Första tävlingen för i år Sandsjöbacka Trail (22k)

 

Ja, så här såg det ut förra året när jag gick i mål på Sandsjöbacka Trail. Då var det 44k jag sprang och jag kom på andra plats i damklassen. Nu på lördag blir det "bara" 22k.

 

I år är det distanser i TRE dagar och man kan springa 26k reflexbana på fredagen, 22 eller 44k på lördagen och på söndagen 82k (50 miles) eller 34k (20 miles). Man kan faktiskt även välja att springa ALLA dagarna, dvs en trippel och då antingen Sprinttrippel (26, 22 & 34) eller Ultratrippeln (26, 44 & 82).

 

Någon kanske undrar varför det inte blir 44k? Målet var det från början men jag har i höst och nu i vinter varit väldigt trött och min astma har inte varit bra. Igen? Blir det aldrig bra? Ja, det man ju undra. Det är flera faktorer som påverkar och jag har försökt mig på en analys varför jag hamnar i s.k. skov om och om igen. Jag kan väl säga så här: Jag mår helt klart inte bra av för mycket vila. Min kropp anpassar sig direkt och min kapacitet sjunker som en sten. Vet att många "klagar" på mig att jag inte vilar tillräckligt men nu har jag fått det svart på vitt: lugna pass och att dra ned på träningen som jag gjort i höst har lett till att jag bara har 60% lungkapacitet. Verkligen ett kvitto på det jag alltid känt att för mycket vila inte är bra för mig. Åtminstone inte om jag vill ha en bra kondition och hålla på med det jag gör. Visst, jag skulle kunna skita i att träna och gå omkring som en 80-årig f.d. storrökare och typ dö av att gå uppför en trappa men det är ju lixom inte jag.

 

Så jag kämpar vidare. Försöker träna hårdare för att öka och hålla uppe min kapacitet. Testar en ny medicin som är för typ KOL-patienter. Ja, för det är där min kapacitet ligger. Som hos en f.d. storrökare.

 

Någon frågade mig hur jag vet att min kapacitet är låg och hur det känns att träna. Först så är man generellt väldigt trött. Det kostar väldigt mycket energi för mig att andas och det är ju lixom inte nåt man kan dra ned på, hahaha, man måste ju andas. Att träna kan liknas vid att när du vill lägga in nästa växel så spelar det ingen roll hur mycket du än trycker ned kopplingen och trycker på gasen, nästa växel kommer inte in. Åsså skjuter pulsen och flåset i höjden och du känner dig som en överviktig och otränad person som inte rört sig på 10 år.

 

Men många verkar inte förstå. De tror att jag fortfarande är snabb som en vessla. Det är jag inte. Man kan lixom inte leva på gamla meriter. Allra minst om man har astma.

 

Men jag är ju inte den som ger upp. Att jag ska kunna komma upp i 100% är inte realistiskt och det vet jag sen innan men 90% har jag varit uppe i. Ni kan ju FÖRSÖKA föreställa er skillnaden mellan 60 och 90%...

 

Så att jag skulle klara 44k är inte realistiskt. Jag är jättetacksam att de snälla arrangörerna gjorde ett stort undantag för mig så att jag fick byta. Tack snälla Anne Mari och Robert!

 

#neverevergiveup

 

 

 

 

Missat mål...

Som jag skrivit innan så är mitt mål att klara 300 km löpning varje månad.
När jag satte det målet så hade ju dock inte räknat med att min astma skulle fortsätta strula. Januari klarade jag precis men februari som ju inte har så många dagar heller kommer bli en omöjlighet. Måste i så fall klämma in 75 km idag och imon och det kommer INTE hända.

Well, det viktiga är att jag KAN träna även om jag måste anpassa mig. Eller kanske jag ska lägga ned detta helt? Enligt en viss professor så ska vi som är "funktionshindrade" inte få tävla alls då han anser att enda sättet att komma åt det här med doping är att förbjuda allt och överlåta tävlande bara till de "övermänniskor" som inte behöver ta någon form av medicin alls - läs gärna artikeln HÄR!

