366 km och vilar på månadens sista dag

366 km har jag sprungit totalt i januari, varav två veckor som var 100 km vardera. Så på månadens sista dag så vilar jag. Helt. Ingen styrka heller. Ovanligt för mig ja, men ganska behövligt.

Jag får kommentarer och glada tillrop i min träningsdagbok: "Du har börjat bra, detta kommer att bli fin-fint!" "Bra grund du har lagt, 2012 kommer att bli ditt år!"
Men jag lägger inte så mycket värde i dessa kommentarer mer än att det är trevligt att få positiv feedback på det man gör MEN det är bara januari och att springa lite mer än 300 km en månad är inget ovanligt alls för mig. Och innerst inne i mig bor en röst som säger att man aldrig ska ta ut något i förskott. Det är långt kvar innan första RIKTIGA tävlingen.

Jag kommer även ihåg förra årets "pärs". När jag månaden innan Göteborgsvarvet fick en mental kollaps. Det ska inte hända igen. Jag är klokare och starkare i år.

Jag tränade en tjej igår som ville ha lite tips och bekräftelse på att det hon gör är rätt i sin träning. Vi pratade mycket om den mentala biten oxå och om vad som driver en, något man inte ska glömma i processen mot att nå ett specifikt resultat.

Alla de där kilometrarna som syns i min dagbok är just nu bara siffror. Siffror som kanske längre fram kommer att betyda mer, eller mindre. För jag vet vad som driver mig EGENTLIGEN och jag vet vad jag vill.  

På måndag kommer första delen i "Evas mentala resa" på www.jogg.se - jag hoppas att många läser och kanske tar steget ut att använda sig av mental träning som en del av sin fysiska träning.

Imon ny månad.

/Eva

 

My new quest

Ja, här nedan kan ni se min nya quest. Lego minifigurer. Och inte vilken figur som helst vill jag ha, jag vill ha Frihetsgudinnan. Den ska få vara min maskot/lucky charm i fickan på min kjol när jag springer ING NYC Marathon i november. Men jag tror att det är fake. Jag tror inte att det finns någon EGENTLIGEN. Bara ett marknadsföringstrick. I helgen blev det återigen nya dubletter av Minotauren, slaktaren och en alien. MEN, jag ger mig inte riktigt än! Så om någon sitter inne på en Frihetsgudinna så hör av er till mig så kanske vi kan byta grejer med varann?

Då var det dags igen!

Ja, då var det dags att dra på sig de röda kläderna igen:

För idag startar F&S Göteborgsvarvsträning! Varje söndag fram till söndagen innan Varvet så träffas man i Skatås klockan 11.00 för gemensam löpning. Det rör sig om långsam distanslöpning där fokus är på uthållighet och att utnyttja fördelen med att springa längre pass i grupp. Vi börjar på distansen 8 km och jobbar oss sen upptill fulla distansen några veckor innan Varvet. Det finns tre grupper: bas, medel och intensiv.

Jag kommer inte att vara med varje söndag men ganska många tillfällen :-)

Idag trodde jag dock att jag skulle ha tillgång till bil men det var visst några andra som behövde den så strax får jag transportjogga bort mot Skatås. En liten nätt transportjogg på ca 9 km skulle jag tro. Vi får hoppas att bilen kan komma och hämta mig efteråt för jag inte så sugen på att transportjogga hem sen oxå; 9+8+9 km känns ju lixom sådär efter 25 km igår...Well, vi får se vad dagens total slutar på :-P

Plus och minus

Stod i valet och kvalet om jag skulle ta Icebugsen men valde de här trotjänarna istället:




Någon kanske undrar varför? Well, jag kände att 25 km skulle mina fötter och vader inte klara av än i Icebugsen. Således fick farten stå åt sidan idag för visst hade jag kunnat springa fortare med bättre grepp men vågade inte chansa med mina ben.

Underlaget var isbark med eller utan grus på, barmark (asfalt) och blankis. Nåja, jag är nöjd ändå med skolvalet och ser på passet så här:

*Minus - ja, det går inte att springa fort på isigt vinterunderlag trots bra teknik. Tiden 2.14 på 25,23 km ger ett snitt på 5:20 typ. Hade hellre velat att det låg ner mot 5:00 fart.

*Plus - jag kände mig inte trött någon gång under passet! Inte ens en dipp de sista kilometrarna som tidigare! Betänk då att jag endast tagit en dubbelespresso innan jag stack ut.

Kroppen är enorm, jag säger det igen. Något har hänt. Sen om det är att jag kan lagra glykogen bättre eller om det är att jag har fått en bättre fettförbränning det vet jag inte. Kanske en kombination? Aldrig trodde jag i höstas när jag började detta att jag skulle klara 25 km UTAN att ha ätit. Ok, jag laddade på ganska bra med mat igår på fredagsmyset får jag väl erkänna, men ändå!

Ha en fin lördag!
/Eva

Lite nya moves, kanske?

Idag har det morgonjoggats 13 km och jag kan meddela att de här passen som jag startar klockan 04:40 de blir INTE lättare, inte ett dugg!
De enda som känns lättare är morgonjogglångpassen på helgen som inte är lika tidiga och där jag tar mig tid att dricka kaffe innan (det finns det INTE tid till på vardagarna - bara för Nespressomaskinen att ladda och sen LJUDET av den gör att jag väljer bort det av hänsyn till resten av familjen).

