Bara fyra dagar kvar till Öloppet!

Nu är vi hemkomna från en vecka på Samos (Grekland). 

Alltid skönt att komma bort men lika skönt även att komma hem. 

Jag har sprungit i berg och finsimmat i havet men nu är det tillbaks till verkligheten! 

Bara några dagar kvar till Öloppet. Loppet där vi ska försöka försvara vår vinst från förra året. 

Maria och jag är laddade! Minst lika laddade som sonen och jag på denna bilden: 

Håll tummarna för Team ICA Supermarket Majorna på lördag! 

Race report Sandsjöbacka Trail 43k

Ok, nu följer den långa versionen av gårdagens lopp:

Dagen började med att jag gick upp strax efter 05:00 och åt frukost. Började göra mig i ordning och satte fast nummerlapp nummer 106 med mitt namn på min kjol:

                           

Sen väckte jag maken som snällt skulle köra mig till starten i Kungsbacka. Dit kom jag strax efter 07:00 och istället för att ta av mig allt och gå in på Nordic Wellness så ställde jag mig precis innanför ingången och väntade. Träffade några känningar och sen såg jag Erik. Erik och jag hade sen innan bestämt att köra loppet ihop och hjälpas åt att komma in under sub5h. 

Starten gick nästan exakt 07:30. Ser dock sen på min klocka att det faktiskt var 07:30:32 (startade precis när starten gick) och att det är dessa ca 30 sekunder som sen läggs på min tid för min tid diffar ca 30 sek jämfört med resultatlistan och då stannade jag min klockade strax efter att jag stuckit i min sport id-pinne i målfållan.Well, 30 sekunder hit eller dit men ändå. 

De flesta har på sig pannlampor då det är mörkt men vis av erfarenhet från förra året så skippade jag detta i år. Snön lyser upp och då första ca 10k går på asfalt på en väg till vandringsleden och det hinner bli ljust innan man kommer dit så valde jag bort detta i år. 

Erik och jag hade bestämt sen innan att vi skulle ligga i ca 5:15 fart på detta första parti. Ingen mening att bränna ut sig inför den svåra terrängen som väntar. Det gick ju sådär med den planen. Det blev mer strax under eller runt 5.00 fart. Här kändes allt prima och när vi så nådde Kyrkobyn-Dala för första kontrollen och påbörjan av löpning på Sandsjöbackaleden så var vi båda taggade och vid gott mod inför de kommande timmarnas strapatser. 

Den sköna känslan när man efter att ha dundrat asfalt med broddskor i 10k och kommer in i skogen går inte att beskriva. Erik kom före och fick en bra rygg men jag kommer ihåg att jag redan då tänkte att bara han inte bränner ut sig för tidigt. Började nu känna att det var tungt med andningen pga kuperingen och kylan. Hade inte känt av detta på den första platta sträckan. Jag insåg där och då att det skulle bli en tung dag. Inte alls så där lätt som när jag brukar dundra fram i skogen. Påtalade detta för Erik som lät mig ligga först för att styra farten och ansträngningen efter vad jag kände var ok. Hela tiden hade vi en bra kommunikation oss sinsemellan och hade sen innan även kommit överens om att det var ok att "lämna" den andre om man ville springa på fortare. Detta är viktigt att bestämma innan så att det inte blir missförstånd eller sura miner efteråt. Vi nådde drumlinen där man springer som uppe på en ås och bara ser vidder av ängar runtomkring sig och i fjärran hör och ser man E6:an. Jag har aldrig sprungit här på sommaren men kan förstå att det då handlar om en helt annan känsla och ett helt annorlunda landskap. 

Precis på väg ned från drumlinen var nästa kontroll som vi nästan höll på att missa. Sen några kilometer till innan vi nådde det första depåstoppet i Långås då man sprungit ca 17,7 km. 

Här bild tagen av min kollega Mats Ransgård på F&S från när Erik och jag precis kommer in till detta depåstopp: 

Här tar jag kaffe blandat med cola för att öppna upp luftrören. Vi gör bara ett kort stopp och springer sen vidare. Det är jobbigt i min andning nu och det känns som knivar ned i bröstet. Dock blir jag distraherad av den ganska tekniska löpningen som går på knöggligt underlag upp och ned, på snö och is. 

Vid Årekärr när man sprungit ca 25 km så börjar den där kaffe och cola blandningen göra sig påmind i magen. Jag försöker förtränga detta men när vi så kommer fram till Oxsjön några kilometer efter och vanligt motionsspår att springa på så ropar jag till Erik att jag måste göra ett stopp i skogen och att han ska köra på. Snabbt in en bit i skogen så att man inte visar hela härligheten till de förbipasserande söndagsflanörerna eller andra medtävlanden. Inte det lättaste att dra av sig och på sig alla kläder mitt i vintern när man sprungit strax under 30 km...

Sen ut på spåret igen. Nu helt själv. Springer om två killar strax innan nästa kontroll vid 28,4 km Oxsjön som blir förvånade då jag ju sprungit om dem tidigare. Well, måste man göra ett "tekniskt" depåstopp så måste man. Känns lite konstigt att springa själv helt plötsligt men samtidigt skönt då jag inte ville bromsa Erik pga min astma. 

Strax innan jag kommer fram till depån vid Sisjön så ser och hör jag en cyklist som ropar mitt namn. Det visar sig vara Fredrik Gustafsson och han tar då dessa bilder på mig: 

Vid depån i Sisjön (31,6k) står min man och Maria. När jag ser dem så börjar jag nästan gråta. Vet inte varför det blir så när jag lyckas hålla ihop det men så fort jag ser nån jag känner så är det på väg att brista. Jag vill här nästan bryta och har gråten i halsen. Får Ventoline och ny blandning av kaffe och cola. Får även en sportdryck av Maria att ta med mig. "Kom igen nu Eva, nu är det det nedför och sen en bit i dina berg, det klarar du!"

Jag tar mig samman och lämnar depån. Får bekräftat att jag ligger tvåa i damklassen. Har ju sett en tjej som sprang om Erik och mig vid ca 14 km och sen inte någon mer. De damer jag ser härifrån är de som tävlar i 22k-klassen. 