Jag försvarar inte doping och jag vet vad som gäller för mig och mina mediciner. Helst hade jag velat slippa dem men nu går inte det. Alternativet att sluta tävla känns inte aktuellt. Mina mediciner gör inte att jag får bättre kapacitet än någon annan utan de möjliggör att jag kan nå normal kapacitet och att jag kan träna som alla andra. TROTS mina mediciner så måste jag ändå anpassa mig och träna annorlunda, vara mer flexibel och lyssna ännu mer på min kropp.

I lördags sprang jag 12 km morgonjogg innan det var dags att börja göra sig i ordning för stor fest. Således efter 12 km i löparskor så blev det 12 timmar i 12 cms klackar, hehehe.

                            

                            

Sen blev det ingen träning på söndagen om man säger så. Kände av framfötterna och var LITE trött...

Igår blev det ett pass på bandet för att få upp farten som jag inte kan träna ute nu pga mina luftrör: 

Uppjogg 10 min i 12 km/h (5:00 fart)

25 min i 14,5 km/h (4:08 fart)

Nedjogg 10 min i 12 km/h (5:00 fart) 

Farten på 25 minutrarna klassar jag som 10kp, dvs den fart som jag idag skulle kunna hålla på en 10 kilometerstävling. 

Sen på eftermiddagen var det så dags igen för Fast Lane Women i regi av Simcoachen. På den brutna 750:an lyckades jag inte simma lika fort som förra veckan men kan ju bero på passet på bandet innan i kombination att jag inte taggade på lika mycket som förra veckan. 

Det är så många duktiga tjejer i gruppen och det är verkligen inspirerande att köra på detta sättet. Jag försöker att inte vara så hård mot mig själv och inte jämföra mig för mycket med dem. Vissa av dem har simmat länge och har en naturlig fallenhet för sim. Jag har alltid älskat att bada och när jag var liten var jag mer under ytan än ovanför. Det är det som är min styrka när vi simmar ute i havet, min vattenerfarenhet. 

För er som fortfarande undrar om vad det här med Total immersion är så kolla på min coach på filmen nedan. Jag lovar er att även om det ser lätt ut så är det j-vligt svårt! Och även om det ser ut att gå sakta så gör det inte det...snarare supersnabbt! 

                              

Race report Sandsjöbacka Trail 43k

Ok, nu följer den långa versionen av gårdagens lopp:

Dagen började med att jag gick upp strax efter 05:00 och åt frukost. Började göra mig i ordning och satte fast nummerlapp nummer 106 med mitt namn på min kjol:

                           

Sen väckte jag maken som snällt skulle köra mig till starten i Kungsbacka. Dit kom jag strax efter 07:00 och istället för att ta av mig allt och gå in på Nordic Wellness så ställde jag mig precis innanför ingången och väntade. Träffade några känningar och sen såg jag Erik. Erik och jag hade sen innan bestämt att köra loppet ihop och hjälpas åt att komma in under sub5h. 

Starten gick nästan exakt 07:30. Ser dock sen på min klocka att det faktiskt var 07:30:32 (startade precis när starten gick) och att det är dessa ca 30 sekunder som sen läggs på min tid för min tid diffar ca 30 sek jämfört med resultatlistan och då stannade jag min klockade strax efter att jag stuckit i min sport id-pinne i målfållan.Well, 30 sekunder hit eller dit men ändå. 

De flesta har på sig pannlampor då det är mörkt men vis av erfarenhet från förra året så skippade jag detta i år. Snön lyser upp och då första ca 10k går på asfalt på en väg till vandringsleden och det hinner bli ljust innan man kommer dit så valde jag bort detta i år. 

Erik och jag hade bestämt sen innan att vi skulle ligga i ca 5:15 fart på detta första parti. Ingen mening att bränna ut sig inför den svåra terrängen som väntar. Det gick ju sådär med den planen. Det blev mer strax under eller runt 5.00 fart. Här kändes allt prima och när vi så nådde Kyrkobyn-Dala för första kontrollen och påbörjan av löpning på Sandsjöbackaleden så var vi båda taggade och vid gott mod inför de kommande timmarnas strapatser. 