Men jag fortsätter med mina morgonjoggar och målet är att köra MINST två under veckan och sen långpaset till helgen.

Jag har även kört ett pass i TRX:en delvis inspirerat av passet nedan. Och nej, jag gjorde INTE övningen där man skulle stå på armarna :-P

Ha en fin fredag!

Grönkål ÄGER!

Ur dagens GP:




Skönt att fler fattat grejen!
Mera grönkål åt folket!

HÄR hittar man hela artikeln MED olika RECEPT!

I rest my case...

Träning eller ej?

Vad går gränsen för när ni reggar ett pass? Dvs, frågan är riktad till de som reggar träning på en sajt (själv reggar jag min träning på www.jogg.se)...
Jag menar reggar folk transport till och från jobbet? Reggar man om man kör några plankor på kvällen? Såg för ett tag sen (no names) någon som reggat 7 minuter träning (magträning). Går gränsen vid tid eller vad man gör?
Ser jag till mig själv så reggar jag inte cykling till och från jobbet, även om det blir en del mil i veckan. SPRINGER jag däremot till och från jobbet så reggar jag detta. Är det för att jag är ombytt och att det då räknas mer som träning? Ska jag då skita i att regga när jag går eller cyklar samma sträcka och INTE är ombytt? Ska jag regga mina 10-15 minuter på spårvagnen när jag växelvis står på ett ben och spänner den bakre kedjan (ok, främst rumpan) som styrketräning? Eller när jag på kvällen kör tåhävningar i trappan i 10 minuter?

Kommer på mig själv med att OM jag skulle regga ALLT som handlar om att röra sig, oavsett om jag är ombytt eller ej, skulle bli ganska mycket. Speciellt under vissa delar av året då jag håller fler pass...
Tänker till exempel på företagspasset som jag höll i igår: 75 minuter gruppträning där jag var med själv på nästan alla moment då jag har en förkärlek till parövningar och det igår var udda antal deltagare. Eller mina onsdagspass där det ibland blir samma sak...igår reggade jag företagspasset men förra onsdagen reggade jag inte onsdagspasset trots att jag var med nästan hela tiden...

Men, hur mycket tränar jag EGENTLIGEN? Tydligen ganska mycket nu när jag tänker efter...kanske bäst att inte börja regga allt för då måste ju en del tro att jag är ett freak - fast å andra sidan tycker ju en del det redan nu, hahaha.

Hur tänker ni? Och då menar jag inte huruvida jag är ett freak eller inte, ok?

Hej mitt vinterland

Mitt vackra Änggården. Idag med knarrande snö under fötterna, förra veckan barmark. Enda smolken i bägaren både förra veckan och idag några lösa hundar som nästan skrämde livet ur mig. Jag gillar inte när det helt plötsligt från ingenstans dyker upp en hund i full carreta och morrar, även om morret kanske betyder att den vill leka. Jag älskar hundar men kan bli riktigt rädd när jag inte ser ägaren och det är en hund jag inte känner. Självklart känner hunden av detta. Oftast brukar hundägaren dyka upp och be om ursäkt men inte idag. TRE gånger sprang den här hunden ikapp mig och varje gång stannade jag och höjde rösten till den och sa: "Nej, sluta! Spring till husse!" Jag ropade även högt: "Vems är hunden?" Inget svar. Till slut gav den upp och sprang iväg. Det blir väl så här i ett naturområde där det inte rör sig så mycket människor och vissa släpper sina hundar, vilket jag förstår för det måste vara underbart för hunden att inte behöva vara kopplad, men det hindrar mig inte ifrån att bli lite skrajsen ändå.

Nu omladdning för företagspass strax i Skatås. Tredje gången jag träffar den här gruppen. Sist var det strömavbrott, det hoppas jag att vi slipper idag...

En kamera och ett par skor

Ja, idag var det fotografering på schemat. Nedan ser ni kameran som jag snabbt tog ett kort på när fotografen var på toa:


Med denna kamera togs det bilder med lite olika teman med mig som modell för en artikelserie som kommer att publiceras längre fram.

Efter avslutad fotografering så sprang fotografen (Niklas på jogg.se ) och jag en runda på 11 km på isiga gator i Göteborg. Niklas hade "vanliga" skor på sig (NB 890 fick jag höra sen) och jag hade dessa skor som jag nu ÄNTLIGEN fått springa i:


Icebugs Anima BuGrip - vilken bra sko! Jag har ju även varianten UTAN dubbar som är en av mina favoritterrängskor och denna skon med dubbar gjorde mig verkligen inte besviken. De har legat i sin kartong sen i höstas när jag fick dem skickade till mig (de var mitt pris för vinsten på Risveden Terräng)  Egentligen borde jag haft dem på mig igår men jag missbedömde temperatur och underlag MEN det gjorde jag inte idag! Niklas sprang på bra med sina vanliga skor då löpning på halt underlag handlar om anpassad teknik och kanske inte så mycket om att man har rätt skor (som dock underlättar ganska mycket).

11 km i 5:15 tempo blev det där det snackades oavbrutet. Vill man ha "pladder" under turen är det bara att springa med mig, jag är expert på att vara social och efteråt har de flesta sår i öronen, typ :-P  Sorry, Niklas!

Hallå där, joggarna!

