Minnen/ärr som blir som tatueringar och distansrekord

Förra söndagen efter Kustjagaren så ställde jag upp som "försökskanin" åt några vänner som anordnar en av de tuffaste tävlingar som finns i Sverige, UltraTri/Kust-till-kust. Eller som de skriver på hemsidan: "Ett tre dagars episkt lidande i ett sommaridylliskt Sverige". 

Första dagen ska deltagarna simma 9 kilometer (!!!) i havet för att sen cykla 170 km. Och sen fortsätter det med cykling/löpning/simning tills de kommer fram i Stockholm på dag tre...

På det långa simmet som deltagarna startar med så har de en kajak som slår följe med varje deltagare. Och det var här jag kom in. Arrangörerna ville testa lite inför tävlingen och så även de som ska paddla. Sen kan man ju undra hur j-vla smart det var av mig att tacka ja dagen efter ett lopp, hm. 

Well, folk må tycka vad de vill men jag tackade i alla fall ja. Lovade inte någon supersimning dels pga loppet men även pga att jag aldrig simmat jättelångt i havet. OBS! Vi simmade BARA 5 kilometer! Jag hade aldrig tackat ja till 9 - det finns faktiskt gränser för mig även om en del inte tror det, hahaha. 

Största kruxet för mig var dock att få tag på en hellång våtdräkt. Som den sanna swimrunner jag är så har jag ju klippt sönder alla mina. Fick i alla fall lånat en av Maria för jag hade aldrig gett mig på sträckan i en avklippt. Dels pga längden på sträckan, dels pga temperaturen men FRÄMST pga alla maneter. 

Fyra var vi som simmade, varav en som faktiskt ska köra det riktiga loppet. Lycka till Magdalena! 

Vi startade från Gårda Brygga i Åsa och målet var Gottskärs hamn i Onsala. 

Jag "tuggade" på. Visste att jag skulle ligga sist och mitt mål var att hålla en jämn fart och klara det på under två timmar. 

Första biten var ok men sen började det blåsa och vågorna kom från sidan vilket gjorde det jobbigare att simma och navigera. Dock fick jag hjälp av snälle Oscar som var min kajakföljeslagare. 

Värst var alla maneter. Och kanske inte främst brännmaneterna utan faktiskt öronmaneterna. Vi simmade igenom områden där det var FULLT av dem. Tänk er att lägga er i ett badkar fullt av öronmaneter. Även om de inte bränns så är det inte så nice att känna gelé överallt vart man än har ansiktet, fötterna och händerna. Tack och lov att jag hade våtdräkt för den gelésensationen mot hela kroppen hade jag nog inte fixat. 

Efter ca halva simmet så brände jag mig I MUNNEN. Inte det att jag simmade in i nån brännmanet men deras trådar finns ju överallt och jag måste på nåt sätt fått in en sån i munnen. Min underläpp svullnade upp, jag kände hur jag fick blåsor på insidan av underläppen och så blev jag som bedövad. Ni vet så där bedövad som man blir när tandläkaren bedövat dig. Åsså stickningarna så klart. 

Detta kortet togs innan det började blåsa och innan jag brände mig. Visst ser det helt otroligt ut? Nästan det enda man ser av mig är min rosa badmössa och mina rosa swimsafer. Foto taget av Anne-Marie Rundqvist Nedevska: 

Men som ni vet är inte jag den som ger mig så till slut kom jag fram. Precis under två timmar. Jag tackar arrangörerna att jag fick följa med på detta och att ni hjälpte mig till nytt distansrekord i sim i öppet vatten! 

Men att låna nån annans våtdräkt är inte bra. Speciellt inte om man glömmer att smörja in sig runt halsen med sportslick eller vaselin. Då får man skav. Och det är inga roliga skav. Tänk er som brännsår. Sår där det inte finns någon hud. Lätt att de blir infekterade och då brukar närmaste lymfkörtel svullna upp som ni ser här (och ni ser att jag tejpat ett av skaven, de andra var i nacken): 

Det är mycket bättre nu men resten av sommaren måste jag komma ihåg att tejpa så att jag inte får ett ärr av detta fina minne när jag simmade 5k i havet. Fast å andra sidan, så många ärr jag har efter mina encounters i naturen så kommer jag nog snart se ut som en gammal tatuerad sjöman, hahaha. 

