Motivationen på topp?

Januari börjar närma sig sitt slut och jag har lyckats skrapa ihop lite över 300 km löpning. 43 km klämde jag ju in på en dag ;-) Många av dessa andra kilometrar har inte varit så motiverande utan mer junk-miles.

I söndags när det snöade så sprang sonen och jag ut grymt motiverade och gjorde en snögubbe:

Skönt att julkransen kunde återanvändas igen! Igår hade den smält och på gräsmattan låg kransen och kvasten helt omotiverade till att fortsätta utföra stordåd...

Nämen vad kan motivera en mer till träning än lite shopping av nya träningskläder - en baddräkt blev det igår: 

Jag riktigt känner hur motiverad jag kommer att bli på nästa simpass när jag drar på mig den!

Annars är en av de mest motiverande sakerna som finns att träffa en väldigt god vän och äta och dricka gott ihop. Tex att snabbt snaska i sig det här till förrätt ståendes i sitt egna kök: 

Ja, det är jag som tagit den där tuggan och sen ställt ned tallriken och glaset för att ta ett kort. Ett kort som jag delade på Facebook igår och idag på min blogg. Ni vet det där med sociala medier och att man ska show-off; that´s me, hahaha. 

Föga motiverande var dock våran gemensamma morgonjogg imorse i regnet. 10 km skrapade vi ihop efter att först svept varsitt glas med Resorb. Inte mycket motiverande eller peppande snack kan jag erkänna utan mer gemensam tystnad. Två goda vänner som uthärdade ett pass ihop som vi alltid gör dagen efter alldeles för mycket skumpa. Det är lixom tradition. 

Får se om jag sen i eftermiddag kan motivera mig själv till att köra ett kortare styrkepass hemma eller om jag ger efter för en viss lust att ta mig ett tupplur i soffan...imon kommer nog motivationen tillbaks...

En längtans servett

Nu har värsta kylan flytt sin kos och temperaturen är uppe mot nollan. Det snöar eller kanske man ska kalla det snöblandat regn.

Jag gillar vintern när snön ligger vit, det är några minus och solen skiner. När det knarrar så där gött (göteborgska för gott) under fötterna. Idag är inte en sådan dag. Det är mer grått och tråkigt. Men våren är på väg för idag drog jag på mig jackan med det här emblemet:

Idag var det premiär för Friskis & Svettis Göteborgsvarvsträning i Skatås. Det är ju ett litet vårtecken tycker jag i alla fall. 8 km var första distansen. För att dryga ut så sprang jag dit oxå, en transport på 9 km. Efteråt blev jag hämtad. Det fick räcka med 17 km idag. 

Snart får vi middagsgäster och jag började leta efter servetter. Julservetter var det jag hittade först men det är så tacky att ha i januari att jag hellre använt hushållspapper. Men så hittade jag ett oöppnat paket med följande motiv:

Jordgubbar, eller är det smultron? I mitt hjärta väcktes längtan efter sommaren. Att vi står ut med vårt överjävliga svenska väder är ju just pga av den svenska sommaren. Fast inte när det regnar och är kallt så klart utan när det är så där perfekt och man förlåter alla andra 10 månader av skitväder. Jag längtar dit. Speciellt i år då förra sommaren var den värsta i mitt liv. Jag vill till sommaren och få en bra sommar. Ni vet där sorgeåret som min terapeut pratat om och datum jag måste igenom. 

Snön yr runt husknuten och jag förstår att det är några månader kvar till dess men min längtan är väckt. 

Rätt sko till rätt ändamål?

Ja, jag har en ganska stor skogarderob och kanske några tycker att den är mer än komplett men det tycker inte jag.

I lindan av min "löparkarriär" så hade jag bara ett par skor som jag sprang i. Sen utökade jag den med att köpa ett par till i samma modell. Ju mer jag sprang desto mer utvecklades jag som löpare (helt naturligt enligt principen att man blir bättre på det man tränar) och jag började titta på skor med ett litet annat intresse. Jag förstod att jag utvecklat ett framfotasteg och jag var nog en av de första i Sverige som sprang i ett par Newton´s. 2008 när jag började med dem så hade inte barfotalöpning och framfotalöpning fått något genomslag än och många var de som tyckte att jag sprang konstigt när jag sprang "på tårna" (obs jag springer inte på tårna även om det kanske ser ut så).

Newton´s hjälpte mig enormt mycket att utveckla mitt steg och min teknik och jag sprang i dem i flera år. Läs gärna min artikel från jogg.se om vad jag skrev om dem för två år sen - finns HÄR!