Ja, trots indoor-outfit (notera att jag även matchat vattenflaskan) så lyckades jag inte lura någon:




Allra minst Magnus Ringberg. Hahaha, efter 1,5 timme dynamisk rörlighet var jag inte svettig men dock helt slut i kroppen och PINSAMT medveten om var jag är rörlig och INTE rörlig. När jag sen teamade upp med bästa Erika som oxå är uteledare för att vi skulle gå igenom passet IGEN och vi kanske var lite ofokuserade så var Magnus där direkt: "Hallå där, joggarna!" Får väl skylla mig själv att jag stod längst fram under passet och att Magnus antagligen DIREKT såg (trots mitt försök med outfitten att passa in bland de andra inneledarna på F&S) att aha här har vi en stel löpare :-O

Jag är helt medveten om mina brister/svagheter och har lovat mig själv att jobba mer på min rörlighet i år än innan. Att jag har korta hamstrings är ju typ dagens understatement, hahaha.

Well, nu är jag gott mör i alla fall då jag även sprang 14 km imorse med bästa Tine (ni vet hon som springer mest i hela Göteborg och som är supertrevlig). 10 km av dessa 14 km sprang vi i ca 4:40-4:45 fart och det var tungt. Dels för att klockan var 08:30 och för mig är det jättesvårt att springa jättefort så tidigt men mycket beroende på underlaget. Skit i broddar sa jag till Tine och hon lämnade dem i bilen. Vartefter passet gick så blev det dock kallare och det som varit mjuk snö blev plötsligt hård snö, is och halt. Förlåt Tine, lyssna inte på mig nästa gång! Själv hade jag ett par grovmönstrade Asics Trailskor som funkar bra på snö men sådär på is...

Så summa sumarum kan man väl säga att hur mycket jag än försöker dölja att jag är löpare så syns det ändå, både i min träningsdagbok och på min "kropp"/rörlighet :-) I rest my case, således.

Presenter!

Ja, här ser ni en av mina födelsedagspresenter: ett par Brooks Pure Connect. Ok, de är inte levererade än men snart så!

Sen har väl kanske ingen missat att jag igår fick beskedet att jag kommit med ING NYC Marathon i år den 4/11. Ännu en bra födelsedagspresent, dock en dag för tidigt men vad gör det?

Sen UNNADE jag mig själv 12 km födelsedagsmorgonjogg imorse och även en lång lunch med en god vän.

Ikväll hade jag väl tänkt att köra HIT (High Intensity Training) på F&S men då vissa andra saker kommer emelllan så blir det nog inte att jag testar det passet förrän nästa fredag. BTW - vad är det för tid att ha det på fredagar klockan 17.00???

Ikväll blir det i alla fall, ja just det, champagne på "Fontänen". Sen kan ju några undra vad "Fontänen" är medan vissa redan vet ;-)

Ha det gott hälsar Eva som har som mål att springa 50k innan hon blir 50 ;-)

ACCEPTED!!!!

Jag är helt förlamad...vet ni hur många gånger jag loggat in de senaste dagarna för att kolla min status?

Det här är så stort att jag nästan börjar lipa...

Energi

Idag har jag sprungit 11 km i Änggården. Utan klocka och där det enda jag hörde var min andning, mitt steg och naturens ljud. Balsam för själen även om jag fick leka kanin/känguru över några nedfallna träd:




Det finns inget pass som ger så mycket energi som dessa när jag springer i terräng och bara kan fokusera på här och nu (typ att inte trilla på någon rot eller sten). Långt borta från prestationskrav, tider och det vardagliga livet.

Det är viktigt att lära sig vad som ger och tar energi och jag lärde mig mycket om detta förra året när jag började med mental träning. Jag glömmer aldrig Terjes liknelse från Pixarfilmen Monster´s Inc: I början får de energi till monsterstaden för att de skrämmer barn. I slutet av filmen så har de kommit på att få barnen att skratta ger mer energi och ägnar sig då åt detta istället. Rädsla ger inte mycket energi däremot ger glädje mycket energi. Så när jag känner att jag behöver tanka energi så vet jag nu hur jag ska göra.

För övrigt hade jag på mig mina favoritterrängskor på dagens pass och då kom jag och tänka på en annan  Pixarfilm, Bilar 2. I den filmen vill några agenter räta ut Bärgarns bucklor men han vägrar. Han säger att varje buckla har en betydelse. De påminner honom om någon rolig händelse han gjort med sin bästa kompis Blixten Mc Queen. Så är det med mina Icebugs Anima; de är smutsiga men jag borstar bara bort det värsta från dem när de torkat för varje fläck betyder något. Den har hamnat där under pass när jag hämtat energi och det var de skorna jag hade på mig när jag sprang över mållinjen som första dam på Risveden Terräng. Ett lopp som jag alltid kommer att minnas, ett lopp där jag skrattade hela vägen. Ett lopp som gav energi.




Så Bärgarn; helt rätt att behålla dina bucklor och jag kommer att behålla mina smutsfläckar!

Att säga nej

Hade ingen bra känsla alls i kroppen idag och skulle väl egentligen redan när jag kände så sagt nej till mig själv att genomföra det planerade intervallpasset. Men jag tänkte att det kanske släpper under uppvärmningen. Det gjorde det inte så när jag påbörjade första intervallen tog jag snabbt beslutet att avbryta och springa hem istället. Känns helt onödigt att pressa sig när kroppen så tydligt säger nej.