Ned bakom travträningsstallarna. Här rullar det på ok för mig och jag försöker intala mig att det inte är långt kvar. Blir påhejad av förra årets damvinnare Marie Robertsson precis här. Hon stod och väntade på sin man Daniel som sprang den riktigt långa banan på 68k (edit han kom fyra på den distansen! Grymt!). 

Under leden och upp i Fässberg och upp emot Mölndalsravinen och mina berg, Änggårdsbergen. De har rensat en del bland rotvältorna men det är ändå ganska svårsprunget. Särskilt när man är trött i benen och har en ansträngd andning. Tar mig ur detta och når belöningen på ravinen, den s.k. stenbacken upp till Västerberget. Jag går i den backen precis som de flesta andra. Över Västerberget och ned till Toltorpsdalen. Korsa vägen och sen sista stigningen uppför Safjället. Förbannar han som lagt banan (edit Robert Rundqvist) som kan göra en så djälvulssträckning i slutet av ett så tufft lopp. Passerar några tjejer som springer 22k och vi peppar varandra. En tjej hakar på mig nästan ända in i mål. 

Åsså kommer man ut ur skogen och ser fotbollsplanen där målet är. Minns hur arg jag var förra året när jag fattade att man var tvungen att springa ett varv runt planen INNAN man fick gå i mål. I år visste jag och här ser ni mig i backen på väg ned för att påbörja detta fotbollsvarv (foto Mats Ransgård): 

Åsså i mål och sticka i sin pinne i sista kontrollen och sen stanna klockan. 

Får sen direkt konferencierns mick upp i ansiktet men får inte fram ett ord då jag är så ansträngd i min andning (foto Mats R): 

Konferenciern fattar att jag inte mår bra och jag blir "släppt". I mål står återigen maken och Maria. Även Tine som utan att jag vetat det sprang 22k. Träffar även en tjej som heter Åsa som brukar springa på mina måndagspass på F&S som precis som Tine sprungit 22k. Träffar och kramar mina Friskis-kollegor Mats & Ann som förutom att de varit funktionärer även hejat, tagit fina kort och stod även de i mål. Tack för stöd och support!

Får mer medicin och går in i klubbstugan för att värma mig. Först då tittar jag på klockan. 4.39. 

27 (!) minuter snabbare än förra året. 

I slutet brydde jag mig inte om tiden alls utan ville bara att det skulle vara över. Undrar hur snabbt det kunnat gå om jag varit ok i min astma....

Hittar Erik som är jätteglad och som gått in på 4.29 - GRYMT! Läs gärna hans beskrivning av loppet HÄR!

Träffar Hoffen som sprungit 22k och som är glad att hon vunnit ett par strumpor på sitt nummer. 

Är kvar en stund och pratar med många men är nu så nedkyld för jag har glömt att lägga fram kläder som maken kunde ta med, orutinerat jag vet och jag känner mig även så ansträngd i min andning att jag bara vill hem. Prisutdelningen blir försenad och vi åker hem. Maria får ta emot mitt pris. 

Väl hemma på vår uppfart tar i alla fall maken ett kort på mig och jag försöker le: 

                        

Väntar sen länge på resultaten som kommer senare på kvällen: 

                           

15 minuter efter ettan var jag. En skidtjej som någon även hävdade springer ultra för landslaget. 10 minuter hade jag i försprång på trean och det var ju bra. 

Någon kanske undrar över min utrustning. Jag hade en UltraSpire-ryggsäck som heter Spry. Det finns en 1 l vätskeblåsa till men jag hade inte den i utan där bak hade jag en räddningsfilt, min telefon, en Flap-Jack, kreditkort och en hundralapp. I fickorna där fram hade jag en flaska med vatten och två gels. That´s it. 

Vad gäller kläder och skor så hade jag en Nike underställströja. Ovanpå den en tjockare svart tröja från Loverunning. Nike-vintertights och en kjol från Loverunning utanpå. På fötterna hade jag yllestrumpor och sen mina Icebugs Anima BuGrip och gaiters/damasker. Vantar med sådant där vindskydd man kan vika ned eller upp och sen två buffar, en runt halsen att kunna dra upp över nacken och ansiktet och en runt huvudet för att värma det och öronen. Det var ca -7 grader när vi startade och sen gick temperaturen upp några grader men när vinden låg på ibland var det så klart kallare. Jag frös aldrig och kände att jag gjort ett bra utrustningsval. 

Hela eftermiddagen och kvällen spenderade jag i soffan. Mycket medicin för att häva astman. Ingen smärta någonstans som efter de senaste maratonloppen på asfalt. Lite seghet i låren bara. 

Idag är andningen mycket bättre. Dock har jag en allmän sjukdomskänning i kroppen och näsan har börjat rinna. Förmodligen triggades något som kanske legat latent i kroppen och som nu brutit ut. Jag vill bara förtydliga för det var någon som igår undrade varför jag sprang när jag är sjuk och så var inte fallet igår. Jag skulle aldrig utsätta kroppen för en sådan ansträngning om jag var det. Jag kan jämföra den svåra ansträngningen igår med så som jag kände det på Risveden Terräng i höstas och då var det inte kallt.  

Just nu känns det här med min astma återigen lite tröstlöst. Den blir bättre och jag kan träna på. Men så blir den helt plötsligt sämre igen. Trots att jag haft astma i så många år nu så vet och kan jag inte allt. Man kan få skov och ens kurva på ens kapacitet kan liknas vid en sinuskurva. Tidigare har jag inte varit så köldreaktiv men förstår att detta triggas med åren. Men jag tänker inte ge upp. Jag vill inte sluta springa. Jag tror det finns en lösning om jag så måste hitta den själv. 

Edit: Måste tyvärr erkänna att kaffe och cola blandningen ledde till ytterligare depåstopp i skogen men ville helst inte skriva om det då jag tror att det var några som såg mig dra ned byxorna och kjolen men avslöjar inte var det var någonstans så kanske dessa människor kan glömma denna synen och kanske tro att det inte var jag...

Har du slutat blogga?

Nej men då jag inte har haft något direkt att skriva om så avstår jag hellre. Att bara rada upp pass som en slags avrapportering känns ganska ointressant. Är det någon som är intresserad av att läsa vad jag tränar så är min träningsdagbok på jogg.se öppen så det bara att lusläsa där.