Men så började jag intressera mig för tunnare skor och jag fasade även ut mina ortopediska inlägg. En process som tog nästan 1,5 år. Mina Newton´s blev för tunga och jag hittade nya favoriter. Det var nog då som jag började bli en skonörd. Jag kan erkänna att jag har skor som jag köpt på ren spekulation och som jag bara sprungit några gånger i. För om det nåt jag lärt mig så är det att det där första intrycket faktiskt oftast är det som består hur mycket man än vill att det inte ska vara så. Jag har skor som jag dissat och som står längst inne i min "hemliga" skogarderob men som jag tar fram ibland och "hoppas" att de kanske nu några månader senare ska passa. Bara för att sen efter två kilometer inse att nä de passade fortfarande inte mina fötter.

Efter förra årets skada i min stortåsena som sedan utvecklades till en plantarfasciit så har mina fötter blivit ännu mer kräsna. Någon föreslog att jag skulle gå tillbaka till mer dämpade skor för att "skydda" foten. För mig hade det precis motsatt effekt. Ju mer dämpade skor jag sprang i desto mer ont fick jag. Sen kanske man inte längre kan kalla min mest dämpade sko för dämpad då det numera nästan bara finns mer eller mindre lättviktare i mitt skåp...

Så om någon skulle fråga efter vilka mina favoritskor är så skulle jag genast ställa en motfråga: Vilket underlag? För ja, jag anser att med rätt sko till rätt ändamål/underlag så blir ens löpning så mycket mera njutningsbar. Här följer således mina olika favoriter:

1. Asfalt - Adidas Adios! Helst ettan så klart men nu börjar mitt lager ta slut så nu har jag även inhandlat tvåan även om den är styvare än ettan. Fördelen med tvåan är att sulan inte slits lika fort.

2. Grus/motionsspår - Adidas Adios! Ja, jag sprang faktiskt Lidingöloppet 2012 i ett par Adios.

3. Terräng/mjukt underlag/snö - Inov-8 X-talon 190 och Icebugs Anima (modellen utan ståldubbar)

4. Is/snö på is - Icebugs Anima BuGrip. Man får aldrig lika bra grepp med broddar som man drar på. Punkt.

5. Swim-run på klippor och annat - Merrel Pace Glove (heter Trail Glove för killar) - lätt sko som ger bra fäste på de mest "intressanta" underlag som man kan möta på ett skärgårdslopp. Även bra "dränage" att simma med, hehehe.

6. Terräng/stenigt underlag - Ja, här har jag faktiskt inte hittat någon bra sko än men har idag fått leverans av en ny sko som kan kandidera till denna plats:

Inov-8 Trail Roc 245. Just Trail Roc finns i en lite mer dämpad modell som heter 255 och en lättare som heter 235. Jag valde mellanmodellen som även har en förstärkning i framfoten så att man inte spetsas eller känner av vassa stenar. Dessa beställde jag från Trailstore.se - faktiskt billigare än att beställa från Wiggle. Hatten av för Niklas för snabb leverans! 

Sen har jag faktiskt även beställt via MiAdidas egendesignade Adios: 

Ett par blågula till min Sverige-outfit och ett par svart/vit/röda till min Hälle-outfit. Ok, lite dyrt och det tar ca 4-6 veckor innan man får dem men jag orkar inte hålla på och leta mer efter matchande skor varför det kändes lättare att designa egna. Den som undrar varför det står "Men" så väljer jag herrmodellen i Adidas då jag har en ganska bred fot och Adidas har en ganska smal läst, speciellt fram och då funkar herrmodellen bättre på mina paddfötter.  

Så nu frågar jag er - vad har ni för favoriter? Bring it on! I wanna know! 

Kärleken till en löparkjol

Det började som en kul grej för över två år sen. En av mina bästa väninnor var i San Diego och började "tjata" om löparkjolar som ALLA sprang i där. Jag var ganska skeptisk men hon lovade köpa en till mig i födelsedagspresent. Jag fick den men var fortfarande inte övertygad. Använde den ganska så sporadiskt. Kanske för att det var en caprivariant, dvs trekvartstights under kjolen och jag har nog aldrig gillat trekvartslängden på just tights. För mig är det kort eller långt som gäller.

Sen till Varvet 2011 så hängde väninnan, som faktiskt heter Lena (aka Gasellen), i en monter på Varvetmässan tillsammans med en annan utställare och hade på några korta månader gått från att aldrig springa i kjol till att vara återförsäljare för det största löparkjolsmärket i USA, Runningskirts.

Forfarande lite skeptisk så köpte jag (ja, jag har faktiskt köpt alla mina kjolar förutom den första som jag fick så detta är INTE något sponsrat inlägg!) en skotskrutig orange/rosa. Det var den modellen/färgen som fanns i min storlek och mest var jag orolig över missmatchningen med mitt polkagrisrandiga klubblinne men tänkte, what the heck nu kör jag på det här! Dagen efter så sprang jag för första gången i kjol på tävling på Varvet.