Jag har även idag tagit beslut att lägga min onsdagsgrupp på hyllan ett tag. Jag kommer ha så många andra åtaganden nu under våren att det inte finns utrymme för detta. Förra året körde jag på ändå och höll nästan på att gå in i väggen. Att vara borta varenda kväll i veckan nästan VARJE vecka och hålla i pass sliter även om man inte tränar/deltar fullt själv. Så vis av denna erfarenheten så blir det tyvärr onsdagsgruppen som jag måste säga nej till. Därmed inte sagt att den inte kan "återuppstå" :-)

Så snart ut i REGNET för nästsista passet! :-P

Framifrån och bakifrån :-P

Fick bilder från Sylvesterloppet från min kära syster igår så håll tillgodo :-)
Kjolen och armsleevsen hittar ni så klart på Loverunning!
/Eva

Jag, ett statistiskt unikum?

Ok, först en liten snabb outfitbild innan jag tar upp det som står i rubriken:





För nu har jag lyckats göra det igen! Jag har gjort det innan och nu har jag lyckats igen - jag har sprungit samma sträcka på EXAKT samma tid. Det jag kommer ihåg från de statistikpoäng som jag läste ages ago var att det INTE går att upprepa ett resultat om igen. Well, jag har lyckats. 5 km snabbdistans sprangs i fredags på 20:28 och idag på, ja just det, 20:28. Idag var det dessutom mörkt så jag hade ingen chans att se vad jag sprang på utan det fick bli en liten trevlig överraskning när jag kom hem :-)

Fast det fanns ändå en skillnad mellan passen: I fredags sprang jag snabbare i början och kroknade på slutet och idag var det tvärtom och sista kilometern var den snabbaste på 3:58. Snitthastighet (IGEN) på 5 km blev då 4:05 min/km. Uppjogg en km och nedjogg en km - och ok, det är lite för lite och jag ska skärpa mig men ibland när tiden är knapp så blir det lixom take it or leave it och jag vill göra klart att jag tidigare när jag hade en sämre kondis i kombination med min astma aldrig skulle gjort detta. En bra uppvärmning är a och o och SPECIELLT om man är astmatiker.

Vill ni ha något mer att läsa idag än detta statistikinlägg så kan ni läsa några artiklar som jag skrivit på jogg.se:

Tips om du vill börja blogga - klicka HÄR
Tips på övning för att få en snabb info om man har en bra bålstabilitet - klicka HÄR

Och avslutningsvis återgår jag till det här med statistik för även om jag inte kommer få 30.000 träffar på mina artiklar som bästa Anjo fått på Sverigekartan i sin blogg, som dessutom var med i Metro idag kanske det blir några träffar i alla fall?

Ha en fin måndagskväll OAVSETT statistik ;-)

Frukost?

Ja, vilka i-landsproblem man har när man inte kan bestämma sig för vad man ska äta till frukost.

Åt i ca två år havregrynsgröt men tröttnade på det. Då hade jag ätit mig igenom ALLA havregrynsvarianter som fanns typ bara för att inse att den "gamla" vanliga var bäst:





Ja, det är medvetet jag inte tagit med märket men jag tror ALLA vet ändå vilket det rör sig om ;-)

Så idag började då åter med gröten efter ca två år av alla möjliga slags varianter på frukost man kan tänka sig. Bäst alla kategorier kommer alltid vara hotellfrukostbuffé - farligt, farligt och många är de gånger jag ätit alldeles för mycket innan lopp och förbannat mig själv. Nu ställer jag klockan extra tidigt vid hotellvistelse, till resten av familjens förtret, för att kunna "frossa" lagom innan lopp :-P

Sonens första kommentar när gröten började koka och han kände lukten var: "Nej! Ska du börja äta gröt igen!?"

Well, nu blir det gröt ett tag i alla fall förutom de gånger det är dubbel espressopass för efter dessa skulle jag aldrig kunna äta gröt :-(

Dagens träning: Zero löpning och istället 30 minuter i min TRX. Riktigt svettigt i slutet då jag körde fyra olika plankor :-O

Nya skor?

Jepp idag var det dags för mitt dubbel espressopass igen. 25,05 km blev (exakt som sist, knepigt eller?) på 2.07 (snitt strax över 5:00 fart). Jag sprang snabbare första hälften och det kändes bra men sen fick jag ont i fötterna. En kombination av mycket kilometrar på asfalt det sista men jag oxå tror att de skorna jag sprang i nog är "slut". Jag fattar inte hur jag kan slita så på skor. Fast man ser ju att det är den främre delen som blir utsliten, den bakre brukar se helt "orörd" ut :-P

Och inte har jag ett speciellt hårt "nedslag" heller utan det låter faktiskt ganska lite om mitt steg. Och inte väger jag så mycket heller (ca 56-57 kg).

Man kan skratta åt att jag utav kollegorna på redaktionen på jogg.se kallas Imelda Marcos (eller var det jag själv som kom på det?) för mitt skoförråd är stort pga flera anledningar, inte bara att jag älskar skor. Men ärligt så har förrådet tunnats ut nu det sista då jag inte längre har några "tjockskor" alls. Mina Saucony Kinvara gav jag till min syster när hon var här i julas efter att hon testat dem och tyckte de var kanon. Jag gillade dem i början men sen fick jag skav av dem och de blev stående där i skåpet. Så de "tjockaste" skorna var de jag sprang med idag. Mina Brooks Green Silence och nu verkar även de "slut" som sagt. Jag har fler skor i förrådet men de är lite för tunna för 25 km på asfalt, åtminstonde säger mina fötter det. Så nu får jag börja leta efter ett bra par långdistansskor som är typ medeldämpade. Vi får se vad jag hittar. Ge gärna förslag i kommentatorsfältet.

