Race Report Rockman Swimrun 2016

Alla historier börjar någonstans och min historia om Rockman Swimrun började ju förra året. Läs gärna mitt inlägg om förra årets race HÄR för att inse galenheten i att köra i år igen...

Årets lopp var tänkt att jag skulle köra med min väninna Anna Wretling men andra saker kom emellan (så som en Ironman) så jag började leta efter andra lagkamrater. Efter en del fram och tillbaka så teamade jag ihop med Elin Lilja som oxå stod utan partner i sitt damlag. Sagt och gjort så bildade vi TEAM POWERWOMAN. Stort tack för sponsring och stöd PW!

Den "överblivna" lagplatsen lyckades jag sälja till ett utländskt damlag och jag kommer återkomma till det.

På fredagen åkte Elin och jag upp och såklart i ett litet propellerplan via Oslo: 

Elin vet att jag älskar persilja och hennes signum är leopatdmönster (hon har tex alltid med sig en leopardmönstrad rullväska på tävlingar). Och för att vi skulle ladda bra så var den "spetsad" med Resorb;

Pre-race dinner på Hotell Victoria i Stavanger precis som förra året och de hade tagit till sig av saker från förra årets lopp. Bla att det nu i år skulle stå en funktionär och visa när man skulle ta höger där Bjarne Koning och jag så snöpligt sprang fel förra året: 

De tog även upp hypotermi för att alla skulle vara uppmärksamma på detta och sin teampartner (och sig själv) under loppet. Vattentemperaturerna var högre i år men ändå ganska kallt. Fjorden 13-14 grader och fjällsjöar 12-14 grader. 

Dessutom berättade de om att det regnat väldigt kraftigt sista tiden så alla vattendrag längs banan var överfulla och bildade på vissa ställen vattenfall. Den stora mängden regn hade gjort banan väldigt blöt och på vissa ställen pratades det om "knee high in water". Elin och jag lyssnade väl med halva örat och trodde att de bara menade första stigningen efter första simmet. Ojojojojoj, vad fel vi tänkte där. Det skulle senare visa sig vara mer eller mindre hela banan som var dränkt. Full av lera, vatten och VÄLDIGT hala partier, Återkommer till det...

Efter dinner och meeting stack vi upp på rummet och tog det lugnt och gjorde brandmannen = lägger ut sin utrustning som en gubbe för att se att man har med allt och bara kan dra på sig allt när man går upp i ottan. 

04;30 ringde klockan och vi stack ned till frukost. Elin tvingade i sig en del men jag fick knappt i mig något. Jag har väldigt svårt att äta så tidigt. Dock hade vi laddat bra med mat dagen innan så jag var inte orolig. 

Strax efter 06:15 gick färjan mot Fantahåla där starten går och vi tog den förskräckta selfie på oss: 

Visst ser jag sugen ut på att kasta mig i fjorden igen? 

Ny startprocedur för i år var att man skulle starta från färjan och inte alla ligga i vattnet och invänta starten. Hoppa i lag efter lag efter att starttutan gått och placera sig snabba först och långsammare efter. Ja, vem är snabb och vem är långsam? Vi ställde oss i alla fall ganska långt fram för att slippa alltför många i vattnet innan oss. 

Åsså går starttutan från båda färjorna (ja i år två båtar) men vår färja har inte stannat. Första laget på vår båt hoppar i och jag nästan skriker rakt ut då jag ser framför mig hur de blir överkörda! Som tur är är detta lag duktiga simmare och hinner ta några armtag så att de inte hamnar under båten. Detta är min absoluta skräck när jag simmar open water; att bli överkörd och mosad av en propeller. 

Vi hoppar i och det är bestämt att Elin drar först då hon har mer vana av simstarter och mycket folk då hon kör triatlon. Hon vevar på bra och vi rundar bojen inne i viken innan vi viker av längs bergsväggen. Jag ligger och puttar bort folks paddlar och hindrar folk från att simma över vår lina. Känner hur det bränner till runt hakan och läpparna och ser en manetjävel! WTF? Visste inte att de gick så långt in i fjorden! Kanske var det så att de maneter jag såg förra året kanske verkligen var där och inte bara var en synvilla? Kände sedan av detta sting hela dagen...

Vi byter av och jag ligger först och sen byter vi av igen. Vi är lika starka i simmet och detta var vår taktik bestämd sen innan att genom hela loppet dela de längre för att inte frysa röven av oss. 

Vi kommer upp från första simmet och springer eller mindre upp i ett vattenfall. Det är kallt fjäll- regnvatten och man slutar känna sina fötter. Vi GÅR upp och precis som förra året får man känslan av att trilla bakåt pga det första kalla simmet och den enorma stigningen. Det är svårt att springa när det sen planar ut då det är så blött och man går ned sig mer eller mindre hela tiden upptill knäna. Detta skulle sen visa sig gälla nästan hela dagen, hahaha. Men det visste vi inte då. 

Det är tre sim över fjällsjön Revsvattnet innan man når Preikestolshytta som är första cut-off. På tredje simmet springa ca 15 lag fel inklusive oss som följde med och vi måste springa tillbaka ca 400 meter innan vi kan gå i rätt på sista simmet i Revsvattnet. 

Vi kommer till Preikestolshytta som är startpunkten där turister startar sin vandring upp till Preikestolen. Vi påminner varandra om att äta och dricka och påbörjar den ca 4k långa stigningen upp till Preikestolen. Vi går och springer om vartannat och det känns bra. 

Vi når Preikestolen och där står en fotograf och tar teambild på dem som vill (får lov att återkomma med den). Stannar och super in den enormt vackra utsikten och sen pinnar vi vidare. 

Kommer ned till högersvängen som Bjarne och jag missade förra året där det i år var bra skyltat inklusive en funktionär som stod på en hög sten och pekade, Åsså påbörjar vi den långa och väldigt utmanande delen att ta oss till Brattli. På denna sträckan som är ca 10k så springer man på en vandringsled som går upp och ned längs berget. Förra året var det torrt men i år är det blött, blött och blött. Det suger i benen att gå ned sig i leran och försöka att inte halka på hala stora och små stenar. Vi tuggar oss fram i väldigt låg fart där vi både passerar lag, blir passerade och slår följe med andra lag. Ett kortare fjällsim på starx över 200m på mitten av denna sträcka. Det är mäktiga vyer ned mot fjorden, fjällandskapet och höjderna upp och ned. Dock är det väldigt uttröttande för benen. Mycket, mycket jobbigare än förra året. När stigningen ned till Brattli vid fjorden börjar så är det så halt och lerigt att jag ibland bara vill ge upp. En gång fastnar jag i en lerpöl och trillar rätt ned och springer därefter runt som en lermänniska ett bra tag. 

Som tur är så är det inte så varmt, faktiskt nästan lite för kallt då det börjar blåsa och regna. 

Vi halkar oss ned till Brattli (för karta för att förstå mer så kolla HÄR) och förbereder oss för fjordsimmet längs med "berget". Det var här Bjarne och jag förra året hade vårt första möte med nedkylning och jag känner en viss skräck gro men säger inget till Elin. 

Elin börjar dra och efter tag drar jag i linan och vi byter för jag börjar frysa. Inte som förra året men vill inte bli för kall. Vi byter av varandra tills Elin får dra sista biten då jag håller på att tappa badmössan (när jag kommer upp sitter den som en topp uppe på hjässan). Vi hamnar kanske lite väl långt ut då en båt kommer upp bredvid oss och markerar. 

Jag får kramp insida lår när jag drar mig upp via linorna som sitter där som hjälp men det släpper när jag väl kommit upp. Vi är båda kalla men det går absolut inte att jämföra med förra året. 

Vi tuggar vidare på Seaside Sprint som nu alla vet inte är en sprint utan en 2 k sträcka längs klipporna längs vattnet där det sitter kedjor på vissa ställen så att man inte ska dratta ned i fjorden. Det är så halt att vi nästan tar oss fram i snigelfart. Vi "harar" väl lite. Vill inte skada oss utan vill genomföra loppet och vid det här laget vet vi att flera damlag passerat oss så någon chans på pallen var inte aktuell. Elin ska dessutom köra Ironman Kalmar om två veckor... 

Efter "Sprinten" kommer Sunshine hill. En lång stigning på asfalt. Tyckte redan förra året att banläggaren måste ju skrattat gott när han lade banan. Tänk er att när man äntligen kan springa så är det på en sträcka som går upp, upp, upp och upp. Här är vi precis som Bjarne och jag så trötta i benen att vi varvar gång med löpning. 

Upp kommer vi i alla fall och når den nyinsatta energistationen uppe vid en bondgård innan ånyo ska ta sig ned till fjorden via en en brant och passera fjorden till andra sidan. 

Här serveras det nygräddade våfflor med sylt och Red Bull att dricka och vi stannar och äter och dricker så att vi har energi till det långa simmet över. 

Sen tar vi oss ned via det enormt branta stenröset och Elin säger att hon inte se en stenjävel mer i hela sitt liv och jag håller med. Sen säger vi att vi får skylla oss själva som gör ROCKMAN, hahaha. 

Så kommer vi ned till Kåsaklubbens lilla stuga och får vår swimsafer och hoppar i. Vi har då sett att det blåser från höger och bestämmer oss för att sikta lite till höger om den stora vita byggnaden vid Flörli dit vi ska. 