Nu har jag i alla fall införskaffat en hellång dräkt igen. Dock inte någon "tjockis" utan en riktig "tunnis" eller swimskin/smoothskin som det heter: 

Tack Olander Swim för snabb leverans och mycket trevligt bemötande. Maria och jag vann på Kustjagaren varsitt presentkort från Olander och för detta plockade jag ut denna dräkten. 

Den är jättetunn, dvs 0,5-2 mm. "Vanliga" våtdräkter brukar vara 3-5 mm. Denna är främst för att simma i. Det är väl det närmaste man kan komma att simma utan. Tanken är nog inte att använda den på swimrun även om det tunna materialet nog skulle göra att den var extra lätt att springa i. Men pga att den är så tunn är den ju ganska ömtålig och jag kan ju inte köpa en ny dräkt efter varje lopp. Sen pga att den är så tunn så kan man ju inte simma jättelångt i den eller när det är kallt. För er som undrar vad det är för modell så är heter den Edge och är av märket Sailfish. Läs mer HÄR. 

För övrigt så tränar vi på. Öloppet närmar sig ju...och ÖtillÖ...vetefan hur det ska gå...

Race report Soteleden Terräng Marathon

Ja så här glada var Maria och jag innan loppet:

Likadana skor hade vi oxå:

Tanken var att vi skulle springa loppet ihop men om nån ville springa fortare/långsammare under resans gång var det ok. 

Vi fick våra kartor och märkte ut var kontrollerna fanns och precis innan start höll arrangören IK Granit ett kort race meeting och förklarade lite mer om färger vi skulle följa på leden bl.a. Det var tur att jag kom ihåg sakerna som sades för de "räddade" mig i slutet. 

Starten gick klockan 10:00 och vi dundrade iväg. Nästan direkt sprang vi fel. Vi följde röd/vit markering och det var fel, det var orange/vit vi skulle följa. 

Men sen flöt det på. Ganska tidigt passerade vi ett älgkadaver! I slutet av loppet gick mina tankar tillbaka till just detta kadaver och att det bästa för dagen kanske skulle varit att jag redan då lagt mig där brevid som ett snyggt lik då det nog hade varit en "bättre" prestation än det jag sedan skulle göra i verkligheten. 

Det var direkt kuperat och mycket rötter. Mest singletrack och skulle man om fick man säga till eller gå ut i spenaten. Vissa stigningar gick inte att springa i utan man gick. Kilometrarna tickade långsamt på. Någon frågade om jag kände Krister på jogg.se då han kände igen mig och kjolen och en kille vid namn Anders presenterade sig som en väns kusin. 

Mina tankar började gå i banor som: "Ska det vara så här i 44k?" Jag frågade Anders som låg bakom mig (Maria framför) och han sa: "Ja, visste du inte det?" Nä, den lilla detaljen hade jag missat, haha. 

Runt 10k så vred jag till högerfoten rejält. Hoppade på ett ben några steg men fortsatte att springa. Sen vred jag till den minst tre gånger till. Nu började jag fega och drog ned på farten. Sa till Maria att släppa mig. Sen kom jag och Anders ikapp henne i en backe igen och därifrån slog de följe och jag körde mitt egna lopp. Detta var vid ca 18k. 

När det gick nedför kändes det rejält i foten och jag fegade rejält. Jag som älskar att stå på utför körde bromsteknik och framsida lår var inte speciellt glada. 

Nådde högsta toppen på loppet vid 21k och där stod man på ett berg och när man tittade runtomkring sig var det bara skog, skog och skog. 

Vid 27k och Nordens Ark visste jag att det skulle vara lite mer mat och tänkte att om jag skulle bryta var det här bästa stället. 

Men det var så vacker natur och jag kunde ju gå på foten så jag bestämde mig för att fortsätta. Jag var inte låg på energi eller hade ont mer än att framsida lår började trilskas åsså foten såklart. 

Från 27k och fram till mål blev det mycket gång. Lätt jogg på de få lätta partier som fanns. 

