe i tältet vid Värdshuset och sen var det dags att kissa och byta om. 

Energin som bubblar och ligger i luften när man står där strax innan start är enorm och precis innan starten gick så åkte två JAS-plan över oss två gånger. Alltså jag vet inte om det var planerat men det var enormt mäktigt! Ur högtalarna dundrade en låt av Petter som stod strax bakom oss. Jag skrattade gott när han sa: "Vad är det här för jävla xxxx-musik?"

Åsså gick starten och det blev lite tumultartat. Precis framför oss trillade två killar och Maria fick ta någon form av kaninskutt för att inte springa rätt på dem och jag fick en spark på smalbenet innan jag hann hoppa åt sidan. Det blev ganska trångt då det framför oss körde en flakmoppe med en hund där fram och de första 500 metrarna fick man inte springa om detta ekipage. Lite lättade det på trycket när de körde till sidan men ni kan ju förstå att när 132 lag kom ned till första simmet så blev det ganska trångt. Speciellt för oss som låg i mitten. Jag fick nästan känslan av en triatlonstart även om jag aldrig varit med om detta. Jag är glad att Maria och jag hade en lina mellan oss för här hade vi lätt kunnat komma ifrån varandra. Dock fick jag putta bort folk som simmade in i linan och en kille gav jag en hård armbåge efter att han TRE gånger simmat på mig och dundrat in sina paddlar på olika ställen på mig. 

Kombinationen av det extremt kalla vattnet och trängseln gjorde att jag fick fokusera för att inte drabbas av panik. Maria simmade på bra och jag följde efter. Linan i simningen för oss handlar inte om att den andra ska dra den andra utan bara om att kunna hålla ihop och att inte lägga energi på att kolla var den andra är. Nu kan den som ligger först bara fokusera på att navigera och den som ligger bakom behöver bara fokusera på att simma. Dock kan man säga att på de två första simmet så kunde jag inte bara simma utan fick hålla andra borta från vår lina. Detta blev bättre längre fram i loppet då fältet delades upp mer. 

Kände att de kalla simningarna triggade min astma och så fort vi sprang fick jag fokusera på att lugna ned min andning. 

Tidigt i loppet fick vi reda på att vi låg trea. Ettan och tvåan såg vi aldrig och vi visste sen innan att det var med två jättestarka lag; dels mamman och dottern som vann Ötillö förra året (Charlotta & Bibben) och dels två tjejer som tidigare lyckats bra i mixed klassen var för sig men som nu bildat damlag (Annika & Maria). Sen så klart Helena Lindahl och Linda Sernfalk som är det damlag som deltagit och vunnit flest swimruns sen denna sporten började i Sverige. 

För er som är intresserad av banan så klicka HÄR!  
Jag tänker inte ge mig in i detalj på varje sträcka och ärligt vissa saker har jag verkligen svårt att ta in när jag tävlar och ju närmare jag ligger på gränsen desto mindre tar jag så klart in. 

Simningarna var kalla men inte så långa men värst var de första två för sen fick man upp värmen av löpning och att vi hade lång dräkt så när simmen kom så var de ganska välkomna för att bli nedkyld. 

Terränglöpningen fram till Båtshaket var enormt krävande. Tänk er helt obanad terräng upp och ned iförd våtdräkt. Vi skulle "cabbat ned" och hade vi haft klippta dräkter ovanför benen hade löpet gått lättare men vi var ju så rädda för att frysa. På Ålö fick jag betala för detta. Jag minns att jag svor och kallade loppet för ett j-vla terränglopp. Vi var inte riktigt förberedda på så mycket teknisk skogsterräng. 

Efter kontrollen Båtshaket (ca 15-16 k in i loppet som totalt var ca 32k) som var ett litet hus där det var energistation så började jag dippa trots att jag fått i mig bra med energi. Den långa klipplöpningen på Ålö som följde var ingen rolig historia och när jag började blöda näsblod så att det forsade så var jag inte fräck om man säger så. 