Den sköna känslan när man efter att ha dundrat asfalt med broddskor i 10k och kommer in i skogen går inte att beskriva. Erik kom före och fick en bra rygg men jag kommer ihåg att jag redan då tänkte att bara han inte bränner ut sig för tidigt. Började nu känna att det var tungt med andningen pga kuperingen och kylan. Hade inte känt av detta på den första platta sträckan. Jag insåg där och då att det skulle bli en tung dag. Inte alls så där lätt som när jag brukar dundra fram i skogen. Påtalade detta för Erik som lät mig ligga först för att styra farten och ansträngningen efter vad jag kände var ok. Hela tiden hade vi en bra kommunikation oss sinsemellan och hade sen innan även kommit överens om att det var ok att "lämna" den andre om man ville springa på fortare. Detta är viktigt att bestämma innan så att det inte blir missförstånd eller sura miner efteråt. Vi nådde drumlinen där man springer som uppe på en ås och bara ser vidder av ängar runtomkring sig och i fjärran hör och ser man E6:an. Jag har aldrig sprungit här på sommaren men kan förstå att det då handlar om en helt annan känsla och ett helt annorlunda landskap. 

Precis på väg ned från drumlinen var nästa kontroll som vi nästan höll på att missa. Sen några kilometer till innan vi nådde det första depåstoppet i Långås då man sprungit ca 17,7 km. 

Här bild tagen av min kollega Mats Ransgård på F&S från när Erik och jag precis kommer in till detta depåstopp: 

Här tar jag kaffe blandat med cola för att öppna upp luftrören. Vi gör bara ett kort stopp och springer sen vidare. Det är jobbigt i min andning nu och det känns som knivar ned i bröstet. Dock blir jag distraherad av den ganska tekniska löpningen som går på knöggligt underlag upp och ned, på snö och is. 

Vid Årekärr när man sprungit ca 25 km så börjar den där kaffe och cola blandningen göra sig påmind i magen. Jag försöker förtränga detta men när vi så kommer fram till Oxsjön några kilometer efter och vanligt motionsspår att springa på så ropar jag till Erik att jag måste göra ett stopp i skogen och att han ska köra på. Snabbt in en bit i skogen så att man inte visar hela härligheten till de förbipasserande söndagsflanörerna eller andra medtävlanden. Inte det lättaste att dra av sig och på sig alla kläder mitt i vintern när man sprungit strax under 30 km...

Sen ut på spåret igen. Nu helt själv. Springer om två killar strax innan nästa kontroll vid 28,4 km Oxsjön som blir förvånade då jag ju sprungit om dem tidigare. Well, måste man göra ett "tekniskt" depåstopp så måste man. Känns lite konstigt att springa själv helt plötsligt men samtidigt skönt då jag inte ville bromsa Erik pga min astma. 

Strax innan jag kommer fram till depån vid Sisjön så ser och hör jag en cyklist som ropar mitt namn. Det visar sig vara Fredrik Gustafsson och han tar då dessa bilder på mig: 

Vid depån i Sisjön (31,6k) står min man och Maria. När jag ser dem så börjar jag nästan gråta. Vet inte varför det blir så när jag lyckas hålla ihop det men så fort jag ser nån jag känner så är det på väg att brista. Jag vill här nästan bryta och har gråten i halsen. Får Ventoline och ny blandning av kaffe och cola. Får även en sportdryck av Maria att ta med mig. "Kom igen nu Eva, nu är det det nedför och sen en bit i dina berg, det klarar du!"

Jag tar mig samman och lämnar depån. Får bekräftat att jag ligger tvåa i damklassen. Har ju sett en tjej som sprang om Erik och mig vid ca 14 km och sen inte någon mer. De damer jag ser härifrån är de som tävlar i 22k-klassen. 

Ned bakom travträningsstallarna. Här rullar det på ok för mig och jag försöker intala mig att det inte är långt kvar. Blir påhejad av förra årets damvinnare Marie Robertsson precis här. Hon stod och väntade på sin man Daniel som sprang den riktigt långa banan på 68k (edit han kom fyra på den distansen! Grymt!). 

Under leden och upp i Fässberg och upp emot Mölndalsravinen och mina berg, Änggårdsbergen. De har rensat en del bland rotvältorna men det är ändå ganska svårsprunget. Särskilt när man är trött i benen och har en ansträngd andning. Tar mig ur detta och når belöningen på ravinen, den s.k. stenbacken upp till Västerberget. Jag går i den backen precis som de flesta andra. Över Västerberget och ned till Toltorpsdalen. Korsa vägen och sen sista stigningen uppför Safjället. Förbannar han som lagt banan (edit Robert Rundqvist) som kan göra en så djälvulssträckning i slutet av ett så tufft lopp. Passerar några tjejer som springer 22k och vi peppar varandra. En tjej hakar på mig nästan ända in i mål. 

