Podcast Swimrunpodden

Vill du lyssna när jag pratar om swimrun så lyssna på mig i Swimrunpodden.

Avsnittet hittar du på www.swimrunpodden.com

/Eva 

The Flawd podcast

För er som vill lyssna på när undertecknad blir utfrågad om persilja och flamingos så gå in på The Flawd Podcast där jag har ett samtal med den eminente Peter Larsson. 

Uppdatering november

 

Där ligger jag på min bänk uppe i Änggårdsbergen. Tittar upp i himlen och tänker. Reflekterar och planerar.

 

2015 blev ju inte alls som jag tänkt mig. Nästan varenda tävling under året har innehållit olika mått av "trauman". För mig som är en tänkande och väldigt känslosam människa så har allt det där tärt på mig och jag känner att mitt behov av mental återhämtning och att vara själv har varit extra stort nu de senaste månaderna. Jag kan inte bara rusa på.

 

Onsdagspassen med Löparglädje kom igång förra veckan och kommer att köra fram till jul. Välkomna ni som bor i Göteborg!

 

I slutet november så åker jag till Playitas på simläger med Simcoachen. Jag åker dit som coach även om jag såklart kommer simma en del själv. Det finns platser kvar om någon som läser min blogg är sugen!

 

Mina tankar och min energi går just nu främst till att träna andra.  Min egen träning rullar på utan något mål i horisonten och det känns bra. Som det ser ut nu så är det detta fokus som kommer bli 2016.

 

/Eva

Löparglädje Göteborg

Är stolt över att meddela att jag är Löparglädjes ambassadör i Göteborg.

Fr.o.m onsdagen den 4/11 kl 18:00 så kommer jag hålla pass med utgångspunkt Röda Sten. Passen är gratis och alla är välkomna! 

Är du intresserad så läs mer HÄR! 

ÖtillÖ 2015, eller en lång resa som nu gått mot sitt slut...

Var ska man börja? Jo, det började under och efter förra årets lopp. Jag ville göra det igen. 

Men saker blir inte alltid som man tänkt sig och det kan hända mycket från det att man bestämt sig att man vill ansöka om att komma med, tills man får reda på OM man kommer med tills man står där på startlinjen. 

Årets resa fram till start har varit kantad av olyckor, trauman, sjukdom och andra inte så roliga saker. Att det slitit på mig fattade jag nog inte förrän jag var hos min osteopat förra veckan och efter behandlingen när alla snedheter och spänningar släppt knappt klarade att ta mig hem och sen sov tre timmar i sträck. 

Kropp och själ hänger ihop och kanske var det inte så konstigt att när jag startade på morgonen igår kände en enorm trötthet och tunghet i kroppen. Jag fattade direkt att detta skulle bli en lång och jobbig dag. Långt ifrån min egentliga kapacitet och tankar om att bryta skulle följa mig hela dagen. 

Med mig på denna resa som loppet faktiskt är så hade jag Pontus Flingdal. En trevlig prick som jag träffat på Rockman Swimrun och Öloppet. 

Man kan ju undra varför jag inte valde en tjej som ersättare till Maria? Well, ni ska veta att jag frågade flera och till slut hamnade förfrågningarna alldeles för långt ut i perifirin för att det skulle kännas rätt i hjärtat. Jag tog till mig vad Michael Lemmel (en av arrangörerna till ÖtillÖ) skrev till mig: "Eva, kör med någon som du vill dela upplevelsen med. Då blir kampen så mycket roligare..." Så därför föll mitt val på Pontus som jag fått ett mycket positivt intryck av och som jag visste både tränat och kört långa swimruns i år. Att han tackade ja gjorde att jag kunde slappna av och försöka fokusera det sista fram till loppet. Det kändes rätt i magen att fråga honom och jag blev så glad när han tackade ja DIREKT! 

Sett idag med loppet i bagaget så kunde jag inte gjort ett bättre val. Pontus "skötte sig" perfekt. Men jag skäms lite att jag inte var mitt bästa jag. Någonstans hoppas jag att han lärde sig nåt av att tävla med en tjej som mest gick och bet sig i underläppen halva dagen. Hoppas han en dag gör loppet igen och får utlopp för sin fulla kapacitet. Han är en grym lagkamrat. 

Tillbaks till loppet. Jag kommer inte skriva någon utförlig race report. Rabbla alla simmen, distanser och öar. Vill man läsa om detta så finns loppets hemsida och andra mer beskrivande race reports. Det jag kommer skriva om är min resa i korta drag. Vet inte ens någon orkat läsa hit...