Elin börjar och efter ett tag tar jag över. Nu när vi kommit ut en bit märker vi att det blåser mer. Ingen av oss är särskilt stor och vi ligger och rullar i vågorna som kommer från höger. Det är detta som är värst för mig och jag känner hur sjösjukan kommer. Stannar och låter Elin ta över. Så går det någon minut och jag kräks. Och igen och så en gång till. Det går inte att stoppa. Mår lite bättre men hoppas på att Elin orkar fortsätta dra för det är inte kul att dra när man är sjösjuk. 

Vi hamnar mer och mer åt höger och jag fattar att vi hamnat i strömmen vi förra året såg flera andra lag hamna i. Tittar upp och det där jävla huset kommer inte närmare utan vi hamnar bara mer och mer åt höger. Undrar om Elin tänker på vågorna då hon vet att det är min "weak spot" som simmare. Hon måste nog fatta då jag inte rycker i linan för att byta. 

Nu börjar jag bli riktigt kall. Inte alls som förra året men en bra bit på väg. Jag ser hur Elin kämpar, hon är så himla stark den lilla tjejen. Jag känner mig mest som en dragg som ligger där bak och mår dåligt. 

Till slut kommer vi fram. Elin skyndar sig upp och jag får hjälp av en funktionär. Vi får i oss energi och jag försöker att avdramatisera mitt illamående. Jag vet ju att det går över och jag vill inte att vi står still för det blir vi inte varmare av så vi stegar bort mot Flörlis 4444 trappsteg upp mot fjället. Vi har då blivit informerade om att vi i år inte heller får köra Dragon´s neck som är en bergskam man ska ta sig fram över väl uppe på fjället med två kortare tillhörande sim. Förra året plockades detta bort då snön låg kvar och temperaturen i den sjön låg på 6 grader. I år plockades den bort pga vädret. Det var kallt, regnade och blåste där uppe så det ansågs en säkerhetsrisk att ta sig an den. Hoppas att vädret någon gång tillåter att man får köra denna del av banan för det ser mäktigt men svårt ut (man passerar det uppe på fjället på håll). 

Vi tuggar på i trappan. Elin får en himla energi och pinnar på som en iller. Jag är glad att jag inte stannar en enda gång och på vissa delar får vi sällskap av lag som stannat för att vila och sen hakar på oss. 

Mycket lättare resa upp än förra året även om det är VÄLDIGT jobbigt att ta sig denna långa trappa som är ca 1700m lång med en stigning på ca 750 meter. Trappan är renoverad. Steg är utbytta jämfört med förra året och jag klarar faktiskt av att stanna och vända mig om och titta på den enormt vackra utsikten. 

Ett kort fjällsjösim mer eller mindre direkt man kommer upp och den sjön är kall men helt klart och djup. Elin är pigg och drar mig. 

Sen ca 2k över det hala berget innan vi når en grusväg som de i år fixat så att det ligger mer smågrus vs förra året då det var större grus som var jobbigt att springa på. Vi släpper på även om låren nu är extremt "rökta". Kommer ut sista biten på fjället och Elin säger att det ser ut som svenska fjällen med den låga vegetationen. Här står vi faktiskt på bra men blir ändå omsprungna av några lokala norska bergsgetter, hahahaha. 

Sista partiet ned till fjoden igen med en negativ drop på 810 meter är FRUKTANSVÄRD för benen. Och såklart är det blött och lerigt här med. 

Sista serpentinen innan vi når mål och det känns precis som förra året helt overkligt att vi tagit oss i mål. 

Vi har inte haft med oss någon klocka och har ingen aning om vår tid eller placering. Strax över 10 timmar har vi hållit på, dvs ungefär samma som förra året när Bjarne och jag sprang fel men då det var betydligt lättare att ta sig fram i terrängen då det var torrt. 

Vi kommer på sjätteplats i damklassen och 38:a totalt. Det var 70 lag som startar och det är 61 lag som går i mål. 

Vi är grymt nöjda och trots att vi förbannar banan så ser vi även de positiva sakerna. Vi var bra på simmet så hade det varit lite mer sim så hade vi nog kunnat plocka några placeringar. Vi är inte vana vid sådan här svår terräng. Vi är duktiga terränglöpare båda två men inte på sådan här extremt teknisk terräng och speciellt inte när det är så blött. Det spelar ingen roll hur mycket jag än skulle förklara för man måste varit där för förstå. 

Så här glada är vi efter målgång: 

Fjord- och fjällandskapet är så mäktigt. När vi sen lämnar Flörli för att återvända till Stavanger står Elin och jag ute på däck och tar kort och tar in vad det är vi gjort och vart vi varit: 

Ser ni den lilla fyrkantiga klippan där uppe? Det är Preikestolen sedd nedifrån fjorden: 

Så här kan det se ut när man korsar fjorden (foto Matti Rapila Andersson): 

Och så här brant är det på många ställen: 

Och så här trött och sliten ser jag ut när jag närmar mig toppen på de 4444 trappstegen på världens längsta trätrappa (Foto Jonas Demnert): 

På vägen tillbaka pratar vi med Tom Remman som med sin teammate kom tvåa i herrklassen. Tom har gjort extremtriatlonloppet Norseman 10 (?) gånger på rekordtider och han säger: 

"Alla som anmäler sig till detta lopp måste ha "ballar" för det är inget lätt lopp. Och alla som går i mål är heroes." Tack för de orden Tom och grattis till er placering. Så det är med stolthet jag bär denna tröjan: 

Tack Rockman Swimrun för bra arr och tack alla snälla och glada funktionärer. 

Tack alla glada medtävlare, ingen nämnd och ingen glömd. 

Tack Anna Wretling för ditt stöd och sponsring. 

Och sist men inte minst tack ELIN! Tack för att du ville dela detta med mig. Du är en fantastisk person på alla sätt och en grym teammate - stort lycka till i Kalmar! 

Och ja, hur gick det för den där lagplatsen som såldes? Jo, de vann damklassen. Grattis säger vi till dem och alla andra, både pristagare men faktiskt alla som tog sig i mål. 

Nu väntar vila och semester på sydligare breddgrader för swimruntanten. 

/Eva 

P.S. För fler enormt vackra bilder kolla in Rockman Swimrun på Facebook, Instagram och deras hemsida. 

Race report Wet Rock Race 2016

Om det är ett swimrunlopp man inte vill missa på Västkusten är det Wet Rock Race sista fredagen i juli. Ett lopp där inga hjälpmedel tillåts och där banan inte är snitslad. Detta gör att andra än vanliga swimrunners kan nå pallen och vägvalet kan göra att man missar pallen. Loppet är ganska kort och går från Gullholmen till Käringön. Totalt ca 11k swimrun varav ca 1k sim och 10k löp,

Första gången jag körde 2012, missade Louise och jag pallen pga ett felaktigt vägval. 2013 visste jag bättre och gjorde ett bättre val och vann med Eleonor. 2014 var det inget lopp och 2011 hade jag ännu inte upptäckt tjusningen med swimrun. Förra året 2015 bröt vi tyvärr loppet då jag körde med Anna.

I år har jag "kastats" mellan två olika potentiella lagkamrater men till slut blev det Elin som teamade upp med mig. Smart med tanke på att vi efter några turer fram och tillbaka även ska köra ihop på Rockman Swimrun nästa lördag. 

Med Powerwomankläder i högsta hugg åkte vi ut till Gullholmen. Vi blev intervjuade av lokalradion och jag höll en kortare uppvärmning som jag gjort alla år jag deltagit. 

Matchade såklart! 

Elin hade även med sig de perfekt matchade glasögonen från TYR (Special Ops). 

Strax innan start på Gullholmen. 

Strax innan målgång på Käringön (tack Doris för foto). 

Nytt för i år på loppet var att de lagt in ett obligatoriskt sim bara efter några kilometer. Välbehövligt efter snabbt löp i värmen. Annars är bansträckningen fri förutom att man måste passera några checkpoints. 

Elin och jag stod relativt långt fram som lag 18 (man ställer upp sig i lagordning strax innan bron mellan Gullholmen och Härmanö.). Vi hade bestämt att inte gå ut för hårt men så blir det alltid ändå på detta loppet. Minns att Elin pratade med mig och sen började skratta men att jag inte hörde vad hon sa de första kilometrarna när vi körde på upp på rött för jag var fullt upptagen med att tänka på att inte kollapsa pga farten. Minns ärligt inte när jag stod på så sist. 

Härligt att komma fram till simmet men det var lite svårt att veta vart vi skulle simma. Runda några uddar/öar och en boj men folk gjorde lite som de ville och jag fattade inte riktigt vart man fick gå upp när man rundat bojen. Många bröstsimmare och det är väl ok på ett vanligt simlopp men på swimrun har man ju skor och att få bröstsimssparkar i magen eller huvudet med dubbskor i värsta fall är inte kul och då det är lite sim på detta loppet är det många som bröstsimmar. Fick simma en vid båge för att inte bli sönderkickad då vi kom ikapp många snabba löpare i vattnet som passerat oss på det korta löpet men som inte kunde crawla. 

Well, sen ut på löpet igen och nu börjar man närma sig lite mer teknisk löpning från att ha sprungit på grus för att sen komma ut på ren klipplöpning för att sen först när man når Käringön springa sista biten på asfalt och bryggor i hamnen. 

