måndag 29 december 2014

Islöpning och backteknik

God fortsättning!
Hoppas ni haft en fin jul. 
Nu finns två inlägg att läsa på Winter Runs hemsida; det ena om backteknik (även en film) och sen lite om när vi sprang inne på Liseberg. För att läsa, klicka HÄR

Tillsammans med min teampartner i swimrun Maria så var vi å simmade på Åby simhall dagen innan julafton och blev fotade av vår gemensamma väninna Karin B. Resultatet blev bl.a. dessa bilder: 



Tightsen kommer från Powerwoman

Hoppas ni får en bra avslutning på året! 

/Eva 


måndag 22 december 2014

Tack 2014

2014 går mot sitt slut och som de flesta vet skriver jag väldigt sällan årskrönikor. 
Visst är det bra att blicka bakåt och komma ihåg men ibland ännu viktigare att vända blicken framåt. 
Jag vill tacka alla som jag tränat med, tränat för och som tränat för mig och så klart även tack till er som läser. Inläggen är inte lika frekventa längre och visst att man tappar läsare på det men samtidigt har aldrig syftet för mig varit att bli läst av många. 

2015 kommer bli bra även om jag fortfarande brottas med min astma och med all säkerhet kommer fortsätta att göra i framtiden. Vi får alla olika förutsättningar i livet och visst kan det kännas orättvist men jag vill tro på att dessa motstånd jag möter och som följer mig i livet formar den jag är. Jag hade med all sannolikhet varit någon annan idag om jag fått glida på en räkmacka i livet. 

Så jag gör som sonen på bilden nedan (flera år gammal bild men för alltid en favorit). Jag ställer mig helt still och tittar ut över havet. Känner ödmjukhet och tacksamhet till min familj, mina underbara vänner och allt som utmanar mig i livet på så många plan. Jag känner vinden och kylan mot min kind. Men nu vänder det. Nu blir dagarna längre igen. Snart står jag där med värmen och solskenet mot min kind istället. 


lördag 13 december 2014

Icebug - Winterrun: Test av skor och banan

Fr.o.m nästa vecka kommer Icebug att finnas i glasburen (Pop up store) på Avenyn. 
Där kan man testa skor, springa inne på Liseberg, springa reflexbana m.m. 
Så in och gilla på Facebook så att du får all info om detta, sök på "I Love Winter Run" för att hitta sidan. 

Jag själv kommer att vara där på måndag 15/12 17:30 och onsdag 17/12 11:45 - komsi, komsi! 

    
    Foto Jonatan Fernström 

torsdag 11 december 2014

#löparsnack - nu är första avsnittet här!

Nu är det här - första avsnittet!

Gå in och lyssna HÄR!

 

söndag 7 december 2014

Power Woman

Via Twitter kom jag för några år sen i kontakt med en tjej som heter Anna Wretling. En väldigt färgstark personlighet med starka åsikter. Snygg, driven och med mycket humor gjorde att jag tidigt kände att dettta är en person jag vill följa.

Anna driver flera företag, tränar för Ironman, jagar (med röda naglar på avtryckaren, hehe) och går sin egen väg. Hon älskar utmaningar och jag tycker att hennes driv, ärlighet och lekfullhet gör henne till en mycket intressant och inspirerande person. 

Sen ett tag har jag vetat att hon håller på att designa en kollektion med sportkläder för kvinnor. På hennes Instagram har man kunnat se delar av detta det senaste och så i fredags så lanserades henne site. Power Woman. Väldigt passande namn. Anna är verkligen en power woman. 



Inte bara snygg design på kläderna utan även sidan. Jag beställde direkt två zebratights till Maria och mig: 


Tydligen är det mer på gång. Ska bli väldigt kul att se mera och att det kommer gå bra är jag helt övertygad om med Anna vid rodret. 




onsdag 3 december 2014

Löparsnack - en podcast om löpning

I måndags var jag en kort sejour i Stockholm för att bl.a. medverka i inspelningen av pilotavsnittet av en ny podcast om löpning som kommer ha premiär inom kort. Podcasten kommer kort och gott heta LÖPARSNACK.
 
Tillsammans med två andra eminenta och duktiga löpare och tillika bloggare, nämligen Ann-Sofie Forsmark och Staffan Dahlgren så möttes vi upp på Iris Media på Sveavägen där podcastens initiativtagare/ledare/moderator journalisten Agnete Dannenberg välkomnade oss.
 
                  
                                                                     Skärmdump från Instagram
 
Vi pratade i ungefär en timme om vinterlöpning, löpning under/efter graviditet, tävlingar och lite annat. Minns inte ens hälften av vad jag sa, hahaha. Läs gärna Staffans blogginlägg, han minns bättre.
 
Dagen efter så gjordes det ytterligare en intressant inspelning med Niklas Holmström, Kristina Paltén och Anders Nordström.
 
För att inte missa premiären och när avsnitten läggs ut så följ Löparsnack på Facebook/Twitter/Instagram! #löparsnack 
 
Tjing!  

fredag 28 november 2014

Winterrun

Genom ett samarbete med Friskis&Svettis och Icebug ska jag blogga om tips och lite annat inför Winterrun som går av stapeln i Göteborg och Stockholm i januari.

Förra veckan fotades jag inne på Liseberg i Crafts vinterkollektion Brilliance och såklart ett par Icebugs på fötterna, närmare bestämt ett par Icebug Anima BUGrip. 

    Foto Jonatan Fernström 

Vill du läsa bloggen så hittar du den HÄR

Hoppas vi ses på loppet! 

/Eva 

onsdag 12 november 2014

Fokus och förlåtelse

När man simmar Total Immerson (TI) frisim så har man alltid ett fokus. Allt har en mening. Genom att alltid ha det kan man hela tiden fortsätta på sin resa på att bli bättre eller som det heter på TI-språk KAIZEN; japanska för "continuous improvement" (översatt till svenska kontinuerligt förbättrande). Det kommer alltid finnas nåt att jobba på, man blir inte klar, det är en resa. Det gillar jag.

Jag har inte problem med att veta vilket fokus jag ska välja, jag vet vad jag måste jobba på men jag märker att jag tappar tråden och fladdrar iväg. Jag kämpar på varje simpass. Det är inte lätt. Jag minns inte sist när jag hade så svårt att bibehålla fokus och koncentration. Men jag vet att man inte kan ligga på topp jämt. Jag vet att detta är del av min resa. Och det är i motgångar man ibland lär sig mest om sig själv. Så jag fortsätter. 

För mig själv som person har jag det sista i alla fall haft ett fokus som jag känner att jag blivit bättre på. Att våga be om förlåtelse, be om ursäkt. Det kan ibland vara jättesvårt. Speciellt när man som jag är uppvuxen i en familj där man har väldigt svårt för det. Men på min resa genom livet har jag insett vikten av att lära sig att be om förlåtelse OCH att förlåta. Det blir nycklar till att må bra. 

Ni kanske undrar om 2015? Jag kan bekräfta att det blir fokus på swimrun även då. För 2016 har jag helt andra planer. Ett nytt och helt annat fokus. 


