Svårt att stå emot

I veckan gjorde jag min pepparkaksdeg och ja, det var svårt att stå emot att smaka alltför mycket på degen men lite smakprov blev det allt, hahaha. Nu har degen stått till sig i kylen och är färdig att bakas ut på det traditionella pepparkaksbaket som vi brukar ha på första advent. Eller pepparkaksdegsätande man kanske ska kalla det? ;-)

Här bild på smeten när den var klar för kylen/min mage:

Något annat som jag hade svårt att stå emot just idag var att springa mer än planerat. Men jag höll mig till planen på löpbandet även om sista 7 minutrarna kanske inte skulle gått i 13,5 km/h (4:26 min/km) men det var en kompromiss jag gjorde med mig själv. Det kändes inte mer när jag körde i denna farten vs de andra två 7-minutrarna som gick i 12.0 km/h (5:00 min/km) fart så jag känner att jag ändå lyckades bra med kompromissen. 

För övrigt så är det intressant hur snabbt man anpassar sig. Efter stukningen så har jag haft ont speciellt när jag gått nedför i trappor och nu när jag är mer eller mindre smärtfri så märker jag att jag ändå går nedför trappan och försöker att inte belasta höger fot. Jag får påminna mig själv om att gå "som vanligt" och våga. Kroppen är enorm på det sättet att den anpassar sig så och faktiskt ganska fort. 

Känner en viss nervositet krypa på mig nu inför helgens simkurs. Speciellt efter att gårdagens simpass inte alls kändes bra. Nästan lite den dåliga känslan man har på ett löppass innan ett lopp och som gör att man inte tror att loppet ska gå bra. Vis av erfarenhet har jag lärt mig att när det är så det är då som det kommer att gå bra. Så jag hoppas på det för jag har inte lust att vara den som de andra får vänta på och som får statuera skräckexempel på dålig teknik. Ni hör hur dåligt självförtroende jag har vad gäller simningen trots att jag under Öloppet faktiskt delvis bogserade en annan person. Well, kul ska det bli i alla fall! Återkommer med full rapport så klart! 

Nu fredagsmys strax! Ha en fin fredagkväll! 

Ett val

Igår kväll så hade halsontet försvunnit så jag bestämde mig för en rask promenad. Och nej, jag reggar inte promenad som träning ;-)

Med Coldplay dundrande i mina öron så kände jag mig stark även om de flesta av deras låtar faktiskt är ganska ledsamma om man lyssnar på texterna. Kanske är det det som tilltalar mig hos dem. Att man när man är som svagast faktiskt även kan känna sig som starkast.

Mycket här i livet handlar om val. Svåra val men även lätta. Igår gjorde jag ett val. I slutet av "promenaden" så kände jag mig stark (speciellt efter att ha lyssnat på "Fix you") och mitt i gångsteget så tog jag några löpsteg. Jag gjorde det för att det kändes rätt och för att jag ville. Ca 300 meter sprang jag i mycket långsam takt innan jag började gå igen. Jag upprepade detta några gånger och det kändes bra. Eller ja, helt bra kändes det ju inte men en stor skillnad jämfört med för bara 10 dagar sen. Det kändes men inte så mycket att det kändes ogenomförbart. Det var som om min kropp sa att det var dags. För jag är inte en förespråkare av vila när man är skadad. Jag alternativtränar direkt och när man är tillräckligt stark tycker jag att man bör börja belasta igen. Upptill smärtgräns och GENOMTÄNKT. Vara uppmärksam på hur det känns DIREKT efter men även DAGEN EFTER.

Imorse kändes det bra. Mycket bra. Så bra att jag bestämde mig för att testa löpbandet på lunchen. 5 minuter gång varvat med 5 minuter löpning i långsam hastighet.

Det gick. Det kändes men det gick. Jag gick inte över smärtgränsen och nu efteråt känns det precis som innan. Med detta menar jag inte att foten är ok men den är redo för att påbörja löpningen igen, sakta sakta och ett steg i taget.