Vi stod på ok. Låg här tvåa strax bakom de tjejer som sen vann loppet och det kändes bra. Blev sen ikappsimmade av tjejerna som kom trea när vi simmade över Vallerösund. Sen visste jag av tidigare års lopp erfarenhet att man inte vill ligga för långt åt vänster så vi valde en väg mer åt höger. Det gick bra en stund och vi såg hur vi flöt på snabbare än de som valt vänster. Men sen glömde jag att vika av och vi hamnade alldeles för långt åt höger, Det går liksom inte bara att korrigera i ett nafs dels pga att man inte vill vända och dels pga att man inte kan vika av hursomhelst i sådan här terräng. 

Förbannade mig själv och tyckte synd om Elin som totalt litat på mig. Vi var tysta en stund och när vi såg några tjejer som vi inte kände igen sen innan när vi hamnade lite mer rätt igen så fattade vi att vi tappat många placeringar. 

Vi tuggade på det sista och så kom det sista simmet över till Käringön. Vi såg två andra damlag i vattnet och Elin köttade på som en torped. Jag låg på hennes fötter men det var strömt så när hon vek av vänster och jag andades åt höger så drev hon snabbt åt vänster pga strömmen och jag tappade hennes fötter. Försökte hitta de igen men var lite trött. 

Vi kom till trappan där man går upp och möts av folkets jubel och hade då precis passerat ett lag och ett lag låg precis före. Jag samlade ihop mina sista krafter men laget före oss hade mer krafter kvar än oss men vi lyckades i alla fall hålla borta laget bakom oss och slutade på en femteplats i damklassen. 

Jag tar helt på mig att vi valde fel väg. Jag vet nu att det är inte lätt att hitta rätt trots att jag nu gjort loppet några gånger. Och hamnar du fel är det inte så himla lätt att hamna rätt igen. Man kan ju liksom inte hoppa över stup eller dra igen större buskage (även om vi igår gjorde det sistnämnda så att mitt högerben blev halvt uppslitet). 

Det mest positiva vad gäller vårt lag var att det kändes som om vi var ganska jämna och att vi körde på ganska bra. Detta bådar gott inför nästa helg! 

Vi var inte snabbast men vi sprang längst och hade snyggaste outfiten och efteråt kunde vi skratta åt det hela och vissa privata kommentarer oss emellan under dagen kommer nog på sikt bli klassiker. 

Kul att se min vän Anna-Karin Lundin aka SIMCOACHEN herself genomföra sitt första swimrunlopp i mixedklassen med sin Bjarne. Nu har vi båda debuterat på samma lopp! Grattis till fin prestation! 

Grattis alla andra igår som deltog och tack arrangörer för ett alltid lika trevligt event! 

Tack för en rolig dag Elin ;-)

Nu blir det omladdning inför årets största utmaning. Jag hoppas att årets race report inte blir lika dramatisk som förra årets (som ni kan läsa HÄR). 

/Eva 

Borås Swimrun 2016, Team Early Birds

Ja, det skulle ju bli ett mellanår. Inte så många tävlingar och inte heller samma mängd träning. Men så fick jag återigen frågan i veckan om jag ville ställa upp och jag tackade ja. 

Daniel Svensson är nog den person jag tränat mest swimrun med. Förra året minns jag inte hur många pass vi körde tillsammans och vi snackade om att det någon gång kunde vara kul om vi kunde tävla ihop åtminstonde en gång. Så som ni förstår så fanns lixom inte nej på kartan. 

Det jag hade hört om Borås Swimrun var att det är en tuff bana med många höjdmetrar och förra året väldigt kalla sim som ledde till att många bröt. 

Så i fredags körde Daniel och jag ett kortare pass i vår hemmasjö Sisjön, på slingan som vi kört x antal varv på och fick testat lina och pratat igenom vår strategi under timman vi körde i arla morgonstund (ja, de flesta pass vi kört har verkligen varit i ottan och därav vårt lagnamn). 

Sen blev det söndag och Daniel hämtade upp mig. Jag hade fått distanserna utskrivna och inplastade så de hade jag fäst på en av mina paddlar. Jag hade läst igenom distanserna lite men tänkte väl att det löser sig. Inte f-n var jag förberedd på denna helvetesbana, hahahaha. 

Alltid kul att träffa alla glada swimrunners innan, känns ju som om man är på släktträff eller iväg på tävling med ett kompisgäng. Jag gillar verkligen denna avslappnade och glada atmosfären. 

Först gick starten för alla herrlag och sen tre minuter efter gick starten för mixed och dam. Förmodligen för att det inte skulle bli för packat i början...

Här står vi i alla fall i starten Daniel och jag, lag 88: 

    Foto Colting Event 

Direkt efter start så gick banan in på en smal stig som var VÄLDIGT brant. OCH LÅNG. Det var som en käftsmäll i ansiktet, hahaha. Här gick vi om några långsammare herrlag som vi kom ikapp men jag uppfattade det inte som särskilt trångt eller svårt att gå förbi. 

Sen kom första simmet som kändes som en dypöl och jag fick tvinga mig själv att inte öppna munnen för mycket. På de korta simmen hade vi kommit överens om att inte ha lina och det funkade kanon. På de längre simmen så delade vi så gott det gick. Det var faktiskt en väldigt bra strategi som inte tog så mycket tid men som gjorde att man inte blev trött. Det funkade kanon till jag började må dåligt...men jag kommer till det. 

Här bild på min våtdräktsröv när jag hoppar i och ska börja dra på ett sim:

   Foto Colting Event 

Och här framifrån, hahaha:

    Foto Colting Event 

Så vi tuggade på. Det var VÄLDIGT kuperat och inte mycket flack löpning men det var bra för Daniel och jag märkte att det var just i terrängen och på simmen som vi "vann" över andra lag. Vi låg ganska jämsides med ett annat mixedlag ett tag (de kom in på tredjeplats) och det var precis detta som hände. Tills vi kom till ett längre sim på ca 650 meter. Där gick det böljande vågor från sidan och gäss och vi förstod att man inte kunde sikta på huset där man skulle upp utan mer åt höger för att inte driva bort och simma längre. 

Jag tror det var jag som började med att ligga först eller om det var tvärtom, well hursomhelst så blev det svårare och svårare att se vart man skulle och det blev inte direkt någon krokodilsiktning utan mer polosim. Vågor från höger, hm, det har jag ju varit med om innan och det vet jag mycket väl vad det leder till (ÖtillÖ 2015 & Koster 2015) så jag fattade nog vad som skulle hända. Någonstans bytte vi i alla fall av och jag kräktes. Ja, det gjorde jag. Igen. FY FAN. 

Till slut kom vi i alla fall fram och så jävla dåligt hade vi inte simmat. Det där mixedlaget gick upp precis framför oss och de måste med all säkerhet hört mig ulka inte bara en utan flera gånger. Det var då de satte iväg. Ja, ni fattar ju att jag liksom sket i det då. Vi tog oss upp för en brant backe, IGEN, och jag gick där och ulkade. Stackars Daniel visste nog inte vad han skulle göra men lät mig vara ifred. Så under en liten stund fortsatte vi tysta och mitt illamående började lägga sig. 

Efteråt berättade Daniel att han började undra hur jag skulle klara det längsta simmet som var härnäst och som skulle bli ännu gropigare. 

Så kom vi fram till det långa simmet på 1200 meter. Man såg KNAPPT vart man skulle tvärs över och vi fattade att här gällde det att sikta på nåt annat för att inte driva iväg. Daniel ville att jag skulle börja dra för att testa om jag blev mindre sjösjuk av det så vi började så. 

När vi hoppade i så såg jag INGENTING. Vågorna var så höga att det inte gick att se vart man skulle och jag simmade lite i blindo. Såg några lag till vänster men vågade inte lita på dem för de kunde ju omöjligt se mer än mig så jag lade in riktningen lite mer åt höger. 

Efter 10 minuters tuggande där framme med vågor rätt i ansiktet, från sidan och ett kräk så lämnade jag över till Daniel. Jag orkade inte mer. Daniel tog över och tuggade på. Jag tittade upp ibland men såg bara vatten. Undrade om vi nånsin skulle komma fram och om Daniel som jag simmade på måfå. 

Jag kräks igen och känner hur badmössan håller på att åka av efter alla vågor som tagit tag i den. Men så ser jag land och då måste vi stanna för då åker både mössa och glasögon av på mig. Jag lyckas få på mig glasögonen igen men mössan skiter jag i. 

Vi kommer upp och jag mår skit. Jag har även blivit väldigt nedkyld av att ha legat bakom. Vi får varm saft och funktionären frågar hur jag mår. Jag svarar: Jag mår skit, 

Där och då tror Daniel att jag antingen ska bryta eller bli avplockad men jag vet att det kommer ge med sig bara jag får röra på mig och få upp värmen så vi fortsätter. 

Simmar igenom "Djungelsimmet" i Viskan där man får ta sig förbi strömmen, plastkrokodiler och nedfallna träd innan man kan dra sig upp med ett rep. Här var jag ganska arg och trött på allt. Direkt därefter vid en energistation står en tjej som simmar för mig och vill ta kort. Jag ser ut som ett lik i kombo med åskmoln. Förlåt Ulrika! 

Så går vi ut på det långa löpet. Ser inte några andra mixedlag. Passerar några herrlag. Någonstans här så tappar jag min badmössa. Sen drar jag sönder mina glasögon innan ett sim, lagar de men sen är de oxå borta och jag måste plocka ut mina linser. På de sista fyra simmen så delar Daniel och jag på hans glasögon. Här är vi båda glada att vi har lina som håller ihop oss för man ser INGET när man ligger bakom utan simglasögon i mörka och halvdyiga insjöar. 

