Break a leg!

Igår på mitt pass hände det som inte fick hända. Jag skadade mig. Eller jag vet inte om jag idag kan kalla mig skadad eller vad för idag är det mycket bättre. Jag fick i alla fall så ont igår under passet att jag fick bryta och be Tine ta över resten. Vad hände då? Ja, inte vet jag. Kanske att jag blev nedkyld (vi sprang genom vattenpölar som var typ 20 cm djupa. Gick inte att undvika.) och att detta gjorde att jag först fick kramp i vaden och sen någon form av låsning i fotleden (?!). Jag fick linka tillbaka till anläggningen och istället för att gråta så skrattade jag. Först stormen Sandy och så det här. Det verkar som jorden frambringar alla krafter den kan för att jag inte ska springa det där maratonet.

Men idag är jag bättre. Det känns fortfarande stelt i fotleden, nästan som om jag stukat den men det vet jag att jag inte gjorde. Knepigt. Vilar och låter resten av familjen packa. Det viktigaste som tex det här:

Och då vi blivit en dag försenade i vår utresa så hann de här skorna komma: 

Adidas Adizero Boston. Jag tar med dem men vet sen innan att jag inte gillat dem men kommer ha dem som alternativ till mina Adidas Adizero Adios. 

Imorse när jag slog på tv:n så kändes inget kul. Och av goda vänner som är i New York vet vi att det är helt öde och allt är stängt. På NYRR´s Facebook-sida så verkar det finnas två läger av de som kommenterar; de som tycker att loppet bör ställas in och de som tycker att nu kör vi! 

Jag känner att jag har ambivalenta känslor. Jag har längtat så länge efter detta min dröm men vill egentligen inte åka till en stad i förödelse. Och hur kul blir det för resten av familjen att befinna sig i denna min favoritstad och inte kunna göra det som DE har LÄNGTAT efter. Mycket känns fortfarande ganska så ovisst. Vi vet ju inte ens i detta läget om vi kommer att kunna ta oss till Manhattan imon kväll efter att vi landat lokal tid 22:00. 

Min vana trogen så gör jag nu allt för att skjuta på att packa. Jag tog mig t.o.m. en tupplur för en stund sen, hehehe. Den varade dock inte så länge då jag blev väckt av att Göteborgs-Posten ville göra en intervju. De ville prata med någon som skulle springa New York Marathon. Anar lite om vilka som kanske tipsat reportern om att jag var en kandidat på detta :-) 

Nä, nu gör vi det här och så får det bli som det blir, eller hur? Wish me luck, eller som man säger BREAK A LEG! ;-) 

Ombokade!

Ja, vår flight med Lufthansa imon blev inställd, surprise surprise!

Efter TJAT lyckades vi få platser på onsdag istället för fredag/lördag som de först ville ge oss.

Så nu laddar vi för 22 timmars resa; Göteborg-Frankfurt-Atlanta-Charlotte-New York. Sen hur det ser ut i New York efter att stormen dragit förbi, that's another story...

There's a storm on the horizon...

Utanför mitt köksfönster ser jag frosten och temperaturen står på -6 grader. Det är helt vindstilla och solen visar sig över Änggårdsbergen. 

På andra sidan Atlanten så förbereder sig USA på en storm, en "Frankenstorm". Precis som Frankenstein´s monster ihopsatt av olika delar för att bilda en perfektion, a perfect storm. 

Jag läser twitterflöde efter twitterflöde och börjar bli helt besatt. Väder kan man inte styra över och det är så mycket som är osäkert ännu. 

Förra året lärde mig min mentala coach Terje att man inte ska lägga energi inför tävlingar på saker man inte kan påverka. Jag försöker tänka i sådana banor men det är svårt. 

Igår försökte vi ringa till Lufthansa men efter en timme i telefonkö så gav vi upp. 

Egentligen oroar jag mig inte för loppet. Det kommer inte bli inställt. Däremot så oroar jag mig för vår resa, vår utresa. 

Igår pratade de om att kulmen skulle nå NYC på tisdag, idag läser jag att de säger måndag. 