Som skrivet innan, redan när vi startade kände jag en tunghet och denna släppte bara i väldigt korta perioder under dagen. Så är det. Ibland har man en dålig dag och sett ur det som hänt i år så kanske jag inte var i min bästa form trots mycket träning. Man kan göra andra analyser men nu lämnar vi dem. 

Som lök på laxen så hade det regnat enormt mycket dagen innan och det blåste uppemot 14 m/s. Regn = halare klippor, geggigare löpning. Mer vind = ja, det tror jag inte jag behöver förklara...

Vinden gjorde även att man frös när man sprang då den kom från norr och bet in ända under våtdräkten så man fick inte upp värmen innan nästa sim var. Ja, jag frös på Rockman men det här helt annorlunda och faktiskt värre i vissa fall. 

Vågiga sim gjorde mig sjösjuk. Nej, det hade inte med kallt vatten i öronen att göra, jag är inte känslig för det. Men sätt mig i en karusell, en båt som ligger å skvalpar i gamla dyningar och det är kört! Jag mådde så dåligt att jag kräktes i vattnet och väl uppe på land så ulkade jag. När jag stannade när vi gick i mål så trillade jag över Michael Lemmel, in i staketet inte bara en gång utan flera. Det kändes som om jag var stupfull. Tack och lov så lade det sig några timmar efter målgång men då hade jag trillat runt både i duschen och på toaletten. 

Jobbigaste simmet var ett på nästan 1000m där vågorna gick höga, vinden kom från sidan men ibland snett bakifrån. Lägg på en ström på 5 knop oxå så kan ni förstå att det känns som att ligga i en torktumlare. Utan att komma framåt. Pontus och jag delade en del på simmen och just på detta sim låg jag först för att inte bli för kall av att ligga passiv bakom. Jag simmade, simmade och kom ingen vart. Simmade lite mer men det kändes vetkligen som om det stod still. Jag drog så mycket jag kunde med paddlarna men åkte runt som en vante med Pontus på släp. Jag trillade djupt ned i källaren och ville bara gråta. Försökte lite till men så fick jag be Pontus ta över för min mentala kapacitet sjönk som en sten. Pontus lade sig först och det var knappt att vi tog oss framåt då heller och jag mindes känslorna från Rockman med Bjarne när jag bara ville ge upp. Den gången var det ett vitt hus vi siktade mot, igår var det ett rött...

Men vi tuggade trots allt på och LÄNGTADE efter halvmaran på Ornö för då skulle vi få upp värmen och slippa simma på ett tag. Och vi kom till Ornö. Segade oss igenom det med för att ta oss an sista biten med kortare ö-hoppning. På nåt sätt lyckades vi här ta oss om två mixedlag. Då taggade vi på och bestämde oss för att inte låta dem gå om. Inte ens på sista löpet på Utö mot mål. Och vi höll de borta. 

Men känslan på Utö från förra året när vi inte ville att det skulle ta slut infann sig inte igår som ni förstod. Det var en annan känsla när vi kom upp på klipporna efter sista simmet. En befrielse och en vinst över mig själv. Jag kände en annan slags glädje. Efter ett tufft år och ett mycket tufft lopp så lyckades jag ändå. Jag vann. Över mig själv. 

Tack Pontus. Utan dig hade det inte gått. Du var min trygghet igår. Och efter våra samtal igår vet du om nån vad det betyder att vara någons trygghet. 

Tack ÖtillÖ för ett kanonarrangemang! Alla ni i organisationen är proffs! Alla borde se och lära av er. 

Tack alla för stöd och kommentarer, ingen nämnd eller glömd. I min resa finns ni alltid med. 

Nu är det bara en tävling kvar i år. Koster Swimrun. Efter det kommer jag ta en paus. Speciellt från tävlandet. 

/Eva 

Team Oscar & Laura placering 14 i ÖtillÖ/VM i swimrun 2015, tid 11.35:35

(Och för er som undrat om teamnamnet så skulle Pontus egentligen hetat Oscar och jag skulle hetat Laura) 

Swimrun för hela slanten!

Igår var sista gången på min open water-kurs i Sisjön för Simcoachen. Vi avslutade med swimrun och det var så kul att se att flera som inte testat innan blev bitna direkt!

Tack alla härliga deltagare som härdat ut i kylan som varit nu i juni. Jag önskar er stort lycka till med er träning och tävlande i sommar. 

