tisdag 21 juni 2016

Borås Swimrun 2016, Team Early Birds

Ja, det skulle ju bli ett mellanår. Inte så många tävlingar och inte heller samma mängd träning. Men så fick jag återigen frågan i veckan om jag ville ställa upp och jag tackade ja. 

Daniel Svensson är nog den person jag tränat mest swimrun med. Förra året minns jag inte hur många pass vi körde tillsammans och vi snackade om att det någon gång kunde vara kul om vi kunde tävla ihop åtminstonde en gång. Så som ni förstår så fanns lixom inte nej på kartan. 

Det jag hade hört om Borås Swimrun var att det är en tuff bana med många höjdmetrar och förra året väldigt kalla sim som ledde till att många bröt. 

Så i fredags körde Daniel och jag ett kortare pass i vår hemmasjö Sisjön, på slingan som vi kört x antal varv på och fick testat lina och pratat igenom vår strategi under timman vi körde i arla morgonstund (ja, de flesta pass vi kört har verkligen varit i ottan och därav vårt lagnamn). 

Sen blev det söndag och Daniel hämtade upp mig. Jag hade fått distanserna utskrivna och inplastade så de hade jag fäst på en av mina paddlar. Jag hade läst igenom distanserna lite men tänkte väl att det löser sig. Inte f-n var jag förberedd på denna helvetesbana, hahahaha. 

Alltid kul att träffa alla glada swimrunners innan, känns ju som om man är på släktträff eller iväg på tävling med ett kompisgäng. Jag gillar verkligen denna avslappnade och glada atmosfären. 

Först gick starten för alla herrlag och sen tre minuter efter gick starten för mixed och dam. Förmodligen för att det inte skulle bli för packat i början...

Här står vi i alla fall i starten Daniel och jag, lag 88: 

    Foto Colting Event 

Direkt efter start så gick banan in på en smal stig som var VÄLDIGT brant. OCH LÅNG. Det var som en käftsmäll i ansiktet, hahaha. Här gick vi om några långsammare herrlag som vi kom ikapp men jag uppfattade det inte som särskilt trångt eller svårt att gå förbi. 

Sen kom första simmet som kändes som en dypöl och jag fick tvinga mig själv att inte öppna munnen för mycket. På de korta simmen hade vi kommit överens om att inte ha lina och det funkade kanon. På de längre simmen så delade vi så gott det gick. Det var faktiskt en väldigt bra strategi som inte tog så mycket tid men som gjorde att man inte blev trött. Det funkade kanon till jag började må dåligt...men jag kommer till det. 

Här bild på min våtdräktsröv när jag hoppar i och ska börja dra på ett sim:

   Foto Colting Event 

Och här framifrån, hahaha:

    Foto Colting Event 

Så vi tuggade på. Det var VÄLDIGT kuperat och inte mycket flack löpning men det var bra för Daniel och jag märkte att det var just i terrängen och på simmen som vi "vann" över andra lag. Vi låg ganska jämsides med ett annat mixedlag ett tag (de kom in på tredjeplats) och det var precis detta som hände. Tills vi kom till ett längre sim på ca 650 meter. Där gick det böljande vågor från sidan och gäss och vi förstod att man inte kunde sikta på huset där man skulle upp utan mer åt höger för att inte driva bort och simma längre. 

Jag tror det var jag som började med att ligga först eller om det var tvärtom, well hursomhelst så blev det svårare och svårare att se vart man skulle och det blev inte direkt någon krokodilsiktning utan mer polosim. Vågor från höger, hm, det har jag ju varit med om innan och det vet jag mycket väl vad det leder till (ÖtillÖ 2015 & Koster 2015) så jag fattade nog vad som skulle hända. Någonstans bytte vi i alla fall av och jag kräktes. Ja, det gjorde jag. Igen. FY FAN. 

Till slut kom vi i alla fall fram och så jävla dåligt hade vi inte simmat. Det där mixedlaget gick upp precis framför oss och de måste med all säkerhet hört mig ulka inte bara en utan flera gånger. Det var då de satte iväg. Ja, ni fattar ju att jag liksom sket i det då. Vi tog oss upp för en brant backe, IGEN, och jag gick där och ulkade. Stackars Daniel visste nog inte vad han skulle göra men lät mig vara ifred. Så under en liten stund fortsatte vi tysta och mitt illamående började lägga sig. 