Åsså kommer man ut ur skogen och ser fotbollsplanen där målet är. Minns hur arg jag var förra året när jag fattade att man var tvungen att springa ett varv runt planen INNAN man fick gå i mål. I år visste jag och här ser ni mig i backen på väg ned för att påbörja detta fotbollsvarv (foto Mats Ransgård): 

Åsså i mål och sticka i sin pinne i sista kontrollen och sen stanna klockan. 

Får sen direkt konferencierns mick upp i ansiktet men får inte fram ett ord då jag är så ansträngd i min andning (foto Mats R): 

Konferenciern fattar att jag inte mår bra och jag blir "släppt". I mål står återigen maken och Maria. Även Tine som utan att jag vetat det sprang 22k. Träffar även en tjej som heter Åsa som brukar springa på mina måndagspass på F&S som precis som Tine sprungit 22k. Träffar och kramar mina Friskis-kollegor Mats & Ann som förutom att de varit funktionärer även hejat, tagit fina kort och stod även de i mål. Tack för stöd och support!

Får mer medicin och går in i klubbstugan för att värma mig. Först då tittar jag på klockan. 4.39. 

27 (!) minuter snabbare än förra året. 

I slutet brydde jag mig inte om tiden alls utan ville bara att det skulle vara över. Undrar hur snabbt det kunnat gå om jag varit ok i min astma....

Hittar Erik som är jätteglad och som gått in på 4.29 - GRYMT! Läs gärna hans beskrivning av loppet HÄR!

Träffar Hoffen som sprungit 22k och som är glad att hon vunnit ett par strumpor på sitt nummer. 

Är kvar en stund och pratar med många men är nu så nedkyld för jag har glömt att lägga fram kläder som maken kunde ta med, orutinerat jag vet och jag känner mig även så ansträngd i min andning att jag bara vill hem. Prisutdelningen blir försenad och vi åker hem. Maria får ta emot mitt pris. 

Väl hemma på vår uppfart tar i alla fall maken ett kort på mig och jag försöker le: 

                        

Väntar sen länge på resultaten som kommer senare på kvällen: 

                           

15 minuter efter ettan var jag. En skidtjej som någon även hävdade springer ultra för landslaget. 10 minuter hade jag i försprång på trean och det var ju bra. 

Någon kanske undrar över min utrustning. Jag hade en UltraSpire-ryggsäck som heter Spry. Det finns en 1 l vätskeblåsa till men jag hade inte den i utan där bak hade jag en räddningsfilt, min telefon, en Flap-Jack, kreditkort och en hundralapp. I fickorna där fram hade jag en flaska med vatten och två gels. That´s it. 

Vad gäller kläder och skor så hade jag en Nike underställströja. Ovanpå den en tjockare svart tröja från Loverunning. Nike-vintertights och en kjol från Loverunning utanpå. På fötterna hade jag yllestrumpor och sen mina Icebugs Anima BuGrip och gaiters/damasker. Vantar med sådant där vindskydd man kan vika ned eller upp och sen två buffar, en runt halsen att kunna dra upp över nacken och ansiktet och en runt huvudet för att värma det och öronen. Det var ca -7 grader när vi startade och sen gick temperaturen upp några grader men när vinden låg på ibland var det så klart kallare. Jag frös aldrig och kände att jag gjort ett bra utrustningsval. 

Hela eftermiddagen och kvällen spenderade jag i soffan. Mycket medicin för att häva astman. Ingen smärta någonstans som efter de senaste maratonloppen på asfalt. Lite seghet i låren bara. 

Idag är andningen mycket bättre. Dock har jag en allmän sjukdomskänning i kroppen och näsan har börjat rinna. Förmodligen triggades något som kanske legat latent i kroppen och som nu brutit ut. Jag vill bara förtydliga för det var någon som igår undrade varför jag sprang när jag är sjuk och så var inte fallet igår. Jag skulle aldrig utsätta kroppen för en sådan ansträngning om jag var det. Jag kan jämföra den svåra ansträngningen igår med så som jag kände det på Risveden Terräng i höstas och då var det inte kallt.  