Nu börjar jag bli rejält trött. Jag är liksom inte tränad för det här längre även om jag själv verkar tro det, hahaha. Men vi tuggar på. Går när det är väldigt brant. Jag förbannar banan lite som jag alltid gör och Daniel skrattar. 

Så kommer de två sista simmen och vi blir chockade över hur kallt det är! Alltså minst fem grader kallare än de andra simmen! Jättehärligt när man är trött och låg på energi. Men så kommer vi äntlige upp efter sista simmet och springer de sista 300 metrarna till mål. Jag halvt blind och med håret som en risbuske: 

    Foto Colting Event 

Möts i mål av The and Only Jonas Colting himself. Jag muttrar lite om den överjävliga banan så klart. Helt klart en av de tuffaste swimruns jag kört faktiskt. Men det är kul när det är utmanande. Inser jag sen. 

    Foto Colting Event

5:27 och en fjärdeplats i mixedklassen är ju kanon om man tänker på alla omständigheter. Sen kanske jag ska fundera på att tacka nej eller börja träna lite mer om fler sådana här tillfällen dyker upp. Om inte annat måste jag börja med trappträningen lite mer intensivt inför Rockman Swimrun i augusti som jag helt klart förträngt...

Tack Jonas & Elin och era funktionärer för ett trevligt arrangemang! Finns nog inte fler höjdmetrar att hitta i Borås och vem kan säga att de blivit sjösjuka i Borås? Vilken story, hahaha. 

Tack Daniel att du är en så bra teampartner! Kul att vi äntligen fick en tävling ihop även om jag kanske inte visade mig från min bästa sida ;-)

Utö Swimrun 2016 - Team Carlanderska SwimRun

Bild lånad från ÖtillÖ´s Facebooksida

 

Det var ju inte tänkt att jag skulle köra Utö i år då jag har ett mellanår men när Christina Sundals teampartner drog sig ur så hörde hon av sig till mig och frågade om jag kunde tänka mig att ställa upp.

 

Jag fick tänka över det lite för att köra med någon man inte kört med innan kanske inte är det mest optimala (även om det finns de som klarar detta utmärkt och faktiskt går och vinner) och inte heller att man inte lagt upp sin träning med detta i åtanke. Dock kände jag att jag ville ställa upp för Christina så jag tackade ja.

 

Så i måndags 23/5 träffades vi och körde en timme swimrunträning ihop i Sisjön. Sen flöt veckan på och jag drog ned lite på min träning. Är ju absolut inte i någon form alls, tvärtom faktiskt, men tänkte att det får gå som det går, jag är ju bara en reserv...

 

Vi åkte upp på lördagen och sov ute på Utö och lyckades byta boende så att vi kom närmre starten eftersom vi lyckades "fjäska" oss in i Team Simcoachen Herrs stuga. Umgänget vi hade var faktiskt nästan den största behållningen. Jag skrattade så mycket på lördagkvällen att jag fick astma och fick ta extra medicin. Jag hoppas att vi inte störde deras uppladdning alltför mycket. Deras smeknamn på oss blev Fleksnes och Stig-Helmer. Kan ju bero på Christinas norska ursprung och min brist på lokalsinne inne i Stockholm när vi hämtade upp dem på Centralen.

 

Kanske inte den bästa nattsömnen men inget ovanligt innan lopp men jag kände mig faktiskt ganska tung och opepp när vi drog iväg tidigt på morgonen för att äta frukost.

 

Sen när vi stod där i startfållan så kom känslor som: Varför gör jag det här? Hur många lag är det? Det här kommer bli JOBBIGT!

 

Well, ger man sig in i leken får man leken tåla så det var ju bara att köra när startkanonen fyrades av kl 10:15.

 

Ny bansträckningen för i år och loopen man gjorde förra året gjorde man igen men först efter att man kommit tillbaka efter det långa gruslöpet (här karta för dem som är intresserade).  

 

Första två simmen var stressiga och mycket folk. Testosteronladdade män med paddlar, say no more. Tog tyvärr mycket energi då jag inte hittade något flow whatsoever. Ja, det var kallt (10 grader?) men det var den här hetsen som "störde" mig mest. Vart vi än försökte simma blev vi insimmade i och Christina faktiskt även ÖVERSIMMAD. Känns som om det borde visas lite mer respekt faktiskt. En kille var jag till slut tvungen att sparka till (sorry vem du nu var!) när han simmade in i mig för tredje gången och slafsade till mig med sina paddlar. Och nej, det var inte jag som simmade snett, ok?

 

Vi tuggade på. Körde vårt race. Det enda man kan påverka är sin egen prestation. Vissa lag simmade om oss och sen sprang vi om dem. Under dagen speciellt två lag. Väldigt komiskt när vi möttes på detta sätt hela tiden.

 

Jag drog på simmen och jag blev rejält trött. Det var inte heller min bästa dag och min form är ju absolut inte på topp så när vi kom ut på det långa gruslöpet var jag ganska sliten. Kombinationen av flera saker men kanske främst frånvaro av långpass och kanske lite låg pga lite sömn så erbjöd sig Christina att dra mig på detta löp. Det kändes som en liten putt i ryggen som gjorde att vi kunde fortsätta utan att behöva börja gå. Tack Christina!

 

Efter ca 9k löpning kom så dagens längsta sim på 600m. Det kanske inte låter så långt men när man är trött och det är kallt i vattnet och vågorna går åt "fel håll" så är det fanimig inte så lätt! En funktionär sa till oss precis innan vi hoppade i: "Håll till höger så blir det bra!" Jodå och det gjorde vi tills dess att jag fick kramp insida lår vänster. Inte särskilt ovanligt efter ett långt tungt löp och sen ett iskallt sim där man ligger stilla med benen pga att man simmar i skor.

 

Jag FÖRSÖKTE slappna av och IGNORERA krampen men det kändes som om muskeln höll på att slitas loss från lårbenet! Till slut visste jag inte alls vart jag simmade och helt plötsligt låg vi långt till VÄNSTER! Då orkade jag inte mer och vände mig för första gången för dagen om till Christina och sa att hon fick dra. Jag försökte frenetiskt massera benet men inte det lättaste med paddlar på händerna. Till slut kom vi i alla fall upp och jag stapplade vidare. Kramp släpper lättast om man rör sig, believe it or not. Efter ett tag kändes det lite bättre men så fort jag försökte ta ut steget så kände jag att krampen ville komma tillbaka. Härligt då att man går ut på en sista loop med tre sim till, hahaha.

 

Men på nåt sätt klarade vi det och jag drog på de tre sista simmen och vi gick i mål på 5.21:19 och med den tiden kom vi på niondeplats i damklassen. Totalt nästan 40k swimrun (varav sim ca 4,5k).

 

Intressant denna nya bansträckning och Utö är verkligen väldigt utmanande pga terrängen, de utsatta och kalla simmen (även om de inte är långa) och att det är första riktiga swimrunloppet för säsongen. Som alltid ett kanonarrangemang som ÖtillÖ-gänget levererar. De är verkligen proffs på det här.

 

Kul att det är fler lag även om 300 lag verkligen blev trångt. Fler nationer representerade och fler riktigt duktiga atleter som ställer upp i denna växande sport. Glad över att fler och fler tjejer kör och konkurrensen jfr när jag började med swimrun för tre (3) år sen är helt annorlunda. Nya lagkonstellationer och kul även att mixedklassen är ett riktigt getingbo där många lag kommer högt upp placeringsmässigt totalt, dvs innan många herrlag.

 

Det var ganska tufft att pallra sig upp imorse kl 05:30 efter att ha kommit hem strax innan 24 igår kväll, för att ha simgrupp klockan 07:00 på Valhallabadet men jag var inte ensam; en av mina simmare deltog igår också på loppet och trots lite försening så körde han idag med - grymt Olof K!

 

Nu ska "reserven" vila lite...

 

/Eva

 

 



Koster Swimrun 2015

Nu är swimrunsäsongen över och den avslutades med pompa och ståt uppe på Kosteröarna. Där gick för första gången Petter Invitational/Koster Swimrun av stapeln. 

Det blir nästan löjligt att skriva i superlativ i ett helt inlägg och kalla allt för magiskt, episkt och världsklass men det var faktiskt så. 

Detta kortet tog jag från färjan på väg till Restaurang Strandkanten där vi åt pastabuffé i fredags: 

Ljuset var så vackert och magiskt men det gör sig inte rättvisa på denna bilden. Ni får helt enkelt lita på mig när jag säger det (eller ja, skriver det). 

Och inte heller denna bilden fångar allt från hur det såg ut när vi vaknade på Hotell Koster/Ekenäs tidigt på lördagsmorgonen och tittade ut genom fönstret:

Det kändes inte alls som om vi skulle tävla utan mer än att man befann sig på ett retreat med en av sina bästa vänner och andra glada och trevliga tjommar. Väldigt familjärt och inkluderande och det kändes lite som att bli hembjuden till Michaelas & Petters "hem". Vi fattade tidigt vad Koster betyder för Petter som tillbringat många somrar där sen barnsben och hans iver att visa denna västkustpärla för oss. 

Till sin hjälp hade Michaela & Petter Michael Lemmel & Mats Skott som arrangerar flera swimruntävlingar numera men största är ÖtillÖ. Kombon av dessa gjorde att arr:et blev "världsklass". 