Resten är ju historia. Just den kjolen, som för övrigt fanns med på framsidan av amerikanska Runner´s World strax efter (och när jag fick reda på detta så grät jag för jag visste att jag var den första som sprungit med just den kjolen i Sverige!), har sedan dess varit min absoluta favorit och det var även den jag hade på mig när jag 2011 vann Risveden Terräng.

Men just denna kjol har även lett till andra roliga saker i mitt liv. Det var den kjolen jag hade på mig förr förra sommaren på ett vanligt distanspass när jag såg en kvinna komma springande med en barnvagn. Jag beundrar de som springer med barnvagn, det gjorde aldrig jag, så jag ropade glatt till kvinnan: "Underbart! Härligt kämpat!" Det jag inte visste då att just denna kommentar "made her day" och att hon sen tog modet till sig att kontakta mig på jogg.se där hon sett en artikel med mig där det var ett kort på mig i kjolen. Denna kvinna heter Tine och är den kvinnan som reggar flest kilometrar på jogg (fembarnsmor, fattar ni?) i Göteborg och som numera är en av mina bästa vänner. Det har jag ödet och kjolen att tacka för.

En annan rolig historia är hur jag efter en lunchpass fick ett meddelande från en man, även detta via jogg. Han hade precis som Tine känt igen mig från någon artikel och sett mig springa förbi honom på Kungsgatan efter ett lunchpass på väg tillbaka till mitt jobb. Han förklarade tydligt att han minsann inte vara någon crazy stalker och jag skrattade och gick in och kollade hans träningslogg. Det var detaljerade styrkepass med förkortningar som jag aldrig sett förut och mest uppfattade som fikonspråk, jag menar finns det verkligen en övning som heter Turkish get-up? Denne man, som heter Alberto, blev sedemera min inspiration att börja med kettlebells och det finns få personer som jag känner som är så down-to-earth och självlärda som han. Han är precis som Tine en väldigt inspirerande person.

Så kära löparkjol; du har gett mig så mycket och jag har dig gärna som signum för mig som löpare (många gånger har jag hört att folk kallar mig för "hon med kjolen) för du har berikat mig på fler plan än du kan ana. Så tack Lena att du "prackade på mig" detta, jag är dig evigt tacksam för detta!

Så ni som ännu inte fattat vad en löparkjol kan göra - gå in och kolla på www.loverunning.se - ni kanske hittar kjolen som leder er till nya vänskaper och prestationer? (Nej, jag är INTE sponsrad!)

Nedan en liten bildkavalkad :-)

                     

Lena och jag 2011 innan Musselloppet 

                                                     
                                                            Tjejmilen 2011

Louise och jag efter silver på Wet Rock Race 2012

Jag efter nytt pb på halvamaradistansen (Windsor Half Marathon 2012)

Äntligen över mållinjen med bästa pacern "Pata" på Varvet 2012 med skadad fot

Lidingöloppet 2012, 2.28

Finalloppet, Tjärnrundan 2011 (bakis som ett ägg)

Vinst Risveden terräng 2011

Sandsjöbacka Trail Marathon 2013

Ja vad ska jag säga? Att gå upp 05:15 frivilligt på sin födelsedag kanske en del tycker är helt crazy men när man ska springa maratondistansen för första gången så tycker jag att det är ganska passande att göra detta på sin 42:a födelsedag (edit loppet är 43 km)!

Som sällskap hade jag de bästa tjejerna Tine och Maria och här är vi precis när vi hämtat ut våra nummerlappar:

Ja vilket nummer jag fick var ju självklart, hahaha: 

Six is my lucky number och det "förföljer" mig en del ;-) Vänligen notera att arrangörerna använder gem i olika färger! Hatten av för det! 

07:45 gick så starten i centrala Kungsbacka och vi hade sen innan bestämt att den första biten på asfalt (ca 10 km) skulle springas i moderat fart, dvs ca 5:30 min/km och detta höll vi nästan exakt. Sen var vi framme vid Kyrkbyn och där började terränglöpningen. Jag kan säga så här: det var fotledsstukarunderlag! Gropigt, hårt underlag med inslag av is. Dubbskor var ju helt klart rätt val. 

Och så höll det på ganska länge innan vi kom upp på den s.k. drumlinen. Där sprang man som uppe på en hylla och det var jättevackert (sorry, tog inga kort det var för kallt för fingrar och telefon) och man kunde en bit bort se E6:an. 

Strax därefter vid ca 18 km så var första depån. Världsklass att få kaffe, cola, sportdryck, vatten, banan, godis, chips och kladdkaka (!) 

Sen ganska snabbt iväg igen för att inte bli för kalla. Lite lättare gruspartier förbi några ladugårdar men sen var det in i skogen igen och det UTMANANDE underlaget. 

Vi började nu närma oss Oxsjön/Sisjön och jag började få en rejäl dipp. Glad att Maria tog täten mer eller mindre hela tiden och ledde Tine och mig på bästa sätt. 

Vid ca 28 km kom vi in på motionsspår och det blev lättare att springa men då var man så trött att tempot låg i ca 6 min/km fart. 