Annars var det fint väder idag på passet, ca 0 grader och sol. Jag stannade till och tog kort på en klippa. Jag längtar till våren/sommaren när man kan sätta sig på en sån här och filosofera lite.

Minne och tro

Idag har jag varit på begravning. Mina föräldrars granne gick bort strax innan jul. Han hade haft ett långt liv och  blev 95 år. Han var en mycket fin människa och en del av min uppväxt. Gult var temat på buketten från oss:



Idag är det oxå tjugondedagknut och för ett år sen förlorade goda vänner sin son och föräldrar i en mycket tragisk brand. Jag skrev om min resa till begravningen och för de som vill läsa så kan ni klicka här.

I minnet finns för alltid dem som stått en nära. Idag går mina tankar till mina föräldrars grannars familj men främst till mina goda vänner. Gå gärna in och läs HÄR - idag ska de ha en fin minnesstund. Hade jag kunnat vara i Stockholm hade jag varit en av dem som sprang <3

Träningsvärk...

Nej, jag har inte slutat träna. Ville bara med tisdagens inlägg poängtera vissa saker. Vissa kände sig träffade på ett eller annat sätt och jag vill bara skriva att inlägget INTE var riktat till någon speciell person, utan rent generellt. Nog om det nu och åter till träningen.
För jag har tränat löpning och styrketräning. Och jag har träningsvärk i benen. Så där mycket att det gör ont att gå nedför trappor och att låren känns som om de är en storlek större än vanligt. Det gör även ont att skratta då hela revbensbågen är öm pga MÅNGA magövningar. Well, vissa GILLAR träningsvärk men det gör INTE jag. Jag tycker INTE att det är ett mått på hur hårt man kört och således är ett kvitto på att man kört rätt. Tränar man så mycket som jag gör så HINDRAR träningsvärk en att kunna köra det man planerat och man får tänka om. Därför tränar jag väldigt sällan på ett sådant sätt att jag får just träningsvärk och med detta sagt menar jag alltså INTE att jag mystränar när jag tränar styrka. Jag skulle hellre vilja kalla det att träna smart.

Droppen som fick bägaren att rinna över är i alla fall en kombination av flera "faktorer":
I tisdags kväll så körde jag styrka på GYMMET (vet inte när jag satte foten där sist) och det var SMOCKAT med folk och jag blev mest irriterad på att det inte fanns plats. Jag vill gärna stå framför en spegel för att se att jag gör rätt och där brukar det oftast stå KILLAR (ok, ibland tjejer men det är OVANLIGT) som lyfter för tunga vikter och mer tänker jag inte gå in på. Så när jag = en räka (?) då försöker buffa mig fram och ställer mig och först gör dynamiska utfallssteg och därefter rörlighet med ett kvastskaft, alltså INGA vikter, så brukar jag få en del blickar i stil med vad gör du här? MEN, det skiter jag i och kör på, gymmet är ju till för alla? Transportjogg dit och skjuts hem och så var tisdagens träning avklarad och jag kände att den där irritationen gjorde att passet blev väldigt effektivt, så tack ni som var där och "knödde" ;-) (det gäller att se det positiva i det negativa)

Igår så blev jag "räddad" av min väninna E som ville springa lunchjogg så jag "slapp" morgonjoggen. Men som vanligt på denna runda över broarna så var det MOTVIND första fem kilometrarna till Älvsborgsbron. Detta leder till att då vi försöker hålla ett högt tempo är ganska trötta när vi påbörjar stigningen till denna första bron på rundan. Och igår så var benen lite sega efter styrkan jag kört kvällen innan åsså den här vinden då. Precis innan vi nådde toppen på Älvsborgsbron så fick jag tankar som att: "Nä, nu måste jag börja gå" och "Jag döööör!" MEN jag bet ihop (E undrade nog varför den STÄNDIGT pladdrande Eva helt plötsligt blev helt tyst) men när det sen gick nedför så släppte det och jag såg "ljuset"! Sen platt och fint på Hisingssidan så att vi trots prat (ja, då var jag igång igen) lyckades hålla ett snitt på 4:30 innan den andra bron kom. Tack E för trevligt sällskap men nu får vi utöka vår repertoar på rundor och kanske slippa vinden? ;-)

Efter detta så var det snabb dusch och snabb lunch, några snabba arbetsuppgifter och sen skulle jag hämta sonen i skolan för att han skulle på spirometri (ja, han har tyvärr astma precis som jag). När jag börjar närma mig spårvagnshållplatsen (Domkyrkan) så ser jag spårvagnen jag ska ta och ser att den stänger dörrarna och plingar för att åka iväg. NEJ, tänker jag - jag MÅSTE med denna vagnen för att hinna hämta sonen och sen tillbaka till stan igen för att hinna till spirometrin - vad göra? Jo, jag SPRINGER BREVID spårvagnen (på trottoaren) för att möta upp den på nästa hållplats (Grönsakstorget). Jag har då INTE på mig lätta löparskor och kjol utan TAJTA jeans, höga Dr Martens och TVÅ väskor + att min Didrikssonjacka är den långa varianten som gör att det är LIIIITE svårt att ta ut ett bra steg :-P MEN - som sagt jag är inte den som ger mig i första taget och hinner PRECIS ta i sista dörren och komma in på vagnen innan den kör vidare. Om jag fick blickar på gymmet när jag stod där med kvastskaftet så var det ingenting jämfört med de blickar jag fick när jag RAMLADE in på vagnen, hahaha. Men jag hann! Fast idag har jag ont i BENHINNORNA pga denna lilla språngmarsch på ca 400 meter :-P

Sen på kvällen var det utomhuspass och OJÄMNT antal deltagare så jag fick "ställa upp" :-P Inte direkt vad min kropp var sugen på men men vad göra?