Höstbild; ett gulnat löv på trottoaren. 

torsdag 30 oktober 2014

Återblick

På torsdagar brukar man på Twitter och Instagram lägga upp bilder/text om nåt som hänt för ett tag sen. Throwback Thursday eller bara TBT är hashtaggen.  

På söndag är det New York Marathon och det känns konstigt att vi i år inte åker. Så mycket minnen från båda åren innan. Det är fortfarande väldigt laddat och känslosamt för mig och jag vet att jag hela söndagen kommer tänka på dem jag känner som är där och springer. De kommer vara med om något de kommer minnas resten av livet. 

Så mycket minnen även från i år, 2014. Tuffa saker jag gjort både mentalt och fysiskt. Antingen själv eller med andra. Jag minns juli och augusti. Så mycket träning, så mycket press och stress. Men hur detta kunde vändas och blev till nåt riktigt bra. 

Det jag minns nästan allra starkast är min bergstur upptill nunneklostret på Samos. Där var jag med mig själv och hittade lugnet. Där kunde jag sätta mig en stund och finna harmoni. Bara vara och ta in. 

                       

Jag har nu under hösten försökt i en pressad tillvaro låta det vara lite så. Bara vara och ta in. Min träningsbok är inte lika full längre och jag har lagt bort klockan. Försöker hitta harmoni. 

Jag vet vad jag vill 2015 men främst vet jag vad jag vill 2016. Mot nya utmaningar men även harmoni. 

/Eva 

måndag 6 oktober 2014

Jaha, vad händer här då?

Har börjat på flera inlägg men inga har känts rätt eller relevanta varför jag raderat dem.

Ärligt så har jag väl lite "kramp" för tillfället. Skrivkramp, träningskramp, sovkramp ja kramp på lite olika plan. Så jag har bestämt mig för att låta krampen klinga av och låta det ta den tid det tar för den att släppa. 

Jag känner ingen tomhet efter att tävlingssäsongen är slut mer en trötthet. Och nej, det handlar inte bara om att jag tränat mycket utan det är annat som faktiskt spelar in mer. Jag känner mig ansträngd och efter 2012 års pärs vet jag att det är ingen mening då att bara rusa vidare. Så jag bidar min tid. Tränar extremt lite och trivs med att min träningsdagbok är stängd. Ibland är det peppande med glada hejarop men ibland vill man inte förklara utan bara vara ifred. 

I mina tankar finns ändå ideer om 2015 men det är faktiskt inte så mycket som är spikat. Förutom årets första lopp, Sandsjöbacka Trail 44k i januari. Ni vet det där loppet som var så tufft för mig i år då det var så kallt och min astma strulade. Nu är jag anmäld men då jag inte vet nåt om hur vädret blir den dagen så kanske jag inte ens kommer till start, vi får se. 

Så jag springer lite i min skog, håller lite pass och jobbar på mina wide tracks. När jag är redo kommer jag veta och känna det. Jag återkommer då. 

/Eva 


Fokus - snart där igen.                                                                      Foto Bjarne Koning 

tisdag 16 september 2014

Risveden Terräng 2014

2011 sprang jag Risveden Terräng för första gången. Det var oxå premiäråret och helt otippat och förvånande vann jag. Vill du läsa mina race reports från tidigare år så klicka nedan på respektive år: 


Så var det då dags för årets lopp. Med halvsliten kropp efter ÖtillÖ och en fot som inte var helt ok så var ju inte förutsättningarna de bästa. Bestämde mig ändå för att springa och i Team Icebug Girl Power (därav att ni inte ser mitt klubblinne på korten nedan). 

Åkte dit med min väninna Tine och ingen av oss var särskilt laddade. Alltid kul att träffa löparkompisar innan och efter och "tjöta" och måste nog säga att detta var årets största behållning. 

Starten gick och jag försökte trycka på. Låg i 4:20 fart och försökte hänga i men det gick inte. Kombinationen av att smärtan från min tidigare fotledsstukning och en kropp som inte var på topp gjorde att jag efter ca 7 kilometer "gav upp" och började jogga. Släppte förbi jag vet inte hur många i skogen och funderade ett tag på att stanna helt och vänta in Tine som jag var helt säker skulle komma ikapp vilken sekund som helst. 

Låg och "lusjoggade" med enda inställningen att ta mig i mål för att nästa år premieras med veteranmedalj för att jag deltagit i alla lopp. 

Vid 12 km (?) kommer Anders M ikapp mig. Ultrakillen som Maria och jag sprang med på Soteledens Terräng Marathon. Eller ja, det var faktiskt Maria som sprang mest med honom. Strax innan starten på dagens lopp hade jag träffat hans sambo Disa och deras nyfödda dotter Lif. Anders träffade jag nu först här i skogen. 

Vi började snick-snacka lite och det visade sig att Anders även han var lite ledbruten och skadedrabbad men att han precis som jag var ute efter den där veteranmedaljen. Så som två skadeskjutna kråkor slog vi följe och bestämde oss för att dra upp farten lite istället för att fortsätta lusjogga och komma i mål på tre timmar. Med sällskap lyckades jag delvis tänka bort smärtan i foten ganska bra men sen när vi kom ut på gruset och sen biten på asfalt så var det inte kul alls. Lyckades ändå hålla ihop det och hålla sub5 fart ända in i mål (trots en liten promenad i sista backen) och faktiskt även uppbringa någon form av låtsasspurt för att hålla ens löparrykte uppe något så när. 

Bildtack till Nina M för dessa bilder där Anders och jag skrattande försöker oss på en spurt: 



Var inte ens trött när jag gick i mål utan det var mest foten som knorrade. 

Väntade in Tine som kom in strax efter och sen fick jag gå upp som hastigast "på scen" och bli intervjuad. Jag är väl ett unikum som sprungit alla lopp i kjol. Min bästa kommentar var att jag var glad att jag slapp att springa i våtdräkt som jag ju annars ägnat ganska mycket tid åt det sista...

Sen bytte Tine och jag om till våra väldigt passande after-run t-shirts. Shit happens och No nonsense. Hahahaha. 


Killen som tog kortet tyckte att jag skulle vänta några timmar innan jag ställde upp i nästa lopp. Låta foten vila lite.

Inget direkt uppåtgående trend på detta loppet kan man ju lugnt säga. Årets tid och placering lämnar vi därhän.

Några kanske undrar varför jag sprang överhuvudtaget? Sliten och med en dålig fot. Är det verkligen så viktigt att bibehålla en obruten svit? Några kanske även ifrågasätter att jag sprang 6 timmar på en stukad fot på ÖtillÖ. Några kanske tycker att detta är ett tecken på styrka/pannben medan andra tycker att det är på gränsen till idioti. Well, jag bestämmer över min egen kropp och fattar mina egna beslut. Och ett beslut som jag tagit nu är att det inte blir något Lidingölopp i år heller. Jag har nu överlåtit min plats till en annan tjej som verkar enormt taggad att få springa (lycka till Ylva!). 

Nu blir det paus ett tag här på bloggen. När jag återkommer så hoppas jag kunna presentera mina mål och tankar inför 2015. Hoppas på starka fötter och nya utmaningar. Tjing!