Just nu känns det här med min astma återigen lite tröstlöst. Den blir bättre och jag kan träna på. Men så blir den helt plötsligt sämre igen. Trots att jag haft astma i så många år nu så vet och kan jag inte allt. Man kan få skov och ens kurva på ens kapacitet kan liknas vid en sinuskurva. Tidigare har jag inte varit så köldreaktiv men förstår att detta triggas med åren. Men jag tänker inte ge upp. Jag vill inte sluta springa. Jag tror det finns en lösning om jag så måste hitta den själv. 

Edit: Måste tyvärr erkänna att kaffe och cola blandningen ledde till ytterligare depåstopp i skogen men ville helst inte skriva om det då jag tror att det var några som såg mig dra ned byxorna och kjolen men avslöjar inte var det var någonstans så kanske dessa människor kan glömma denna synen och kanske tro att det inte var jag...

Plötsligt händer det?

Först och främst vill jag gärna förtydliga lite:

Jag har inte slutat med all medicinering för min astma. Jag har återgått till de mediciner som jag hade innan hela apparaten drogs igång i augusti efter att jag visat ett värde på 62% på min spirometri. Nu dock mycket högre dos.

Jag tål inte långtidsverkande preparat mot astma, vilket så klart är synd men jag tänker inte testa fler av dessa preparat då jag så tydligt påvisar biverkningar bl.a. i form av en allergisk reaktion (sällsynt biverkning, kanske en på 1000 personer "drabbas" men så jag har ju alltid varit unik, hahaha).

Det finns generella riktlinjer hur man behandlar astma och idag finns många bra preparat som inte fanns när jag en gång i tiden fick min diagnos. Nu vet jag ännu mer om de mediciner och alternativ som finns. Tyvärr kan jag inte använda mig av vissa av dessa mediciner utan får köra på det som funkar för mig. För en annan person kanske det är precis tvärtom. Det viktiga i kråksången är att tidigare så såg jag alltid min astma som ett hinder och under en period i tonåren så var jag faktiskt befriad från skolidrotten. Jag spelade även tennis som jag lade ned pga min astma. Sen när jag började träna mer i vuxen ålder och utbildade mig till sjukgymnast så valde jag aktivt att inte se den som ett hinder utan mer som en motivation att fortsätta med det jag gör och att visa att det går att träna kondition på en ganska hög nivå trots astma.

För jag har under många år varit besvärsfri (ett tecken på att man är rätt medicinerad och rätt tränad) och det är först i år som det känts motigt. Men inte i form av att jag påvisat astmasymtom utan mer att det känts tungt och det förstår jag ju nu berott på en lägre kapacitet pga undermedicinering för min nya träningsnivå.

Jag har nu tilltro att jag kommer att komma tillbaka till samma nivå som jag haft innan, ca 75-80%. Denna korta sejouren med test av nya mediciner lägger jag nu bakom mig och ser framåt. Jag vet att jag är stark och jag vet att min kropp är stark. Jag säger det igen, ger man bara kroppen tid, bra verktyg, återhämtning och rätt förutsättningar så anpassar den sig.

Min högst egna teori om hur min kropp genom åren anpassat sig är: högre arbetspuls än de flesta och även ett högre blodvärde än de flesta. Dvs för att kunna syresätta mig när jag konditionstränar så har kroppen kompenserat min låga lungkapacitet genom högre arbetspuls och att öka antalet röda blodkroppar. Slutresultatet blir detsamma som hos någon som har en bättre lungkapacitet, dvs bra kondis.

Så igår så kände jag mig hoppfull och bestämde mig för att springa ett litet längre pass då jag faktiskt ganska omgående kände mig bättre efter den nya medicinjusteringen. Sagt och gjort. Två kilometer i jättelugn fart och sen lade jag mig i ett komforttempo. Ni vet ett sådant tempo där man känner att man kan hålla på hur länge som helst. Typ långpass-pratfart-tempo. Där man känner att man flåsar inte, man springer ekonomiskt och det bara flyter helt friktionsfritt. Eller som jag brukar kalla det: Effortless running.

Jag har inte haft ett sånt pass på länge men kände att det var dags för det. Kropp och själ kände sig redo.