Annars rullar min träning på och som ni förstår så är det löp och sim och löp och sim i kombo. 

Härligt att dra ihop andra swimrunners och köra pass ihop. Idag tex en underbar runda ute i Önnered/Ganlet tidigt på morgonen där havet låg spegelblankt, solen lyste, inga maneter och man fick nästan tårar när man sprang där ute på klipporna. Naturupplevelsen i swimrun i kombo att du tar dig fram helt för egen maskin över hav och land tilltalar mig enormt. Idag hade vi dessutom celebert besök av rapparen/atleten/vinkännaren/föreläsaren/swimrunnern/mångsysslaren Petter: 

Känns underbart att swimrun är en så inkluderande sport där man kan mötas på en parkering vid havet och bara köra. Prestigelöst och vackert. 

Nästa tävling på tapeten för mig är Wet Rock Race nu i juli. En tävling där jag faktiskt gjorde min swimrundebut 2012 med Louise Johansson och vi kom tvåa efter att ha lett loppet men gjort ett felaktigt vägval och sen 2013 när jag tillsammans med Elenor Hjelm gjorde ett bättre vägval och vann. I år kör jag med min goda vän och Simcoachen-kollega Anna Rosén Rösiö som precis som jag 2012 gör debut i swimrun. 

Vill ni läsa vår lagpresentation så kan ni göra det HÄR! 

/Eva 

Göteborgsvarvet 2015

Ja, jag vet. Jag sa att jag inte skulle springa Varvet mer men ödet ville annorlunda.

Att ställa upp som löparsällskap när det tilltänkta löparsällskapet är skadat kändes rätt. Att jag fick en startplats av Göteborgsvarvet i startgrupp 18 och att jag under veckan fick hålla i Göteborgs Postens Instagram-konto, ja saker föll lixom på plats. 

Det var trångt, främst i slutet och vi fick springa på nedblötade och desintegrerade pappersmuggar och förstå att när man startar långt bak står det inte alls lika mycket publik längs banan och orkestrarna har slutat att spela MEN att få dela detta lopp med en god vän och när det är några hundra meter känna sig starkare än någonsin gjorde detta till mitt bästa varv någonsin. Inte sett i tid utan sett i total upplevelse. När jag visade Jenny min stad och berättade anekdoter om diverse saker vi passerade kände jag mig som en joggande guide. Och när jag passerar jag vet inte hur många människor som kämpar nästan helt oberörd så var känslan av glädje så stor och långt borta var den jobbiga tid jag hade i höstas och vintras. Precis i slutet tar min väninna Sara en bild som säger allt (se nedan). 

Tack Göteborgsvarvet, tack GP och tack fina Jenny! 

1.44:08 blev tiden för er som undrar.

Det rullar på...

                  

                  

 

Ja, där står jag i dörröppningen i vår hall och tar kort igen. Någon kanske undrar hur de där smala vristerna kan springa utan att gå av? Eller reflekterar över att det inte är lika många skor som vanligt; har det städats? Och ska hon ha med sig i-Pad:en på löprundan?

 

Det tas kort i hallen (vill du se dem så följ mig på Instagram @evafridman), det springs, det simmas, det styrketränas, det tränas andra i simning och löpning och lite annat. Det rullar på. Det är skönt när det rullar på. När kroppen inte strular och det enda jag då kan fokusera på är att fortsätta på den inslagna banan. Jobba upp min kondis som i både löp och sim tappade ganska mycket under vintern. Men jag är inte orolig för rullar det bara på så ordnar det sig, det vet jag. Jag har gjort det här förut.

 

Tävlingar då? Well, det är många terränglopp som lockar nu under april/maj men vi får se. Men tro inte att jag inte tävlar för det gör jag. I skogen/bergen. Där finns en överjävlig slinga på 13 km som är min nya referensslinga. Det är mest upp, upp åsså lite mer upp. Det går fort men det går inte fort. Snittiderna kan få en att tro att jag slöjoggar, så är inte fallet. Sista månaden så har jag tillsammans med vald sparringpartner för dagen (alla är ju jättesugna att följa med på Dödsslingan som jag kallar den, hahaha) sänkt tiden med 7 minuter. Målet är att till sommaren ha kapat 5 minuter till. Bara det rullar på så är det ingen omöjlighet.

 

 

 

 

Färdig!!!