/Eva F 






måndag 8 september 2014

Tid till eftertanke



En bild kan säga mer än tusen ord och jag tror inte att det behövs några vidare kommentarer på vår målbild. 

Det känns fortfarande overkligt. Som om det inte hänt. Men för en vecka sen var vi i just detta ögonblick när jag skriver detta inlägg ute och kämpade. 

Man pratar om att man fylls av tomhet efter ett lopp som man tränat länge inför men jag kan inte än säga att denna tomhet nått mig än. Mer en känsla av att vi verkligen gjorde det och en form av väldigt speciell lycka. 

För det var en enorm prestation vi gjorde och just prestationer och hur de presenteras i media kom i fokus när jag skrev till Göteborgs-Posten efter att ha sett ett kort på Instagram som Jörgen lagt upp. Sur och arg blev jag. Besviken att de som haft så fin mediabevakningÖloppet nu bara köpte en notis rätt av från TT. När det var så många fina västsvenska prestationer att lyfta fram i detta "Stockholmslopp" och faktiskt VM i swimrun och då menar jag inte vår prestation. 

Det blev i alla fall ett väldans hallå efter att jogg.se publicerat denna artikel där jag intervjuats och sen var tugget igång på sociala medier. Göteborgs-Posten fick jag en ursäkt av via mail, TT fick till slut krypa till korset efter anstormning på Twitter och sen bad även arrangören om ursäkt via Team Snabbare. Läs gärna detta blogginlägg som belyser det som hände. 

En del undrade hur jag orkar bry mig och att samma sak kommer hända igen. Well, den dagen jag slutar bry mig då har det gått långt. Jag tror på att påpeka saker om det så behövs göras om och om igen. Vi har en lång väg att gå och då menar jag inte bara mellan "könen" utan även mellan olika sporter.

Denna lilla "mediastorm" gjorde i alla fall att jag inte hann smälta min egen prestation och landa i den. Det är först nu nästan en vecka efter när jag tittar på kort som ramlar in som jag kan ta till mig det vi gjorde. Det är ögonblick som flashar förbi som jag aldrig kommer glömma. Saker som Maria och jag sa till varandra som för alltid kommer att etsa sig fast. Vyer som kändes helt overkliga men som fick mitt hjärta att älska mitt älskade hemland ännu mer. 

När jag sitter och skriver så tåras mina ögon. Det blir väldigt känslosamt. Jag fick det berättat av flera innan loppet att resan man gör i laget och med sig själv är större än själva tävlingen. Nu fattar jag. 

Titta gärna på filmen om loppet nedan för att förstå och se det vackra och jobbiga vi och alla andra deltagare var med om. Men titta sen igen på bilden ovan för att få ett ännu större sammanhang och kanske ta in lite av vad jag skrivit om... 


tisdag 2 september 2014

Race report ÖtillÖ 2014 - Team ICA Supermarket Majorna

Resan började redan hösten 2013 då vi ansökte om plats via våra meriter. På min födelsedag den 20 januari i år så fick vi då reda på att vi kommit med. Jag tror inte att vi då fattade vad det var vi gett oss in på. 

Många träningstimmar och lopp har passerat sen den 20 januari och helt plötsligt var det bara några veckor kvar. Då hade jag tappat min motivation någonstans på vägen och allt kändes fel och det mesta gick emot mig. Back to basics. Tre pass i skogen fick mig på banan igen och jag kände att det vände 10 dagar innan loppet. I grevens tid kan man säga. 

Så lördagen den 30/8 påbörjade vi upploppet till loppet när tog tåget upp till Stockholm vid lunch. Av min fina väninna Lovisa fick vi låna ett ställe för övernattning till söndagen. 
Lördagkvällen använde vi till att äta pizza: 



Och sen att mecka med våra våtdräkter. 

På söndagen tog vi oss ned mot Nybroviken för att ta den chartrade färjan ut till Sandhamn men som de kusinerna från landet vi är, eller ja tanter från Götelaborg så stod vi och väntade vid fel ställe. Inte en gång utan två gånger. Först nedanför Dramaten, sen vid Strand Hotell innan vi fattade (och läst nyhetsbrevet lite nogrannare) att det var vid GRAND Hotell båten skulle gå. Med andan i halsen höll det jag skojat om tidigare på dagen att hända (att vi skulle missa båten och behöva ta en taxibåt ut för 5000 kr). Vi sprang med våra lila matchande dubbla väskor med andan i halsen och svetten rinnande ner i behån och hann precis få plats på den lilla båten (den stora var full). 

Efter ca 2,5 timme och trevlig samvaro med andra deltagare (tack Elin & Jaana att ni stod ut med vårt tjatter) så var vi framme i Sandhamn. Där fick vi race gear, kollat mandatory equipment och fått tilldelat vårt hotellrum. Alla damlag bodde på Hotell Sands inte Seglarhotellet. Mycket fint och trevligt var det! 
Sorry om jag blandar svenska och engelska men då nästan all info och annat under dessa dagar varit på engelska så får man lite Dolph Lundgren syndrom :-P 

Vi inkvarterade oss och sen strax innan vi skulle iväg på Race meeting så knackade det på dörren och Gococo-systrarna Linnea och Annie ville att vi skulle vara med på en kort filmsekvens om deras strumpor som vi blivit sponsrade med. Såklart att man ställer upp! Maria fick den enkla uppgiften att bli fotad när hon tar på sig strumporna och jag fick äran att bli intervjuad på ENGELSKA. Jösses. Kommer inte ihåg vad jag sa.



Med andan i halsen fick vi springa bort med andan i halsen igen och stapplade in nästan som sista lag på mötet. Har sen fått berättat att då några inte sett oss varken på färjan och sen tittat efter oss på mötet och inte sett oss blivit oroliga att vi "bangat". Well, så var inte fallet och skulle heller inte bli fallet trots grus i maskineriet under loppet (kommer till det). 

Race meeting på engelska och vi började förstå hur långt loppet är (att vi inte fattat detta innan är ju kanske konstigt, trots att vi "pluggat" kartan). 

För hela banan - klicka här - http://www.otillo.se/course/





Sen väntan på att få äta (vi fick äta i omgångar alla lagen) och då träffade vi förra årets damvinnare mor & dotter; Charlotta & Bibben. Jättetrevliga och Bibben följde med oss när vi skulle reka stranden för första simmet:


Sen mat och lite mingel och därefter direkt mot hotellrummet. Lite final adjustments to the equipment och sen sömn. Eller ja, så mycket det går att sova när man ska tävla i VM. 

03:40 ringde klockan och 04:10 stod vi med alla andra och väntade på att frukosten skulle öppna. Sen snabbt tillbaka för att packa och ta på sig race gear. Helt plötsligt var klockan 05:25 och vi fick återigen springa för att hämta vår GPS (som vi lade i ryggslutet under min våtdräkt) och lämna våra väskor. I hasten lade vi våra båda handväskor i en soppåse och knöt utan att märka med lagnamn. Återkommer om vad som hände med den påsen lite senare. 