Starten var från en färja där vi släpptes i vattnet i sundet mellan Nord- och Sydkoster. Här kan ni se hur vi hoppar i som skalbaggar (eller kanske råttor som lämnar ett sjunkande skepp, hahaha):

Så här såg starten ut idag på #kosterswimrun2015 🏊🏻 @icebugof @headswimmingnordic @addnature @brabil @haglofsofscandinavia #bohuslän #koster #kosterswimrun2015 #sjöösandström #vastsverige #kosterhavetsnationalpark

Ett filmklipp publicerat av petteralexis (@petteralexis) Okt 3, 2015 kl. 8:12 PDT

Som teamparter hade jag Anna Wretling som grundat Powerwoman (skitsnygga träningskläder för kvinnor). Jag har lärt känna Anna via Twitter och Instagram och jag var helt säker på att vi skulle bli ett bra team. Vårt mål var att ha kul och njuta. Inte gå för max och se det som ett äventyr. Och det blev det. Vi njöt av landskapet, atmosfären och varandras sällskap. Det var som om vi inte gjort annat än att tävla ihop där vi skuttade fram på klipporna och simmade i havet.

Sen efter att vi passerat Nordkoster och småöar ute i havsbandet skulle vi börja bege oss in mot Sydkoster. Här kom två ganska långa simningar på raken där enda stoppet var en JÄTTELITEN kobbe med en flagga på som man skulle passera. Här kom det sidvind och lite vågor. Inte alls lika mycket som på ÖtillÖ men tillräckligt för att både Anna och jag skulle bli sjösjuka. Kombon av nedkylning och sjösjuka är VÄLDIGT förlamande och då vi båda led av det så var det ingen av oss som kunde kliva fram och "hjälpa" den andra. Dock hittade vi en trygghet i att veta att vi fanns där för varandra och genomled samma sak.

När vi så kom upp på Sydkoster så ulkade vi och var så stelfrusna att läkaren som stod i energistationen strax efter uppgången kollade på oss flera gånger och frågade oss flera gånger om vi var ok. Vi tuggade på ulkandes och huttrandes. Vi visste att det nu kom en lite längre löpning där vi skulle kunna få upp värmen och hoppas på att illamåendet skulle gå över. Och vi fick upp värmen och illamåendet gick över MEN vi sprang fel. Istället för att ta höger vid en affär så sprang vi vidare. Och det ganska långt innan först en kvinna i golfbil (nya formen av flakmoppe) och sen en man på cykel informerade oss om att vi nog skulle vända. Vi hade då nog sprungit ca 2-2,5k fel och fick således en liten detour på ca 5k/30 min innan vi var rätt på banan igen.

Sen det sista simmet och den allra sista biten innan vi kunde gå i mål. Nedkylningen och illamåendet hade då gått över helt och vi sprang in över mållinjen som två gaseller som inte alls var trötta.

Vi togs i mål av Michaela och Petter och fick våra hiphopinspirerade medaljer. Det bjöds på fisksoppa och sen gick vi till vårt rum och tog dessa piratbilder på oss på balkongen:

Vi duschade och tog det lugnt innan banketten. Blev sen bjudna på Proecco av några vänner innan vi äntrade banketten och middagen. 

Det var så härlig stämning och man ville inte att det skulle ta slut men även bra saker har ett slut så strax efter klockan två gick Anna och jag rejält trötta till vårt rum och åt nattamacka och pratade om dagen innan vi stupade i säng. 

Vaknade till det här: 

Man kan se två personer gåendes på bryggan. Det är "Biffen och Bananen" som precis tagit sig ett litet morgonsim innan hemresan.

Efter frukost så packade vi ihop våra saker och när jag lade ner mitt blöta swimrungear i en stor plastpåse så blev det väldigt symboliskt. Nu är säsongen över. Jag kan lägga undan allt, 

Säsongen blev inte alls som jag tänkt mig och det är ju sällan det blir så. 

Det har varit tuffa tävlingar med trauman inblandade, felspringningar, grav nedkylning (uttrycket fjordkallt myntas), sjösjuka och en stor palett av olika swimrunpartners. Därför var det väldigt skönt att få göra detta sista utan tanke på prestation och med en god vän. Jag behövde verkligen det, 

Vad nästa år har i sitt sköte för mig vet jag inte. Mest handlar det om mina egna val såklart. Men just nu vill jag inte tänka på det. Jag behöver främst tid att återhämta mig mentalt. Sen får vi se vad jag vill. 

Tack Koster Swimrun (arrangörer, funktionärer, deltagare) för en underbar helg som jag kommer vårda ömt i mitt hjärta. 

Anna, tusen tack att du följde med mig på detta årets sista äventyr. Utan dig hade det inte blivit så bra, du var den stora pricken över i.

ÖtillÖ 2015, eller en lång resa som nu gått mot sitt slut...

Var ska man börja? Jo, det började under och efter förra årets lopp. Jag ville göra det igen. 

Men saker blir inte alltid som man tänkt sig och det kan hända mycket från det att man bestämt sig att man vill ansöka om att komma med, tills man får reda på OM man kommer med tills man står där på startlinjen. 

Årets resa fram till start har varit kantad av olyckor, trauman, sjukdom och andra inte så roliga saker. Att det slitit på mig fattade jag nog inte förrän jag var hos min osteopat förra veckan och efter behandlingen när alla snedheter och spänningar släppt knappt klarade att ta mig hem och sen sov tre timmar i sträck. 

Kropp och själ hänger ihop och kanske var det inte så konstigt att när jag startade på morgonen igår kände en enorm trötthet och tunghet i kroppen. Jag fattade direkt att detta skulle bli en lång och jobbig dag. Långt ifrån min egentliga kapacitet och tankar om att bryta skulle följa mig hela dagen. 

Med mig på denna resa som loppet faktiskt är så hade jag Pontus Flingdal. En trevlig prick som jag träffat på Rockman Swimrun och Öloppet. 

Man kan ju undra varför jag inte valde en tjej som ersättare till Maria? Well, ni ska veta att jag frågade flera och till slut hamnade förfrågningarna alldeles för långt ut i perifirin för att det skulle kännas rätt i hjärtat. Jag tog till mig vad Michael Lemmel (en av arrangörerna till ÖtillÖ) skrev till mig: "Eva, kör med någon som du vill dela upplevelsen med. Då blir kampen så mycket roligare..." Så därför föll mitt val på Pontus som jag fått ett mycket positivt intryck av och som jag visste både tränat och kört långa swimruns i år. Att han tackade ja gjorde att jag kunde slappna av och försöka fokusera det sista fram till loppet. Det kändes rätt i magen att fråga honom och jag blev så glad när han tackade ja DIREKT! 

Sett idag med loppet i bagaget så kunde jag inte gjort ett bättre val. Pontus "skötte sig" perfekt. Men jag skäms lite att jag inte var mitt bästa jag. Någonstans hoppas jag att han lärde sig nåt av att tävla med en tjej som mest gick och bet sig i underläppen halva dagen. Hoppas han en dag gör loppet igen och får utlopp för sin fulla kapacitet. Han är en grym lagkamrat. 

Tillbaks till loppet. Jag kommer inte skriva någon utförlig race report. Rabbla alla simmen, distanser och öar. Vill man läsa om detta så finns loppets hemsida och andra mer beskrivande race reports. Det jag kommer skriva om är min resa i korta drag. Vet inte ens någon orkat läsa hit...

Som skrivet innan, redan när vi startade kände jag en tunghet och denna släppte bara i väldigt korta perioder under dagen. Så är det. Ibland har man en dålig dag och sett ur det som hänt i år så kanske jag inte var i min bästa form trots mycket träning. Man kan göra andra analyser men nu lämnar vi dem. 

Som lök på laxen så hade det regnat enormt mycket dagen innan och det blåste uppemot 14 m/s. Regn = halare klippor, geggigare löpning. Mer vind = ja, det tror jag inte jag behöver förklara...

Vinden gjorde även att man frös när man sprang då den kom från norr och bet in ända under våtdräkten så man fick inte upp värmen innan nästa sim var. Ja, jag frös på Rockman men det här helt annorlunda och faktiskt värre i vissa fall. 

Vågiga sim gjorde mig sjösjuk. Nej, det hade inte med kallt vatten i öronen att göra, jag är inte känslig för det. Men sätt mig i en karusell, en båt som ligger å skvalpar i gamla dyningar och det är kört! Jag mådde så dåligt att jag kräktes i vattnet och väl uppe på land så ulkade jag. När jag stannade när vi gick i mål så trillade jag över Michael Lemmel, in i staketet inte bara en gång utan flera. Det kändes som om jag var stupfull. Tack och lov så lade det sig några timmar efter målgång men då hade jag trillat runt både i duschen och på toaletten. 

Jobbigaste simmet var ett på nästan 1000m där vågorna gick höga, vinden kom från sidan men ibland snett bakifrån. Lägg på en ström på 5 knop oxå så kan ni förstå att det känns som att ligga i en torktumlare. Utan att komma framåt. Pontus och jag delade en del på simmen och just på detta sim låg jag först för att inte bli för kall av att ligga passiv bakom. Jag simmade, simmade och kom ingen vart. Simmade lite mer men det kändes vetkligen som om det stod still. Jag drog så mycket jag kunde med paddlarna men åkte runt som en vante med Pontus på släp. Jag trillade djupt ned i källaren och ville bara gråta. Försökte lite till men så fick jag be Pontus ta över för min mentala kapacitet sjönk som en sten. Pontus lade sig först och det var knappt att vi tog oss framåt då heller och jag mindes känslorna från Rockman med Bjarne när jag bara ville ge upp. Den gången var det ett vitt hus vi siktade mot, igår var det ett rött...