Så, believe it or not, så var det ganska skönt att få rulla ut benen 12 km imorse i regnet och blåsten klockan 04:40 på en LÅNGSAM morgonjogg. Hade jag inte sprungit den så hade benen varit ÄNNU stelare :-P

Min tanke om att gå på F&S nya pass HIT (High Intensity Training, inget för veklingar) imorgon känns så där och kanske får vänta till nästa fredag istället. Jag menar jag vill ju inte missa mitt dubbel espressopass på lördagen pga träningsvärk ;-)

Att visa de riktiga musklerna!

Ja, det tränas en del nu i början av januari och jag ser tendenser lite här och var på viss överambition för att följa sin "löften". Förra veckan såg jag många kilometrar som fylldes på i träningsdagböckerna och jag är ju inget undantag själv som drog ihop 100 km denna första vecka. Men jag ser tecken på överträning och trötthet och jag blir nästan lite rädd att en del kanske gått ut lite för hårt.

Hur mycket är det ens egen vilja som driver en och hur mycket är pressen från andra som oxå tränar? Jag ser mig själv skriva på ett inlägg: "När du vilar tränar din konkurrenter!" För att i nästa rad även skriva: "Vila är överskattat!" Således kommer jag på mig själv med att vara en del av denna process med stress/press att prestera och redan nu i början av året "visa musklerna". Jag ber om ursäkt för detta.

Jag stannar upp och försöker reflektera. Jag vet själv hur man vill passa in. Hur man vill vara som alla andra och gärna "följer strömmen". Hur cool man tycker att man är när man ligger topp-10 på Kommunlistan/Missbrukarkilometerligan på jogg.se
Hur man driver sig själv mot något som man egentligen inte vill. När man tappar glädjen. När inte träningen längre ger en ett lyckorus utan bara känns som ett tvång som bara bryter ner.

Jag stannar upp och försöker reflektera. Jag kommer ihåg hur jag mådde i våras. När obalansen mellan min fysiska och mentala kapacitet var så stor att jag på ett pass bara stannade tvärt och faktiskt funderade på att lägga ner löpningen. När fel saker drev mig mot ett mål som egentligen inte var något speciellt alls.

Jag stannar upp och försöker reflektera. Jag känner hur jag delvis dras med. Jag känner hur jag skriver saker som jag egentligen inte står för. Jag ber om ursäkt för detta.

Jag stannar upp och REFLEKTERAR. Jag kliver av. Jag vill inte vara med om detta. Jag har kommit längre. Jag drivs av de rätta sakerna idag. Jag vill dela med mig av det jag lärt mig och jag vill leva som jag lär.

Jag stannar upp och AGERAR. Jag skriver VILA och ALTERNATIVTRÄNA på det där inlägget istället. Jag vågar visa den rätta vägen. Jag kan och är bättre 2012 än jag var 2011. Jag vågar visa de RIKTIGA musklerna - att göra det rätta OAVSETT vad andra tycker. Jag tränar och tror på det jag gör. Jag VET att 2012 blir mitt år och jag kommer stå fast vid det jag tror på. Jag är stark och HAR de riktiga musklerna. Har du?
/Eva

Nä, nu får det vara nog!

Med ledigheten alltså! Idag på terminens första dag så var det som VANLIGT studiedag i sonens skola. Jag fattar inte det där riktigt men men... Well, imon så är det tillbaks till rutinerna igen!

Snart planeringsmöte på F&S inför den kommande premiären av uteträningen! Göteborgsvarvsträningen kör igång slutet januari och det vanliga uteschemat i mars (eventuellt tidigare för mitt måndagspass, vi får se).

"Bara" 8 km morgonjogg imorse och det var KALLT! Dock ingen snö då utan den kom ju senare. Just nu känns det som om det lika gärna kunde kvitta med snön och vintern, en månad för sent lixom. Även om just Vintern är den vackraste biten i Vivaldis "De fyra årstiderna":

100 km och nya kompisar

Ja här nedan kan ni se mina två nya kompisar och min "gamla" trotjänare i mitten. Perfekt för ömma fötter är de nya kompisarna kan jag lova. Trotjänaren är inte fel den heller, hehehe.

Och efter att idag sprungit 13,7 km i mycket kuperad terräng (flera varv på ett eljjusspår) när resten av familjen åkte skridskor (Ruddalen) så hamnade veckans total på 100 km denna första vecka i januari :-P

Varför inte lite skridskor som alternativträning kanske ni undrar? Kan bero på att jag SUGER på skridskor och får så ont i benhinnorna då jag spänner mig att detta INTE är ett alternativ + att tills dess att det finns sådana där trekanter/plogar med handtag för vuxna så tänker jag inte försöka igen, ok? Sen när det skulle åkas på bandybanan där det inte ens finns en sarg att klamra sig fast vid så blev valet enkelt, hehe.