Några kanske skulle kalla mig dum och att det är för tidigt men det bryr jag mig inte om. Det är min kropp,  mina principer och mitt val. Jag skulle aldrig utsätta mig själv för fara eller göra något som skulle förvärra en skada. Jag anser mig själv kunna så pass mycket att mina beslut grundar sig på kunskap om hur kroppen fungerar i kombination med hur MIN kropp fungerar.

För jag orkar inte längre vara den som det är synd om och den som varit med om så tråkiga saker att man börjar gråta när man hör om dem och lägger till kommentaren: Livet är orättvist. Jag vill ta ett steg framåt. Jag vill lämna tråkiga saker bakom mig. Jag vill vara Eva igen. Ni vet den där personen som älskar champagne och deg. Helst dock inte i kombination ;-)

Jag gör ett val. Jag går vidare. Jag ska nu rehabba min fot men även min själ. Jag gör ett val. Med detta sagt så menar jag inte att jag glömmer men nu väljer jag att gå vidare. Med viljans kraft kan man uppnå mycket.

Anmälda!

Jepp, nu är vi anmälda! Dvs den blonda amazonen Maria Frånlund och jag! Vilket team vi kommer att bli!
Nu j-vlar ska det tränas och denna gången ska det fanimig bli målgång (sorry Pata)!

Bara det j-vla halsontet kan flyga sin kos så att jag kan gå simkursen i helgen för Simcoachen...

Det är långt kvar tills loppet men jag längtar redan. Om någon är intresserad kanske det finns någon plats kvar, kolla i så fall in Öloppets hemsida som ni hittar HÄR!

Fötter...

Ja här följer bilder på mina fötter för den som har lust att göra en analys. Två är framifrån varav en med rakt knä och sen böjt (belastat läge). Därefter bakifrån på samma sätt.
Som ni kan se är höger fotled fortfarande svullen både på insidan och utsidan.
Sen kan de som har lust gissa hur jag landar, dvs supinerar jag/pronerar jag eller har jag ett neutralt "istamp". Man kan faktiskt få en fingervisning om detta bara genom att titta på fötterna så här...

Imelda Marcos

Ja, jag har många skor och för att få slut på spekulationer om hur många det är så kommer nedan en bild på mitt skoskåp. Det är bara att räkna lådor, be my guest. FAST, det kan ju finnas lådor bakom OCH det kan ju finnas lådor någonannanstans än på bilden, haha. Mer än så här tänker jag inte avslöja ;-)

Dock kan jag avslöja att helgen varit mycket innehållsrik: vinprovning, träningsvärk, baksmälla, handboll och nu som avslutning halsont - jippee!

Ett kort ögonblick av oaktsamhet x 2

Torsdagen den 8 mars i år körde jag ett fartpass på bandet och i slutet av passet var jag ouppmärksam och trampade snett med högerfoten. Skadad stortåsena blev resultatet som sen ledde till plantarfasciit då just denna senan fäster in i den senplattan.

Jag rehabbade till Varvet och trodde jag var ok bara för att ca 2 km in i loppet dra upp skadan igen. Ny rehab för att kunna klara att springa ING NYC Marathon.

Många mil i skogen blev det och jag lyckades slå nytt pb på LL i slutet september och även på en halvmara helgen direkt efter.

Allt kändes bra förutom att jag började bli väldigt spänd i vaderna pga asfaltsträningen som jag nu börjat med igen. Visst att jag kontinuerligt behandlat mina vader under tiden med plantarfasciit men den här spändheten var resultat av att jag vant mig av med hårda asfalten.

Så kom vi alla fall iväg till New York. Mitt sista pass innan vår avresa fick jag kramp i höger vaden och fick avbryta och var livrädd att min maradebut skulle ställas in. Nu vet vi att den inte ställdes in pga detta utan pga en viss storm.

Efter det beskedet som tog luften ur mig lite så sprang jag bara ETT pass i New York. En lätt morgonjogg på ca 60 minuter och sen när vi kom hem ett åh-pass och sen ett kort och snabbt pass innan jag skulle iväg på bokklubb.