Det var mycket teknisk terräng HELA loppet och jag förstod redan under loppet att det var för tidigt för min fot. Om jag jämför detta loppet med Sandsjöbacka Trail Marathon så var detta 10 gånger svårare om inte mer. Rötter, stenar, singletracks, nästan obanat på vissa ställen, stigningar som mer kan liknas vid klättring och detta pågick hela banan mer eller mindre. 

Tillbaka till mig då och loppet. Jag segade mig vidare och hade väl nån tanke att kanske komma in under 6 timmar men insåg när det var 5k att det inte skulle gå. Ytterligare en felspringning som dock jag får skylla mig själv att jag gjorde när jag följde några andra trots att jag sa att det var fel. 

Sista 7k är jag glad att jag mindes det de sagt för annars hade det blivit ännu mera felspring. Totalen på min klocka blev nästan 46k och som ni förstår att när man är trött så vill man inte springa nåt extra. 

Sprang haltandes sista biten i mål där jag möttes av Maria som varit orolig för vad som hänt. Hon hade kommit in på en andraplats och hade slagit följe med Anders resten av loppet. En timme skiljde på våra tider. 

Glad är man efter målgång:

Sen satte jag mig i bilen utan att byta om. Jag visste att jag hade blåsor men levde i förnekelse tills jag kommit hem och tagit av mig skorna. Både skor och strumpor luktade sumpmark så jag körde fort hem för att inte dö av denna lukt!!! 

Här några fina bilder på mina fötter och hur de såg ut efter 6,5h i skogen: 

Ja och här ser ni återigen min svullna högerfot! 

Jag tackar arrangörerna son gjorde ett jättebra jobb tillsammans med alla funktionärer. 

Tack för Icebuggympapåse, buff och såklart medalj:

Sen fick jag med min femteplats nån form "tröstpris" när de såg mig halta runt efteråt:

En ryggsäck! Mycket bra för min håller på att falla isär...

Jag kommer tillbaka nästa år! Jag vill ha revansch på den banan! 

Vill ni veta mer om loppet och vill kolla karta eller annat så hittar ni hemsidan www.sltm.nu

Hopp, stopp och vrid

Ibland gör man saker som man sen i efterhand inte förstår alls varför man gjorde dem.
En sådan sak gjorde jag i lördags. Jag var ute och sprang i skogen med två väninnor och jag låg först för att visa vägen. På stigen vi springer på så kommer det ett litet stup, eller ja mer en klippavsats och nedanför en liten bäck och sen fortsätter stigen upp på kullen på andra sidan. Jag vet inte varför jag kände att jag var tvungen att avisera, eller kanske varna tjejerna om detta, de är vana att springa i terräng precis som jag, men det är precis vad jag gör. Jag kommer således i hög fart, tar ett hopp ned på avsatsen, stannar tvärt på höger fot och vrider mig om för att varna dem. Knak är det nåt som låter då. Eller ja, lite mer kanske ljudet av en gren som knäcks och mitt högerben viker sig och jag sätter mig på rumpan på avsatsen. "Vad var det som lät?", hör jag hur tjejerna frågar. "Det var min fot...", svarar jag.  
Bra grepp på skor i all ära men ibland är det inte så bra. Nästan som en klassisk fotbollsskada när spelaren bromsar in kraftigt och sen vrider foten som då är låst i skon pga dobbarna.

Well, jag kom upp och linkade för att sen faktiskt kunna springa på foten och när jag kom hem så var det hård lindning, is och högläge som gällde. Det som räddade mig delvis från att foten skulle svullnat upp rejält var att jag hade på mig kompressionsstrumpor och att jag kunde springa hem på foten. Med detta menar jag inte att man ska springa på skador generellt men ibland kan blodgenomströmningen göra att svullnad och blödning inte blir så stor om skadan inte är för allvarlig.

Så här såg i alla fall foten ut på kvällen:

                            

Ganska lokal svullnad över fotknölen och dagen efter så röntgades min fot. Mest då det var en "högenergiskada" och knaket. Det kan gå loss en benbit från fotknölen när ledband slits loss eller tänjs ut. Röntgen visade ingen skada på fotleden och jag måste säga att jag var rejält rädd när röntgenläkaren kom. Dock visste jag väl i bakhuvudet att det nog inte rörde sig om en fraktur då jag ändå kunde gå på foten. Lättnaden var obeskrivlig och jag inser nu i efterhand att det kunde slutat riktigt illa. Hade vridning skett i knät och inte i fotleden hade ett ledband kunnat gå där. Kraftig inbromsning och hopp kan även leda till spiral- eller gaffelfraktur i fotleden och då hade det varit tack och goodbye. Jag tror ärligt att skadan inte blev värre just för att jag är ganska stark pga all terränglöpning. 