Efter sex dagars certifieringskurs kan jag nu titulera mig Total Immersion-coach. Totalt var vi 13 som gick kursen. Långa dagar fulla av teori och praktik (eget sim och att hjälpa andra) gör att jag nu är ganska trött mentalt. 

Jag tackar Tracey Baumann & Mat Hudson som höll kursen med assistans av Kerstin Norden. De andra nybakade coacherna och de "elever" vi fick "träna på" får även de mitt innerligaste tack. 

Nu kör vi vidare mot nya höjder! #simcoachen #ingenvanligcrawlkurs #totalimmersion 

Simcoachens sex nya TI-coacher med ledare. Foto Sara Wagner 

Vad driver dig?

Mina Icebug Acceleritas efter ett pass i Änggårdsbergen med min väninna Tine. 

Ett pass utan klocka, utan press på fart eller distans utan ett pass man delar med en god vän men som ändå inte är "a walk in the park" när man skuttar bland lera, rötter och berghällar. Det är längtan efter sådana pass som driver mig. 

Maria och jag efter målgång på ÖtillÖ. 

En tävling där vi färdades över hav och land i det underbart vackra Sverige. Ett tillfälle där man pressar sig både mentalt och fysiskt. Det är längtan efter sådana upplevelser på så många plan som driver mig. 

Bild tagen efter en av mina morgonsimgrupper i höstas. Glada deltagare och glad coach. Det är längtan efter att se andra utvecklas som driver mig. 

Fyra glada tjejer i kjol. Champagne, umgänge inpå småtimmarna och efterföljande bakisjogg dagen efter. Kvalitetstiden med vänner som man inte hinner träffa så ofta även om man älskar och uppskattar varandra högt driver mig att så fort tillfälle ges att göra allt för att få till tiden med dem trots ett tight schema. 

Sonen på en strand i Grekland. En vecka långt borta från vardagen hemma i Göteborg. Drömmen om detta driver mig när det är som mörkast och jag känner att pressen och stressen tar överhand. 

Ögonblick man minns och som för alltid etstat sig fast i ens minne. En vårkväll för många år sen när jag sprang genom Västra Kyrkogården och jag "hörde" hur en gravsten "ropade" att jag skulle titta på den. Frisk var namnet. Att få känna mig snygg, stark och frisk driver mig att träna vidare och inte ge upp. 

Vad driver dig? 

På kanten eller i poolen #ingenvanligcrawlkurs

I april är det två år sen det här kortet togs på mig av Bjarne Koning:

Då var det jag som var eleven och min mentor och stora inspiration Anna-Karin Lundin som pratade i Aqua talken. 

Man ser att jag är koncentrerad och liknande blickar från poolen upptill mig på kanten ser jag idag jag när coachar själv. 

Det är ganska smått otroligt att jag lär andra simma frisim och i mars ska jag gå certfieringskurs i simmetodiken som vi använder oss av i Simcoachen, Total Immersion. 

Jag känner igen mina elevers frustration och hur tråkiga/jobbiga/svåra vissa drills är. Så känner jag fortfarande själv. Jag har bara börjat min resa med min simning och jobbar varje gång jag simmar på att slipa och fila på saker. Vi är landdjur och vissa saker vi gör när vi hamnar i vatten är rena överlevnadsreflexer. Att omfamna detta faktum att vi inte befinner oss i vårt rätta element och istället för att kämpa emot låta dig hållas uppe av vattnet och hitta en balans och strömlinjeform som gör att du faktiskt kan känna dig som ett vattendjur som klyver vattnet och inte sprattlar för ditt liv är helt otroligt.

Jag har alltid älskat vatten och speciellt havet. Det är nog det element som fascinerar mig mest. Som liten ville jag bli marinbiolog eller undervattensfotograf eller delfinskötare. Idag skulle jag aldrig vilja bli delfinskötare. Dessa vackra djur hör hemma i havet, inte i en pool att visas upp för oss. 

På nåt vis var det nog "meant to be" att simning precis som löpningen skulle bli en del av mitt liv.

I mars/april startar det nya morgonsimgrupper med mig på kanten i Valhallabadet. 

Är du intresserad av att läsa mer om det och kanske anmäla dig så klicka HÄR. Och du, vill du bara se mina kurser så klicka på mig till höger så gör du det ;-) 

#ingenvanligcrawlkurs #simcoachen 

Winston, Spitfire, talang och pannben

 

I födelsedagspresent av en mycket god vän fick jag boken Winston Churchill del 2 av Bengt Liljegren. Det var en väldigt genomtänkt present för jag har alltid fascinerats av Winston. Hans förkärlek för champagne och hans ihärdighet är något jag känner igen hos mig själv och jag använder ofta hans ord som mina egna ledord:

 

Många är myterna om denne man och det är väldigt intressant att läsa hela historien om det som hände bakom kulisserna under Andra världskriget.