Dricker upp mitt kaffe och bestämmer mig för att släppa det där som jag inte kan påverka en stund och istället fokusera på det jag KAN påverka. Min träning. Det får bli repris på passet från i onsdags när skorna satte käppar i hjulen. Idag får det bli "rätt" skor. Gör om, gör rätt. Och kanske samma vinteroutfit som jag hade igår när jag sprang i "bergen" med Tine: 

Ok, inte några terrängskor då förstås utan ett par orangea Adios med gula skosnören istället. 

Något som är 100% säkert är att jag nästa söndag kommer att "drabba" mitt första maraton och att stormarna som vinit runt MIG i år efter detta crescendo kommer att mojna och dö ut. För att befinna sig i stormens öga är inte något jag strävar efter 2013.  

Ett par skor och en väska

Ja det blir inte alltid som man tänkt sig. Värsta klyschan. Men mina nyinköpta mörkblåa Adidas Adizero Feather funkar inte. Igår skulle jag springa ca 17 km över broarna i planerad marafart och det gick bra i ca 7 km men sen så började det göra ont i tårna och framfoten. Ena stunden på höger och nästa på vänster. Till slut gjorde det så ont att det påverkade min fart. Ett tag ville jag stanna men hade ingen telefon eller pengar för att ta mig hem och att gå hem i bara t-shirt och kjol när det var 8 grader var inget alternativ. Således bet jag ihop. Sista tre kilometrarna gick i typ 5:30 fart till skillnad från början av passet som gick i 4:30 fart, det säger väl allt. 

Så jag lägger mina planer på att vara totalt matchad i New York åt sidan och kör på det som funkar. Mina orangea Adidas Adios. Nu upphottade med gula snören i all fall: 

Och det är inte vilka skonören som helt, det är ett par från ett par gamla Newton´s: 

Newton´s var de skor som hjälpte mig enormt i mitt steg i lindan av mina "löparkarriär" och de ligger mig fortfarande varmt om hjärtat även om de är lite för tunga för mina fötter numera. Deras MV2 (racer) är för tunn för längre pass men i vår kommer jag testa den ännu mer än jag kunnat göra nu pga all terränglöpning (det är en snabb asfaltssko). Så en del av mitt "gamla" jag kommer att sitta på mina fötter och ge mig tur när den "nya" jag springer maran i NYC. 

Jag var i alla fall riktigt sur igår men detta vändes till glädje när sonen gav mig en väska han gjort i syslöjden. 

Den var så fin så att jag nästan började gråta och jag vet att man blir partisk när det är ens egna barn och att man kanske även blir en smula patetisk som visar upp sina barns alster men jag gör det ändå! Så här kommer tre bilder på detta mästerverk som kommer följa med till New York: 

Här är ena sidan: 

Å här kan ni se fodret (vovvisar som sonen och jag älskar. Inte så roligt att älska hundar när man är pälsdjursallergiker):

Åsså andra sidan: 

Idag är det vadmassage och simning som gäller. Sen måste jag förbereda mig inför en TV-inspelning som jag tackat ja till imorgon. Jag, nervös? You bet! Detaljer om detta KANSKE avslöjas längre fram eller så hoppas jag att det går obemärkt förbi :-P 

Meet my new friends

Ja, det var ju det här med att dra ner på träningen inför New York. Igår kan man väl inte säga att det blev så med tre pass :-P 

Först ett pass på lunchen, 55 minuter F&S Flex (rörlighet), sen 30 minuter styrka hemma och avslutningsvis mitt intervallpass på F&S (inkl. transportjogg totalt 13,5 km). 

Styrkepasset bestod av 20 minuter TRX och sen 10 minuter med min nya kompis, den här: 

Ja, en 5 kg:s medicinboll som jag inhandlat. Det blev djupa knäböj där jag kastade upp bollen i luften, russian twist där jag "dunkade" bollen i golvet och avslutningsvis vanlig axelpress med bägge händerna där jag lyfte bollen över huvudet. Sista övningen BRÄNDE mest i magen och inte i axlarna, hahaha. 