Nu kan jag börja rehabba foten direkt och börja belasta ganska snart. Det är bara min smärta som sätter gränsen. Sen får jag avvakta med terrängen ett tag för det är lätt att stuka sig igen när foten är "instabil". Just nu hänger Soteledens Terrängmarathon löst. 

Jaja, aldrig får man bara slappna av och bara glida och i lördagskväll var jag grymt arg på mig själv. Varför lekte jag morsa och skulle curla de andra genom att varna för en liten klippavsats? Morr. 

Så söndagens 18 km i Skatås för F&S Göteborgsvarvsträning fick jag skaffa ersättare till (tack snälla Ove) och igår fick jag peppa deltagarna på mitt måndagspass från cykel. Det gick bra och nog fick sig några i Slottsskogen sig ett skratt när de såg mig på min gamla damcykel med cykelkorg cykla runt Stora Dammen...

Foten är idag mindre svullen och jag kan gå mer eller mindre obehindrat så jag kommer att testa crosstrainer. 

Imon är det nypremiär för F&S Offroad; tre onsdagar (18:30) och tre lördagar (10:00) nu i april, samling Villa Belparc i Slottsskogen - som tur är rör det sig inte om så mycket löpning och vi är ju två ledare så jag oroar mig inte för detta. 

Annars så tänker jag idag tillbaka ett år. Då var jag på väg till Playitas, Fuerteventura. Simläger i regi av Simcoachen. Idag sitter nya deltagare på väg ned för att drillas av bästa coachen Anna-Karin Lundin. När vi var där nere så var man i en bubbla och det är nog först ett år efter som jag kan ta in och minnas allt. Det var början på flera nya fina vänskaper och en resa som jag alltid kommer vårda i mitt hjärta. Have fun ni som är där nere! 

                             

Kullamannen - long version

Känner mig idag dagen efter loppet nästan bakfull. Tror inte att jag fyllde på med tillräckligt med vätska igår så har nu satt ett glas med två tabletter Resorb på "uppfräsning".

Min resa ned till Skåne började redan på fredagen när min syster hämtade mig strax efter lunch. Jag hade då hittat två accessoarer som jag skulle ha på mig på loppet på lördagen (ja, ni kanske tycker att jag är löjlig med detaljer but that´s me). Ett par örhängen:

Och ett stycke halsband: 

Loggan för Kullamannens Dödens Zon, som jag dock inte skulle springa, är ju en dödskalle och Ultraloppet kallas för Himmel, Helvete och Hav. Passande eller hur? 

Min syster bodde i Mölle förut och när jag berättade att de som skulle springa Dödens Zon och Ultraloppet skulle springa i Nimis så bara skakade hon på huvudet. Detta är även stället där en viss Lars Vilks byggt upp sitt konstverk Ladonien. Hur han nu lyckats få dit bråten att bygga kan jag inte förstå. Det är i alla fall branta stup, stenar och klippor. Jag valde bort detta Dödens Zon då jag var rädd att skada mig. Sen skulle det ju visa sig att det gick att skada sig på den vanliga banan oxå...

Well, numera bor min syster med familj i Nyhamnsläge och bara genom att gå över vägen så kommer man direkt ned till havet. Jag får lite Danmarkskänsla med den karga växtligheten och "klitter" nära stranden. Jag tog ett kort mot Kullaberg (åsen som ni ser långt borta i fjärran typ): 

Efter god middag och en film så gick jag i alla fall och lade mig. Gick sen upp i någorlunda tid och fick en grym frukost. Kanske att jag kunde ätit lite tidigare då jag under loppet kände frukosten lite upp och ned men men så blir det ibland. 

Vi åkte till startområdet strax efter 10 och där hälsade jag på Mac som vann förra året. Och hittade även i skogen en Göteborgskänning (Mikael med kompis). Värmde upp lite (brukar inte köra så långa uppvärmningar) och gick sen och ställde mig i startfållan och starten gick precis 11.20. 