Jag har nu i två veckor i alla fall simmat fyra (4) ggr per vecka. Det har blivit intervaller! Något som jag annars bara gjort på Simcoachens lunchpass. Först insim sen intervaller och sen avsim. Ni fattar, nästan så att jag kan börja kalla mig simmare snart, hahaha. Eller inte.

Som alltid när man är nybörjare på nåt så behöver man träna, träna och träna så att det sitter. Jag märker verkligen att det går framåt (om än sakta) av att träna ofta. Jag anser mig inte ha talang för något inom idrott/sport egentligen utan har lyckats bli ganska bra med hjälp av idog träning, dvs jag är en träningsprodukt. Jag har sagt det innan; det tog tre års intensiv löpträning innan jag vågade kalla mig en riktig löpare och har således två år kvar innan jag vågar kalla mig simmare. Fast innerst inne kommer jag nog alltid tycka att riktiga simmare är de som simmat sen de var barn och deltagit i OS typ. Något jag aldrig kommer göra men kanske VM i swimrun?

Löpningen då? Jodå, det springs och då mest i terräng även om några pass blir på asfalt. Förra veckan så fick jag även ett dubbelt fartpass. Först snabbdistans till Skatås där ett diplomeringspass för en F&S uteledare skulle hållas och sen själva passet. Initialt hade jag en tanke om att ta spårvagnen dit, vara med på passet och sen jogga hem. Men saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig, speciellt inte med en krånglande spårvagnstrafik. När jag insåg att jag var på väg att missa passet pga förseningar då det varit stopp någonstans så klev jag helt enkelt av vagnen och använde apostlahästarna för att ta mig till Skatås. Men det var på håret att jag hann. När jag klev av vagnen vid Chalmers Tekniska Högskola så var klockan 17.35 och när jag kom fram till Skatås var den 17.57 (passet började 18.00). En nätt liten transportjogg på ca 5 km helt ouppvärmd på 22 minuter. Ni förstår att jag sen fick betala för detta under passet. Sen får jag ju skylla mig själv när jag sprätter iväg som skjuten ur en kanon när vi skulle göra några stegringslopp innan intervallerna. Men jag ville springa snabbare än killarna (klassisk show-off, hur patetisk är jag inte?)  och det var så skönt att få ta ut steget. Sen när intervallerna kom så var det bara att bita ihop (4x90 sek, vila 30 sek mellan varje, 4x60 sek, vila 15 sek mellan varje, 4x30 sek, vila 15 sek mellan varje). Glad var jag i alla fall att jag fick skjuts hem. 9 km till hade jag nog inte orkat...

Avslutningsvis så hade jag glömt det här kortet som vi tog på Madame Tussaud´s i New York (ja, det finns ett vaxkabinett där med men MYCKET mindre är det klassiska i London). Det var hemskt dyrt att gå in men vi hade alla i familjen så himla roligt åt korten som vi tog på oss och alla kändisar så det var verkligen värt det. Sen tog sonen det här kortet på mig och Mr George Clooney. Jag menar ser ni inte att vi har exakt samma hårfärg? Nästan så att jag kan kalla mig George´s tvillingsyster? Nespresso anyone?

        

Årskrönika 2013

För er som läst min blogg ett tag så vet ni att jag inte brukar ge en årskrönika men för att minnas allt jag gjort i år, kanske främst för mig själv så gör jag nu ett undantag. Läs om ni orkar...

*JANUARI:
Befinner mig fortfarande i sviterna efter ett hårt 2012 men springer på min 42:a  födelsedag mitt första maraton tillsammans med Maria och Tine. I vacker vinterskrud tar vi oss igenom 43 km fotledsstukarunderlag och kommer in på en tredje plats i damklassen på Sandsjöbacka Trail Marathon.

                                                                                               Foto GP

Racereport finns att läsa HÄR! 

Jag skriver ett av mina mest lästa inlägg på bloggen: Kärleken till en löparkjol men även flera mycket utlämnande och personliga inlägg, bl.a det HÄR och det HÄR. 

Jag klipper även av mig allt mitt hår men skriver inte inlägg om detta förrän i februari - läs HÄR! 

*FEBRUARI: 

Jag traglar på med min simning och vill nästan ge upp för det är så svårt - läs gärna HÄR om min kamp. 

             

                                                           Foto Anna-Karin Lundin

Även om bilden visar att jag spänner musklerna så känner jag mig inte speciellt stark men jag kämpar vidare med min träning och mina "demoner". 

Det kommer mer personliga inlägg - läs HÄR och HÄR. Och dessa inlägg får fler sidträffar än de jag skriver om min träning. 

*MARS: 

Jag blir känd som FITT-Eva efter att ha medverkat i ett program riktat till ungdomar - läs och kolla HÄR!

Detta blir sen ihopklippt och taget ur sitt sammanhang och uppmärksammas på Schulman Show på Aftonbladet, hahaha - läs om detta HÄR! 

Jag skriver en av mina mest lästa krönikor på jogg.se om hur man idag lätt fastnar i bruset - läs den HÄR!

*APRIL:

Jag åker på träningsläger för första gången i mitt vuxna liv, arrangerat av Simcoachen. 

Vill ni läsa hela storyn om detta så hittar ni den HÄR! 

                                                      Foto Bjarne Koning

Det är nu som jag börjar känna att träningen börjar bli riktigt tung men tror det beror på att 2012 tagit mycket av min energi och att den ökade träningsdosen börjar ta ut sitt. Det är först i augusti som jag kommer inse varför det är så tungt...

Denna månaden är månaden när jag känner att jag börjar hitta tillbaka till mig själv igen och lördagen den 20 april är en dag jag aldrig kommer att glömma - läs gärna om den dagen HÄR!

Jag bestämmer äntligen mer officiellt att jag SKA springa New York marathon - läs HÄR! 

*MAJ: 

Tävlingarna börjar för året på riktigt. 

Först Kullamannen där jag står på näsan men slutför ändå tävlingen - race report finns att läsa HÄR. 

Sen Göteborgsvarvet där det är så varmt att jag får slå av på takten. Mitt sista varv, 12:e i ordningen. Läs om detta HÄR. 