På kvällen efter avslutat löppass så tog jag fram min nya kompis nummer två: 

Jepp, en gammal tuschpenna. Fast jag använde den inte till att rita/teckna utan det handlade faktiskt om ren tortyr istället. Sen jag börjat springa mer på asfalt så har ju mina vader "knorrat" och jag går på djup vadmassage en gång i veckan men tyvärr så räcker inte det och de senaste dagarna så har jag kört typ akupressur på de delar av vaden som är "argast". Det gör j-vligt ont men det funkar även om resten av familjen undrar vad det är jag håller på med. Dock är de ganska förstående och erbjuder faktiskt även de massage och annat då de vet att resan till New York inte kommer att bli så kul om "huvudpersonen" inte är 100% fit-for-fight (eller rättare sagt fit-for-run). Förra veckan när sonen var lätt förkyld så höll han sig på sin "kant" och sa flera gånger: "Mamma du får inte krama mig förrän jag är frisk för jag vill inte att du ska bli sjuk innan ditt maraton!" Då fick jag en tår i ögat...

Idag en vecka kvar till avresa, just saying...

True, Jonas

På gatan nedanför vårt hus så står detta lilla träd i underbart vacker höstskrud. När jag ser trädet på väg hem varje dag så blir jag så glad. Att uppskatta små detaljer i ens vardag tycker jag är viktigt. 

Å apropå vardag och livet så rekommenderar jag att ni läser Jonas Coltings inlägg från igår på hans blogg. Väldigt bra skrivet och jag tycker att Jonas är en "intressant" person to say the least :-) 

Igår sprang jag mitt sista långpass innan New York. Det var oxå årets blötaste och lerigaste pass. Som ytterligare sällskap hade Tine och jag den duktiga Karima. I år bara så har hon sprungit sex (6) maraton och ska även springa New York om två veckor precis som jag. Tine och jag fick ihop 26 km och Karima fick ihop 30 km då hon hade en transportsträcka hem oxå. 

Efteråt så fick jag spola av mina skor och ta fram rotborsten till tårna: 

Bra skor de där Inov-8 X-talon 190. Geggan går lixom inte in utan lägger sig mestadels utanpå så att det är lätt att skölja bort och om man glömmer det så går de lätt att borsta av när de torkat. Tråkigt dock att tyget inte är så slitstarkt. Jag har redan två hål och då köpte jag dem i somras...well, man kan inte få allt i en sko. Jakten efter den perfekta distanssko fortsätter i alla fall. En jakt som min väninna Lena och jag ständigt håller vid liv. 87 kommentarer tror jag att det var på senaste tråden om detta på Facebook, hahaha. 

Idag regnar det i alla fall inte än så jag kommer att ge mig ut på ett kort och snabbt skotestarpass om en stund. Sen ska jag sätta min glögg för det brukar jag alltid göra i början november men då är ju inte vi hemma. Första gången jag satte glögg var nog i början på 90-talet så nu har jag gjort det i nästan 20 (!) år och ni som läst ett tag vet att jag är en sucker för just jultraditioner. En god vän upplyste mig om att färsk grönkål nu finns på deras ICA och i fredags såg jag julmust på vår egen ICA. Jösses, är vi snart där redan??? Nåja, ska bara springa ett maratonlopp först så kan jag sen börja fokusera på mina julorgier...

Samlar ihop mig

Alltså nu får jag fanimig ta å skärpa till mig! Jag kan inte bara hålla på och "tjata" om New York hela tiden. Med så lång tid kvar så kommer jag hinna bli så nervös att jag kissar på mig när sätter mig på planet :-P Skärpning således! Samla ihop dig nu Eva! Försök fokusera på din träning just nu och fram tills att du åker men ÄVEN den som är efter! 

Igår så samlade jag ihop mig och var och simmade i Valhalla. Skulle träffa en god vän men jag lyckades missförstå hur och var vi skulle träffas och sen måste jag varit blind när jag letade. Sorry Martin - bättre lycka nästa gång! 

Det som dock gick bättre än mina försök att hitta Martin var min simning! Skippade trängseln i 50 metersbassängen och valde istället 25 metersbassängen. Om det är svårt att hålla koll på hur många längder man simmar i 50:an så kan ni ju bara föreställa er hur det går i 25:an. Fick kolla klockan istället. 45 minuter totalt och pauserna var bara när jag vände vid bassängkanterna. Fick in ett bra flyt (hehehe, Göteborgshumor) och det kändes avslappnat. Detta tack vare en fredag förra månaden när jag på Åbybadet träffade Simcoachen, aka Anna-Karin Lundin. Där och då sattes mina knapphändiga kunskaper i crawl på prov inte bara med A-K som iakttagare utan även en potentiell tävlingspartner på Öloppet nästa år. Tydligen fanns det hopp för mig och jag fick bra tips som jag tagit till mig och jag klarade "testet" att få bilda lag med en blond amason. Vilket lag vi kommer att bli! Mer om det längre fram! 