Jag hade ingen aning om banan mer än att den skulle vara tuff. Fick lite info precis innan start av en kille men tog inte in vad han sa. 

Första biten fram till Ransvik var ganska lättsprungen. Det var ganska breda stigar och inte så många backar mer än några korta. Vid Ransvik stod syrran och hejade (tack!) och där kändes det finemang även om ansträngningen naturligtvis var hög, det var ju tävling! 

Sen sprang man genom kohagar och vindlande stigar innan man kom fram till Kullabergs Fyr. Här hade man då sprungit lite över 5 km och enligt Racetimer låg jag här 12:a. Här satt folk och hade picknick och här fanns även banans enda vätskekontroll. Sen vidare och över en gräsmatta och sen ned på en smal stig på skrå där man bara kunde springa en person och ett typ stup till vänster. Det var väl här som jag började känna mig stressad över de som låg på bakom för här började banan bli lite "farligare" än innan. Det blev brantare upp och ned och jag började tänka i banor om att ta det lugnare för att det inte skulle hända något, jag har ju några viktiga lopp nu det närmaste. Men det är väl när man börja tänka i dessa banor som det händer något. Så i en liten svacka mellan en lång nedförsbacke och nästa uppför så ropade jag bakåt att de som låg så nära skulle gå om. Då ingen svarade så tittade jag snabbt bakåt för att få ett svar. Dumt gjort för då tappade jag uppmärksamheten framåt direkt och jag stöp rätt ned i marken. Jag slog i bägge knäna, vänster armbåge och vänster tumme. Reste mig upp. Någon frågade hur det var med mig och jag svarade ok. Började så smått springa igen så fort flera hade passerat. Tänkte att jag testar annars får jag ta mig tillbaka till fyren. Höger knä hade redan börjat blöda rejält och var det som gjorde mest ont men jag traglade på. Med mycket lugnare fart och när nästa nedförsbacke kom så fegade jag nästan så att jag skämdes. Jag som älskar att springa nedför. Knäet gjorde ont av och till och började kännas "stelt" men jag fortsatte. Nu kom den tuffaste delen av banan där uppförsstigningarna inte längre gick att springa utan alla gick. Sen kom nedför och då fegade jag. 

Strax innan 10 km så kom en stigning med stenar och löv där man skulle ta sig upp på sidan. Grymt jobbigt men jag tog mig uppför så fort jag kunde trots att vaderna skrek. Hade man lutat sig bakåt hade man trillat ned. Jag såg två killar som utmattade satt sig/lagt sig mitt i backen 

Därefter vindlande nedför genom bokskogen och lite mer kohagar för att sen vid ca 11,5 km komma till det brantaste partiet på banan. Här skulle man rätt uppför den sista kullen för att nå högsta punkten på Kullaberg, Håkull. Man drog sig upp bland enebuskar och rötter och här var jag så trött i benen att jag glömde att jag hade ont i knäet. Väl uppe satt folk och hade picknick och det var en person som sa till mig: "Är det inte vackert!" Jag försökte titta ut mot havet och reflektera men kunde inte ta in den vackra vyn jag ville bara att det skulle vara över och orkade inte ens svara. 

Efter brant uppför så blir det ju brant nedför så klart! Hahaha, om jag fegat innan så kan man väl säga att här fegade jag som mest. Såg framför mig hur jag stupade på näsan och slog ut tänderna och inte kunde springa Stockholm marathon typ. Vilken fegis jag är! 

Men så började man närma sig Björkviken och målet. Man sprang återigen i en kohage på ett smalt spår med en del hål. Såg nu upploppet och målbågen fast för att ta sig dit var man tvungen att passera ett litet gyttjedike, hahaha. Ni vet ett sånt där dike man inte kan hoppa över för att det är för långt och som om man inte drar upp fötterna tillräckligt fort riskerar att fastna med foten/skon. 

Kämpa, kämpa den allra sista lilla gräsbiten åsså i mål. Där stod syrran med familj och tog emot. Hon berättade då att hon blivit orolig när hon stått där ett tag. Hon såg flera tjejer som gick i mål och visste ju hur jag legat till placeringsmässigt när hon såg mig vid Ransvik och insåg att jag nog hade trillat/skadat mig eller brutit loppet och blev så glad när hon äntligen såg mig komma. 