                                      

                 Foto David F 

Nu börjar även träningen med Maria inför Öloppet komma igång och det är tidiga morgnar som jag står på parkeringen iförd våtdräkt och känner mig som ett ufo. 

Jag skriver inlägget om historien bakom mitt bloggnamn och inser att jag nog aldrig kommer att kunna byta namn, hahaha. 

*JUNI:

Jag springer så äntligen min första stadsmara och tror att jag ska gå sönder de sista 9 kilometrarna när höftsmärtorna från hell kommer som från ingenstans. Läs om denna "otrevliga" resa HÄR. 

                                            

          Foto Krister Lindström 

Sen drar jag ut i skogen (där jag trivs bättre) på två kortare men ack så tuffa tävlingar. Först Salomon Trail Tour Skatås helgen efter maran och sen Lerum Vildmark, som avslutas med en backe, kolla kortet!: 

                                                            Foto Anders Pihl 

För att läsa: Klicka på  Skatås och/eller Lerum. 

Sen hjälper jag min syster att bli av med maraoskulden på Båstad Marathon. 

                        Foto Harry F 

Jösses vad stark hon är trots hemsk smärta! Så stolt över min syster! Läs om loppet HÄR!

*JULI:

Jag tränar på men varje pass är tungt. 

Det är väl först när jag genomför tävlingen WetRockRace som jag inser att nåt verkligen inte stämmer när jag håller på att bränna ut mig helt i början av loppet. Trots det så vinner jag tillsammans med fina Eleonor:

                   Foto David F 

Läs gärna race report HÄR!

I samband med loppet tas denna enormt fina bild av Valentin Baat Forssell - vilken bild! 

                             Foto Valentin Baat Forssell 

*AUGUSTI: 

Så kommer då ett av årets stora mål - Öloppet! Maria har sen innan hela tiden trott på att vi ska klara oss under 6h och att vi ska vinna. När detta sen blir verklighet känns det helt overkligt! Men glädjen när vi går i mål är så stor, så stor: 

       Foto Klas Östbye 

Det är en lång dag och att jag klarade mig igenom den så bra är nästan ett mirakel när jag sedan får reda på att jag bara har 62%´s lungkapacitet. 

För race report läs HÄR! För mer info om min dåvarande status - läs HÄR. 

Men jag kämpar på för Maria och jag har en stor utmaning kvar - 10islandrace! 

Det blir bland det tuffaste jag nånsin genomfört och trots en skadad handled och en nära-döden-upplevelse så kommer vi in som tvåa i damklassen. 

                      

                                       

                      Foto Harry F 

Denna bilden sammanfattar loppet ganska bra: 

         Foto lånat från Internet 

För er som gillar en lång race report så klicka HÄR! 

*SEPTEMBER:

Jag testar nya mediciner men blir bara sämre vilket kulminerar på ett av mina favoritlopp Risveden Terräng. 

Då är jag så dålig i min astma att sett i efterhand så skulle jag inte ställt upp. De sista kilometrarna får jag hjälp att ta mig i mål av en god vän, tack Jesper. 

När jag återhämtat mig efter loppet så blir det i alla fall några glada kort med två av mina bästa träningskompisar: 

                                      

         Foto Maria F 

                                     

        Foto Tine B 

Sen vem som är vem lyckas alla blanda ihop, förutom jag så klart. Den som är uppmärksam kan nog lista ut det ;-) 

För race report läs HÄR! 

Med detta i bagaget ställer jag in min medverkan i Lidingöloppet och ett tag känns livet tröstlöst. Men så vänder det - läs om det HÄR! 

Jag skriver en liten presentation av mig själv och det är många som läser för många undrar väl vem jag är? Läs HÄR!

*OKTOBER:

Jag börjar äntligen känna att jag kan träna igen utan att det är en konstant uppförsbacke och jag traglar på med asfalten för att klara New York marathon så bra jag kan. 

Jag beställer äntligen den där boken som jag borde beställt för länge sen och får en fin inskription:

                                     

         Foto Eva F 

För ert egna ex - beställ HÄR! 

På ett pass så får jag för första gången på flera år känna Runner´s High och jag känner tilltro till att jag kommer att klara det där loppet. Läs om det HÄR. 

Och under ett av mina måndagspass på Älvsborgsbron så får jag nästan en religiös upplevelse - GUD vad jag älskar min hemstad - läs om det HÄR!

Strax innan vi åker till New York så får jag träffa en legend, grundaren för Total Immersion, Terry Laughlin och jag blir starstruck - läs om det HÄR (även en extremt snygg bild på mig i badmössa, hahaha). 

*NOVEMBER:

NEW YORK CITY MARATHON...

Mina drömmars lopp innan jag ens klev upp på maradistansen. Loppet som gäckade mig förra året och som varit min fyr i mörkret. 

Jag sätter mina tre mål: 3.20-3.25-3.30 MEN innerst inne handlar det bara om att befästa de där minnena som jag redan visualiserat i mitt huvud förra året och målgången när jag får min aluminiumfilt. 

Jag fick allt det där och även lite envis smärta från mitt sketben (dumma höger ben). Och den där tomheten som brukar uppstå efter ett lopp infinner sig inte alls. Istället är det en känsla av lycka, befrielse, kärlek, accomplishment och vinst över mig själv som uppfyller mig. Det går inte att beskriva riktigt. Jag tittar på bilderna och minns. Jag tar med mig detta nu och för alltid. 

                                    

         Foto David F 

                                    

       Foto Eva F 

                                    

        Foto Harry F 

Isbad är inte kul och kanske att det blev lite väl mycket nakenchock men det bjuder jag på. 

Läs gärna min race report HÄR men även det reflekterande inlägget "Dagarna som gick". 

*SLUTORD: 

Det har träningsmässigt varit ett tungt år och det har varit extremt jobbigt att kämpa på när det varit konstant uppförsbacke på nästan alla pass MEN jag är inte en person som ger upp OCH att tävla tillsammans med någon annan som är beroende av dig gör att man kämpar vidare ännu mer. 

Äntligen känner jag att det vänt och jag hoppas kunna få träna som jag vill nu och återfå en lite högre nivå igen på min kapacitet. 