Men vi tuggade trots allt på och LÄNGTADE efter halvmaran på Ornö för då skulle vi få upp värmen och slippa simma på ett tag. Och vi kom till Ornö. Segade oss igenom det med för att ta oss an sista biten med kortare ö-hoppning. På nåt sätt lyckades vi här ta oss om två mixedlag. Då taggade vi på och bestämde oss för att inte låta dem gå om. Inte ens på sista löpet på Utö mot mål. Och vi höll de borta. 

Men känslan på Utö från förra året när vi inte ville att det skulle ta slut infann sig inte igår som ni förstod. Det var en annan känsla när vi kom upp på klipporna efter sista simmet. En befrielse och en vinst över mig själv. Jag kände en annan slags glädje. Efter ett tufft år och ett mycket tufft lopp så lyckades jag ändå. Jag vann. Över mig själv. 

Tack Pontus. Utan dig hade det inte gått. Du var min trygghet igår. Och efter våra samtal igår vet du om nån vad det betyder att vara någons trygghet. 

Tack ÖtillÖ för ett kanonarrangemang! Alla ni i organisationen är proffs! Alla borde se och lära av er. 

Tack alla för stöd och kommentarer, ingen nämnd eller glömd. I min resa finns ni alltid med. 

Nu är det bara en tävling kvar i år. Koster Swimrun. Efter det kommer jag ta en paus. Speciellt från tävlandet. 

/Eva 

Team Oscar & Laura placering 14 i ÖtillÖ/VM i swimrun 2015, tid 11.35:35

(Och för er som undrat om teamnamnet så skulle Pontus egentligen hetat Oscar och jag skulle hetat Laura) 

Vinst damsingelklass Ten Island Swimrun

Efter två DNF på swimrun nu i sommar (Wet Rock Race och Öloppet) så fick jag igår gå i mål och vinna singelklass dam på Ten Island Swimrun. Detta trots megavurpa där jag slog i ryggen och huvudet, tappade mina simglasögon i ett högt klipphopp och därefter var tvungen att fimpa mina linser för att kunna simma (dock inte det lättaste att springa och simma utan "ögon")...

Imon tre (3) veckor kvar till ÖtillÖ. Där kommer jag tävla i mixedklass med Pontus Flingdal då Maria väldigt olyckligt bröt benet på Öloppet. 

Nedan några bilder från igår: 

Foto Anna-Karin Lundin 

Foto Linda Dahlhöjd 

Foto David Fridman 

Rockman Swimrun Race Report - Team PowerWoman/Simcoachen

Detta kommer nog bli den längsta race report jag skrivit så jag hoppas ni orkar läsa...

 

Prolog:

När vi för ca två veckor sen blev erbjudna en plats i Rockman Swimrun så hade ju i alla fall jag bara hört lite om loppet och förstått att det var mot det extrema hållet. 2014 hade elitatleter bjudits in för att testa banan och det var först i år som "det riktiga loppet" skulle äga rum. Eller som de sa på race briefingen kvällen innan loppet: Rockman Begins (lite i stil med Batman Begins...)

 

Så bildades Team PowerWoman/Simcoachen. Två företag som drivs av två starka kvinnor, Anna Wretling och Anna-Karin Lundin och som här slog sina påsar ihop och satte ihop laget med mig som representant för PowerWoman och Bjarne Koning som representant för Simcoachen.

 

En gång träffades Bjarne och jag innan för att stämma av vår utrustning och testa hur vi skulle göra främst på sim. Sen var det bara att börja packa:

 

Med oss på resan hade vi med oss Anna-Karin och innan avresa fick vi påsar som hon och Anna W hade komponerat ihop till oss:

Fina lagtröjor hade vi också:

 

 

Resan upp:

Åsså på fredagen så bar det iväg mot Stavanger.

Lätt skrämda var vi alla tre när vi såg det lilla propellerplanet med plats för bara 40 passagerare som skulle ta oss till Oslo först:

 

 

Det var en ganska turbulent flygning och hemsk landning men som tur var så satt det en rockstjärna med i kabinen som vi kunde diskutera hela resan huruvida han hade peruk eller ej.

 

Sen vidare till Stavanger i ett litet större plan. Gemensam taxi med några andra deltagare som också skulle köra loppet och som vi träffade vid väskutlämningen. Här får jag en hård resväska på knäet och börjar undra vart den här dagen ska sluta bara för att sen när jag kommer till mitt hotellrum hitta en halvnaken man sittandes där som trodde det var hans rum. Sen är jag nära på att bli helt mosad av en hotelldörr som slås upp rakt framför mig i korridoren innan vi lugnt kan sätta oss på race meeting.

 

Race meeting: 

På mötet så sjunger pappan till en av arrangörerna typiska limericksånger från Stavanger-regionen och engagerar oss i kanonsång. Pappan var utdömd 8 mån innan pga stroke och man blir väldigt berörd av hans engagemang:

 

 

Allt paketeras på ett väldigt bra sätt och man märker hur de verkligen vill "branda" sitt lopp och Rockman-namnet. Det berättas en story om just Rockman hur han tar sig fram upp över och längs fjorden med sin sten och sen avslutas det med en film och information om banan och loppet: Rockman Begins.

 

Vid det här laget har våra bordskamrater i Team Lantto Sisters och Team Runner's World Swimrun Norway fått sår i öronen av Bjarnes och min höga kanonsång (London Bridge vs Broder Jakob) och ser ganska befriade ut att kunna lyssna på race briefingen.

 

När de så visar den här bilden för att man ska få perspektiv på banprofilen börjar jag få tankar om att åka hem:

Preikestolen ligger 604 meter upp och toppen av trapporna i Flörli ligger 750 meter upp. Vi kommer således under dagen ha ackumulerat över 2444 höjdmeter!!! Uppdelat på 10 sim på totalt 6k och 10 löp på 35k...

 

Och här ser ni kartan (för större bild klicka HÄR):

Saxat från Rockmans hemsida:

 

Rockman Begins starts with a narrow fjord swim from Fantahålå to the shore where the climb to Revsvatnet where Rockman loved to swim. From Preikestolen mountain lodge continues the journey to the first rock of the test, Preikestolen, where the athletes will turn around and run a rocky climb back down into the fjord. At these shores, the soon to be born Rockmen will perform a swim leg along the fjord before running along a nice path and cutting down to the fjord again. The longest swim leg continues for 1.7 km across the fjord. The ascent from the cold fjord waters doesn’t give hope for rest when the Rockmen needs to continue the journey with 4444 steps to the sky (750 m in 1 km).  It doesn't stop here, because  the high mountain platau needs to be reached. Rockman went here to get a view reaching all the way home.

Now the way down starts around Troppekosknuten that brings out cold final swims and green and open landscapes. The trip down is tough, but a proper Rockman does not give up before reaching Flørli.

 

Efter race meeting så var det att ha sitt egna lilla meeting och prata om strategier inför morgondagen och lägga fram all utrustning redo för att kunna gå upp och äta frukost 04:30:

 

Raceday:

 

Färjan ut till start Fantahålå:

Efter tidig frukost och påtagning av all race gear var det bara att ta sig de ca 100 metrarna till färjan som gick utanför hotellet. Spänningen låg i luften och alla laddade olika. En del sov lite till, en del åt och man kollade in vad de andra har för utrustning. Det är enormt att färdas i fjordlandskapet och jag börjar känna hur fjärilarna pirrar i magen.

 

Start 07:30 Fantahålå, sim strax över 900 meter:

I en mycket liten vik, lite som ett hål in i fjordväggen ska vi då hoppa i från båten. Simma in i den lilla viken och runda en boj och sen ligga och vänta på start. Jag sätter på min GPS-klocka men den hittar inte satelliterna. Vi hoppar i och känner bägge två direkt att det är kallt. Inga 17 grader utan mer 11-12. Det kalla vattnet gör att jag börjar blöda näsblod. Det finns inget att göra varken åt det eller att min klocka inte hittat satelliter utan det är bara att starta simma när startskottet går. Jag startar i alla fall klockan så att vi ska kunna veta hur länge vi hållit på.

Det blir väldigt stökigt och folk är all-over och det kommer paddlar emot oss från alla håll.

Jag ligger bakom Bjarne då det är han som är den starkaste simmaren av oss och jag gör mitt bästa för att hålla borta andra deltagare som helt klart inte har koll alls var andra är utan bara simmar rätt in i oss. Till slut väljer Bjarne att simma längre ut så att vi kan få lite lugn och ro och fritt läge.

Det är svårt att veta vart vi ligger till i fältet och även se vart vi ska då man ska runda en udde.

Det är kallt och vi hittar inte riktigt något flyt utan det blir mer att kötta på.

 

 

 

 

In där ligger Fantåhåla till vänster, foto Anna-Karin Lundin

 

Stigning upp till Revsvattnet/Preikestolshytta, 2k löp och tre sim på totalt 1000m:

Så är vi då framme efter första simmet och ska påbörja stigningen upptill Preikestolshytta.