Bort till starten och knappt att vi hann samla oss innan vi hörde att starten skulle gå 05:55. Allt beror på när färjan som trafikerar där är förbi och lotsen gett ok. 

Pang och starten var iväg! Starten som vi båda sett på många YouTube-klipp. Det var helt overkligt. Och dryga kilometern senare dagens första och längsta sim. Det som vi oxå sett filmat från luften i olika klipp. Inte ens när jag skriver om det nu känns det som om det är sant att vi var med. 

Det iskalla vattnet mot ansiktet men med turen att det var ganska lugn sjö och faktiskt även lite medvind gjorde att 1700m's sim kändes som om det var över på 10 min. Starka Maria låg framför och jag bakom på lina. Visst att jag blev ganska kall av att vara passiv men det är så vi tränat i år. Efter förra årets pärs på 10islandrace så kan jag förstå att Maria vill veta var jag är och då hon tränat bra med simning i sommar (mer än jag) så blev det det bästa alternativet. 

Sen följde löpning och kortare sim över Vindalsö, Skarp-Runmarö, Rönnkläppen och Runmarö. Vi testade några sim utan lina men vi kom ifrån varandra och valde sen lina på nästan alla sim på resten av loppet förutom de kortare i slutet. 

När vi kom till Runmarö "cabbade" vi ned. Dvs öppnade våtdräkten och rullade ned armarna. 
Vid mitten av Runmarö låg Red Bull Sprint Prize och den nådde vi 08:12. Closing för denna station var 09:00 och vi var glada att vi hade 48 min "tillgodo". Vårt drömmål var 12h och det var i den farten vi startade loppet och hade hålltider memorerat. 

Då vi höll ok fart så kunde vi njuta och ta in så här i början av loppet. Och att starta dagen med att se solen gå upp denna enormt vackra dag i skärgården är något som jag ALDRIG kommer glömma. Att springa längs vattnet, i kohagar och den svenskaste av natur "takes your breath away" och höra sommaren spela sin sista melodi den första dagen i september är nåt jag alltid kommer ta med mig. 

Efter Runmarö följde Storön, Risselö, Munkö och Käckskär innan vi nådde Nämdö.

På mitten av Nämdö höll vi på att springa fel och missa energistationen vid Nämdö Kök & Bar. Det stod en pil åt vänster men vi såg teams som sprang höger. Man skulle vänster ned till energistationen och sen tillbaka igen... Closing här 12:00 och vi var där 10:36 - 1:24 "tillgodo". 

Sen vidare på resten av det långa löpet på Nämdö och det var i slutet av detta och strax innan energistationen i trädgården hos en dam (som hade som krav att få ha energistation i sin trädgård för att låta banan gå genom hennes ägor) som jag stukade foten rejält. Vi hörde hur ett lag kom snabbt bakifrån och jag sa till Maria att vi på den smala stigen skulle stanna och släppa förbi dem. Ett kort stopp och steg i sidled och sen ett steg i sidled tillbaka ut i ett något geggigt spår gjorde att min vänsterfot vek sig inåt. J-vlar vad ont det gjorde. Stapplade vidare som en skadeskjuten kråka och fortsatte. Man bryter inte! 

Att ha relativt hårda kompressionsstrumpor och det kalla vattnet gjorde att jag kunde fortsätta. Två Alvedon som Maria hade i sin midjeväska hjälpte ju oxå. I alla fall en stund. 5:26 ser jag nu att vi passerade den underbara damens trädgård. Vår måltid blev 11:40. Räkna ut själva hur länge jag sprang på foten...

Efter Mörtö kommer Mörtö Klobb och därifrån ska man simma till Kvinnoholmen. Banans kanske mest utsatta sim och kallas även för "Grissimmet". Dels pga att det är känsligt för väder och vind men även att det är långt (1400 m) och när man hållit på ganska länge...
Men det blåste inte så mycket även om det var lite gropig sjö och vi kom över relativt smärtfritt även om vi blev ganska kalla (och jag steg upp ur vattnet och pga kallvatten i örat såg ut som ett fyllo när jag stapplade fram på klipporna). 

Vidare på Mörtö-Bunsön och cut-off:en på 14:30 - här var vi 12:32, dvs nästan 2h "tillgodo". 

Någon kanske undrar över dessa cut-off tider? De behövs. De är inte hårda men inte heller överdrivet generösa. Säkerhetsaspekt. Man orkar inte hålla på hur länge som helst. Och det blir mörkt...

Vidare till Kymendö-Bunsön och där på klipporna innan sista långa simmet på ca 1000m så satt/låg Annika & Maria i Team Surfspot. De hade brutit. Maria hade varit dålig i veckan och det hade varit en chansning att starta. Det höll inte. Tråkigt. Duktiga tjejer som i princip vunnit allt i år. Ledsna och något skärrade över deras DNF gav vi oss på simmet över till Getskär. 

Sen vidare till Kymmendö och vi började inse att vi skulle klara oss i god till cut-offen på Kymmendö. 
16:00 är "cutten" där. Sen är det ca 300 m sim och nästan ett halvmaraton på Ornö innan sista cutten på sydspetsen på Ornö som är 18:00. 

Tänk er själva att när ni hållit på i nästan 10 timmar dra en halvmara på två timmar. Jag hade sagt till Maria att kom vi dit 16:00 så hade jag velat kliva av. Det är inte realistiskt att klara det på två timmar för oss. Och med tidspress. 

Vårt drömmål var att vara där 15:00 och ha tre timmar på oss på Ornö. Vi var där 13:51. Då kände vi hur lugnet infann sig. Även om Alvedonet nu hade slutat verka...

Det var här vi fick plocka fram vårt pannben. Först ca 12k löpning blandat i terräng, grus och asfalt innan man vid Ornö kyrka når energistationen Milebreaker Final 15. 

Om ni tror att det bara var foten som knorrade här så är det ganska långt ifrån sanningen. Nu hade både Marias och min mage ballat ur och när vi "cabbat" ned för detta långa löp så fick vi ta varsitt induviduellt depåstopp i skogen. Där blev vi båda bitna av pissemyror och jag höll att glömma GPS:en på en stubbe. Ni som följde och kanske undrade varför vi stannat, nu vet ni varför. Inga mer kommentarer på det. 

Det är här jag även trampar snett med foten igen. Suck. Murphy's lag. 

Ner mot Ornö kyrka och nu hade vi båda så ont i framsida lår och höftböjare att man hoppades att ingen skulle filma ens löpsteg för vidare analys. Inga mer kommentarer på det heller. 

Strax efter Milebreaker Final 15 / Ornö kyrka så ser vi ett team där den ena drar den andra på lina. Den som blir dragen har en "rolig" dolme på ryggen. Ser nästan ut som en svart termos. Det är tunga steg och inte många ord som utbyts när de kämpar på. Precis när vi passerar ser jag att det är Petter. Artisten. Fast numera även atleten. Vet att han haft knäproblem och bilden med ett tejpat knä och skydd dagen innan såg ju inte lovande ut. Men han är ingen quitter. Vi utbyter några ord och vi försöker springa förbi honom och hans teampartner Jojje Borssen med lätta steg. Snacka om att "put on a show". Där var vi slitna vi med. Men alltid kul att passera ett herrlag och låtsas man är pigg, haha. Sorry Petter och Jojje! Och de var inte det enda laget vi passerade TROTS att vi var slitna...