2014 kommer inte innebära så många olika fokus. Det har under året varit svårt att träna för att tävla på halvmaraton, kortare terränglopp, längre terränglopp, swimruns, kajak och maratonlopp. Det blir väldigt splittrat och även om jag haft fokus i perioder på den närmsta tävlingen så vill jag inte ha ett sånt år till. Ibland kändes det varken hackat eller malet. Jag förordar så klart att man tränar olika saker för att variera sig och skona kroppen men det är svårt att kunna tävla på ett bra sätt på så många olika distanser och sporter, åtminstonde för mig som är en vanlig motionär. 

Tack alla som stöttat mig under året och som läser min blogg, det betyder mycket ska ni veta. Snart återkommer jag om vad som händer 2014. 

Race report ING NYC Marathon 2013-11-03

Ska jag vara riktigt korrekt så skulle jag börja med att skriva om tiden innan loppet precis som jag lovade för ett tag sen men lämnar det till ett senare tillfälle för jag tror att många just nu hellre läser race rapporten.

Jag kan skriva denna historia hur lång som helst egentligen men för att ni inte ska sluta läsa så ska jag försöka hålla den röda tråden men ändå vara personlig.

Som ni vet så har mina förberedelser hållit på ganska länge då det ju egentligen var tänkt att jag skulle springa loppet redan förra året. Kläderna var ju redan fixade och det sista har det finslipats på detaljer. Jag t.o.m. unnade mig att gå in på en nagelsalong och måla naglarna dagen innan:

                           

Jag vet att det svart ut på bilden men de var mörkblåa! Man kan säga att nederdelen av mig gick i gult och överdelen i blått (kortet taget kvällen innan då jag testade outfitten): 

                         

Jag hade faktiskt även ett mörkblått hårband även om detta inte syns på bilden. Details, details! 

Men till loppet då; här bild på mig strax innan 05:00 då jag begav mig ifrån vårt hotellrum till tunnelbanan för vidare färd ned till färjan som skulle ta mig till Staten Island: 

                     

Kortet är taget inne på toan för jag ville inte väcka resten av familjen. 

På tunnelbanestationen på 103:e gatan så stod det många löpare med sina genomskinliga påsar (säkerhetsgrej att enda påsen som tillåts tas in i startbyarna är genomskinlig). 

Ca 40 minuter tog det att ta sig ned till South Ferry terminal så jag fick vänta lite där innan jag fick gå på färjan som jag skulle med 06:45. 

På färjeterminalen var det ett myller av löpare och jag fick lite känslan av att vi som boskap föstes framåt och på färjan. 

Väl på färjan fick man fina New York vyer när man såg Downtown Manhattan när färjan lade ut. Man passerade Frihetsgudinnan och det är då jag märker att färjan eskorteras av båtar från Kustbevakningen med en person längst fram i fören med en kulspruta! High security indeed! Och inne på färjeterminalen stod det fullt av poliser och "bombhundar". 

Lite dålig bild kanske men kanske att ni ser personen i fören: 

                           

Iland på Staten Island och samma sak igen att fösas som boskap till transferbussarna till startbyarna som ligger på ett gammalt militärområde som heter Fort Wadsworth. 

Ur bussarna, visa sin påse och det var no mercy om man hade någon annan påse med sig! På baksidan av polisens skjortor stod det: NYPD Counterterrorism: 

                           

Med tanke på 11 september och det som hände i Boston i april i år så var säkerheten högre än nånsin. Aldrig så att man kände att det var jobbigt, mer tacksamhet att de kollade alla så noga. 

Jag gick till Alberto Salazar Blue startvillage och när jag såg att kön för att få gratis kaffe och bagel var lång så var jag glad att jag tagit med lite eget tilltugg. 

Det var riktigt kallt ska ni veta. Ca 2-3 grader och en j-vla blåst. Som överdragskläder hade jag gamla CRAFT vinterkläder som jag som de flesta andra sedan slängde av mig. Man kunde göra detta innan man gick in i sin corral eller precis på väg till startlinjen där det stod stora containers när man lämnade Fort Wadsworth. Sen fanns de ju dem som slängde sina kläder precis vid starten så det var en del klädesplagg man fick se till att man inte snubblade på även om de flesta försökte kasta dem åt sidan. 

Då jag startade i första vågen (First Wave) så behövde jag aldrig sitta och frysa där ute särskilt länge men jag förstår dem som tar med sig sovsäckar och stora filtar för det kan bli många timmar man får vänta och i november brukar det ju inte vara så varmt. Alla kläder, skor och annat som man lämnar är for charity. Förmodar att det mesta går till hemlösa. 

Mellan 08.20-08.55 måste man gå in i sin corrall om man startar i första vågen 09.40. Efter det så släpper de inte in dig i den fållan utan du får vänta till nästa Wave och ställa dig i någon av de fållorna. De är ganska hårda och jag såg några som blev nekade trots protester. 

Ca 09.20 så släppte de linorna mellan de olika fållorna (corrals) och vi slussades nu som boskap igen (!) gemensamt ut från Fort Wadsworth och ner mot vägen till bron. Jag stod i Blue Wave och vi startade på högra delen och Orange Wave startar på vänster sida av bron. Eller ja man startar ju inte precis på bron utan precis innan. 

Det var mäktigt att höra en barnkör sjunga den amerikanska nationalsången precis innan vår start gick. Ja, jag vet väldigt amerikanskt men ändå rätt. 

Strax innan starten så tog jag enda kortet under loppet. Sen låg telefonen i fickan på min kjol. 

                    

                           

Ni ser startbågen därborta, eller hur? Och som ni ser var det många som behöll sina kläder på ända in tills startskottet gick. De orange-rosa mössorna som ni ser fick man när man hämtade kaffe och bagel (Dunkin´ Donuts var det därav orange och rosa). Maken "skällde" sen på mig och undrade varför jag inte hade en sån mössa, hahaha. 

Åsså gick då startskottet som var en sån där tuta som brukar finnas på amerikanska hockeymatcher och direkt så började New York New York pumpas ut i högtalare. Då var det svårt att hålla tillbaka tårarna ska ni veta. Men jag kunde ju inte stå där och lipa utan det var ju bara att börja springa. Lika bra det för frös så in i bänken gjorde jag! Jag hade behållit mössa och vantar på mig dock (även om de inte matchade outfitten). 