Det är brant. J-vligt brant och Bjarne och jag är yra efter det kalla simmet. Det känns hela tiden som om vi ska trilla bakåt. Vi har ingen aning om hur många som ligger före eller efter oss men vi inser att vi nog ligger ganska långt fram för det är lixom aldrig trångt. Vi tuggar oss uppför och på simmen går vi om några lag. Bjarne är stark och jag hänger på.

Känns som om det går relativt snabbt och vi når Preikestolshytta och tar gels och sportdryck innan vi ska påbörja stigningen upptill Preikestolen. Det jag minns främst är att både gel och sportdryck var så äckligt och konstiga i konsistens att det nästan vände i magen.

 

Preikestolen, 4k brant trekking, 600 höjdmetrar:

Vi gnetar på bra uppför de höga stentrapporna och slingrande serpentinerna. Springer över spångar och klippor. Det är inte så många turister ute än då klockan fortfarande inte är så mycket.

Vi möter ledande laget Team Addnature som vänt och är på väg ned. 

Trots den höga stigningen så går det ganska fort och det ger energi att möta andra lag som peppar som precis varit och vänt vid Preikestolen. Vi får då av ett lag reda på att vi ligger tvåa i mixed och detta ger oss ännu mer energi. Vi ser Team Icebug som vinkar när de tar vatten ur en bäck.

Väl uppe vid Preikestolen så är det himla mäktigt men jag vågar inte gå ut till kanten.

Två norska "trubadurer" står å spelar. Det är underbar stämning där uppe bland turister och deltagare. Här förstår vi efteråt att vi låg 12:a totalt. 

 

Från Preikestolen, xxxx km pga felspring:  

Vi stannar några minuter men sen påbörjar vi vår returfärd ned. På ett ställe är det bara en meter brett och sen stup rätt ned. Jag tittar bara framåt eller på mina fötter.

Bjarne ser ett herrlag som springer fel och Bjarne visslar tillbaka dem. De lägger sig bakom oss men helt plötsligt är de borta. Vi fortsätter. Tänker att de måste ju ropa på oss om vi springer fel precis som vi gjort på dem. 

Vi står på bra och till slut ser vi sjön nere vid Preikestolshytta igen och vi fattar att vi sprungit alldeles för långt. Vi tar upp kartan och inser att vi på något sätt missat en högersväng. Tillbaka upp IGEN! Fattar ni känslan vi hade då? Jag tror inte jag behöver vidareutveckla det...

Förbi alla turister igen!!! Nu är klockan mer och det är många turister. Vissa har vi nu passerat flera gånger...

Vi kommer upp igen och hittar till slut vart vi ska, tappar MINST 45 minuter om inte mer för att inte tala om ork och motivation. Luften har gått ur oss totalt. 

Vi går om damlaget som ligger sist och tuggar tysta på. Vi går in i varsin bubbla för att överleva och bearbeta besvikelse och tankar om att bryta.

 

Mot Brattli, 8k löp/trekking och ett sim på 200 m:

Vi fortsätter ganska planlöst och omotiverat i den mycket tuffa terrängen. Farten går ned. Vi ser inga andra lag på länge. Vi vet att ett sim väntar på denna sträckan. Det skulle varit två men ett är borttaget pga ett älgkadaver. I den sjön har de tagit bort simmet...

Det är rötter, stenar, branta stup där man tar sig förbi med hjälp av kedjor. På ett ställe där Bjarne tar tag i ett träd som är löst håller han på att falla handlöst ned. 

Till slut börjar vi komma ikapp lag och efter det kortare och enda simmet på denna sträckan så kommer vi ifatt och går om ännu fler och vår motivation och energi kommer tillbaka lite. Det är ju lixom inte vår fysiska kapacitet som gör att vi ligger så långt bak i fältet. 

Vi kommer ikapp Team Lantto Sisters och slår följe med dem ett tag. Trevligt med sällskap och utbyte längs banan när vi har det tungt, tack Sofie & Lisa! 

Efter jag vet inte hur länge så kommer vi i alla fram till det mycket branta partiet på väg ned mot första långa simmet och hör hur Anna-Karin ropar på oss från åskådarfärjan som ligger där och får ny energi. 

Vi dricker och gör oss beredda på 1600 meter sim längs med fjorden. Då märker Bjarne att han tappat en av sina paddlar. Jag ger honom mina paddlar och tar hans paddel i en av mina karbinhakar jag har i mitt midjebälte.

 

Hillside swim, 1600 m: 

Vi hoppar i och ser att det är många lag i vattnet. Bjarne simmar som en torped och jag vet inte hur många lag vi går om. Men så kommer kylan. Det är svårt att se hur långt simmet är och vart vi ska (man ska typ runda en udde precis som på första simmet). Och kylan slår till med full kraft. Jag känner hur jag trots att jag försöker slappna av spänner hela kroppen. Jag vill börja gråta samtidigt som jag vill spy. Jag vill bara att det ska vara över. Att vi ska vara framme. Ser till vänster in mot en klippa ett lag som ligger och guppar eller vad jag tror är håller på att ta sig upp. Jag tänker: Ja, vi är framme! Minns även att jag tänker att jag skiter i att det ser komplett omöjligt att ta sig upp där de är, jag vill bara upp från vattnet. Till höger har vi en båt och Bjarne stannar och frågar vart vi ska och får glatt till svar: Ni är inte framme än. Det är bara att simma på. Det är över 400 meter kvar. 

Minns att jag säger till Bjarne: Jag fryser så. Det är så kallt. Han svarar att han har kramp. 

Vi fortsätter simma. Min hjärna framkallar mörka tankar och jag längtar efter min mamma. Jag börjar tänka på döden. Andra hemska saker. Känner helt plötsligt en konstig värme för en stund och jag känner hur jag bara vill släppa taget. Bara sluta simma och blunda och ge efter. Jag rycks tillbaka. Det kan jag ju inte göra. Överge Bjarne. Bara låta honom dra mig som ett dött kadaver. Vad är det som händer med mig? Vad kommer allt detta ifrån? Jag vill inte vara här!!!

Till slut ser jag vart vi ska och ser folk som går upp. Biter ihop så att nästan käkarna låser sig. 

Det är något rep man ska dra sig upp med med hjälp av en funktionär. Bakom mig ligger ett lag och skriker att jag ska gå upp men mina ben lyder mig inte. Jag lyckas i alla fall med hjälp av repet, Bjarne och funktionären att komma upp. Jag ser inte ens att det sitter flera deltagare helt medtagna runtomkring oss när vi kommer upp. 

 

Seaside sprint, 2k löp/trekking: 

Vi måste röra på oss. Vi måste få upp värmen. Så vi ger oss i kast med seaside sprint. Som trots sitt namn inte alls är en sprintbar del av banan. Utan tänk er mer klippor upp och ned allra längst ned i vattenbrynet. Och brant. Väldigt brant. 

 

Jag försöker prata med Bjarne men har kramp i överkäken. Motoriken i kroppen är så nedsatt och känseln så borta att jag ser vad jag gör med armar och ben men känner det inte. Detta kommer och går under en lång stund men sen till slut släpper det. 

Bjarne och jag börjar prata om hur vi ska klara det ännu längre simmet tvärsöver fjorden. Det kommer ju vara lika kallt. Vi skjuter beslutet framför oss och gnetar på. Kommer äntligen fram till slutet av "sprinten" och vet att nu kommer komma en brant asfaltslöpning dock en bit där man faktiskt kan springa på riktigt. 

 

Sunshine Hill, 7k löp: 

Vi börjar springa på detta asfaltslöp men pga att det är så brant så bestämmer vi oss för att varva löp och gång för att spara på oss. Vi har ju hela andra loopen på andra sidan av fjorden att klara oxå om vi klarar tvärsöver fjorden simmet. Vi går om några herrlag som helt klart är betydligt tröttare än oss och efter att vi nått toppen så vet vi ju att vi ska ned till fjorden igen. Nu slutar asfalten och den tekniska terrängen börjar igen ned mot Kåsaklubben därifrån vi ska få våra safe swimmers och ska korsa fjorden. Det är serpentiner och stenigt och man kan inte tappa fokus en sekund för då står man på näsan. Vi slinter några gånger men inget allvarligt.

Åsså är vid nere vid Kåsaklubben. Vi har nu på vägen ned dit bestämt att vi kör vidare. Blir det ohållbart så får vi vissla till oss en båt.

 

Tvärs över fjorden, sim 1700 m: 

Vi kollar mot det stora huset som ligger på andra sidan och hoppar i. Jag som ligger bakom är den som har swimsafern på mig.

Ett tag så försöker jag bara titta på linan i vattnet och inte kolla upp vart vi är men till slut kollar jag upp. Huset känns lika långt borta som när vi hoppade i och jag känner hur gråten sitter i halsen igen. Jag hatar att simma. Jag vill aldrig mer simma. Hur kallt är det? Det kan inte vara mer än 10 grader tänker jag. Åsså kommer de där mörka tankarna igen. Jag kämpar för att hålla dem borta men det är fanimig inte lätt. Jag vill sluta simma men det går ju inte. Vi är ett lag. Skärp dig för f-n Eva! 

Ser lag som ligger till höger om oss. Vart är de på väg? De måste ju simma fel? Är det strömt? Tycker inte att det är det. Det är bara kallt. Kallt. Kallt. Kallt. Ser små brännmaneter i djupet. Börjar undra vart jag är. Är jag hemma på Västkusten igen? För här i fjorden finns väl inga maneter? Ser jag maneter i syne? Nu handlar det inte om att frysa det är nåt annat man kämpar emot.