Så nu är jag anmäld till en kurs i Total Immersion i december hos just coach A-K då jag vill lära mig att simma så ekonomiskt som möjligt. Jag kommer inte kunna bli bäst på 50 meter crawl men så är ju det inte syftet heller utan långdistans. 

Försöker även nu samla ihop mina tankar om hur min träning fram tills dess att vi åker ska bli. Är ju lite sliten (helt enligt plan) och imorgon så kommer jag köra sista långpasset på 26 km i Änggårdsbergen. Sen kommer det att bli några morgonjoggar (idag var jag ute 04:25 på 15 km tex) och lite kortare pass där jag testar fart. Det får räcka så. Det finns lixom inte så mycket mer jag kan göra nu mer än att låta kroppen "do the work". 

Det ska sannerligen bli mycket intressant att se hur jag klarar en stadsmara efter att merparten av mina pass varit i terräng eller morgonpass. Inga långpass på asfalt och inte speciellt många fartpass. Det kanske blir ett vinnande koncept för mig? 

Till slut, kom ihåg att leta efter tecknen omkring er och som talar till er. Ni må kalla mig vidskeplig och löjlig men i fickan på min blåa kjol kommer de här "maskoterna" ligga: 

Vilken del av banan gillar du bäst?

Ja, det var frågan idag på ING NYC Marathon´s Facebook-sida och jag fastnade för den här kommentaren:

"The Queensboro Bridge is so dark and quiet...just the sound of feet hitting the ground....then as your approach that long descend down the hill coming onto first Ave...people 20 -30 deep cheering ...like you're some kind of Sports Star....just try not to straighten up and speed up..it's impossible...because you want to feel like you deserve it....."

Känner ni känslan? I do :-)

The Handbook

Sitter och läser the Handbook inför ING NYC Marathon och börjar nästan gråta...

Idag om två veckor åker vi till New York och jag kan inte fatta att det gått så fort. Det känns inte som så länge sen som jag loggade in på mitt user account och såg statusen ACCEPTED.

Således ber jag redan nu om ursäkt om att det kommer att bli en massa "tjat" och nedräkningar i bloggen nu det närmaste. Men för mig är detta så stort att jag inte riktigt kan ta in det.

Det som drivit mig vidare under detta ett av mina tuffaste år någonsin är det där loppet. Min dröm. Den som jag trodde skulle glida mig ur händerna när jag skadade min fot.

Alla mina fåfänga infall och ständiga inlägg om min matchade outfit är bara rökridåer som jag lagt ut för att flytta fokus från det faktum att jag aldrig varit så rädd. Jag har heller aldrig varit så lycklig inför något lopp innan heller och för mig kommer loppet få stå symbol för så många saker. Tron på att man kan om man vill och bara har lite jävlaranamma i sig (och inte räds morgonjoggar i arla stund) att seeda sig till ett av världens största maratonlopp. Tron på att jag som älskar springa i skogen kan klara ett maraton i staden som aldrig sover. Tron på att trots jobbiga utmaningar i livet, som man inte alltid väljer själv, kan se ljuset bara man vill och har en stark tro på att "good things happen to good people".

Så jag fortsätter att läsa the Handbook och inser att det där loppet är ganska stort, inte bara för mig... 

Snart, snart...

Det råder New York-yra i vårt hem. Sonen fick en modell av Empire State Building att bygga av en kollega till mig: 

Enda anledningen att kaffekoppen står framför är för att ni ska förstå hur stor den är :-P 

Igår efter att jag sprungit mitt långpass på 26 km i Änggårdsbergen så hann jag precis se starten till Göteborgs Maraton på vägen hem. Stack hem och duschade och sen begav jag mig ner till Marklandsgatan som är ca 1,5 km innan de vänder och även 1,5 km innan mål. Bra ställe och jag kom i bra tid även för att se de första som passerade mot mål i halvmaratonet som gick samtidigt. 