Så dagens alternativträning, eller jag vill nog hellre kalla det komplement, blev 20 minuter TRX-träning. Kul att se att flera gym nu har denna träningsform som gruppass och att även GP hade ett reportage i veckan. Själv har jag tränat detta i tre år :-)

Nu lite Tour de Ski och sen planering inför ny vecka - 2012 har bara börjat!

En dubbel espresso - IGEN! Fast med sällskap!

Fast idag var det lite annorlunda på passet. Jag hade sällskap! Av bästa Tine! Tine springer mest av alla i Göteborg (ja, det finns faktiskt de som springer mer än mig)! Ha då i åtanke att Tine är fyrabarnsmor. Hon springer många morgonjoggar och mycket med barnvagn. Vi "träffades" i somras när jag såg henne på en runda ute med barnvagnen och jag gav henne ett glatt tillrop då jag beundrar de som kommer ut med vagnen, det gjorde aldrig jag. Sen fick jag ett meddelande via jogg.se där hon frågade om det var jag som ropat och hur glad hon hade blivit. Of course var det kjolen som gave me away :-)

Det var blomspruteregn när vi träffades klockan nio utanför Slottsskogsvallen och drog iväg på banvallen. Ca sex kilometer i lagom fart innan vi gav oss på ca 6 km i lite snabbare fart. Sen hem igen. Fast jag måste säga att i slutet så sprang vi fort igen, sen om det var pga av Tine eller mig låter jag vara osagt ;-)

Härligt med sällskap och vi hade mycket att prata om! Det kommer att bli repris således, fast man kan ju önska lite bättre väder, tack! Nästan 19,5 km (19,47) med snittempo strax över 5:00 fart - härligt! Tack så mycket Tine (och jag såg nu att du dragit ifrån rejält i kommuntoppen, hehehe)!

En dubbel espresso!

Ja, mitt morgonjoggexperiment fortsätter!
Idag vaknade jag klockan 08:30 och efter att ha tagit på mig löparkläder och tagit en dubbelespresso så var jag utanför dörren klockan 09:00. Ingen dricka eller annat med mig och alltså bara lite kaffe i magen. Sprang  första av dessa nya morgonjogglångpass på annandagen och det funkade bra. Idag kändes det MYCKET lättare än sist och början av passet (typ fram till 14 km) så var jag helt förvånad själv. Låg då i ett tempo strax över 5:00 fart. Detta hade jag ALDRIG klarat av för två månader sen! Väl nere vid Saltholmen så var jag tvungen att göra ett litet toabesök i buskarna uppe på berget och passade på att även ta en kort när en av färjorna (den vita ni ser längst bort) går ut mot södra skärgården (se nedan).

Mellan 15-20 km så började det kännas lite jobbigt men ändå helt ok. Vid 21 km (då började jag närma mig Älvsborgsbron) så började känna av vänster höft (?) men det var bara att kämpa på. Och så när det var ca 2 km kvar och jag åter kom in i Majorna så kändes låren så sega, så sega. Såg att jag låg på ett snitt på 5:12 för passet och bestämde mig för att INTE vika ner mig och få två sista sunkkilometrar i typ 6:00 fart. 5:20 och 5:10 fick jag kämpa för och när jag passerade grannarna som var ute på promenad när det var ca 1 km kvar och de ropade: Heja Eva! Så fick de ett VÄLDIGT bistert leende som svar och en slapp hand som vinkning :-P

Dagens total: 25,05 km som sprangs på 2:10, dvs tempo ett snittempo på 5:11 - att jämföra med annandagen då jag sprang 24,65 km på 2:14, tempo 5:26 - det tar sig :-)

Klar!

Då jag varit ledig denna veckan har jag utöver att morgonjogga lite senare även fått lite tid över att läsa. Så nu har jag läst ut bokklubbsboken. "Sarahs nyckel" av Tatiana de Rosnay. 387 sidor på två dagar, när jag väl börjar läsa så går det fort. Hjälper väl även till att boken var bra. Vartannat kapitel om nutid och vartannat om dåtid tills dess att nutid och dåtid flätas ihop och det blir ett annat flöde i berättelsen.



Vi ska inte träffas förrän den 3/2 så nu har jag gott om tid att läsa lite annat, fast kanske inte i samma fart :-) Snabbaste läsningen jag gjort var nog "Da Vinci koden" av Dan Brown. När maken kom hem med filmen bad jag honom att vänta att titta på den innan jag läst boken som stått länge i bokhyllan. 1,5 dag fick jag på mig - tror ni jag klarade det? :-P

Dagens tränare!

Ja nedan kan ni se bild på sonen som idag ville följa med på mitt morgonpass. 8 km orkade jag i 5:00 fart i blåsten och det var tungt, tungt. Kan bero på blodgivningen i måndags (nummer 28 i ordningen), två dagars morgonpass på 12 km vardera och ett TRX-pass på 20 minuter sent i måndags kväll. Nästan så att jag funderar på att vila imon, men ni som känner mig vet att det förmodligen INTE blir så ;-)

Sonen försöker fixa med växelspaken innan vi ger oss iväg...