Sen smalnade vägen av och det återgick från asfalt/grus till stig igen och vi "cabbade" upp för den sista biten med ö-hopp innan man når sista 3k gruslöpning på Utö innan man går i mål på Utö Värdshus. 16:07 kom vi dit och cutten är satt till 18:00. 

Tar man sig dit till kl 18:00 finns det inga fler cut-offs och man får ta sig i mål på hur lång tid man vill. Men det blir mörkt och kallt fort. Sista laget har följesimmare och ledsagare det sista. Många är de som tydligen förirrat sig på den sista bit på 7k...

Så det var Kulbäling, Långbäling, Mellankobbarna och Järnholmen. Och från Järnholmen sista simmet på 100 m innan man når Utö. 

När man är trött och har ont så går det fanimig inte fort. Korta men ganska svåra sim där det var strömt. Här körde vi utan lina. I slutet av ett sim ser jag hur Maria ställer sig till vänster om mig. Jag ställer mig oxå på en sten bara för att dras ut av strömmen igen. Således simmade jag in lite till innan jag ställde mig upp gång två, haha. 

När vi kom upp på Utö stod det mycket folk och hejade och man kände sig lite som en rockstjärna. Vi skulle klara det! Om vi så skulle krypa på hörntänderna sista 3k!!! 

Jag minns att vi springer där på grusvägen med får i hagen brevid och nästan får gråten i halsen båda (och nu när jag skriver). Denna långa resa på alla sätt och plan närmade sig sitt slut. Vi blev båda två väldigt känslosamma. 

Åsså trappan upp till Utö Värdshus. Folk som klappar. Speakern som pratar. Vetskapen att nu flera kanske satt och tittade på oss. Jag hade så j-vla ont. Jag ser så plågad ut. Men ett leende och en innerlig kram måste bli avslutet alla ser. Omkramade inte bara av varandra utan även av Michael Lemmel (en av arrangörerna), som står och tar emot ALLA i mål. Tid 11.40:04 - fjärdeplats i damklassen. 



Topp-3 i damklassen: 
1:a - Puppy TS - Bibben Nordblom & Charlotta Nilsson - 10.26:31
2:a - 2QTRI - Jenny Nillson & Magdalena Trumstedt - 10.55:46
3:a - Team Sankan - Sanna Duvebrant & Annika Åström - 11.16:12

Alla grymma tjejer! Fantastiska atleter och människor! 

Efter målgång hämta våra väskor, hämta nyckel till vår stuga för att kunna duscha. Men vart är soppåsen med våra handväskor? Oron innan funktionärerna hittar den bland soporna...ja, ni förstår. 

Dusch, foto på oss i sängen. Svullna och trötta att lägga upp på nätet: 



Prisutdelning, mat och mingel och sen faktiskt sängen. Vi orkade inte party-all-night. 

Idag är jag helt slut. Foten värker och ser ut så här:


Men vi klarade det! Maria var stark och hade en bra dag. Jag hade en bra dag fram tills jag stukade foten sen fick jag bita ihop lite om man säger så. 

Tack alla för grattis och pepp! Det värmde så att veta att många av er följde vår framfart igår. 
Och sorry för det lilla GPS-stoppet på Ornö ;-) 

Maria och jag vill tacka de som sponsrat och hjälpt oss på andra sätt under året: 

Lars Nykvist/ICA Supermarket Majorna, Anna-Karin Lundin & Bjarne Koning/Simcoachen, Icebug, Gococo, Olander Swim, Huub/TriNordic, Cia Hultkrantz på Massagecentrum - nån vi glömt? 

Våra familjer som stått ut med oss, våra vänner och träningskompisar mfl 

Tack arrangörer och funktionärer på ÖtillÖ - världsklass arrangemang!!

Själv vill jag tacka Maria: Tack du fina vän! Du är så stark! Tack för att du "raggade" upp mig på nätet. Din humor och din personlighet, say no more. Utan dig hade jag inte fått göra detta! Du är en galning som får mig att skratta, bli förbannad och vilja mer. Puss!!

Detta låter ju som nåt j-vla Oscarstacktal av nån kändis men det är verkligen inte så vi ser oss själva. När vi under dessa dagar fått umgås och träffa toppidrottare från Sverige och hela världen så blir vi enormt ödmjuka. Nästan så att vi undrar vad vi gjorde där. Nästan så att man trodde att nån skulle komma på oss; att vi fuskat oss in i denna klick av atleter. Men så googlar Maria lite. Under de år som loppet varit och damer varit med så är det bara vi och fyra damlag till som gått under 12 timmar under alla nio år tävlingen varit. Ok, olika förutsättningar olika år men för att vi ska få lite perspektiv på vår prestation och vara lite stolta. Vi som träffades för snart två år sen, inte tränar hälften så mycket som alla andra och som skriker "GÖTEBORG" som galningar under prisutdelningen i mixedklassen när Ullis & Jonas går upp högst på pallen. Ja, DÅ undrade nog några vem som släppt in oss, haha. 




Fyra på ÖtillÖ 2014

Glada och trötta idag efter gårdagens 75k swimrun VM (kort nedan taget idag vid målgången strax innan vi tog färjan tillbaka till Stockholm). 

Tack alla som peppat och grattat! 

Race report kommer i veckan. 

söndag 10 augusti 2014

Jag stänger lite...

Imon är det tre (3) veckor kvar till ÖtillÖ. 
Det är med stor respekt vi närmar oss den 1/9. 
Det är många tankar om mycket. 
Kommer vi orka? Har vi tränat tillräckligt? Hur kommer våra kroppar att reagera efter halva loppet? Kommer Maria och jag ens prata med varandra efter loppet? 

Jag känner att vi båda behöver lite lugn och ro det sista. Vi behöver slipa på lite detaljer och träna på vissa saker lite extra. Vi behöver gå in i vår bubbla.

Så idag låste jag min träningsdagbok. Har bara gjort det två gånger tidigare. Bägge gångerna behövde jag en paus. Nu med. 

Ni som alltid kommenterar mina pass och peppar, ta det inte personligt. Jag hoppas och tror ni förstår. 

Även min blogg tar paus. Nästa gång vi hörs så hoppas jag kunna lägga upp en bild där Team ICA Supermarket Majorna ler och är lika glada efter målgång på Utö som i slutet av maj i år: 



Vill ni följa oss så kan ni alltid gilla vår Facebook sida (Team ICA Supermarket Majorna) där vi kommer lägga upp lite saker. Sen sänds loppet live via webben den 1/9. 

/Eva 

söndag 3 augusti 2014

Race report Öloppet 2014

Den stora uppladdningen började i torsdags då vi blev intervjuade och fotade för GöteborgsPosten. Läs gärna den artikeln HÄR

Det är alltid kul med att uppmärksammas men det sätter även en press på en. Att stå emot ett favorittryck är inte lätt. Förra året var vi underdogs det var nog inte så många som trodde att vi skulle vinna. 