Att springa fram och tillbaka två gånger på en ganska platt men tråkig slinga är mentalt utmanande och jag tror nog aldrig att jag kommer att springa detta loppet då banan går på en av de asfaltsträckor som jag springer ofta, ofta ofta. Jag är glad att mitt första maraton inte är någon vändslinga öht. 

Jag hejade på Jogg-Krister & Samir på halvan som båda gjorde kanontider men som var lite besvikna att de ändå inte nådde sina måltider. 

Men främst hejade jag på min fina väninna Tine som sprang maran. De enda tankar som hela tiden gick runt i mitt huvud när jag sprang själv var just Tine och New York. 

Jag hejade även på bästa Johan som även han sprang maradistansen. 

Å apropå Jogg-Krister så var det först igår som jag förstod en kommentar som han fällde till mig för några år sen när jag frågade honom om han någon gång skulle kliva upp på maratondistansen: "När man stått vid 30/35 km vid ett maratonlopp som åskådare och ser hur folk ser ut så blir man inte så sugen på att utsätta sig för detta om man säger så!" Nu förstår jag precis. Å det det skrämmer mig. Idag är det bara tre veckor kvar till start och jag försöker att inte tänka på detta utan fokusera istället på andra "löjliga" detaljer så som vilka skor jag ska ha. Vad sägs om dessa: 

Adidas Adizero Feather med utbytta skosnören (original var orangea). Har dock inte testat dem än och med dagens hällregn så blir det nog ingen test idag heller för jag vill inte blöta ner/smutsa ner dem än. Ja, de är tunna men så klarar inte mina fötter längre tjocka och styva skor längre. Visst kommer jag att få ont i fötterna men det går över. Det vet jag nu efter både LL och Windsor HM, båda i Adidas Adios (ettan). "Smärtan" kan jämföras med hur det känns att ha stått/gått/dansat en hel kväll i ett par högklackade skor å det utsätter jag mig "gärna" för då det är snyggt och för att sån är jag. 

Avslutningsvis hatten av till alla som gick i mål på maran igår och speciellt hatten av till bästa Tine. Jag vet att du har ont i rumpan idag. Jag har ju sagt till dig att för att bli en bra långdistansare så måste man träna bålen OCH rumpan ;-) 

Edit: I hall hast glömde jag bort den enormt fina prestationen som Olov gjorde igår när han klarade sub3 på maran - hatten av för det Olov och tack för tungan vid sista passeringen ;-) 

Det fick bli muddar!

Efter att ha fastnat i ett par byxor häromdagen kanske det är bäst att jag från och med nu använder byxor med muddar, som de jag har på mig idag tex: 

Hehehehe, man måste ju få skoja lite om mina extremt intressanta vrister ;-) Jag skrev att jag hade smala kenyanska vrister men det är väl oxå enda likheten mellan mig och dessa superlöpare! Hur smala är ni om vristerna? Själv kommer jag runt med tummen och långfinger, dvs precis som jag kommer runt handleden och det säger väl allt om både mina handleder OCH vrister...

Igår fick jag vadmassage IGEN, eller ja tortyr menar jag. Mina vader har inte alls anpassat sig till asfaltslöpning och jag kommer ända fram tills vi åker till New York men även efter försöka jobba på att få dem så mjuka det går. 

Då kanske simning igår (2000 meter) hjälper till lite. Förutsatt att man inte sparkar för mycket med benen då så klart. Fick in ett bra flyt igår TROTS att det var mycket folk och jag tror att det totalt sett blev mer crawl än bröst. Ska efter New York försöka få till i alla fall två pass i veckan, nu hinner jag bara med ett. 

För att idag få ut så mycket som möjligt av dagen så körde jag imorse ett morgonpass på 15 km. Långsamt men ack så vackert att springa under stjärnklar himmel och månen så där fin som en stor skära. Och ja, det kändes som om jag var ute mitt i natten och det kanske det var för klockan var bara 04:30 när jag började :-P 

Så nu har jag hela min favoritdag "fri", eller ja jag jobbar ju men träningen är redan avklarad och jag kan då ägna mig åt mitt fredagsmys som as always innefattar en del "frosseri". Bra uppladdning inför morgondagens långpass i "bergen" på 26 km. Imon blir det dock ensamlöpning då bästa Tine ska springa Göteborgs halvamaraton. Jag ska försöka att sticka ut tidigt så att jag kan se henne gå i mål. 