Dagen efter, fredagen den 9/11, körde jag ett simpass på Valhallabadet där jag kände mig som en delfin. På väg till duschen efter avslutat pass så händer det igen. Ett kort ögonblick av oaktsamhet och min fot viker sig IGEN! Denna gången inte på ett löpband utan på ett halt kaklat golv.

Jag förstår att skadorna hänger ihop. Min högra fot är min svaga punkt och när jag är trött, antingen i slutet av ett pass eller EFTER ett pass, så tar min klumpighet över och jag har ingen kontroll.

Nu har det gått två veckor sen jag sprang sist (wetvestlöpning räknas inte som riktig löpning) och i veckan var jag hos den naprapat som hjälpte mig en del med min fot sist. Jag fick bekräftat det jag redan misstänkt. Det är inte bara en vanlig stukning med skadade ledband utan även en nervskada och en sena som blivit utsträckt. Suck.

Senskador är svåra att läka då det måste till ett visst flöde i senan för att stimulera läkningen då senan har mindre blodkärl vs tex en muskel. Vilar du helt blir du stel och den får inget flöde vilket då motverkar läkningen MEN tränar du för hårt blir den överansträngd och du står på ruta noll igen. En svår balansgång. Som jag kan efter skadan i början av året. Repris igen.

Jag vet vad jag ska göra och INTE göra, men igår kunde jag inte låta bli att testa foten i alla fall på löpbandet. Jag ville veta var jag står och jag ville ha en referens för att kunna jämföra längre fram. Jag sprang 20 sekunder, det räckte för att veta. Foten har ingen styrsel alls och viker sig då den är så instabil FÖRUTOM att det gör ont då.
Nu vet jag och jag vet vad jag måste göra. Surt, surt och orättvist.

Mina nya rosa Adios fick agera matchmaker till min rosa tröja på gymmet istället för att flyga fram över löpbandet...än är 2012 års helvete inte över för mig...

"Jag är vacker ikväll"

Den 31 oktober kom Bo Kaspers Orkester (BKO) ut med sin senaste platta som heter "Du borde tycka om mig". Jag har alltid gillat dem. Eller ja, från det att de blev presenterade mig utav en väldigt god vän (du vet vem du är). Vissa texter talar direkt till mitt hjärta och det gör nästan ont att lyssna. Kanske att jag pga senaste årets händelser är mer mottaglig och lyssnar in ännu mer än vanligt. Senaste plattan innehåller, enligt mig, texter som väl skulle kunna överföras direkt på sinnesstämningar jag haft under året. Bara det att en av låtarna heter "Vilket jävla år" säger väl allt ;-)

Fast mest talade nog "Jag är vacker ikväll" till mig. Låten som avslutas med orden som är plattans namn, "Du borde tycka om mig".

Så igår när jag ville vara ifred på gymmet satte jag lurarna i öronen och lyssnade. Faktiskt även när jag körde denna maskinen:

Den som gett mig träningsvärken från hell :-P 

För den som inte vet vad det är för maskin så kan jag berätta att man kan göra dips, chin-ups och pull-ups i den. Klarar man inte att göra det själv så kan man ställa in att den "hjälper" en. Thank God för det! 

Då det finns väldigt lite BKO på YouTube kan jag tyvärr inte lägga in ett klipp på låten här och att länka från Spotify blev visst för tekniskt. Så vill ni lyssna så leta gärna upp låten ändå och lyssna på "visslet" som låter lite som Kent i "Dom andra" men lyssna kanske främst på texten...

"En stjärna av guld det borde jag ha för det jag klarat av

Att jag gjort det så bra

Den resa jag gjorde borde ingen få göra

En stjärna av guld det borde jag ha

Jag är vacker ikväll

Kan ingen se att jag är vacker ikväll

Vacker ikväll

Kan ingen se att jag är vacker ikväll

Jag kan vara stolt

Det borde jag va´

Var nere på noll men jag kom tillbaks

Att vända sig om fastän det gör så ont

Jag tar det från början

Jag kan vara stolt

Så jag är vacker ikväll

Kan ingen se

Att jag är vacker ikväll

Tar på mig nåt jag tycker om

Så andra mänskor ser sig om

Å önskar att det vore dom 

Jag är vacker ikväll

Kan ingen se

Att jag är vacker ikväll

Vacker i kväll

Du borde tycka om mig"

"Vad gör du här?"