Nästa depå var vid Sisjön vid ca 32 km och det behövdes verkligen. Mer av samma vara som innan - tack för det! Sen iväg nedåt förbi bakom häststallarna som tillhör Åby travbana och där kom mycket riktigt en häst och vi fick stanna och gå förbi. Förstår att hästen blev lite rädd när vi kom "klapprande" bakifrån :-P 

Sen under Söderleden och upp mot Änggården. Helt plötsligt såg vi två personer som stod och vinkade strax innan vi gick in i nästa skogsparti. Det visade sig vara maken och sonen som trackat min telefon för att kolla var vi var och stannat för att ge lite pepp. Tack, det behövdes! 

Sen upp i Änggården och mot Mölndalsravinen. Här sprang vi faktiskt en bit på den slinga som Tine och jag brukar springa men när jag försökte uppmärksamma detta för Tine så tror jag inte att det gick in för hon var nog lite för trött för det. 

Ravinen var jobbig och det blev en del gång. Sen uppför nästa berg ner i nästa "dal" och så avslutningsvis upp och ner för Safjället. In på Krokslätt IP och där fick man minsann inte gå i mål direkt utan alla skulle göra ett "ärevarv" runt fotbollsplanen. Då kändes det inte så kul kan jag säga. 

Vi kommer i mål och "blippar" våra små stavar direkt efter varandra. Jag hittade två stavar under vägen som jag lämnade in. Skönt för dessa två personer som slapp betala 250 kr var för att de tappat dem ;-) 

Vi får reda på att vi kommit in på delad tredjeplats! Stannar klockan på 5.05 och är helt slut. Några av oss såg inte så trötta ut, eller hur? Och nej, buff och keps är inte snyggt men ganska "funktionellt", ok? 

Går och hämtar min väska som jag lämnat i starten och ber maken ta ett kort på mig och flamingon som jag inte fick plats med i min lilla rygga. Sonen tycker att jag är SÅÅÅÅ pinsam men det skiter jag i! 

Orkar inte stanna mer utan drar mer eller mindre hem direkt. Känner att jag fått en del blåsor på tårna men mest ont gör en stor blåsa under framfoten mot stortån. Lägger inte upp någon bild på detta. 

I goodiebagen (en gympapåse med Icebugmärke) ligger en funktionströja med klubbmärket på arrangörerna, dvs Kvarnbyns löparsällskap: 

Åsså en buff med Icebugloggan (här ser ni gympapåsen oxå):

Bra grejer! Tack för detta! 

Under hela loppet så har jag haft på mig något som jag fick av Tine i bilen på väg till starten: 

En skyddsängel. Hon tyckte att efter förra årets händelser så vad kunde vara mer passande än detta? Tack Tine! 

Nu är jag grymt trött. Detta lopp är verkligen inget lopp för mesar och det känns i kroppen nu.  

Läs gärna om loppet HÄR! Tack funktionärer och arrangörer, bra jobbat! Jag kommer igen nästa år! 

Något som gör mig nervös...

Imon så ska jag springa en trailmaraton. Något som kanske borde göra mig nervös men då löpning är något jag faktiskt kan (ja, det tycker jag) så är det andra saker som gör mig nervös. Som simning t.ex.

Igår hoppade jag på ett tillfälle som gavs då bästa Simcoachen, aka Anna-Karin Lundin mailade om att hon hade fått återbud på pt-timmar.

Jag har efter helgkursen i höstas tränat en del själv men samtidigt varit rädd att jag tränat fel och då är det bra att träffa A-K för att stämma av. Så nervös som in i h-vete träffade jag då henne och slängde mig i bassängen för att få min dom.

Innan, när jag suttit och väntat vid bassängen hade jag "kollat in" några killar som "vroomade" fram. Så där snabbt simmar ju inte jag tänkte jag samtidigt som jag tänkte, och jag drar inte heller upp vatten runt mig på det sättet. Man kan ju undra vad som är bäst? Well, Total Immersion som jag försöker lära mig handlar mer om att vara graciös och att simma ekonomiskt, inte simma järnet på 50 meter och att vattnet yr om en som en utombordare.

A-K började med att filma mig (utan instruktion) och sen fick jag se direkt för att kunna jobba utifrån detta på dagens pass. Döm min förvåning när det visade sig att jag faktiskt hade gjort framsteg sen sist (sluta vara så hård mot dig själv Eva!)!

Sen teknikträning och feedback under ca en timme. Jag tror aldrig jag träffat någon som har så bra öga som A-K. Jag blev så imponerad av henne i höstas när hon hela tiden hade koll på alla (typ 8 personer!) och gav kontinuerlig feedback. Hon är helt enkelt bäst och igår var inget undantag. Hade jag inte haft henne som coach hade jag varit ännu mera nervös!