Ha en fin fredag!

/Eva 

Tagen med byxorna nere...

Ja idag så fick sig några butiksexpediter sig ett skratt när de efter att ha hört mitt rop på hjälp från provrummet dragit undan draperiet och hittat mig där sittandes på golvet med ett par byxor neddragna till fötterna. Men låt oss ta det från början: Jag gick förbi en affär på väg hem från jobbet och såg ett par snygga svarta smala bomullschinos och bestämde mig för att prova dem. Sagt och gjort så äntrade jag butikens provrum och började prova. Visst att de svarta byxorna var smala och lite svåra att få över foten men ack så snyggt de satt på. Problemet kom när jag skulle ta av mig dem. De gick INTE att få över vristen! Jag satte mig på golvet och försökte en bra stund innan jag började ropa på hjälp. Då kom det två expediter och undrade vad som hänt. Båda två försökte och försökte och jag låg på golvet och ålade i olika positioner för att "hjälpa" dem. Försökte sträcka så gott jag kunde på vristen så att byxorna skulle komma över hälen och av men ICKE! Till slut fick jag kramp i ena vaden och då gav expediterna upp och hämtade en sax och klippte upp nedre fållen och jag blev befriad! Expediterna meddelade att de ALDRIG varit med om något liknande och att det inte alls berott på att jag har tjocka vrister för det har jag inte alls. Snarare så där smala vrister som kenyanska löpare har faktiskt. Byxorna måste helt enkelt vara "felkonstruerade". Som plåster på såren fick jag ett par vantar och ett par strumpor då de var helt övertygade om att jag var en "klädpolis" som brukar besöka olika butiker och sen skriva snällt/elakt om dem i sin blogg, hahaha. Jag förnekade detta å det bestämdaste men de verkade inte tro mig :-P 

Well, nog om hur jag lyckas hamna i konstiga situationer ALL THE TIME och tillbaks till det VIKTIGA! Vilka skor ska jag ha i NEW YORK!!! Här ser ni mina två val för tillfället (+ kanske mina orangea Adidas Adios även om de inte matchar): 

New Balance skon testade jag igår (det är den turkosa modell New Balance WRC1600B) och den kändes lätt och fin men är ju HELT FEL i färg. Den mörkblå Adidasen (Adidas Adizero Feather) har jag inte hunnit prova än men där funkar ju den mörkblåa färgen perfekt. Oavsett sko så har jag i alla fall fixat MATCHANDE skosnören: 

Ja, Staffan - DET var detaljen jag skulle fixa! Nu ska jag bara testspringa lite till så får vi se...i-landsproblem jag vet men jag vill ju inte skämma ut mig helt den 4/11!!!

Växtvärk efter Windsor HM...

Först av allt vill jag FÖRTYDLIGA; jag sprang på 1.31:24 å inte 1.31:26, hahaha - två MYCKET viktiga sekunder ;-) 

Så här såg jag i alla fall ut strax innan start och ni ser skylten för tiden som jag siktade på?  

Inte visste jag här att det skulle vara "a very ondulated course", hahaha. Hade jag vetat det så hade jag kanske inte gått ut i 4:00 fart!!! 

Nä det är bara en jobbig backe i början sa min väninna som bor i Windsor och som sprang banan för två år sen. Dagens understatement skulle jag vilja säga!!! Hade jag vetat att det skulle gå så mycket upp och ner hade jag inte tagit den där första rejäla backen i 4:08 fart. Och inte visste jag heller att det inte skulle finnas något mer än vatten i vätskekontrollerna. Visst jag brukar ändå inte dricka så mycket sportdryck i vanliga fall pga min mage men just på det här loppet så hade jag behövt det där extra "sockret" för att kanske inte känna som om jag höll på att dö i slutet :-P 

Jag ber även speciellt ursäkt för mina skor som inte matchar - sorry Staffan men de jag hade beställt från Wiggle hann inte komma fram i tid :-( Lovar att till New York representera Sverige lite snyggare ;-)  