 

Att sen en annan god vän brukar likna mig vid en Spitfire gör ju det hela ännu roligare:

 

 

 

Tänkte på det väldigt länge häromdagen. Vad är det som gör att jag är så ihärdig? Jag har aldrig haft talang för något utan min talang har oftast handlat om att jag inte ger mig. Enligt vissa kanske detta är en talang. Att inte ge upp utan fortsätta att gnata vidare när andra ger upp.

 

I samma sammanhang pratas det ofta även om pannben. Att vissa har hårdare pannben än andra. Vad är det som gör att jag har hårdare pannben än andra? Och har jag verkligen ett hårt pannben? Och vad är det som säger att ett hårt pannben är bra? Ibland kan jag faktiskt tycka att det rentutav är dumt att ha ett hårt pannben. 

 

Såg filmen "Unbroken" i helgen. En film baserad på en sann historia om Louis Zamperini som överlevde en flygplanskrasch, 47 dagar i en flotte och sen även ett fångläger i Japan.

 

Vad är det som driver någon att fortsätta och inte ge upp? Vad driver mig? Jag får lov att återkomma om det. Tills dess skriv gärna i kommentatorsfältet om vad som driver DIG.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 





Vi kom med!!!

 

Igår satt jag som på nålar strax innan elva och väntade på att de lag som blivit uttagna på merit till 10-års jubliéet av ÖtillÖ skulle presenteras. ÖtillÖ: Urspungstävlingen till alla swimruns och även klassat som VM. Den svenskaste av sporter i den svenskaste miljön man kan hitta. Att ta sig fram från ö till ö i Sveriges skärgård. Finns det nåt bättre?

 

Tidigare i veckan hade man fått reda på att bara 23% (!) av de som ansöker kommer med och i damklassen bara sex (6) lag på sina meriter. Man kan även få en garanterad plats om man placerat sig topp-3 året innan eller få en plats om man deltar och vinner/når pallplats på några av de kvaltävlingar som anordnas under året.

 

Det är fler och fler som har fått upp ögonen för sporten och trots en fjärdeplats förra året så var vi inte alls säkra på om vi skulle komma med.

 

Men så helt plötsligt efter ivrigt uppdaterande av sidan så fick jag fram damlagen:

 

 

Jag blev så glad att jag skrek JAAAA rätt ut. Sen när jag lugnat mig och kollade listan lite närmare så kändes det lite som finn-ett-fel. Kändes inte riktigt som om vi passade in där bland dessa topp-atleter. Vilket lag ska bort? Hahaha. Lantisarna från Majorna/Göteborg typ.

 

Men vi har gjort det en gång innan och med våra förutsättningar så lyckades vi väldigt bra den där första måndagen i september 2014. Det var så mycket glädje den där dagen. Och ja, såklart smärta.

 

Jag tycker denna bilden sammanfattar vår dag på bästa sätt:

 

Två vänner som precis gjort nåt väldigt stort. Stort på alla plan. Både kroppsligt men faktiskt främst mentalt. Det är därför vi vill göra det igen. Och vi är så glada att vi får det.

Ok Maria, nu kör vi!

Race report Icebug Winter Run Göteborg

 

I lördags sprang jag Icebug Winter Run Göteborg.

 

Som medalj fick man en fin reflex:

 

 

Vill du läsa min race report så klicka HÄR där du hittar min blogg på Winter runs hemsida.

 

/Eva

Race Report Sandsjöbacka Trail 22k 2015

Ja här är jag framför spritskåpet strax innan jag åkte till starten: 

Starten gick i Kållered och jag träffade flera jag kände innan start. Bl.a. mina kollegor från Friskis, Mats & Ann, Henrietta som jag träffat på en simkurs förra året och Magnus som går min nybörjarkurs på Valhallabadet. 

I starten såg jag även multisportaren Scott Cole som jag var på en föreläsning med i höstas. Han har bl.a. vunnit multisportävlingen Åre Extreme Challenge. 

Starten gick strax efter 09:00 och jag tog det lugnt första biten för att inte stressa mina luftrör. 