Nu ville jag bara där ifrån och jag stapplade bort till syrrans bil mer eller mindre direkt för jag mådde nu ganska dåligt och hade ont. 

Fick duschat, spolat av skorna och en bit mat innan jag tog tåget hem till Göteborg. 

Men jag kommer igen Kullaberg - nästa år då j-vlar! Å då ska jag inte ha någon mara som hägrar så att jag fegar i några backar och när någon flåsar mig i nacken så ska jag inte bli stressad av det. Vill de gå om så får de skrika att de vill, jag tänker inte vara snäll och kliva undan med risk för att falla själv om de inte bett om det. 

Detta var det tuffaste lopp jag sprungit, jobbigare än Risveden Terräng men jag gillade det verkligen! Jag kom på 17:e plats av 130 damer och fick tiden 1.24:48 på den 12,8 km långa banan. Damvinnaren gick in på 1.10:41 - grym tid på den banan! 

Skåne och syrran, vi ses igen den 29/6. Ja, för då går det visst ett kuperat maraton som jag ska springa med min syster, Båstad Maraton. En syrra som tills för två år sen inte sprungit speciellt mycket och inte heller speciellt långt. Jag tror hon kommer klara det med glans för om man tränar där jag sprang igår så kommer man med all säkerhet klara kuperingen på Båstad. 

Nedan några fler bilder...

Blodvite efter målgång (obs kolla den leriga vänsterskon, hahaha):

Skor och strumpor innan avsköljning med trädgårdsslang: 

Knäet idag: 

Ryggen på mig när jag passerat syrran vid Ransvik: 

Arg/sur/smärtande målgång: 

Var står jag nu?

Hardcore eller ej? Bedöm själva min lilla bula under knäet:

Det blev nämligen en liten vurpa i skogen igår när jag sprang "Stenrundan special". Snart har jag lika många ärr efter mina terrängeskapader som en gammal sjöman har tatueringar ;-) 

Well, jag kan vara glad åt att den där stenen som låg precis efter roten som jag fastnade i slog till mig UNDER knäet och inte PÅ knäet! Det blev is på och idag känns det ok men det blev "bara" en långpromenad. Nu bara ett pass till innan avresa till Fuerteventura/Playitas och det är imon och jag hoppas att ni håller tummarna för att det inte händer något missöde då som gör att jag istället för att träna får sitta vid poolen och dricka cava istället! 

Idag fick jag frågan vad min milkapacitet är. Jag blev lite ställd för jag vet ärligt inte. Att springa mycket i terräng och sen ägna sig åt minimalt med fartträning/intervaller gör att det är jättesvårt att veta. Hela tiden får jag höra att jag är snabb men blir nästan rädd, är jag verkligen det? Kommer faktiskt inte ihåg när jag sprang snabbt senast, var det Windsor Half Marathon i oktober? Sylvesterloppet räknas inte då jag var skadad nov-dec. Har ju sprungit några kortare pass i typ 4:20-4:30 fart men ställer mig ändå undrande till vart jag verkligen står idag? Är verkligen sub90 på Varvet ett realistiskt mål? 

Men en sak i taget. Först träningslägret där prio ETT är att lära mig crawla någorlunda bra. Det kommer bli löpning oxå men att tro att jag kommer orka lägga energi på att köra tuffa intervaller med dubbla simpass är ju inte realistiskt. Kanske mer att det blir distans i olika former. Jag kanske ska köra som Jonas Buud och skita helt i intervaller i år? Eller inte...

Jag bestämmer mig för att när jag kommer hem så ska jag göra ett test. Jag ska köra ett pass som jag vet är ganska utslagsgivande och sen får vi se om jag fortfarande är snabb eller ej. 

Nu, börja packa. Eller inte. De som känner mig vet att jag kommer att maska ända fram till imon kväll med detta då det blir point-of-no-return och jag MÅSTE packa...Maria, kan du packa åt mig? Du får en Snickers som betalning! OK?

Glömde nämna en sak...

Jo, jag springer igen.