Till Harry

Det blir ingen årskrönika om 2011 här på bloggen. Tycker att jag redan skrivit tillräckligt om de 3800 kilometrar som jag sprang. Med detta skrivet menar jag inte att jag inte reflekterat över 2011 utan mer att jag redan har skrivit det jag vill skriva.

Idag väljer jag därför att se tillbaka ur ett annat perspektiv och kanske lite längre tillbaka än ett bara ett år; i år blir nämligen sonen 10 år. För exakt 10 år sen gick jag där med den stora magen och visste inte riktigt hur livet som förälder skulle bli. Inte visste jag att jag redan på hans första levnadsdag skulle få känna på den hemska känsla av att döden nästan knackade på. Än mindre visste jag att jag skulle hamna i en personlig livskris som skulle ta lång tid att ta sig ur.

Vissa saker glömmer man fort och vissa händelser sätter spår för livet. Att vara stark är att våga visa sig svag och att våga be om hjälp är inte farligt. Jag gjorde många fel men oxå många rätt. Den svåraste rollen var den att bli förälder och mamma och det tog lång tid innan jag fattade att jag faktiskt var en mamma och förälder.

För mig blev löpningen en oas där jag kunde andas, komma bort och ladda batterierna och utan den hade jag nog inte "klarat mig". När någon tyckte att jag skulle dra ner på träningen för att jag verkade trött så skrek jag rakt ut: NEJ! Ta inte bort det som ger mig energi, DÅ blir jag trött!

Som de säger så är det alltid mörkast precis innan det ljusnar och jag tog mig ur den djupaste svackan i mitt liv som mer eller mindre började för 10 år sen och ut kom en annan Eva. Inte bättre eller sämre, utan annorlunda. Jag såg ljuset och det vände och jag lovade mig själv att aldrig låta mig själv må så dåligt igen utan att be om hjälp.

Och jag lovade mig själv att ALDRIG överge någon av mina vänner som befinner sig i "skuggans dal". För jag blev delvis övergiven själv. En del berodde nog på mig själv pga att jag låtsades att allt var bra men vissa personer gjorde mig enormt besvikna men jag har idag förlåtit dem. Så mitt råd om någon mår dåligt: Visa att du finns! Träng dig på! Visa att du bryr dig! Låt dig inte skrämmas av det "mörka"!

Tillbaks till sonen då; han som till stor del är så lik mig. Jo, han är bäst. Precis som vilken förälder som helst så tycker man så. Det jag är mest stolt över är att han är stark, självständig och alltid positiv och bryr sig så mycket om sina kompisar. Jag vet att jag trots att jag mådde så dåligt även lyckades ta mig samman till den grad att han klarade sig och dessutom klarade sig bra.

Det enda som alltid kommer att göra ont i mig är att han aldrig träffade min farmor; de hade älskat varandra så mycket. Fast innerst inne vet jag att hon vakar över honom; han som har samma namn som hennes make och min farfar.

Så Harry; låt 2012 bli ett enormt bra 10-års jublieumsår för oss! Jag älskar dig!

"Children are the living messages we send to a time we will not see" - John W. Whitehead 


"Every child is an artist. The problem is how to remain an artist once he grows up" - Pablo Picasso

Resultat på experimentet då?

Idag är första dagen på 2012 och jag har nu tagit beslut baserat på min högst personliga forskning och dess resultat på mig själv: Morgonjogg kommer att vara en del av min träning mot att bli en snabbare löpare.

Någon kanske undrar över hur jag tänker där och de argument för morgonjoggens existens i min träning är följande:

1. Tidsbrist - nu när jag ska springa maran i år och kanske kommer att behöva lägga in dubbla pass vissa dagar för att få in all distans så kommer de tidiga passen innan jobbet behövas.

2. Kvalitetspass - ja, för mig är dessa pass så pass jobbiga att ansträngningsgraden är så hög att man faktiskt kan klassa dem som just detta. Ser man sista månaden så har jag bara sprungit FYRA intervall/fartpass = det som man EGENTLIGEN kallar kvalitetspass men ändå lyckats bibehålla min fart då jag igår sprang milen på strax över 41 minuter. Och ja, jag tror INTE att jag hade sprungit på denna tiden om morgonjoggarna bytts ut mot vanlig bulk/distans. Således, morgonjoggen kommer bli en del av kvalitetspassen!

3. Fettförbränning - för att klara maran så MÅSTE jag vänja mig vid detta och på Annandagen sprang nästan 25 km INNAN frukost. Detta hade jag INTE klarat för några månader sen.

Jag har även några andra argument men jag lämnar dem därhän så länge för det är de jag spaltat upp ovan som gör att just morgonjoggen kommer att bestå. Jag vill även poängtera att detta är vad som funkar för mig och kanske inte något som jag skulle rekommendera någon annan för vi är alla unika och även om det finns vissa grundläggande fysiologiska principer för hur man utvecklas i sin träning så tror jag på just individuellt anpassad träning. Det som funkar för en funkar inte nödvändigtvis för någon annan. Visst att man söker efter framgångsrecept och det skrivs böcker om hur man gör men jag tror ändå att man när befinner sig på den högre motionärsnivå som jag gör måste fatta lite egna beslut och våga testa lite andra vägar.

Så nu börjar 2012 och älskade/hatade morgonjogg du följer med mig på min resa. Vi får se vart det slutar...