Först en bit på asfalt och sen en bit till på grusväg innan vi nådde Torrekullaleden. Ca 1,5k på den innan vi nådde Sandsjöbackaleden. 

Det var väldigt blött och lerigt. Och på vissa ställen gick man ned sig till knäna. 

Kände när vi kom in i skogen, där det krävs mer och är jobbigare att springa än på platten, att det skulle bli jobbigt idag. Drog ned på farten men det kändes lika tungt i bröstet. Det fanns inget mer att hämta lixom. Trodde väl att jag kanske åkt upp lite i kapacitet det sista men tydligen inte. Kändes lite tröstlöst och jag valde frivilligt att släppa förbi bakomspringande löpare när de kom för nära för jag blev stressad. 

Blev passerad av flera som kände igen mig som undrade vad jag höll på med, skulle inte jag ligga längre fram och slåss om pallplacering? Någon försökte jag andfått förklara för, någon annan svarade jag inte ens. 

Kom in på motionsslingan vid Oxsjön där det är lättare löpning. Orkade dock inte stå på. Trycket över bröstet och flåset var för jobbigt. 

Strax innan depån vid Sisjön kom multisportaren Scott Cole springande från höger. What? Fattade direkt att han sprungit fel. Han hade tagit ett extra varv runt Sisjön. Oops. 

Framme vid depån med den kända kladdkakan tar jag en klunk sportdryck och fortsätter sen direkt. 

Kommer fram till vänstersvängen vid stengärdsgården som är ca 300 meter efter depån och ser flera framför mig som springer rakt fram. Ropar på dem och de vänder och återigen ser jag Scott Cole. Han var alltså på väg mot ett andra varv runt Sisjön. Tur jag ropade, haha. 

Sen lång grusbacke nedför mot Åbystallarna. Sen en bit på asfalt under Söderleden och sen upp mot Fässberget. Strax innan och uppemot Fässberget tas de här korten (tack Erik Gumabon):

Jag minns att jag ropade att det var tungt. 

Uppför Fässberget där en backe är så brant att där går de flesta, även jag. 

Sen uppemot välkända trakter för mig: Änggårdsbergen 

Här kommer 22:ans värsta och mest svårsprunga parti. En kilometer med så mycket lera och rötter å annan skit att jag tror att denna tog ca 8 minuter. 

Sen direkt vänster uppför det som jag kallar steniga backen. Brant och full av lösa stenar och stora stenblock. Här går jag precis som de flesta andra. Sen en liten slinga för att komma upp till högsta toppen där ljunghedarna är för att sen springa ned igen och ta sig slingrande igenom Botaniska Trädgården. Precis innan jag tar mig ur denna och kommer ut i Änggården står Mattias Jonson och tar kort. Killen som sprungit alla tre tidigare 44k och som sprungit fel alla tre gånger. Förra året tappade han sin ledning pga detta då han gjorde en liten extra 20 min detour. Här ser jag ju ganska plågad ut: 

Sen en liten bit genom Änggården för att komma fram till gångbron över till Slottsskogen. Samma som man även forcerar i slutet på Göteborgsvarvet. 

Skillnaden med Varvet var dock igår att man inte springer direkt mot Slottsskogsvallen och mål utan ska upp på kullen ovanför spårvagnshallarna innan man får springa in på "Vallen". 

Traglar mig igenom sista terrängpartiet och dundrar nedför gräset innan jag kommer in på upploppet på Slottsskogsvallen. Jag är då så nära att börja gråta. Det är så tungt att andas. Jag drar av mig min racevest för att kunna ta fram min Bricanyl direkt när jag går i mål. 

Någon tar kort vid målgång och jag hör speakern säga mitt namn men jag är inte riktigt med. Lyckas ta av mig chippet som suttit runt min vrist med ett kardborrband. Ser min man och Mats. Tar två puffar Bricanyl och vill bara hem. Jag har ont i bröstet och har svårt att få ned puls och andningsfrekvens. Så jag går hem direkt. Väntar inte in någon som jag lovat men orkar inte bry mig. 

På trappen innan jag går in tar maken denna bild på mig bakifrån: 

Var ju bra att jag hade "damasker" på mig... 

Är sen påverkad hela resten av eftermiddagen och det är först på kvällen jag känner mig ok. 

Känner mig ledsen. Trodde jag var bättre. Förstår att jag återigen måste prata med min läkare. Så här kan det inte fortsätta. Jag ska klara 22k trail i denna farten utan att känna så här. 