Loppet startade klockan 10:00 och vi var igång. Nervositeten innan är fruktansvärd men när man väl är igång så släpper det och man kör. 

Det var varmt men vi valde ändå att ha våra långa våtdräkter. De är 0,5-1 mm tjocka och känns mest som kompressionskläder. Vi hade vänt på dem för att kunna öppna lätt och jag kände mig bara lite för varm under några delar av loppet (främst benen). Jag "cabbade" aldrig ned överdelen utan hade bara dragkedjan nere. Maria drog ned överdelen ganska tidigt och drog sen aldrig upp den igen. Hon var mer påverkad av värmen än vad jag var. 

Här ser ni vad jag menar (bild tagen av Mats R i slutet av loppet): 


Men hur gick det då? Jo, vi kom tvåa på 5.26:33 - en förbättring av vår tid från förra året med 33 minuter. Men det räckte inte. Vinnartjejerna slog oss med tre minuter. 

Men låt oss återgå till loppet

Flåsig var Maria redan efter första simmet och klagade på över ont i bröstet och att det var varmt. Detta blev sen värre under loppet och det var endast på simmen som Maria kände sig ok. 

Tidigt fick vi veta att vi låg tvåa men att ettorna (Team SvenskFisk med Amanda Fischer och Sara Svensk) inte låg så långt före. Vi försökte se dem men när alla har samma färg på badmössorna är det inte så lätt. Att se oss var lätt för vi som fjolårssegrare hade en helt annan färg. Jag tycker att det är bättre när de olika klasserna har olika färger för då är det lättare att se vilka som tävlar i din klass. 

Ute på Känsö och Vargö så började vi i alla fall se dem (för karta över loppet klicka HÄR). I ett litet skogsparti på Vargö så var vi plötsligt ikapp dem och gick om. Här fick Maria ny energi och jag visste väl inte vad jag tänkte. Hade det varit smartare att bara lägga sig bakom dem och låta dem dra? 

Vi körde i alla fall på och hoppades att de skulle bli trötta, eller ja tröttare än oss. Läser man artikeln på GP (HÄR) så förstår man att de blev väldigt stressade när vi gick om och låg först när vi kom till Styrsö. Men man kan även läsa att då de snabbt fick rapporter om att vi inte låg så långt före så fick de ny energi och planerade sin taktik hur de skulle gå om oss. 

Det långa löpet på Vrångö är alltid tungt och extra tungt i år. Jag drog så gott jag kunde men när vi vid vändplatsen i hamnen såg tjejerna igen och att de låg nära och såg pigga ut så visste jag att det skulle bli mycket svårt att hålla dem borta. 

De tog in mer och mer och inför sista simbiten som består av några korta öhopp och sen sista simmet till Styrsö så låg de 43 sekunder bakom oss. 

På sista långa simmet måste de gått om oss. Vi visste inte det då (som jag skrev innan pga badmössorna). Detta var det brötigaste simmet på hela loppet och då vi valt att haka av linan här så hamnade vi ifrån varandra och jag hamnade i en gröt med andra lag och blev låst, lite som i ett ingenmansland som jag inte orkade ta mig ifrån. 

Man kan ju undra varför vi valde att haka av linan här? Maria simmar bättre utan lina och ligger först. Flera gånger under loppet trasslade den in sig i hennes ben och jag gjorde bedömningen att inför sista simmet så ville jag att vi skulle simma så bra som möjligt. Inte visste jag att jag skulle hamna där jag gjorde och kanske gjorde jag ett felaktigt fel val. Om det kostade oss segern? Jag vet inte men det jag kan säga var att vi båda här var väldigt trötta och hade det kommit till en spurtstrid på sista löpet tror jag inte att vi skulle haft något att sätta emot. 

Sista löpet på Styrsö och Donsö mot mål hostade Maria och var rejält trött. Vi visste inte då att Team SvenskFisk hade gått om oss. Jag tittade på klockan på bron över till Donsö och fattade att vi var på väg mot en kanontid. 

Vi gick i mål och jag visste fortfarande inte om vi hade vunnit eller ej. Jag hörde att konferenciern sa något när vi gick i mål men det uppfattade jag inte. Jag försökte fråga nån i målområdet men de visste inte och tyckte jag skulle gå och kolla i sekretariatet. 

Sen gick allt snabbt. Jag försökte kolla var Maria var och ser i ögonvrån hur hon segnar ner och faller ihop med ansiktet nedåt och hur hon börjar krampa. Jag springer fram och börjar skrika efter sjukvårdare. De kommer och vi vänder på Maria och drar upp hennes ben. Hon får vatten hällt över sig och vi är några som försöker ta av henne delar av hennes utrustning. Efter ett tag blir hon kontaktbar igen och en bår kommer och hon skjutsas bort till sjukvårdstältet där hon sen efter en stund piggar på sig. 

Sen åker Maria hem och jag får reda på att hon har feber. Förkylningen hon haft i veckan var nog inte helt utläkt. Strax innan hon åker hem tar vi detta kortet: 


Sen stannar jag till prisutdelningen och får gå ensam upp och ta emot vårt pris: 



När jag kommer hem är jag helt slut både kroppsligt och mentalt och när jag sen läser den HÄR artikeln så kommer tårarna. Vi var favoriterna som inte uppfyllde förväntningarna tänker jag bara. Inser inte den stora prestationen vi gjort med att förbättra vår tid med 33 minuter med en sjuk lagmedlem som sen kollapsade. 

Nu ska vi/jag slicka våra sår och ladda om. Vårt stora mål närmar sig med stormsteg och vi måste fila ännu lite till på vårt upplägg. 

Tack alla för hejarop och support! 



tisdag 29 juli 2014

Bara fyra dagar kvar till Öloppet!

Nu är vi hemkomna från en vecka på Samos (Grekland). 
Alltid skönt att komma bort men lika skönt även att komma hem. 
Jag har sprungit i berg och finsimmat i havet men nu är det tillbaks till verkligheten! 
Bara några dagar kvar till Öloppet. Loppet där vi ska försöka försvara vår vinst från förra året. 
Maria och jag är laddade! Minst lika laddade som sonen och jag på denna bilden: 


Håll tummarna för Team ICA Supermarket Majorna på lördag! 

torsdag 17 juli 2014

Våtdräkt på!



Ja här är bildbeviset! Att jag häromdagen tankade iförd våtdräkt, haha. Snart handlar jag väl på ICA med den oxå! 

Jag tränar i alla fall på. Löpning och simming nästan varje dag. 

Nästa vecka åker vi en vecka till Grekland. Det ska bli underbart att komma bort fast jag tror jag lämnar våtdräkten hemma då ;-) 

måndag 7 juli 2014

Minnen/ärr som blir som tatueringar och distansrekord

Förra söndagen efter Kustjagaren så ställde jag upp som "försökskanin" åt några vänner som anordnar en av de tuffaste tävlingar som finns i Sverige, UltraTri/Kust-till-kust. Eller som de skriver på hemsidan: "Ett tre dagars episkt lidande i ett sommaridylliskt Sverige". 
Första dagen ska deltagarna simma 9 kilometer (!!!) i havet för att sen cykla 170 km. Och sen fortsätter det med cykling/löpning/simning tills de kommer fram i Stockholm på dag tre...