Efteråt berättade Daniel att han började undra hur jag skulle klara det längsta simmet som var härnäst och som skulle bli ännu gropigare. 

Så kom vi fram till det långa simmet på 1200 meter. Man såg KNAPPT vart man skulle tvärs över och vi fattade att här gällde det att sikta på nåt annat för att inte driva iväg. Daniel ville att jag skulle börja dra för att testa om jag blev mindre sjösjuk av det så vi började så. 

När vi hoppade i så såg jag INGENTING. Vågorna var så höga att det inte gick att se vart man skulle och jag simmade lite i blindo. Såg några lag till vänster men vågade inte lita på dem för de kunde ju omöjligt se mer än mig så jag lade in riktningen lite mer åt höger. 

Efter 10 minuters tuggande där framme med vågor rätt i ansiktet, från sidan och ett kräk så lämnade jag över till Daniel. Jag orkade inte mer. Daniel tog över och tuggade på. Jag tittade upp ibland men såg bara vatten. Undrade om vi nånsin skulle komma fram och om Daniel som jag simmade på måfå. 

Jag kräks igen och känner hur badmössan håller på att åka av efter alla vågor som tagit tag i den. Men så ser jag land och då måste vi stanna för då åker både mössa och glasögon av på mig. Jag lyckas få på mig glasögonen igen men mössan skiter jag i. 

Vi kommer upp och jag mår skit. Jag har även blivit väldigt nedkyld av att ha legat bakom. Vi får varm saft och funktionären frågar hur jag mår. Jag svarar: Jag mår skit, 
Där och då tror Daniel att jag antingen ska bryta eller bli avplockad men jag vet att det kommer ge med sig bara jag får röra på mig och få upp värmen så vi fortsätter. 

Simmar igenom "Djungelsimmet" i Viskan där man får ta sig förbi strömmen, plastkrokodiler och nedfallna träd innan man kan dra sig upp med ett rep. Här var jag ganska arg och trött på allt. Direkt därefter vid en energistation står en tjej som simmar för mig och vill ta kort. Jag ser ut som ett lik i kombo med åskmoln. Förlåt Ulrika! 

Så går vi ut på det långa löpet. Ser inte några andra mixedlag. Passerar några herrlag. Någonstans här så tappar jag min badmössa. Sen drar jag sönder mina glasögon innan ett sim, lagar de men sen är de oxå borta och jag måste plocka ut mina linser. På de sista fyra simmen så delar Daniel och jag på hans glasögon. Här är vi båda glada att vi har lina som håller ihop oss för man ser INGET när man ligger bakom utan simglasögon i mörka och halvdyiga insjöar. 

Nu börjar jag bli rejält trött. Jag är liksom inte tränad för det här längre även om jag själv verkar tro det, hahaha. Men vi tuggar på. Går när det är väldigt brant. Jag förbannar banan lite som jag alltid gör och Daniel skrattar. 

Så kommer de två sista simmen och vi blir chockade över hur kallt det är! Alltså minst fem grader kallare än de andra simmen! Jättehärligt när man är trött och låg på energi. Men så kommer vi äntlige upp efter sista simmet och springer de sista 300 metrarna till mål. Jag halvt blind och med håret som en risbuske: 

    Foto Colting Event 

Möts i mål av The and Only Jonas Colting himself. Jag muttrar lite om den överjävliga banan så klart. Helt klart en av de tuffaste swimruns jag kört faktiskt. Men det är kul när det är utmanande. Inser jag sen. 

    Foto Colting Event

5:27 och en fjärdeplats i mixedklassen är ju kanon om man tänker på alla omständigheter. Sen kanske jag ska fundera på att tacka nej eller börja träna lite mer om fler sådana här tillfällen dyker upp. Om inte annat måste jag börja med trappträningen lite mer intensivt inför Rockman Swimrun i augusti som jag helt klart förträngt...

Tack Jonas & Elin och era funktionärer för ett trevligt arrangemang! Finns nog inte fler höjdmetrar att hitta i Borås och vem kan säga att de blivit sjösjuka i Borås? Vilken story, hahaha. 

Tack Daniel att du är en så bra teampartner! Kul att vi äntligen fick en tävling ihop även om jag kanske inte visade mig från min bästa sida ;-)