Sen fick jag en "epiphany" i slutet av passet när jag började använda bålen och höfterna för att få mera power i mina armtag och helt plötsligt behövde jag knappt sparka med benen. All kraft kommer från centrum, eller the core så är det bara och igår blev det så tydligt att det påverkade min tid på 50 meter med nästan 10 sekunder!

Sen en obligatorisk bild på Coach A-K och mig som hade tvättbjörnsögon och håret på ända:

Foto Bjarne Koning

Jag ser verkligen framemot simlägret som jag ska åka till i april på Playitas. I regi av Coach A-K så klart. Min nya vapendragare Maria F (ny tävlingspartner på Öloppet ) ska oxå med och vi ska simma och springa i bergen i en hel vecka - underbart eller hur? 

Annars vilar jag idag faktiskt. Kändes konstigt att vakna en lördag och inte börja dagen med ett långpass men det blir ju imon. 07:45 går starten i Kungsbacka för Sandsjöbacka Trail Marathon. Det som gör mig nervös är nog inte distansen utan det faktum att det finns varg i krokarna. Så kanske bäst att låta Flamingon följa med? Vi kan ju använda honom som kanonmat om vargen dyker upp? Jag tycker i alla fall att han ser redo ut för utmaningen bland alla gels och annat, eller hur? 

Ägna gärna en tanke åt mig imon när jag springer i skogen med de bästa av tjejer, Tine och Maria, faktiskt på min födelsedag. Bra present till sig själv, eller hur? Distansen är ju dessutom nästan samma siffra som jag fyller :-) 

Gör om, gör rätt 2013

Igår satt jag och tittade på denna skärmbilden länge, länge:

Helt plötsligt så var mitt tidigare beslut inte så självklart längre. När dessutom NYRR inte vill yppa något om årets kvalgränser förrän alla från förra årets inställda lopp bestämt sig så blev valet lite svårare. Hade jag i oktober när jag sprang Windsor Half Marathon (1.31.24) vetat att New York skulle bli inställt så kanske jag hade satsat lite mer, jag var ju i grym form. Med 85 sekunder missade jag de tider som de tidigare aviserat som 2013 års kvaltider, dvs 1.30 for halvmaran och 3.09 för maran (för min åldersgrupp kvinnor 40-45). Jag skulle ju kunna chansa och ta the refund och hoppas på att de inte ändrat årets gränser men det skulle ju vara ett chanstagande. Jag skulle kunna välja en garanterad plats 2014 och skita i årets lopp. Ja, många var mina tankegångar när jag satt där och stirrade på skärmen. 

Men så plötsligt kom jag att tänka på vad min terapeut och jag pratat om förra veckan. Hon pratade om ett sorgeår och att för gå vidare så måste man ibland ta sig igenom samma datum och tidpunkter påföljande år för att kunna gå vidare. Tex att kunna ta sig igenom en sommar igen utan "tråkigheter" för att kunna lämna föregående års jobbiga sommar bakom sig. Så jag gör samma sak igen som jag gjorde förra året fast denna gången rätt och inser att jag verkligen måste ta mig igenom vissa datum för att helt kunna lägga 2012 bakom mig. Att då välja att INTE springa New York i år blir ju fel. Det var ju en så stor del av 2012 för mig att det skulle vara "dumt" av mig att välja bort.  

Så jag valde att ta den där garanterade platsen i år. Den 16 januari 2013 visste jag så att det blir New York i år. Förra året stod detta klart den 19 januari. Några dagar fel men ändå rätt. 

Så även om bekräftelsemailet inte fick mig att börja gråta av glädje som det fick förra året så kände jag ändå ett lugn när jag tittade på det: 

Skillnaden från förra året är att jag har ytterligare en plan. Jag ska i år verkligen klara att springa en halvmara på 1.30 för då kan jag ju springa även 2014. Så kära New York, we will meet again and again, that´s for sure. 

Historien om flamingon

Ja historien om flamingon började för flera år sen. Jag "kom på" en bra bålövning som jag började göra själv. Övningen var bra för man tränade flera delar av bålen (höftböjare, säte, mage/rygg) och jag började köra den med några tjejer som jag tränade.

En av de första tjejerna jag körde övningen med hette Karin. Jag kommer så väl ihåg att vi stod och gjorde styrkeövningar vid den stora dammen i Slottsskogen. Dammen där det för många år sen funnits flamingosar. Karin frågade mig vad övningen hette och jag hade ju inget namn på den och där och då så namnger hon övningen: "Den måste ju heta flamingon!" Tack Karin, du hade så j-vla rätt och det var verkligen spot-on även med tanke på var vi befann oss :-)

Sen dess har övningen varit en av mina käpphästar som jag nästan alltid "prackar på" alla, hehehe.