I lördags mellan simpassen blev det 28 minuter lugn löpning ute och igår 40 minuter ute i vinterlandskapet som nu även nått Göteborg.

Så det går således framåt! Det känns i fotleden men smärtan är så liten (eller hanterbar kanske man ska kalla det) att det gick att springa kontinuerligt utan att stanna för att gå.

Att börja springa på vinterunderlag med en instabil fot kanske inte är det bästa men igår så var jag så sugen på att springa att jag sket i det. Jag sprang långsamt, långsamt och det var bara när jag hamnade bakom plogen på cykelbanan som jag gjorde en liten tempoökning, hehehe.

Idag var jag hos min naprapat som hjälpt mig mycket och jag kunde idag stolt visa upp att jag kan stå på ett ben och även göra en tåhävning/gå upp på framfoten på höger sida utan att foten "vobblade" eller gjorde ont. Sen blev det behandling på mina stela vader som faktiskt inte alls är så stela längre! Kan ju vara mitt ständiga "kavlande" men så klart även "avsaknaden" av löpning i träningsdagboken...

Well, i eftermiddag/kväll så får det bli ett litet pass till. Det har kommit mer snö men det är inte is än varför det är gränsfall om det behövs Icebugs. De funkar bäst på hårt underlag, typ frusen snö/is och inte mjukt snöunderlag för där funkar vanliga skor lika bra tycker jag. Ser att det är många som tar fram sina broddskor bara det kommer snö och jag är alltså av en annan åsikt men kanske att jag tar på mig dem i alla fall för att "skydda foten", vi får se.

Ser på Twitter, trådar på jogg.se och andra forum att det verkligen går trend i vissa modeller på skor. Vissa hissas och vips så har alla den skon och alla bara ÄLSKAR den! Skor är ganska personligt och jag har lärt mig vilka skor som passar just MINA fötter och jag har även lärt mig vilka personer som gillar samma skor som jag och således kan få ett bra utbyte av vad gäller skomodeller. Jag skulle aldrig köpa en sko bara för att alla har den.

Vidare vad gäller utrustning så var det dessa tre grejer som jag tyckte var viktigast när jag sprang igår:

1. Min GPS- klocka som jag främst köpte för att kunna använda både vid löpning och simning och jag ville ha en klocka där det var LÄTT att läsa av. Min Garmin 305:a har varit perfekt i det avseendet och det var därför jag valde 910:an som nästa modell. (Igår kollade jag dock bara tiden.) 

2. Min rosa Asics-mössa som har ett hål för hästvans - mycket smart funktion på en mössa för tjejer! Och bra färg som syns i mörkret! 

3. En enklare variant av pannlampa som jag fick av min syster som bor i USA förra julen. Den är inget high-tech men man kan välja hur många av lamporna som man vill ska lysa, hur starkt och man kan även vinkla den. 

Nä, löpning är verkligen ingen materialsport, eller hur? Läs gärna min gamla krönika på jogg.se om detta - den hittar ni HÄR! 

Svårt att stå emot

I veckan gjorde jag min pepparkaksdeg och ja, det var svårt att stå emot att smaka alltför mycket på degen men lite smakprov blev det allt, hahaha. Nu har degen stått till sig i kylen och är färdig att bakas ut på det traditionella pepparkaksbaket som vi brukar ha på första advent. Eller pepparkaksdegsätande man kanske ska kalla det? ;-)

Här bild på smeten när den var klar för kylen/min mage:

Något annat som jag hade svårt att stå emot just idag var att springa mer än planerat. Men jag höll mig till planen på löpbandet även om sista 7 minutrarna kanske inte skulle gått i 13,5 km/h (4:26 min/km) men det var en kompromiss jag gjorde med mig själv. Det kändes inte mer när jag körde i denna farten vs de andra två 7-minutrarna som gick i 12.0 km/h (5:00 min/km) fart så jag känner att jag ändå lyckades bra med kompromissen. 

För övrigt så är det intressant hur snabbt man anpassar sig. Efter stukningen så har jag haft ont speciellt när jag gått nedför i trappor och nu när jag är mer eller mindre smärtfri så märker jag att jag ändå går nedför trappan och försöker att inte belasta höger fot. Jag får påminna mig själv om att gå "som vanligt" och våga. Kroppen är enorm på det sättet att den anpassar sig så och faktiskt ganska fort. 