Min tid blev i alla fall 2.13 och ledde till en åttondeplats. Damsegrarinnan kom in på 1.59

Får sen reda på en del intressanta detaljer om loppet och efterspel. 

Magnus låg trea när han kom in i Slottsskogen. Ligger trea när han ger sig på det sista lilla trailpartiet. Men väl i mål så är han fyra. Utan att någon passerat honom. Killen som låg bakom honom har helt klart skitit i sista terrängpartiet och sprungit rätt mot mål. Kommer in 15 sekunder INNAN Magnus. Magnus påtalar detta till arrangören och killen som sprungit fel. Inget görs och han går sedan upp på pallen å tar emot tredjepriset. What? 

Får sen även reda på att någon/några män sprungit i tjejers namn (namn och klassbyte tillåts inte) och kommit topp-10 i 44k klassen. What? 

Många pratar om felspring och dåligt snitslat. Många verkar inte ens kollat kartorna de fått. 

Var ska man dra gränsen för vad som är ok snitslat, vilket ansvar ligger hos deltagare respektive arrangör? 

Många frågor. Väljer nu att fokusera på andra frågor. Frågor som har med mig att göra. Som, hur ska jag få det här att vända? 

/Eva 

Första tävlingen för i år Sandsjöbacka Trail (22k)

 

Ja, så här såg det ut förra året när jag gick i mål på Sandsjöbacka Trail. Då var det 44k jag sprang och jag kom på andra plats i damklassen. Nu på lördag blir det "bara" 22k.

 

I år är det distanser i TRE dagar och man kan springa 26k reflexbana på fredagen, 22 eller 44k på lördagen och på söndagen 82k (50 miles) eller 34k (20 miles). Man kan faktiskt även välja att springa ALLA dagarna, dvs en trippel och då antingen Sprinttrippel (26, 22 & 34) eller Ultratrippeln (26, 44 & 82).

 

Någon kanske undrar varför det inte blir 44k? Målet var det från början men jag har i höst och nu i vinter varit väldigt trött och min astma har inte varit bra. Igen? Blir det aldrig bra? Ja, det man ju undra. Det är flera faktorer som påverkar och jag har försökt mig på en analys varför jag hamnar i s.k. skov om och om igen. Jag kan väl säga så här: Jag mår helt klart inte bra av för mycket vila. Min kropp anpassar sig direkt och min kapacitet sjunker som en sten. Vet att många "klagar" på mig att jag inte vilar tillräckligt men nu har jag fått det svart på vitt: lugna pass och att dra ned på träningen som jag gjort i höst har lett till att jag bara har 60% lungkapacitet. Verkligen ett kvitto på det jag alltid känt att för mycket vila inte är bra för mig. Åtminstone inte om jag vill ha en bra kondition och hålla på med det jag gör. Visst, jag skulle kunna skita i att träna och gå omkring som en 80-årig f.d. storrökare och typ dö av att gå uppför en trappa men det är ju lixom inte jag.

 

Så jag kämpar vidare. Försöker träna hårdare för att öka och hålla uppe min kapacitet. Testar en ny medicin som är för typ KOL-patienter. Ja, för det är där min kapacitet ligger. Som hos en f.d. storrökare.

 

Någon frågade mig hur jag vet att min kapacitet är låg och hur det känns att träna. Först så är man generellt väldigt trött. Det kostar väldigt mycket energi för mig att andas och det är ju lixom inte nåt man kan dra ned på, hahaha, man måste ju andas. Att träna kan liknas vid att när du vill lägga in nästa växel så spelar det ingen roll hur mycket du än trycker ned kopplingen och trycker på gasen, nästa växel kommer inte in. Åsså skjuter pulsen och flåset i höjden och du känner dig som en överviktig och otränad person som inte rört sig på 10 år.

 

Men många verkar inte förstå. De tror att jag fortfarande är snabb som en vessla. Det är jag inte. Man kan lixom inte leva på gamla meriter. Allra minst om man har astma.

 

Men jag är ju inte den som ger upp. Att jag ska kunna komma upp i 100% är inte realistiskt och det vet jag sen innan men 90% har jag varit uppe i. Ni kan ju FÖRSÖKA föreställa er skillnaden mellan 60 och 90%...

 

Så att jag skulle klara 44k är inte realistiskt. Jag är jättetacksam att de snälla arrangörerna gjorde ett stort undantag för mig så att jag fick byta. Tack snälla Anne Mari och Robert!