När jag så började springa uppför bron så hamnade jag i ett enormt lyckorus. Jag tittade på folk omkring mig, jag tittade bort i horisonten och såg Manhattan i fjärran och jag log. Nu var jag här. 

Första kilometern passerade på 5:11, andra på 4:53, tredje på 4:25 - ja för här började det ju gå nedåt. Dvs från starten och ned till andra sidan bron var ca TRE kilometer! Det var jag inte beredd på! 

Så var man då inne i Brooklyn och sprang på något som liknade en huvudgata/aveny. Det såg ut som en liten amerikansk småstad med låga byggnader. Affärer blandat med verkstäder och restauranger och ÖVERALLT stod det så mycket folk! Det var sådan stämning att det nästan blev överväldigande! Jag tror aldrig jag gjort så många high-fives i hela mitt liv eller hört så många heja på en! 

Jag hittade direkt en bra ansträngning och kilometrarna flöt på 4:40, 4:39, 4:41, 4:38, 4:32, 4:31, 4:47. Första milen på lite över 47 minuter och jag kände mig "on top of the world" och kände att det här kommer att bli en bra dag. Ansträngande ja men publiken lyfte en fram. 

Banan gick böljande upp och ned och visst stördes jag lite av den kalla motvinden men hade nu fått upp värmen så att jag kunde slänga av mig vantar och mössa. 

Någonstans här så såg jag en man framför mig som jag noterat låg i ungefär samma tempo som jag. Han såg bakifrån precis ut som min goda vän Alberto P! Alltså ett tag så trodde jag att det faktiskt var Alberto men så fort jag skulle kolla så var han borta för att sen dyka upp igen. Plötsligt sprang han fram till mig och frågade om jag var svensk (nähä?). Det visade sig att han var dansk och satsade mot 3.30. Vi följdes åt ett tag men sen var han borta igen. 

Plötsligt kom man i alla fall in i ett område i Brooklyn där det var helt tyst. Jag hade hört talas om detta men trodde det var ett skämt. Efter människor som skriker och hejar, band som spelar så blev detta en jättekonstrast att komma in i detta judekvarter. Ortodoxa judar med lockar och mest komiskt var familjen med barnvagn som försökte korsa vägen bland alla maratonlöpare, hahaha. 

Det flöt på och allt kändes så j-vla bra. 4:34, 4:41, 4:40, 4:53, 4:42, 4:43, 4:46, 4:57, 4:37. Och det var runt här som jag helt plötsligt fick en knivsmärta i nedre delen av vaden. Va f-n tänkte jag och drog ned på tempot och nu när jag minns efteråt så tror jag faktiskt att jag stannade och gick några metrar för jag blev rädd. 5:25 gick nästa kilometer på men jag märkte att när jag saktade ned så kändes det värre så jag tänkte att jag fortsätter. Dumt kanske en del tycker men jag gjorde bedömningen att det ändå gick att springa. Arg blev jag. Varför kunde jag inte fått fortsätta i mitt flow? 

Bit ihop Eva, du kan klara det! Det kommer att släppa! Tänk en kilometer i taget! 

Nu var jag i Queens och kunde se Queensborough Bridge som man springer över för att komma till Manhattan första gången.

4:38 nästa kilometer och halvmaran passeras på strax över 1.41. Nu började jag få ont i lårbenet. Alltså låret oxå? Djupt inne i benet på nåt konstigt sätt. Dumma högerben! 

Bara du kommer över bron Eva! Sen är det inte så långt kvar! Kom igen nu! 

4:50, 4:41...nu gjorde det ont. Det gick inte att ignorera direkt. Nu är du framme vid bron! Kom igen, kämpa! 

5:01, 5:57 (!!!) - ok, det var en REJÄL stigning att ta sig uppför och upp på bron. Jag hör smattret av fötter och vet att snart är jag på Manhattan. Rushen man får när man springer nedför bron och ut på Första avenyn driver mig framåt. Mitt i detta så glömmer jag bort att springa på vänster sida för att kunna high-fiva maken och sonen som skulle stå där någonstans. 4:53 - bra! 

Kommer ned och inpå Första avenyn och missar maken och sonen men hinner precis se dem när jag vänder mig om hastigt. Vad tänkte jag på här? Varför stannade jag inte och sprang tillbaka för att göra den där high-fiven? Alltså jag vet inte mer än att jag här var så smärtpåverkad att jag inte tänkte alls. Är det något jag verkligen ångrar så är det just detta. Lite så att jag skäms över att skriva om det. Maken och sonen som stöttat och hejat på mig alla lopp och som följt mig TVÅ gånger över Atlanten åsså springer jag bara förbi...

Maken berättade efteråt att han såg att jag hade ont. Han förstod att nåt hänt. Sonen är glad ändå för han har fått high-fiva typ 1000 personer. Dock inte sin mamma :-( 

Det var mäktigt att springa på Första Avenyn men jag kan inte riktigt ta in det då jag nu hade rejält ont. Nu var det främst låret som gjorde ont. Ett tag började jag nästan undra om jag fått en stressfraktur i lårbenet...

Men INGET som ska stoppa min målgång! Om jag så inte kan springa på tre månader efter så ska jag i MÅL!!! Framåt Eva! 

Första Avenyn är lång, mycket lång. 5:03, 5:05, 4:46, 5:14. Jag försöker hålla ihop det. Jag förstår där och då att det kommer bli svårt för mig att nå mitt lägsta mål på 3.30. Innan hade jag satt mitt drömmål till 3.20, mitt realistiska mål till 3.25 och mitt lägsta mål till 3.30. 

Jag VET att många av er tycker att jag skulle skitit i att ha ett tidsmål men jag är inte sån. Jag ville få till en bra avslutning på min högst tillfälliga mara-karriär annars hade jag inte tränat så som jag gjort det sista. 

Bron över till Bronx närmar sig och det som driver mig nu är: 

1. Att jag ska i mål och få min alu-filt

2. Stödet av alla som jag vet följer mig via nätet

3. Att det är sista gången jag utsätter mig för detta

4. Vetskapen att min familj kommer att ta emot mig när jag kraschat i mål 

5:08, 5:15 - wow där är Yankee Stadium, 5:13, nej inte en bro till, 5:25, 5:11.

