Just nu känns livet som en konstant backintervall; jag kämpar mig uppför backen som den starka bergsget jag är och får lite vila och återhämtning på vägen ner bara för att i nästa stund direkt behöva sega mig upp för backen igen.
Jag längtar efter då livet är som ett lätt pass på flacken.
Fast det är väl av backarna som man blir starkast...
Jag längtar efter då livet är som ett lätt pass på flacken.
Fast det är väl av backarna som man blir starkast...
Oj, det låter som att du har mycket att tänka på, för gissningsvis är det inte bara träningen? Eller är det skadan som spökar. Oavsett så kommer det att bli bra. Har man en massa idéer och energi så spretar livet rätt mycket också. Brukar tänka på den här bilden ibland. Hoppas det blir bättre!
SvaraRaderaTack för bilden!
SvaraRaderaNej, det är inte träningen som är jobbig och foten är ok nu utan det är på det privata planet. Det löser sig nog på sikt men blir nog en lång resa.