I 20 minuter sprang jag där på klipporna och lämnade ett blodspår efter mig och Maria berättade efteråt att när hon vänt sig om för att titta på mig vid ett tillfälle så var min raceväst helt nedblodad och jag såg väldigt sliten ut. Men hon sa inget, hon tuggade på. Hon vet att jag säger ifrån om det är kris, så väl känner vi varandra. Här uppmärksammade Maria att ett damlag nu var ikapp oss men sa inget till mig. På simmet till Stora Sand gick de i samtidigt som oss men vi lyckades simma ifrån dem och kom upp före dem till energistationen som låg på den fina stranden. Där var Daniel som jag känner funktionär. Han stod och blandade sportdryck och frågade hur jag mådde. Jag minns inte ens vad jag svarade. Som tur var så hade det mesta av näsblodet på västen sköljts bort på simmet så att jag inte så helt döende ut i alla fall, hahaha. 

Sen in i skogen igen. Maria fick dra mig med linan. Vi kom fram till Jespers hus (en av arrangörerna och ursprungsdeltagarna i originaltävlingen/vadet som Ötillö är "baserat" på). Där stod det barn och erbjöd oss öl. Underbart ju! MEN vi tackade nej. Sen ett mycket kort sim på ca 40 meter. Här var det typ lera/gyttja där man gick i och jag gick ned mig upp till midjan och när jag skulle dra loss mig fick jag kramp. Maria ropade på mig och jag simmade den korta sträckan så fort jag kunde trots ihärdig kramp insida lår höger sida. När vi kom upp på andra sidan fattade jag varför hon ropat så. Precis bakom såg jag nu för första gången damlag fyra. Jag minns att Maria här sa: Nu måste vi hålla ihop det. De ligger precis bakom oss nu. 

Vi började springa igen och krampen släppte. Vi kom ut på det långa gruslöpet och även om teknisk terräng är jobbig så är en ondulerad grusväg som typ pågår i all evighet (5,2 km) inte det roligaste när man är trött för i skogen måste man tänka bort att man är trött och fokusera på var man sätter fötterna här på grusvägen så kommer tröttheten direkt då löpningen är lättare. 

Maria ger mig linan och säger att hon är trött. Hon vill att jag drar henne. Minns att jag fort tänker att nu måste jag skärpa mig. Glömma att jag är trött. Nu har Maria dragit mig och nu är det min tur. Jag kopplar på linan och vi drar i alla fall ned dragkedjorna i ryggen för att inte överhettas. 

Jag tuggar på. Jag vågar inte vända mig om. Jag vill inte veta om fyrorna ligger precis bakom. Jag försöker peppa Maria och säga att hon är stark att vi ska klara detta. Hon svarar inte och jag hör hur hon stånkar. Jag vet själv hur jobbigt jag hade det på klipporna och jag bara tuggar vidare precis som hon gjorde då. Jag är så j-vla trött och hela kroppen är nu överhettad och jag LÄNGTAR efter att simma i åttagradigt vatten. Vi försöker fråga om någon vet hur långt det är kvar. Vår GPS har stannat. Vi vet att det är ca 5 km men när man är trött så har man inte koll på om man sprungit 3 eller 4 km. Helt plötsligt börjar vi plocka placeringar. Vi går om några mixed lag och några herr lag. Jag får lite ny energi av detta men oroar mig för Maria, precis som hon oroade sig för mig. 

Men så plötsligt hör vi av några som står och hejar vid sitt hus att det nu bara är några hundra meter kvar till nästa energistation och sim. Red Bull stationen vid Näsuddens brygga som passerar i början av loppet och nu ska passera igen. Jag tar två muggar med Red Bull och Maria som är överhettad tar av misstag en mugg sportdryck och häller över sig. Sen hjälper vi varandra att dra upp dragkedjorna och kastar oss i simmet. Det är en befrielse med det iskalla vattnet. Vi kommer upp ur vattnet och kommer in i ett kortare skogsparti som är väldigt vackert. Då får jag kramp. Utmattningen i kroppen och det kalla simmet blir för mycket. Jag tvärstannar då det gör så j-vla ont! Jag skriker rakt ut. Maria drar i mig och säger att jag måste röra på mig. Det kommer inte släppa annars. Ok, hon är läkare jag litar på henne när min hjärna inte minns alls vad man ska göra vid kramp. Vi fortsätter att springa och jag skriker och skriker för det gör så ont. Efter två minuter släpper krampen och vi närmar oss äntligen sista simmet. 