Får något år sen så skrev jag en artikelserie på jogg.se om olika styrkeövningar och även min favorit om den bakre kedjan. I denna serie så återfanns självklart flamingon (läs artikeln HÄR). Vad jag sen förstod på jogg-Niklas så var det en av de artiklar som haft flest träffar på deras sida (i alla fall då, kanske inte nu)!

I våras fick jag nys om att en väninna hade en flamingo som man kan ställa i trädgården. Något som hon köpt på rea på något ställe. Jag berättade då för henne om mig själv som "uppfinnare" av flamingon och några dagar efter så hittade jag på min veranda just denna flamingo med ett par matchande brillor till:

I juklklapp fick jag sen av samma väninna ännu en flamingo. Denna kan faktiskt även joddla: 

Den här flamingon är lite busig av sig och lyckas hamna lite här och var. På Facebook har det lyckats bli en liten följetong om vad han håller på med: 

"Jag är sur på dig! Jag vill ha champagne annars kommer jag inte ner!"

"Vaddå? Får man inte ligga här? Det var så svalt å skönt...(nyårsdagen)"

"Jag vill oxå springa! Jag passar VISST i kjol!"

Just nu står jag i valet och kvalet om han ska få följa med på söndag på maratonet...kan ju bli en del kul kort ;-) 

Vad som kommer ett stå i trädgården och välkomna våra gäster till After-Run efter Varvet i maj, ja det är ju självklart, eller hur? 

Joddelaihoo! 

Mitt nya hemliga vapen!

När man får ett tips från en f.d. orienterare inför ett långt traillopp så lyssnar man. Tack Lena,  aka Gasellen, om tipset om våtsockar/neoprensockar. Jag slängde mig direkt i bilen till SM SPORT för inhandling av detta min lösning mot frusna fötter med blåsor! Yllesockar, släng er i väggen, typ.

Bästa Stefan Millegård (SM SPORT, ni fattar namnet på butiken, va?) vet allt om orienteringsutrustning. På en hylla fanns det fina skor (Inov-8 och Icebugs mest) och när en man stod och tvekade om vilken modell han skulle prova så kunde jag inte låta bli och sen var diverse skodiskussioner igång, hahaha. Stefan förstod mitt dilemma inför helgens lopp; Icebugs Anima eller Inov-8 X-talon 190? Ja, är det hårt i marken och is så blir det Icebugs annars är ju löpkänslan bäst i mina röda finingar. Pratade även om att tyget i 190:an har en del att önska och Stefan höll med och sa att han nog skulle rea ut de sista paren han hade kvar.

Tillbaks till "strumporna" då, så här ser de ut:

Ja, jag kommer att testa dem innan så klart! Att springa 43 km (förmodligen längre) i ett par nya strumpor - I think not! Och ja, jag kommer även att smörja in mina tår med en fet kräm för att motverka blåsor. 

Idag har jag annars tränat ett F&S Flex-pass på lunchen, där instruktören som är en god vän till mig först inte kände igen mig alls. Och nej, det berodde inte på min stela rygg utan mer min nya frisyr ;-) Sen ett lugnt rekningpass inför morgondagens morgonpass med Maria F. 

Avslutar detta högst viktiga inlägg om utrustning i en något seriösare ton. Nedan ett urklipp ur en minnesannons i helgens Göteborgs Posten. Fina ord. (Utav hänsyn till familjen har jag klippt bort namn)

Trötthet och utrustning

Förra lördagen sprang Tine och jag nästan 32 km på asfalt. Idag var det våra "vanliga" 26 km i Änggårdsbergen. Passet idag tog betydligt längre tid jämfört med förra veckans långpass på asfalt men tröttheten är helt annorlunda. Stelheten jag hade i vaderna förra söndagen kommer jag inte ha imon. Dock kommer det känns rejält i rövva (som man säger här i Göteborg) imon pga kuperingen idag ;-)

Idag blev även ett bra test på vad som komma skall nästa helg: Sandsjöbacka Trail Marathon.
Tine och jag ska springa ihop och nu verkar det även som om vi kommer att bli en trio då min tävlingspartner på Öloppet Maria har fått en plats! De tre musketörerna, hehehe. Visst det är tävling men detta kommer att bli lite annorlunda då vi gör detta ihop och inte kommer att gå för full maskin. Kolla gärna banprofilen och jämför med Lidingöloppet så kanske ni förstår varför! Det är nog realistiskt att vi kommer att klara det på ca 5-6 timmar så det kommer att bli det längsta löppass jag någonsin gjort, både sett till tid och km. Då är det skönt att veta att man inte är ensam och kanske att möjligheten att hitta rätt på kartan är lättare om man är flera. Säkerhetsmässigt känns det bra att inte heller springa själv om man skulle skada sig (jaha, här ligger jag helt själv på en myr med en bruten fot! KUL!).

Idag körde vi Icebugs pga snön men det var mjukare i marken än vi trodde och isen från tidigare har ju smält bort så idag hade faktiskt "vanliga" skor funkat. Får se hur vädret "artar sig" under veckan. Kan bli svårt med skoval (ojoj, vilka i-landsproblem!)!