Åsså tvärstannar Bjarne. En båt har lagt sig och skymmer vart vi ska. Han börjar tveka att vi simmar rätt. Jag minns att jag ropar: Var är vi? 

Bjarne måste ju trott att jag höll på att tappa det. Vet hon inte vart vi är? 

Tugga på, simma på. Tittar på mina armar som jag knappt lyfter. Simmar jag ens? Jo, det gör jag men det där huset varför kommer det inte närmare?

Åsså hör jag helt plötsligt Anna-Karins röst. Då fattar jag att vi måste vara nära nu. Jag tittar upp över vattnet varje armtag och andetag som en säl. Vi är framme och vi drar oss upp för stegen som finns där. 

En funktionär tillsammans med AK är framme direkt. Jag tittar på Bjarne och ser att han är helt lila i ansiktet. Funktionären frågar jag vet inte hur många gånger om jag vill ha en filt. Jag kan inte svara. Minns inte ens om jag pratar. Än mindre vad jag säger. Jag får en kopp tomatsoppa/minestrone i handen och försöker dricka den. Längst ned i muggen finns det sådana där små spagettiringar och när jag ser dem tänker jag åter på maneterna jag sett där ute (eller gjorde jag det?) och soppan vänder sig nästan i magen på mig. 

Vi har klarat det men vi måste vidare. Vi kan inte stå still. AK slår följe med oss bort mot Flörlis 4444 trappsteg upptill fjället och tar denna bilden (om ni undrar vad jag har i strumpan så är det min ihoprullade soft flask):

 

 

 

Det står en vagn framför trappan så vi missar trappan men AK pekar oss rätt åsså påbörjar vi trappstegsfärden upp mot fjället. Sen berättar AK som stod länge vid uppgången till det långa simmet om hur alla såg ut och var mer eller mindre radiostyrda och hur många här klev av loppet. 

 

Flörli stairs, 4444 trappsteg 1k, 750 höjdmeter: 

Bjarne mår illa. Påverkad av simmet och soppan (?) så stannar han emellanåt och sätter sig ned för att stilla illamåendet. När vi stannar och jag tittar på trappstegen så tror jag att de rör sig som en rulltrappa. Jag måste hålla mig i kättingräcket för att inte falla bakåt. 

 

Det är mäktiga vyer men jag tittar endast ned några gånger då det är så brant att det är hisnande:

 

Minns att vi ser ett hus i en skog långt bort. Helt ensamt som en prick mitt i skogen i ingenmansland. Hur tar man sig ens dit? 

Vi trampar på och när vi får markeringen på 1000 steg tror jag att det är skämt. Jag trodde vi var uppe. Trappan tar ju aldrig slut! 

Men till slut gör den det. Vi måste varit i den MINST en timme. 

Vi är nu uppe på fjället och här slår vinden, kylan och regnet emot oss som ytterligare en käftsmäll. 

 

Uppe på fjället, ca 7k löp och två sim på total 400 m: 

Här ligger fjällstationen och dagens nästsista sim. Vi vet att det är kallt i fjällsjöarna men det är inte så långt. Bjarne frågar efter vatten att dricka och funktionären säger: Drick ur sjön. Så det gör vi under simmet och jag fyller på min soft flask. Man ser tövatten som rinner ned i sjön och är glada att simmet är kort.  

Minns att jag tycker att det känns helt absurt att vara uppe så här högt på fjället och på flera ställen är det SNÖ! 

 

Hal klipplöpning till sista simmet och Bjarne halkar och vurpar rakt bakåt men landar på sin dolme som räddar honom. Jag tar en bar som erbjuds men som pga kylan är hård som en tegelsten och jag tuggar och tuggar och tuggar. Till slut lägger jag ifrån mig den.

Här ser vi bergskammen Dragon´s Neck som de plockat bort från bansträckningen; dels pga det hårda vädret (regn och vind) men även pga att vattnet på det efterföljande simmet var alldeles för kallt (6 grader) då snön legat länge. När vi ser detta är vi glada att vi slapp den biten. Vågar inte ens tänka på hur långt bara den biten skulle tagit...

Sista simmet är kallt men nu vet vi att det inte är långt kvar och efter detta kommer ett gruslöp där man kan sträcka ut steget. 

Det är så skönt att sträcka ut i steget nedför på den böljande gruslöpningen även om benen är trötta. Men säg det som varar länge. In i "spenaten" igen men istället för att springa på den lilla smala steniga stigen springer Bjarne och jag i den mjuka fjällvegetationen brevid. Passerar klara fina bäckar och börjar återigen se fjorden som vi ska nedtill för sista gången och målgång. Sista biten ned är åter väldigt teknisk och brant och mina lår börjar bli rökta. Det är ett jagande mixedlag som närmar sig oss men vi ger oss den på att de inte ska få komma ikapp och om. 

 

Målgång Flörli:

Åsså kommer den allra sista svängen och vi ser målgången och målbågen med Icebugmärket. Bjarne tar min hand och vi sträcker upp dem mot skyn. Vi är trots vår placering ändå vinnare tycker vi båda:

 

 

 

 

 

I mål möts vi av Rockman himself, arrangörer och Anna-Karin. Det är enorm befrielse att loppet är över:

 

 

Vi byter om till rena och varma kläder och umgås med alla andra härliga deltagare. Grattar Peter & Ullis i Team Icebug som vunnit förstaplatsen i mixed men även kommit tvåa totalt. De är ju terminators!  

Vi grattar våra härliga bordsgrannar från race mötet kvällen innan i Team Runner's World Swimrun Norge som kommer in på en mycket fin andraplats i herr och trea totalt.  

Sen kommer Team Lantto Sisters i mål och vinner damklassen! Så himla kul! TVÅ damlag var det som klarade sig i mål...säger väl allt om hur tuff tävlingen var...

Vi får reda på att vår placeringen blir femteplats i mixed och artonde totalt. Lite mer än 10 (!) timmar har vi hållit på...

 

Visst är vi besvikna över vår felspringning. En kombination kanske av flera faktorer: att vi kanske inte var så uppmärksamma, inte studerat kartan tillräckligt, att det var dåligt markerat, att någon skymde skylten (annan deltagare på väg upp eller någon turist), att vi stod på för fort nedför, att det där herrlaget inte påkallade vår uppmärksamhet...

Oavsett så var det tungt att ta sig tillbaka både psykiskt och fysiskt efter den där lilla extraturen och man undrar hur loppet hade slutat om vi sprungit rätt...

Men vi är stolta över att vi fortsatte, tuggade oss tillbaka så gott vi kunde i tävlingen och att vi överlevde detta EXTREMA lopp. Ingen som inte varit med förstår hur extremt det var. Både sett till terräng, vyer, höjdmetrar och temperatur. Jag klassar detta som det svåraste och mest extrema jag någonsin gjort. Trots detta så jag är så glad att vi hoppade på detta med relativt kort varsel och skrevs in som Rockman legends med numrerade bälten och armband. 

 

 

I målområdet umgicks vi med de andra deltagarna, delade erfarenheter, åt lappkojs och drack Rockman-öl: 

 

Sen är det prisutdelning och sen går färjan tillbaka till Stavanger. Det är så mäktigt att åka där i fjorden och det visas bildspel från dagen och solnedgången kommer. 

Sen lite mer mat på hotellet och sen säng vid strax efter 24:00. Jag har svårt att somna. Det är många intryck och jag vill hinna läsa allas fina kommentarer på nätet innan jag sluter mina ögon. 

 

Innan jag lägger mig tänker jag på klistermärket vi fått: 

 

Rockman som kissar på en cykel. En klar hint till alla triatleter, hahaha.

 

Dagen efter:

Vi sover ut, äter frukost och slappar innan vi åter tar flyget hem till Göteborg. Efter diverse förseningar och en avstängd Landvetter flygplats pga en misstänkt bomb så är man hemma i verkligheten igen. Dock som en helt annan person. En mycket stor portion erfarenhet rikare. Ett minne för livet. Inte ens nu när jag sitter och skriver har jag fattat allt som hände och alla intryck har inte landat än men jag vill plita ned så fort jag kan det jag minns så att jag kan befästa och bearbeta detta.

 

Epilog och tack:

Jag vill tacka arrangörer och funktionärer för ett enormt utmanande och INTRESSANT lopp. Den totala inramningen och alla detaljer som ni tänkt på gör att detta blir en väldigt speciell tävling/utmaning/minne. TACK!

 

Sen vill jag tacka Bjarne; tack för att du antog utmaningen med mig. Du är stark, du är klok och den bästa av lagspelare. Att få tävla och dela detta med dig var en ära.

 

Vidare tack Anna-Karin; det var en stor trygghet för oss båda att du var med. Tack för sponsring, pepp, stöd, bilder, skratt och allt annat! Mina ord för dig som person och människa hittar inga gränser. 

 

Och tack Anna W; att du hoppade på detta samarbetet och stöttade oss som lag både innan, under och efter loppet. Vi kände det hela tiden. Och jag var extra stolt att jag fick representera PowerWoman som jag tycker står för bra värderingar. Tack, tack - words are not enough.

 

Jag vill även tacka min man som står ut med mig och stöttar mig i dessa galna grejer jag gör och som får lyssna i oändlighet på mina stories och annat. Tack D.

 

/Eva