Harlem, glada miner och människor som spelar och hejar. Jag ler och tänker att nu är jag snart vid Central Park. Räknar ned gatorna. Vet att Central Park börjar vid 110:nde gatan. 

5:18 - men vänta nu minns jag! Femte Avenyn från detta hållet är UPPFÖR! Hahaha, kan inte annat än att skratta då jag minns Gasellens och mina morgonjoggar i parken där vi lärde oss åt vilket håll det var enklast att springa. 

Löpningen på Femte Avenyn längs utsidan av Central Park är överjävlig! Här står det oxå enormt mycket folk men jag tycker inte att de hejar lika mycket som de i Brooklyn. Kan ju bero på att jag inte är lika glad själv, hahaha. 

5:18, 5:29 - alltså hur länge till ska det gå UPPFÖR? - 5:24 - YES in i parken! Hahaha, nä här går det ju upp och ned oxå!!! Ser nu de två farthållarna med 3.30 pinne och skylt på ryggen passera. Minns Stockholm där jag blev passerad vid ca 30 km av 3.30-farthållarna. Denna gången tog det lite längre tid innan de "tog mig". 

Enormt mycket folk inne i parken som hejar! Ser en svensk flagga, blir glad när jag hör att de ropar på mig. 

Svänger höger på 59:nde gatan och springer på denna ända fram till Columbus Circle där man återigen springer in sista biten i parken. Det är så mycket folk som ropar och jag förstår att nu är det så nära, så nära bara lite till. Kilometern passeras på 5:10. 

Sista sträckan upp emot målet från Columbus Circle är nästan folktom, bara några enstaka funktionärer som står där och hejar. Jag fattar att de inte vågar chansa efter Boston. Sista biten försöker jag spurta men det går sådär. Farten sista biten blir dock strax under fem-fart. 

När jag passerat mållinjen är jag nästan i chock. 3.31:40 blir tiden. Högerbenet gör nu så ont att jag haltar. Men det är över. Jag får min medalj och de tar kort. Sen får jag min aluminiumfilt. Vi slussas åter som boskap framåt i en fålla. Jag tar för första gången upp min telefon sen starten och tar detta kortet på alla i sina filtar: 

                               

Folk står och stretchar, sitter och halvligger lite överallt. Men inte alltför länge innan någon är framme och kollar hur det är med dem för att eventuellt få hjälp eller slussas till sjukvårdstältet. 

Man får en plastpåse med Recovery-dricka, ett äpple (THE BIG APPLE, ja ni fattar), någon bar, pretzels (salta och goda meddelar sonen senare), vatten och lite annat krimskrams. 

Sen går vi och går vi. Alltså jag vet inte hur långt men alldeles säkert TIO kvarter! Och då har jag valt no-bagage-option! De som valt att lämna in en påse på Staten Island att hämta ut efter målgång går med all säkerhet TRE gånger så långt. 

Efter dessa tio kvarter så kommer man ut ur parken på Central Park West Avenue och får en poncho med fleece inuti.Ganska välbehövlig kan jag säga. Nu fryser jag så att jag hackar tänder. Sen går vi tillbaka allihopa ned mot Columbus Circle. Alltså tio kvarter till! Hela gatan är avstängd och när jag ser alla gå där stapplande med sina ponchos så tänker jag: Det är helt av stängt och här går vi som i en spökstad som några slags walking dead people, hahaha. Det är då jag tar detta kortet: 

                      

Detta är en syn jag aldrig kommer att glömma. Så kommer jag då äntligen fram till Columbus Circle och hittar maken och sonen som tar detta kort på mig: 

                        

Lite försöker jag le i alla fall även om jag här är rejält trött, frusen och sliten. 

Så här ser medaljen ut: 

                              

Ja, kolla noga för detta är sista medaljen och loppet med ING som sponsor.Nästa år är det en annan sponsor och då heter loppet TCS New York City Marathon. 

Och så här halvdöd och blundande kan man se ut när man lägger sig svettig i sin hotellsäng efter att ha fått gå i mål på sin drömmara:

                          

Sen var det någon som tjatade att jag skulle sätta mig i ett isbad så resten av familjen fick ragga is så att jag kunde hjälpa mina stackars postmarathonben att må lite bättre - OBS nakenchock: 

                      

Och hur blev det med alu-filten då? Slängde jag den? Självklart inte - jag ska klippa ut en bit och rama in:

                          

Fotnot: Nu så här tre dagar efter loppet så är mina tankar så här: Det är inget fel på min kondis utan det är min kropp som är för klen för maradistansen på asfalt (eller som i detta fallet betong). I Stockholm var det höfterna som sa ifrån, denna gången vaden och lårbenet. Detta TROTS att jag enkom sprungit på asfalt det sista. Jag lyssnar på kroppen och ställer därför nu om mitt fokus till skogen. Där brukar inte min stackars kropp knorra så mycket. Vaden känns ok nu men i lårbenet har jag en dov smärta som dock är mycket bättre. Sen måste jag säga att 42,2 km på betong gör att det även idag, tre dagar senare, gör ont att gå nedför i trappor, det trodde jag aldrig. Loppet var verkligen mitt bästa och värsta lopp och publiken lyfte dig fram. Det var aldrig trångt och trots att jag ibland kände mig som del av ett boskap som föstes runt så måste jag säga att arrangörsmässigt var det det proffsigaste jag varit med om. Men så var det ju i USA och de är ju kända för sin service-anda. Tack New York! 

Veckan i bilder och let me entertain you...

                      

Sonens rygg innan premiären för honom och hans lag i Gothia Cup. Den uppmärksamme ser att hans lag Azalea och Maria och jag har samma sponsor :-D 

Bild från invigningen av Gothia Cup på Nya Ullevi. Det var mäktigt. Youth of the world unite! Och när Michael Jacksons "Heal the world" sjöngs och jag såg alla dessa ungdomar fick jag en tår i ögat. Det finns hopp. 