Yllestrumpor är ju självklart då vi med all säkerhet kommer att bli blöta om fötterna och även om de blir blöta håller de värmen bäst. Så här lätt smutsiga blev mina efter dagens pass:

Jag kommer ha min vätskeryggsäck på mig nästa helg, dock utan vätskeblåsan i. Jag hade ju även denna ryggsäck på Öloppet och den känns nästan inte som om man har den på sig! I den kommer jag lägga en extra jacka, gels, vätska, bars och min pannlampa (som bara kommer att behövas första biten.Alt om man springer vilse och inte hittar rätt kan det vara skönt att ha den med sig och mörkret kommer). 

Kläder återstår att se, vet ju inte hur vädret blir nästa söndag men det ger sig. 

Imon kommer jag vila, jag är lite sliten. Min kropp jobbar inte bara kroppsligt på högvarv utan även "själsligt" varför min ork inte är 100% så jag lyssnar på den och vilar. Bra Eva.  

Så ärligt det bara går...

Ja, jag lovade i ett inlägg nyligen att skriva mer ärligt på bloggen (utan att det blir för jobbigt och för självutlämnande) så idag tar jag av mig skorna och skriver så ärligt det bara går:

Jag går i terapi. Min terapeut tycker att jag är helt normal. Hon tycker även att jag är klok. 

Igår frågade hon varför jag inte berättat för fler om de jobbiga sakerna som hände under förra året. Mitt svar var att jag vill inte lägga jobbiga saker på andra, det räcker med att jag tar hand om den bördan själv. Dessutom så har en del personer som jag berättat för nästan hamnat i chock när jag berättat. Jag vill inte heller att någon ska tycka synd om mig, det gillar jag inte alls. Så därför håller jag inne med detaljer och säger bara att det varit jobbigt. 

Fast i slutet av augusti så gjorde jag något som jag aldrig gjort innan och som talar emot det jag precis skrivit. Jag berättade ALLT för en mer eller mindre främling. Det kändes skönt på något sätt men sen skämdes jag. Som tur var så var det en klok person som "kunde ta" min flod av "sanningar" och som klokt kontrade med att jag visst inte skulle skämmas. Inget av det som hänt var ju mitt fel. Så även om jag idag inte har någon kontakt med denne främling så har jag inte glömt hans ord och de har hjälpt mig mycket."Det är/var inte ditt fel Eva!" 

Från att vara en känsloperson som känner mycket så har jag pga det som hänt delvis "stängt ner". Jag vet när jag gjorde detta och enligt min terapeut så är detta också helt "normalt" för en människa som befinner sig i kris. Men det gör det svårt för mig för jag känner ju inte riktigt igen mig själv. Det som berörde mig förut gör det inte på samma sätt längre. Efter att ha pratat om detta med min terapeut så är jag inte orolig längre. Denna avstängdhet gör att jag kan återhämta mig, den ger även ett viss lugn som jag behöver för att samla kraft, dvs det fyller en funktion. 

Kroppen är enorm på att anpassa sig. Både kroppsligt och själsligt. Och bara man lyssnar och förstår så ger den en ganska mycket tillbaka. Jag känner således tillförsikt att jag kommer att "bli bra". Att jag kommer att bli den där personen igen som känner mycket och handlar därefter. Ett steg i taget. 

Pantomimartisten strikes again!

Om det är något som jag INTE gillar så är det cirkus i alla former men mest ogillar jag nog pantomimartister. Vad är det de håller på med och vem f-n tycker att de är underhållande?
Insåg därför att jag måste sluta att se ut som en sådan på mina löppass - skäms på dig Eva! Först i fredags när jag var helsvart och så även idag när jag hade den där svarta tröjan där man kan dra ner ärmen på så att man får gratisvantar:

Inte ens tog jag mig tid att dra på mig en kjol över tightsen! Skäms igen! Nu får det fanimig bli ändring på det här! Imon ska det minsann bli färg på ALLA plagg annars kan jag lika gärna söka det där jobbet som pantomimartist på Kungsgatan direkt! Det enda som behöver införskaffas är sådant där vitt smink så är outfitten komplett, hahaha. 

Annars så skäms jag inte idag över att vara göteborgare då Göteborgsvarvet utnämnts till Årets idrottsevenemang 2012 - kul! Grattis! Denna min eminenta nemesis till lopp! Till den 18 maj ska jag i alla fall ha kommit i form OCH ha hittat en bra kjoloutfit, ingen pantomimartist strikes again om man säger så :-P 

Bloddoping?

Ja dagens långpass i Änggårdsbergen "föpassades" till asfalten istället då det när jag sprang en rekningsvända där igår insåg att visst att isen var borta men det var så blött så blött. Så här geggiga var mina skor efter 10,5 km:

Det jobbigaste var dock att jag blev blöt å kall. Lätt att trampa fel när jag blir det. 