Jag låter nedan bild tala för sig själv:

                            

När man springer en halvmara en tisdag på 1.43 på låg ansträngning då fattar man att nedförsbacken kommit. Tack kroppen, jag förstår nu att du bara behövde lite mer tid och lite annan medicin. Så. 

Tröstlöst...

Försöker hålla mig positiv men just nu känns det ganska tröstlöst. Min nya medicinering ställer till med problem och jag blir bara sämre. Nu släpper min husläkare ansvaret och har bett om hjälp av en kollega som jag ska träffa på måndag. Jag har många tankar just nu ska ni veta men väljer att hålla dem för mig själv. Som sagt, det sista som överger en är hoppet.

Dock kan jag glädjas åt att premiären i Göteborg för F&S nya utepass Offroad gick galant! Deltagarna var grymma! Här ser ni två tjejer som har dragkamp om ett däck som var en av övningarna under passet:

                           

Hade gärna velat vara med själv men Maria O och jag fick istället peppa och styra deltagarna så att de verkligen kände sig helt slut och lite mörbultade efter ca 75 minuters duvning. För att läsa om de andra tillfällen och eventuellt anmäla er - KLICKA HÄR! 

Något som oxå gjort mig glad i veckan var att jag vann min senaste order hos Zensah! Tydligen så hade de en tävling att de valde slumpmässigt ut tre orders förra veckan som skulle få sina orders gratis! Och ja, jag blev en av dem! Jag hade beställt två nya sport-bh:ar. En röd och en svart (den gröna på bilden nedan hade jag sen innan): 

Annars är väl Zensah mest kända för sina färgglada compression leg sleeves. Jag har ett par röda, ett par rosa och ett par gula. Fast det jag gillar mest är faktiskt deras sport-bh:ar; mjuka men ger ändå stöd och axelbanden är breda och skär inte in. Rekommenderas. 

I helgen ska jag springa långpass både lördag och söndag. Det ena för mig själv och det andra i F&S regi i Skatås. För ja, jag kämpar vidare och fortsätter att hoppas även om det känns lite tröstlöst just nu. Än vill jag inte ge upp min dröm om NYC. 

Status

Brukar inte ta bort inlägg. Brukar inte heller skriva saker innan de fallit på plats. 

Jag blev lite tagen på sängen i torsdags och trots befrielsen av att veta varför det varit så tungt det sista så kändes inlägget lite som att peka ut min läkare och det kändes fel. Nu så här i efterhand kunde väl jag kanske själv insett vissa saker. Det är ju inte så att jag fått astma som diagnos igår, jag har haft det sen jag var 12. 

Så jag ser framåt. Jag är inte arg eller bitter utan är mest glad över att veta att det nu förhoppningsvis kommer att bli bättre. 

Dock så måste jag berätta att i torsdags så fick jag avbryta ett pass. När någon visar svart på vitt att du är dålig så sätter det sig på psyket. Så dålig jag kände mig under det passet går inte att beskriva. Vad var skillnaden mellan samma pass i tisdags? Jo, då visste jag inget och kämpade på. 

Jag inser vikten av att förutom att ha med sig kroppen så är knoppen minst lika viktig. Fram till på lördag måste jag släppa den där tanken om att jag inte kan och är svag. Det är jag ju verkligen inte, snarare tvärtom! Vem hade fortsatt som jag gjort hela sommaren trots en nästan konstant uppförsbacke, inte enda pass som varit lätt? Inte många jag känner i alla fall. 

Så jag fokuserar. Fortsätter på den inslagna banan som ju uppenbarligen varit ett framgångskoncept trots det största av motstånd. Med 62%'s kapacitet har jag lyckats 100%. Det är fanimig inte dåligt. Ta till dig det Eva, bibehåll fokus, du har mer än en gång det sista året visat att du kan och att du är stark. På lördag får du chansen att visa det igen. 

Imelda Marcos

Ja, jag har många skor och för att få slut på spekulationer om hur många det är så kommer nedan en bild på mitt skoskåp. Det är bara att räkna lådor, be my guest. FAST, det kan ju finnas lådor bakom OCH det kan ju finnas lådor någonannanstans än på bilden, haha. Mer än så här tänker jag inte avslöja ;-)

Dock kan jag avslöja att helgen varit mycket innehållsrik: vinprovning, träningsvärk, baksmälla, handboll och nu som avslutning halsont - jippee!