På det långa simmet som deltagarna startar med så har de en kajak som slår följe med varje deltagare. Och det var här jag kom in. Arrangörerna ville testa lite inför tävlingen och så även de som ska paddla. Sen kan man ju undra hur j-vla smart det var av mig att tacka ja dagen efter ett lopp, hm. 

Well, folk må tycka vad de vill men jag tackade i alla fall ja. Lovade inte någon supersimning dels pga loppet men även pga att jag aldrig simmat jättelångt i havet. OBS! Vi simmade BARA 5 kilometer! Jag hade aldrig tackat ja till 9 - det finns faktiskt gränser för mig även om en del inte tror det, hahaha. 

Största kruxet för mig var dock att få tag på en hellång våtdräkt. Som den sanna swimrunner jag är så har jag ju klippt sönder alla mina. Fick i alla fall lånat en av Maria för jag hade aldrig gett mig på sträckan i en avklippt. Dels pga längden på sträckan, dels pga temperaturen men FRÄMST pga alla maneter. 

Fyra var vi som simmade, varav en som faktiskt ska köra det riktiga loppet. Lycka till Magdalena
Vi startade från Gårda Brygga i Åsa och målet var Gottskärs hamn i Onsala. 
Jag "tuggade" på. Visste att jag skulle ligga sist och mitt mål var att hålla en jämn fart och klara det på under två timmar. 

Första biten var ok men sen började det blåsa och vågorna kom från sidan vilket gjorde det jobbigare att simma och navigera. Dock fick jag hjälp av snälle Oscar som var min kajakföljeslagare. 

Värst var alla maneter. Och kanske inte främst brännmaneterna utan faktiskt öronmaneterna. Vi simmade igenom områden där det var FULLT av dem. Tänk er att lägga er i ett badkar fullt av öronmaneter. Även om de inte bränns så är det inte så nice att känna gelé överallt vart man än har ansiktet, fötterna och händerna. Tack och lov att jag hade våtdräkt för den gelésensationen mot hela kroppen hade jag nog inte fixat. 

Efter ca halva simmet så brände jag mig I MUNNEN. Inte det att jag simmade in i nån brännmanet men deras trådar finns ju överallt och jag måste på nåt sätt fått in en sån i munnen. Min underläpp svullnade upp, jag kände hur jag fick blåsor på insidan av underläppen och så blev jag som bedövad. Ni vet så där bedövad som man blir när tandläkaren bedövat dig. Åsså stickningarna så klart. 

Detta kortet togs innan det började blåsa och innan jag brände mig. Visst ser det helt otroligt ut? Nästan det enda man ser av mig är min rosa badmössa och mina rosa swimsafer. Foto taget av Anne-Marie Rundqvist Nedevska: 


Men som ni vet är inte jag den som ger mig så till slut kom jag fram. Precis under två timmar. Jag tackar arrangörerna att jag fick följa med på detta och att ni hjälpte mig till nytt distansrekord i sim i öppet vatten! 

Men att låna nån annans våtdräkt är inte bra. Speciellt inte om man glömmer att smörja in sig runt halsen med sportslick eller vaselin. Då får man skav. Och det är inga roliga skav. Tänk er som brännsår. Sår där det inte finns någon hud. Lätt att de blir infekterade och då brukar närmaste lymfkörtel svullna upp som ni ser här (och ni ser att jag tejpat ett av skaven, de andra var i nacken): 


Det är mycket bättre nu men resten av sommaren måste jag komma ihåg att tejpa så att jag inte får ett ärr av detta fina minne när jag simmade 5k i havet. Fast å andra sidan, så många ärr jag har efter mina encounters i naturen så kommer jag nog snart se ut som en gammal tatuerad sjöman, hahaha. 

Nu har jag i alla fall införskaffat en hellång dräkt igen. Dock inte någon "tjockis" utan en riktig "tunnis" eller swimskin/smoothskin som det heter: 


Tack Olander Swim för snabb leverans och mycket trevligt bemötande. Maria och jag vann på Kustjagaren varsitt presentkort från Olander och för detta plockade jag ut denna dräkten. 
Den är jättetunn, dvs 0,5-2 mm. "Vanliga" våtdräkter brukar vara 3-5 mm. Denna är främst för att simma i. Det är väl det närmaste man kan komma att simma utan. Tanken är nog inte att använda den på swimrun även om det tunna materialet nog skulle göra att den var extra lätt att springa i. Men pga att den är så tunn är den ju ganska ömtålig och jag kan ju inte köpa en ny dräkt efter varje lopp. Sen pga att den är så tunn så kan man ju inte simma jättelångt i den eller när det är kallt. För er som undrar vad det är för modell så är heter den Edge och är av märket Sailfish. Läs mer HÄR

För övrigt så tränar vi på. Öloppet närmar sig ju...och ÖtillÖ...vetefan hur det ska gå...

torsdag 3 juli 2014

PT-tider Simning

Nu är det dags. Dags att coacha.
Fast jag har redan haft smygpremiär.

Vi börjar ute. Sen till hösten går vi in.
För att inte frysa som jag gör på nedan bild, ta på dig våtdräkt!
Minimikrav är att du kan simma crawl 25 meter.

För mer info och bokning klicka dig HIT!

Välkomna!
//Eva

söndag 29 juni 2014

Race report Kustjagaren

Så var det då dags för årets andra swimruntävling, Kustjagaren i Karlskrona.
Maria och jag åkte ned på fredagen och kom fram strax innan 18:00. Vi begav oss iväg en sväng på stan efter att vi checkat in på Scandic för att fixa några saker. På väg in mot centrum möts vi av den här garageporten. Båda tänkte vi att detta måste vara ett gott omen!


Efter att vi ätit och fixat med vår utrustning så gick vi och lade oss relativt tidigt även om vi somnade lite väl sent...

Upp strax innan 07:00 för att häva lite Beet-Boost och Nitro Ndure  från Mighty Sport. Sen ned till frukosten för att få i sig bra med energi.

Race meeting 08:45 och sen gick bussarna ut till startplatsen strax efter 09:00. Där ute blåste det och regnade (precis som inne i stan) och vi försökte hålla oss inne i värmestugan som fanns där ute.

10:30 gick starten och vi dundrade iväg i 4:30-fart.
Första sträckan är en ondulerad sträcka på asfalt. Kanske inte det roligaste och ganska mentalt utmanande för oss båda som ju föredrar terräng. Bara några hundra meter framför såg vi Maria & Annika i Team AG Run. Damvinnarna på Utö Swimrun men faktiskt även på Borås Swimrun och Stockholm Swimrun. Två enormt duktiga tjejer som i år bildat ett tjejlag. Båda mycket duktiga simmare (Sverige-elit) och vi tippar att de kommer att vinna allt de ställer upp i i år och även sätta banrekord på Ötillö.