Känner en viss nervositet krypa på mig nu inför helgens simkurs. Speciellt efter att gårdagens simpass inte alls kändes bra. Nästan lite den dåliga känslan man har på ett löppass innan ett lopp och som gör att man inte tror att loppet ska gå bra. Vis av erfarenhet har jag lärt mig att när det är så det är då som det kommer att gå bra. Så jag hoppas på det för jag har inte lust att vara den som de andra får vänta på och som får statuera skräckexempel på dålig teknik. Ni hör hur dåligt självförtroende jag har vad gäller simningen trots att jag under Öloppet faktiskt delvis bogserade en annan person. Well, kul ska det bli i alla fall! Återkommer med full rapport så klart! 

Nu fredagsmys strax! Ha en fin fredagkväll! 

Ett val

Igår kväll så hade halsontet försvunnit så jag bestämde mig för en rask promenad. Och nej, jag reggar inte promenad som träning ;-)

Med Coldplay dundrande i mina öron så kände jag mig stark även om de flesta av deras låtar faktiskt är ganska ledsamma om man lyssnar på texterna. Kanske är det det som tilltalar mig hos dem. Att man när man är som svagast faktiskt även kan känna sig som starkast.

Mycket här i livet handlar om val. Svåra val men även lätta. Igår gjorde jag ett val. I slutet av "promenaden" så kände jag mig stark (speciellt efter att ha lyssnat på "Fix you") och mitt i gångsteget så tog jag några löpsteg. Jag gjorde det för att det kändes rätt och för att jag ville. Ca 300 meter sprang jag i mycket långsam takt innan jag började gå igen. Jag upprepade detta några gånger och det kändes bra. Eller ja, helt bra kändes det ju inte men en stor skillnad jämfört med för bara 10 dagar sen. Det kändes men inte så mycket att det kändes ogenomförbart. Det var som om min kropp sa att det var dags. För jag är inte en förespråkare av vila när man är skadad. Jag alternativtränar direkt och när man är tillräckligt stark tycker jag att man bör börja belasta igen. Upptill smärtgräns och GENOMTÄNKT. Vara uppmärksam på hur det känns DIREKT efter men även DAGEN EFTER.

Imorse kändes det bra. Mycket bra. Så bra att jag bestämde mig för att testa löpbandet på lunchen. 5 minuter gång varvat med 5 minuter löpning i långsam hastighet.

Det gick. Det kändes men det gick. Jag gick inte över smärtgränsen och nu efteråt känns det precis som innan. Med detta menar jag inte att foten är ok men den är redo för att påbörja löpningen igen, sakta sakta och ett steg i taget.

Några kanske skulle kalla mig dum och att det är för tidigt men det bryr jag mig inte om. Det är min kropp,  mina principer och mitt val. Jag skulle aldrig utsätta mig själv för fara eller göra något som skulle förvärra en skada. Jag anser mig själv kunna så pass mycket att mina beslut grundar sig på kunskap om hur kroppen fungerar i kombination med hur MIN kropp fungerar.

För jag orkar inte längre vara den som det är synd om och den som varit med om så tråkiga saker att man börjar gråta när man hör om dem och lägger till kommentaren: Livet är orättvist. Jag vill ta ett steg framåt. Jag vill lämna tråkiga saker bakom mig. Jag vill vara Eva igen. Ni vet den där personen som älskar champagne och deg. Helst dock inte i kombination ;-)

Jag gör ett val. Jag går vidare. Jag ska nu rehabba min fot men även min själ. Jag gör ett val. Med detta sagt så menar jag inte att jag glömmer men nu väljer jag att gå vidare. Med viljans kraft kan man uppnå mycket.

Fötter...

Ja här följer bilder på mina fötter för den som har lust att göra en analys. Två är framifrån varav en med rakt knä och sen böjt (belastat läge). Därefter bakifrån på samma sätt.
Som ni kan se är höger fotled fortfarande svullen både på insidan och utsidan.
Sen kan de som har lust gissa hur jag landar, dvs supinerar jag/pronerar jag eller har jag ett neutralt "istamp". Man kan faktiskt få en fingervisning om detta bara genom att titta på fötterna så här...