fredag 13 januari 2012

Minne och tro

Idag har jag varit på begravning. Mina föräldrars granne gick bort strax innan jul. Han hade haft ett långt liv och  blev 95 år. Han var en mycket fin människa och en del av min uppväxt. Gult var temat på buketten från oss:



Idag är det oxå tjugondedagknut och för ett år sen förlorade goda vänner sin son och föräldrar i en mycket tragisk brand. Jag skrev om min resa till begravningen och för de som vill läsa så kan ni klicka här.

I minnet finns för alltid dem som stått en nära. Idag går mina tankar till mina föräldrars grannars familj men främst till mina goda vänner. Gå gärna in och läs HÄR - idag ska de ha en fin minnesstund. Hade jag kunnat vara i Stockholm hade jag varit en av dem som sprang <3

9 kommentarer:

  1. Usch..jag får rysningar bara av att tänka på hur det skulle kännas att förlora ett barn...hoppas de kan gå vidare.

    SvaraRadera
  2. *Åh Gud, och det var nu jag bröt ihop fullständigt* Kära nån, sådana livsöden och sådana förluster. Mina varmaste tankar till alla berörda <3!
    (Jag minns ditt inlägg för 1 år sen).

    SvaraRadera
  3. MagnusN: Ja, det tog lång tid innan jag kunde ta in vad som hänt och kan inte föreställa mig hur detta året varit för dem. Fint att de grundat en minnesfond för Marcus och hans minne kommer alltid leva vidare.

    Jessica: Ja, Jessica livet kan ändras snabbt. Jag försöker alltid tänka på att aldrig lämna någon i vredesmod för man vet aldrig. Kram på dig!

    SvaraRadera
  4. Ja Eva, livet tar slut och allt man kan försöka göra är att acceptera det, men uj vad hemskt att mista ett barn. En hjältekram till föräldrarna.
    "ad vore en blogg utan lite ärlighet? Att bara rabbla träningsvolymer, antal repetitioner och hur många kilo pasta man käkar, tja, det blir ju lite tunt i längden." /c-m.

    SvaraRadera
  5. Järnpöjkarna/c-m: Tack för din fina kommentar <3
    Och ja, jag håller med om att lite ärlighet och annan verklighet behövs i en blogg.

    SvaraRadera
  6. Skickar en värmande kram till dig och hoppas att du förmedlar lite värme till dina vänner, kan inte ens sätta mig in i vad de har gått och går igenom, så fruktansvärt och så skört livet är, hela tiden, utan att vi tänker på det, man kan verkligen inte ta något för givet! Kram.

    SvaraRadera
  7. Staffan: Tack. Hade jag varit i Stockholm hade jag gärna varit en av dem som sprang med facklor till graven för det måste varit mäktigt att se. Kram.

    SvaraRadera
  8. Min svärmor läste ett citat för mig:

    "sina föräldrar och sin man begraver man i jorden men sina barn begraver man i hjärtat"

    Ditt inlägg fick mig att tänka på citatet.

    Tack oxå för dina ord på min blogg.

    SvaraRadera
  9. Hellenpellen: Tack för det fina citatet <3
    Fortsatt lycka till med din nya "bana" ;-)

    SvaraRadera