Vi försökte hänga på så gott vi kunde men visste att även om vi skulle kunna hålla jämn fart med dem på löpningen så skulle vi ändå vara hopplöst efter på första simmet.

Maria fick en liten mental dipp efter halva denna asfaltsträckan och vi kopplade på linan så att jag kunde dra henne så att hon bara kunde fokusera på att följa mig.

Ca 40 mintuter tog det att ta sig denna första asfaltsbit på ca 8,5 km. Då kom första simmet på ca 750 meter.

Det är befriande att få simma efter en längre löpsträcka och Maria lade sig först och jag på lina bakom.

När vi kom upp på stranden till ön vi simmat till så såg jag i ögonvrån ett annat damlag. Jag sa inget till Maria utan jag lade mig först på den korta löpningen över ön. Detta lag var det lag som under hela tävlingen som skulle antingen ligga strax före oss eller precis hack i häl.

Och så flöt det på som det gör på ett swimrunlopp. Löpning varvat med simning. Maria och Annika såg vi inte skymten av efter första löpet men det där andra laget, Team Red Lipstick Karlskrona (som vi nu vet att de hette!) följde oss ganska intensivt.

På tredje sista löpet så låg de framför oss då de simmade mycket bättre än oss och vi kom ikapp dem i ett litet skogsparti. Vi låg bakom ett tag och "vilade" men sen när vi kom ut på en bred asfaltsbit så drog jag upp farten och gick om. Maria som satt fasthakad i mig i linan hakade på och vi skärpte oss rejält och jag tror ärligt att det var här som vi "säkrade" vår andraplats. Efter nästsista simmet så ropade jag bakåt till Maria att inte vända sig om. Att vända sig om och kolla efter konkurrenter är ett svaghetstecken enligt mig.

Så kom sista simmet som var det brötigaste av alla sim. Många simsträckor på loppet var ganska utmanande med höga vågor från sidan som gjorde att det var viktigt att planera vart man skulle sikta så att man inte simmade i en båge och för långt. Denna sista sträcka in mot centrum av Karlskrona var som att ligga i en torktumlare. Vi fick sikta på en stor blå Kustbevakningsbåt istället för den stora orangea pricken som riktmärket.

Maria var stark och jag är så glad att jag har henne. Med henne känner jag mig trygg i vattnet. Jag behöver inte oroa mig för henne. Hon är precis som jag väldigt vattenvan.

Efter att man nått det orangea märket skulle man en bit till in i hamnen och gå upp på en smal repstege vid en brygga där det låg en massa segelbåtar. I blåsten var det ganska svårt att ta sig upp för den där smala stegen och när Maria drog upp mig så dunkade jag i höger knä hårt i den hårda bryggan. Men Maria hade oxå trillat i skogen och bara rest sig så det gjorde ju jag med. Nu var det ju dessutom bara 2 kilometer enkel löpning kvar.

2 kilometer in mot Scandic hotell där målet låg. Enkel löpning på asfalterad cykelbana. Här insåg vi att vi skulle komma tvåa. Utan att ha vänt oss, så klart, haha.

På upploppet stod damvinnarna och hejade in oss. Tack för det! Fint gjort av er!

3.57:32 blev tiden. 33 minuter efter Annika & Maria som faktiskt kom TREA totalt! Det är ju helt insane vad duktiga de är!

3.59:04 kom treorna in på. Det var tight ända in i slutet och jag tror med all säkerhet att de nog gjorde allt för att komma ikapp oss.

Sen liten intervju med konferenciern och mottagande av finisher t-shirt innan vi begav mot en välbehövlig dusch. Jag hade då sjögräs på hakan som såg ut som skägg och vi luktade inte så gott efter att ha simmat i dy på vissa simningar. Väl inne i omklädningsrummet så kommer vi på att vi inte har någon bild på oss och Maria drar på sig sin blöta race-väst igen och detta kort tas av ett annat tjejlag som oxå skulle duscha:



"Men vad pigga, fräscha och snygga ni ser ut!" Så lät kommentarerna på Facebook, Instagram och Twitter igår. Tur att jag i alla fall tvättat bort mitt alg/tång/dy-skägg, hahaha. 

Sen inväntade vi prisutdelning innan vi åkte hem. Vi vann en startplats till nästa år och 1500 kr presentkort på Olander Sim. Perfekt ju! Så att vi kan köpa lite mer våtdräkter som ju är min nya "last", hahaha. 

Kul tävling som passar dig som gillar platt asfaltslöpning och gillar att simma. Dock tycker vi att det var alldeles för lite energi längs banan. På andra kontrollen fanns bara vatten då de inte hunnit blanda sportdryck. Visst vi kunde stannat och väntat men när man har ett annat lag som jagar så gör man inte det. Sen att som energi ha Snickers-karameller och Mjölkchokladbitar i alu-förpackning är inte så smart. Svårt att få upp med kalla fingrar och en himla massa skräp att springa med. Bananer är ok men kanske att man köper in lite gels? Köper in stora Snickers som man skär sönder? 

App:en var ju bra men hur ska man kunna följa och veta vart de andra ligger i ens klass? Då måste man ju tracka flera lag genom att först ta reda på startnummer och sen sätta en tracker på alla dem. Hur ska man kunna veta vilka som är de som kommer ligga först? Några som följde oss följde ju bara oss och det var ju kul men de visste ju inte på vilken placering vi låg. Skulle då då trackat alla damlag? Förbättra det till nästa år så att man kan följa dem man väljer själv men även se dem som ligger tex topp-fem i respektive klass. 

Nu lite vila och sen lite mer träning. Nästa lopp är Öloppet. Där ska vi försöka försvara vår vinst från ifjol. Senaste placeringarna (3:a, 2:a) pekar ju på en uppåtgående trend så vi får hoppas att det stämmer. 

torsdag 26 juni 2014

Två dagar kvar...

Två dagar kvar nu till säsongens andra swimruntävling, Kustjagaren i Karlskrona.
Har börjat ladda med Beet-boost från Mighty Sports och idag körde jag sista passet innan tävlingen, ett kortare swimrunpass i Sisjön med ett trevligt gäng. 

Vi känner oss laddade och har lagt upp en strategi som vi tror på. 

Tydligen ska man kunna ladda ned en app så att man kan följa oss i realtid då vi har med oss en mobiltelefon i ett vattentätt skal. Lag 316 är vi! 

Sist två bilder från ett terrängpass i veckan och ett strax innan jag satte mig i bilen för att åka och simma. Dessa bilder får symbolisera tävlingen på lördag: Swim - Run 



fredag 20 juni 2014

Glad Midsommar!

Om man springer på julafton är man en riktig löpare och om man kör swimrun på midsommarafton är man en GALNING, hahaha. 
06:25 svepte jag en Red Bull i bilen på parkeringen vid Sisjö Scoutgård innan resten av gänget kom. 
I nästan två timmar sprang och simmade vi. Sen skiljdes vi åt för respektive firande. 

Träningen fortskrider även om jag inte bloggar. Nästa helg kör vi Kustjagaren. Så.