                        

Egna hamburgare in the making. Köpte en bra manick på ICA där man pressar ner köttet i en rund liten skål och sen trycker en platta över. Köttet som väller över tar man bort och sen vänder man på skålen och så blir de så här! Smart! 

                          

Jag tar en kall öl på uteservering i Götet. På mig har jag mina nya solglasögon som matchar mitt hår ganska bra tycker jag: silver! 

Nya googles till Maria och mig! Polarized Special ops! Ni hör ju bara på namnet att de är som gjorda för oss! 

Avslutningsvis så undrar jag vad det är med mig och knepiga gubbar i skogen. Är det inte väskmördare eller entomologer så är det är det någon annan konstig filur. Eller vad sägs om mannen som nu för andra veckan i rad sitter på en bänk vid en liten sjö. I långbyxor, jacka och FILTHATT! När det är 25 grader!!! Han sitter precis på stället där jag lägger min vattenflaska som jag dricker ur vid varvning på min långa runda uppe i Änggårdsbergen. MINST två timmar sitter han där för det är så lång tid min runda tar ungefär. Idag hälsade jag men fick inget hej till svar. Knepigt eller? 

I måndags var jag på Nya Ullevi och ikväll ska jag dit igen. Vi ska på konsert. Robbie Williams. Sist han var här så var den stora snackisen hur han flörtade friskt med tjejerna längst fram i publiken och enligt rykten så var det en viss läkarstudent som fick följa med honom upp på hans hotellrum. Själv glömmer jag inte sista numret när han sjunger "Let me entertain you" iförd tight Adidas-overall och ginder sig mot en av körtjejerna och blir lite exalterad i byxan om man säger så, hahaha. Let me entertain you, hahaha. 

We did it! Oskulden tagen!

Ett maraton är en lång distans och det är först vid ca 30 km som loppet börjar för det är oftast då som ens kropp börjar säga ifrån. Igår var inget undantag. Min syster fick de sista 10 kilometrarna kämpa REJÄLT och jag vet inte om man kan definiera vår löpning som löpning dessa kilometrar. Men gå, det gjorde hon ALDRIG. Med små små steg så närmade vi oss bågen som utgjorde målgången och fick våra fina små plaketter. 

Nedan kort är taget precis efter att vi kramats och gråtit en skvätt ihop: 

På väg hem i bilen tittade jag på våra mellantider och ser då även att min syster vunnit sin klass, D50. Det var inte dåligt på debuten! Vår tid blev 4.23:08.

                               

Vad kan man säga om loppet då? Jo första 8 kilometrarna skulle vi ta oss upp för åsen (Hallandsåsen) och det var ganska kuperat. Det var ju inte 8 km rakt upp utan mer böljande med vissa partier brantare än andra. Det absolut roligaste under denna delen av banan som gick i vackra landskap där alla hus typ var bondgårdar var när vi passerade två hästhagar som fanns på varsin sida av vägen. ALLA hästarna hade radat upp sig vid staketet/stängslet och stod och kollade in oss löpare! Hahaha, jag har aldrig sprungit ett lopp där hästar är intresserade åskådare! 

Sen sprang vi uppe på åsen ett tag på typ landsvägar. Man fick hålla koll på bilar för det var ju inte avstängt och några gånger hade jag andan i halsen som när det tex kom en stor traktor som skulle förbi på den smala vägen. 

Därefter började en lättare nedfärd mot Torekov vid vattnet där vi passerade halvmaradistansen. Strax innan halvmarapasseringen började min syster få håll och jag plockade upp ett par stenar och gav henne som hon sen inte släppte mer än korta stunder resten av loppet. Hennes mage var inte van vid dricka och gel (klassiskt nybörjarmisstag att inte testat detta på träning). 

Efter Torekov sprang vi en del längs havet på grus och även kohagar. Vid ca 25 km hade min syster ont i höger fot, höger och vänster knä och vår fart började sacka rejält. Nu började det även regna lite lätt för att sen mot slutet utvecklas till komplett ösregn när vi gick i mål. 

Vid ca 30 km började stigningen upp på åsen igen. Här var det en mental och kroppslig kamp för min syster och jag började tvivla på att hon skulle klara det. Men uppperade gånger så svarade hon mig att hon minsann inte skulle ge upp! 

Nedförsbiten till Kattvik när man är helt trött och slut blir ju ganska jobbig och min syster orkade inte stå på mer än marginellt snabbare än på platten. 

Allra sista kilometrarna går man av vägen och springer på en grusstig längs havet för att sen återigen nå Båstad. En kilometer i taget, en kilometer i taget. När vi på håll såg målbågen började jag nästan gråta. Min syster sa till mig: Spar det till efter målet! 

Och väl i mål, som skrivet innan blev det kramkalas och tårar av glädje! 

Sen slängde vi oss i det kalla havet innan vi begav oss åt varsitt håll. 

Hemma på hyllan i köksfönstret har jag nu ställt upp denna plakett för att påminna mig om gårdagen: 

                           

Ni kanske undrar hur det kändes för mig? Hur gick det för mina höfter som sa ifrån på Stockholm marathon? Höger höft gjorde sig till känna när det var 5 km kvar men det var inget farligt och inte alls som i Stockholm. Hur känns det idag då? Jo, jag är ganska seg och lite trött. Det är ju inte var dag som man springer 42,2 km och dessutom att röra på sig i nästan 4,5 timme det gör jag inte heller varje dag. Man kan sammanfatta det så här: Jag är inte så sugen på att springa idag om man säger så. Jag kommer att i eftermiddag simma en liten sväng för att mjuka upp kroppen sen räcker det. Även om jag inte tog ut mig till max ska man tänka på att maraton är ÅTTA gånger större belastning på kroppen än vad en halvmara är. 

Nu kan min syster (som bott flera år i USA) i alla fall säga att hennes oskuld är tagen. I USA när man berättar att man är löpare kommer nästan alltid följdfrågan: Hur många maraton har du sprungit? Där anses man inte vara löpare innan man sprungit sin första mara. Innan dess är man oskuld, hahaha. Och trots all smärta så började min syster direkt prata om nästa års lopp och om Helsinborg marathon som kommer att gå av stapeln första gången i september 2014, osv osv.  Hahahaha. Vart ska det här sluta?