Kort efter passet igår så var jag och lämnade blod. 31:a gången i ordningen och mitt Hb låg på fina 142. För några år sen hade jag en gång ett värde på 152. Gränsen för bloddoping för kvinnor går vid 157. Hade för övrigt en intressant diskussion på Twitter häromdagen vad gäller en viss polsk skidåkerska som leder en viss tour. Det var visst inte bara jag som fick Muhlegg-vibbar på denna skidåkerska...

Dagens asfaltspass som jag självklart sprang med Tine fick i alla fall en fin total på 31,85 km och ett snitt på 5:08 min/km. Första 23 km kändes ok och gick i farter runt 5:00-5:10 min/km och sen slutade Tine och jag prata med varandra, vi orkade helt enkelt inte "tjöta" mer. Då gick tempot ner till strax under fem-fart i några kilometrar, hahaha. Sen var de tre sista kilometrarna en kamp och tempot sackade mot 5:20 fart. 

Helt slut i benen och även en en viss stelhet har nu infunnit sig. Har inte sprungit så långt sen Lidingöloppet sista helgen i september...

Apropå något helt annat så beställde jag igår ett par nya tights:

Även om de är svarta i botten så är de ett bra komplement till min internationella outfit med Karolinertröjan. Man vet ju aldrig, det kanske blir kallt i New York i november ;-) 

Nu ska den "blodtömda" lägga sig i soffan för att kolla när andra utövar sport! 

Det som finns kvar...

Det handlar mycket om löften just nu. Nyårslöften om träning, mat och annat.

Jag ger mig själv ett löfte om att skala av och skala bort det som gör att jag inte kan vara mitt bästa jag.
Jag vill bl.a. skriva en så ärlig blogg jag kan. Visst kommer det fortfarande finnas en del krimskrams om vilken kjol som är snyggast till vilka skor och andra banala inlägg men kärnan vill jag ska vara ännu mera jag.

Man kan ju undra vad som finns kvar när man skalat av och skalat bort allt det där onödiga? Blir verkligen det bästa kvar? Ser man till julens chokladask så kanske det inte är så:

Fast en del kanske skulle säga att dessa bitar är de bästa, inte de "äckligaste" som blir över som ingen vill ha. 

Igår på mitt kortintervallpass som var bedrövligt jobbigt och där jag "presterade" de sämsta tiderna på just dessa intervaller på två år (!) så började jag tänka efter vad som finns kvar av mig som löpare när farten inte finns kvar. Uthålligheten? Glädjen? Motivationen? Eller? 

Idag klippte jag av resten av håret. Många är åsikterna om detta val jag gjort. Många kallar mig modig. Nu när jag tagit bort allt håret, vad finns kvar då? Satt mitt jag i håret? Skalade jag av för mycket? 

Då andra kanske går och tänker på mer konkreta löften som jag skrev om i början av mitt inlägg så tänker jag i lite andra banor. Visst finns det lopp att springa och hälsosammare saker att äta men det är inte det som kommer att vara mitt fokus enbart i år. För nu ska jag vara riktigt ärlig och berätta en läxa som jag lärt mig från förra året: Det som drev mig när det var som mörkast var det där loppet. Ni vet, det där loppet som blev inställt. Jag drevs så hårt av det och då menar jag inte träningsmässigt utan mentalt att jag nästan fick en kollaps när jag kom hem från New York. När vi var där var det lugnt utan det var sen när vi var hemma igen som jag sköljdes över av besvikelse och andra mörka tankar och känslor som inte bara hade med loppet att göra utan andra saker. Å inte blev det bättre att jag då skadade mig. Jag bestämde efter det att visst att det är bra att ha saker som driver en men det ska inte gå till den punkt att man tror att bara man klarar det där loppet så kommer allt annat lösa sig oxå. Det gör det inte. 

Så riktigt ärligt så var jag efter New York lite "lost" och jag blev rädd. Jag låtsades att allt var bra men det var det ju inte. Jag insåg då att jag tyvärr måste må sämre igen innan jag kan må bättre "på riktigt". Lite som min löpning nu, innan den kan bli bättre så måste den bli sämre. 

Så igår fick bli ett startvärde som jag kommer att ha som "rock-bottom" som jag kommer att använda som referens, både för min löpning och för mig som person för det var många tunga tankar som kom över mig under detta årets första och mycket tunga pass. 

Jag kan inte älta mer och jag kan inte heller förneka sanningen utan det jag måste göra nu är att fokusera på det som finns kvar och som jag kan jobba på, både vad gäller min löpning och mig som person. Att se livet och löpningen ur perspektivet att det som finns kvar är de godaste bitarna och inte "leftovers" som i chokladasken. Så får det bli, 2013. Och av 2013 finns det mycket kvar :-)