Well, jag låg enligt plan för att klara sub90 vid 10 km (ca 42:20-42:30) men sen blev det så j-vla tungt. Jag menar det var nästan som Lidingöloppet fast på asfalt för bövelen! Kanske även det faktum att jag faktiskt helgen innan sprungit just Lidingöloppet gjorde sitt till segheten i benen men kanske, men bara kanske, var det även en faktor att jag satt uppe och drack lite vin till 24:00 kvällen innan :-P 

Jag måste säga att jag nu på de tre senaste loppen (Risveden, LL och Windsor HM) faktiskt tagit ut mig rejält. Det har varit rejält tungt men jag har hängt i och det gör mig stolt. Jag känner att jag nått nästa nivå där jag vågar pressa mig mer på tävling. Jag förstår nu ännu mer talesättet att det SKA göra ont att tävla. 

När det var ca 4 km kvar å jag fick till loppets långsammaste kilometer i den längsta uppförsbacken (4:46) så bestämde jag mig för att ta i för kung-å-fosterland när jag hörde någon ropa: "Go Sweden!" Så sista två kilometrarna gick på 4:05 och 4:02!!! Herrejesses hur orkade jag?!

Grymt nöjd var jag i alla fall när jag gick i mål trots att jag missat sub90. Jag vet nu att det finns i kroppen. Hade inte kunnat pressa mig mer och mina ben har så in i h-vete ont efter en halvmara på asfalt. Så långt och hårt har jag inte sprungit på asfalt sen Göteborgsvarvet i maj! En helt annan träningsvärk än innan som sitter djupt, djupt och nästan känns som växtvärk. Jag vågar inte ens tänka på hur det kommer att kännas i benen efter en hel maraton på asfalt/betong!!!

Foten höll även om  det så klart kändes i framfötterna att jag sprang 21,1 km i tunna skor på asfalt (Adidas Adios 1) och jag vet inte hur jag ska tänka alls inför skovalet inför New York mer än att de ska matcha då, dvs snygghet framför funktion, hehehe. 

Det var i alla fall underbart att få komma bort några dagar och på flygplatsen igår så lyckades C och jag skramla ihop alla våra mynt så att vi kunde få varsitt glas av den dyraste champagnen (Perrier Jouet):

Å visst har jag förutom loppet även shoppat lite. Tex de här skorna: 

Och ja, även ett par löparskor men jag ska vänta lite innan jag visar de här på bloggen. Måste testa dem lite först och justera en liten detalj...

Ikväll håller jag i en löpargrupp och då blir det att hålla masken om "växtvärken"...

Windsor Half Marathon - internationell debut

Bara kort rapport idag:
Tid 1.31:26
Placering 8:a bland damerna
Grymt kuperad bana (det var jag INTE beredd på! Tänk er LL på asfalt!!!)
BARA vatten i vätskekontrollerna!

I am blessed

Tacksamhet. Ödmjukhet. Kärlek. Vänskap. Detta är ord som fyller mitt hjärta. Att få ha allt detta i mitt liv gör att jag får ett leende på läpparna samtidigt som jag får tårar i ögonen. I am blessed. 

Att kämpa sig igenom den segaste morgonjoggen i typ världshistorien som började 04:26 är inte ett straff, det är ett val. Ett val jag gör då jag ska få uppfylla en av mina högsta drömmar som löpare; att få springa ING NYC Marathon. Då kan man inte fisa runt på en 5 km jogg utan det får bli en 15 km:are i arla morgonstund där de enda jag möter på min väg är haren (på samma ställe som sist), en räv, två cyklister men faktiskt även en löpare. I am blessed. 

Efter dusch och frukost sätter jag mig på cykeln och har det där leendet på läpparna som jag har varje fredag. Fredag är min favoritdag. Idag ska jag dessutom få åka på weekend till London med en av mina allra bästa vänner. Hon som vet allt om mig och som jag delat många tårar och skratt med. Hon som jag aldrig skulle byta bort mot någon annan och som jag skulle kunna gå genom eld för. Ens familj kan man inte välja men sina vänner kan man välja. I am blessed. 