Vi slänger oss i och nu är det inte riktigt lika befriande att svalkas då vi inte riktigt fått upp värmen på det korta löpet i skogen. Nu är det riktigt kallt och vi simmar så fort vi kan. Detta är det längsta simmet på strax under 500 meter men vi tänker inte ens på det. Vi simmar på och simmar faktiskt om två lag. 
Upp på stranden där vi får anvisningar om vart vi ska gå upp för att slippa fastna i leran. Nu är det bara ca en kilometer kvar till målgång uppe vid Utö Värdshus. 

När vi svänger runt ett hus och ser trappan upp känner jag gråten i halsen. Vi kommer klara det. 
Vi går i mål och blir intervjuade. Jag vet inte alls vad jag säger. Vi får kramar av Michael och Mats. De står alltså i målet och tar emot alla på detta sättet. Vilka arrangörer! 

Fram kommer en av Gococo-systrarna och frågar om hon får ta kort på mina nedsmutsade strumpor som hon uppmärksammat är deras märke. Sen tar hon detta kortet på Maria och mig: 


Vi är så glada! Vi klarade loppet och vi höll undan och tog hem tredjeplatsen. Fem minuter tog vi in på grusvägen där vi båda trodde att vi skulle dö. Den styrkan det ger att veta att vi trots att kroppen säger nej kan tugga på ändå går inte att beskriva. Man ger inte upp när man är två och när den ena blir trött så kliver man upp och gör sitt jobb även om man själv är trött. Det teamwork vi gjorde är det bästa vi gjort. Vi kompletterade varandra på bästa sätt och jag tror inte att vi kunde få ut mer igår. Vi var aldrig i närheten av varken första eller andraplatsen. 3.46 & 3.53 är långt ifrån våra 4.07. 

När vi står och väntar på att få våra väskor efter loppet så kommer det fram två unga killar till oss och säger: "Där är ni ju! Ni var ju grymma på sista simmet! Vi har ALDRIG sett några simma så fort! Ni var som två torpeder. Vi var helt säker på att ni var killar!" 
Bästa kommentaren och kvitto på att vårt sim funkar. Att simma med paddlar tar på krafterna och i slutet av ett sånt här lopp tror jag inte att man orkar på samma sätt som utan paddlar. Vi märkte samma på Öloppet där vi på de avslutande simmen simmade om många lag som hade paddlar. 

Efter att fixat till oss och bytt om så delar vi på en sån här öl:


Sen äter vi lite och samspråkar med lite "folk". Äter mest för att det är bra. För hungriga är vi inte efter att ha tryckt i oss x antal gels, muggar med sportdryck, Red Bull och jag minns inte allt. 

Sen är det prisutdelning. På stenpodiet/prispallen vid flaggan. Det som ju även är prispall på Ötillö. 
Tydligen är lila färgen som tjejerna har. Allihop. Inte visste jag det när jag köpte våra väskor i NYC i höstas och sen matchande jackor på Stadium...


Som pris får vi Gococo-strumpor och HEAD googles. På bilden: vi till vänster, i mitten Maria och Annika som vann och till höger Bibben och Charlotta som kom tvåa.

Förmodligen enda gången som vi får kliva upp på den stenpallen. Den 1/9 är distansen mycket längre och konkurrensen än hårdare. 

Loppet var riktigt tufft men ett verkligt kanonarrangemang: tack till arrangörer, funktionärer och deltagare!

Nu ska jag NJUTA av vår prestation så här dagen efter. För sorry, ni som skriver och önskar att jag ska njuta UNDER loppet, nja för mig funkar det inte riktigt så (läs ovan). 

Och ja, vi slog Petter och hans teampartner - liten fjäder i hatten eller?