 

#neverevergiveup

 

 

 

 

Swimrunners.se

Swimrunners.se är en samlingssite för race reports, bloggar med mera inom just swimrun.

Blev intervjuad av Johannes Sundlo som driver siten och om ni vill läsa intervjun så hittar ni den HÄR. 

Längtar så efter att kunna köra swimrun ute men det får vänta typ fyra månader till...

Bild från Öloppet 2014

Tack 2014

2014 går mot sitt slut och som de flesta vet skriver jag väldigt sällan årskrönikor. 

Visst är det bra att blicka bakåt och komma ihåg men ibland ännu viktigare att vända blicken framåt. 

Jag vill tacka alla som jag tränat med, tränat för och som tränat för mig och så klart även tack till er som läser. Inläggen är inte lika frekventa längre och visst att man tappar läsare på det men samtidigt har aldrig syftet för mig varit att bli läst av många. 

2015 kommer bli bra även om jag fortfarande brottas med min astma och med all säkerhet kommer fortsätta att göra i framtiden. Vi får alla olika förutsättningar i livet och visst kan det kännas orättvist men jag vill tro på att dessa motstånd jag möter och som följer mig i livet formar den jag är. Jag hade med all sannolikhet varit någon annan idag om jag fått glida på en räkmacka i livet. 

Så jag gör som sonen på bilden nedan (flera år gammal bild men för alltid en favorit). Jag ställer mig helt still och tittar ut över havet. Känner ödmjukhet och tacksamhet till min familj, mina underbara vänner och allt som utmanar mig i livet på så många plan. Jag känner vinden och kylan mot min kind. Men nu vänder det. Nu blir dagarna längre igen. Snart står jag där med värmen och solskenet mot min kind istället. 

Löparsnack - en podcast om löpning

I måndags var jag en kort sejour i Stockholm för att bl.a. medverka i inspelningen av pilotavsnittet av en ny podcast om löpning som kommer ha premiär inom kort. Podcasten kommer kort och gott heta LÖPARSNACK.

 

Tillsammans med två andra eminenta och duktiga löpare och tillika bloggare, nämligen Ann-Sofie Forsmark och Staffan Dahlgren så möttes vi upp på Iris Media på Sveavägen där podcastens initiativtagare/ledare/moderator journalisten Agnete Dannenberg välkomnade oss.

 

                  

                                                                     Skärmdump från Instagram

 

Vi pratade i ungefär en timme om vinterlöpning, löpning under/efter graviditet, tävlingar och lite annat. Minns inte ens hälften av vad jag sa, hahaha. Läs gärna Staffans blogginlägg, han minns bättre.

 

Dagen efter så gjordes det ytterligare en intressant inspelning med Niklas Holmström, Kristina Paltén och Anders Nordström.

 

För att inte missa premiären och när avsnitten läggs ut så följ Löparsnack på Facebook/Twitter/Instagram! #löparsnack 

 

Tjing!  

Fokus och förlåtelse

När man simmar Total Immerson (TI) frisim så har man alltid ett fokus. Allt har en mening. Genom att alltid ha det kan man hela tiden fortsätta på sin resa på att bli bättre eller som det heter på TI-språk KAIZEN; japanska för "continuous improvement" (översatt till svenska kontinuerligt förbättrande). Det kommer alltid finnas nåt att jobba på, man blir inte klar, det är en resa. Det gillar jag.

Jag har inte problem med att veta vilket fokus jag ska välja, jag vet vad jag måste jobba på men jag märker att jag tappar tråden och fladdrar iväg. Jag kämpar på varje simpass. Det är inte lätt. Jag minns inte sist när jag hade så svårt att bibehålla fokus och koncentration. Men jag vet att man inte kan ligga på topp jämt. Jag vet att detta är del av min resa. Och det är i motgångar man ibland lär sig mest om sig själv. Så jag fortsätter. 

För mig själv som person har jag det sista i alla fall haft ett fokus som jag känner att jag blivit bättre på. Att våga be om förlåtelse, be om ursäkt. Det kan ibland vara jättesvårt. Speciellt när man som jag är uppvuxen i en familj där man har väldigt svårt för det. Men på min resa genom livet har jag insett vikten av att lära sig att be om förlåtelse OCH att förlåta. Det blir nycklar till att må bra. 

Ni kanske undrar om 2015? Jag kan bekräfta att det blir fokus på swimrun även då. För 2016 har jag helt andra planer. Ett nytt och helt annat fokus. 

Höstbild; ett gulnat löv på trottoaren.