Jag stannar cykeln vid Linnéplatsen och tar ett kort på solen som försöker ta sig fram genom molnen: 

Trots alla vägarbeten, kommande vägtullar, Västlänk och kommunalpolitiska skandaler så älskar jag min hemstad så. Jag inser att jag aldrig kommer att kunna flytta härifrån för staden är så djupt rotad i mig. I am blessed. 

Jag stannar upp, jag reflekterar, jag ler. Det är exakt 30 dagar kvar tills jag står där på startlinjen. Jag vet med all säkerhet att jag kommer att gråta både vid start och målgång. Så är det att vara jag, Eva, känslomänniskan. I am blessed. 

Märkta skor...

I somras hade jag ett skavsår på en tå efter WetRockRace då jag sprungit utan strumpor i mina Merrel Pace Glove och det hamnade en del "skit" i skorna som skavde. Några dagar efter loppet sprang jag ett lite längre pass i ett par Nike Free 4.0 och efter passet så såg jag att blodet spridit sig till tyget i skon. Glömde tvätta/spola skon och när jag så idag tog fram skorna igen så såg de ut så här: 

Märkte faktiskt inget förrän en kollega på jobbet frågade mig om jag blödde på högerfoten. Kan ju bero på att jag var lite trött när jag tog på mig skorna. Sprang 15,3 km morgonjogg imorse som startade 04:40...då blir man inte så uppmärksam på hur skorna ser ut om man säger så...

Imon torsdag blir det simning på morgonen. På eftermiddagen blir det tortyr = vadmassage och på fredag morgon åter 15 km morgonjogg. Sen åker jag till London på eftermiddagen. På lördag blir det inte någon träning om man nu inte klassificerar att shoppa som träning, hehehe. På söndag står jag på startlinjen på mitt första internationella lopp; Windsor Half Marathon. Låter det som en bra avslutning på veckan? 

On the rising

Ja 2012 började ju bra med 366,1 km i januari och trots min skada lyckades jag peta ihop 322,3 km i april. Sedan har mina distanser gått ned för att nå en all-time-low i juli då jag bara sprang varannan dag pga foten. Men ser man till september som precis avslutas så lyckades jag nästan få in en 300 km månad (290,4): 

Förra året hade jag med all säkerhet begett mig ut för snygga till siffrorna den 30:e men i år har sifferfascisten i mig fått stå tillbaka. 

Igår på oktobers första dag så tränade jag ett F&S Flexpass på lunchen och det var skönt för min stela kropp eller ja, hela kroppen är inte stel utan mest sätet - helt naturligt efter 30 km LL i lördags. Sen var det mitt intervallpass på F&S och då regnet öste ner och blåsten ven runt öronen så var det inte så många som dök upp men de som dök upp kämpade på bra, även jag. Intervalldelen blev fem (5) varv runt dammen i Slottsskogen. Ett varv är ca 850 meter så inte riktigt tusingar men närapå. Kände att mina ben var tunga och hade faktiskt viss spykänsla på första som dock gav med sig på den andra. Nio (9) kilometer hörde jag från någon som hade en GPS som totalsträcka på passet. Själv hade jag tagit på mig min gamla Polar och den visar ju bara tid...

Idag kommer det inte bli någon löpning för jag vill låta kroppen återhämta sig lite till. Det ÄR slitigt att springa 30 km i terräng OAVSETT nivå och jag har en halvmara att springa på söndag. Har inte riktigt bestämt mitt upplägg för den ännu utan det får ge sig då. Jag ska i alla fall testa min Sverige-outfit, hehehe. 

Oktober kommer annars att bli en månad med mycket distans även om denna första veckan blir lite av en åh-vecka. Jag hoppas kunna komma upp i 300 km och på oktobers nästsista dag sitter jag på planet till New York. Det känns fortfarande overkligt och jag trodde aldrig att tiden skulle gå så fort som den gjort. Min måltid kommer jag hålla för mig själv ett tag till. Vet faktiskt inte ens om jag kommer att "avslöja" den för mer än kanske mer än en eller två personer... 

Bilder LL 2012

Ja, det är dyrt med bilder från Marathonfoto men jag köpte två ändå :-P 

Den översta är från någonstans i skogspartiet runt 15 km och den nedre är från upploppet när jag försöker uppbringa all kraft jag kan för att komma om Magnus, hehe. 

Idag fortfarande ont i rumpan, resten av kroppen ok :-)