Alltså när man får den frågan av någon när man befinner sig inne på gymmet och tränar så tycker i alla fall jag att svaret är ganska uppenbart. Så när jag fick frågan idag, efter andra dagen i rad på gymmet, av en person som jag dessutom känner så tittade jag bara och svarade: "Vad menar du? Är det inte uppenbart att jag är här och tränar?" Kanske lite "kaxigt" svar men jag gillar INTE att bli störd på gymmet och jag är inte där för att stå och småprata, inte ens om min bästa vän skulle komma in.

För några år sen då jag tränade ofta på SATS nära mitt jobb så kom det fram en kille till mig efter ett tag och sa: "Ursäkta att jag stör men jag ville bara säga att jag tror aldrig jag sett någon som är så effektiv här inne på gymmet! Man vet att du är här och värmer upp för så mycket dunkar aldrig löpbandet annars och sen inne på gymmet så drar du fram som en bulldozer! Imponerande! Det var bara det jag ville säga." Jag blev helt perplex men insåg att han hade rätt. Han hade även fattat att jag inte ville bli störd och sen när jag såg honom på gymmet efter det så nickade vi alltid till varandra, inget mer. Han var ganska effektiv själv inne på gymmet. Jag fick sen berättat av en pt jag använde mig av att killen är en av Göteborgs bästa advokater. Det kan jag förstå för han var väldigt fokuserad inne på gymmet, dvs min manlige motsvarighet, haha. Av detta kan man utläsa att jag trots att jag är inne i min egna lilla bubbla visst kollar vad andra gör. Den som säger att den inte gör det ljuger. Läs gärna jogg-Kristers mycket bra inlägg om detta (finns HÄR).

Jag menar se bara på den suddiga bild jag tog igår.

Jo, man ser mig som valde att ta bilden framför mina favoritredskap kettlebellsen. Man ser en kille som gör någon form av spänsthopp och så ser man en annan kille som dricker vatten. Inte så många tjejer, nej. De flesta tjejerna "hänger" vid konditionsmaskinerna eller i stretchrummet och kör lite övningar på pilatesbollar. Enda tjejen som jag såg i det riktiga gymmet, dvs där det finns fria vikter och inte bara en massa maskiner, var en tjej som tränade med en pt. Åsså jag då, hahaha.  

Gymmet i Majorna (F&S) har flera TRX, käppar, kettlebells och många andra bra saker som man kan använda sig av men främst en annan sak som jag älskar; en ribbstol! Förutom att man kan göra bra övningar i den så är den enormt bra att sträcka ut ryggen i. Jag ger F&S Majornas gym full pott och måste erkänna att det känns som om styrketräningen blir mer effektiv på gymmet vs hemma. Beror det på att man "skärper sig" för att man vet att andra tittar (det gör alla, nu säger jag det inte igen, ok?) eller vad? Jag menar jag är verkligen inte den som "fuskar" när jag kör hemma men ändå...

Annars kan man bli väckt av sonen som vill att man ska se PSY framföra Gangham Style på MTV European Music Awards (repris) - bäst var David Hasselhoff som satt på toa i början av framträdandet - orkar inte kolla om det finns på YouTube nu så ni får hålla tillgodo med ännu en sudddig bild, wop wop! 

And the winner is...

Ja, jag måste säga att det här blev ett väldigt svårt val och det stod mellan följande tre kandidater: 

1. Johnny som ville ge klockan till sin fru som snällt sparat till en klocka till honom i smyg och som vill komma igång efter deras andra barn:

"Jag skulle blir hur glad som helst om jag kunde bli den lyckliga. Tanken är dock att skänka den vidare till min underbara fru, som är sugen på att börja löpträna efter sin graviditet. 
Hon hade nämligen under en lång tid smugit undan pengar, krona för krona, för att inte påverka ekonomin. Och för att jag inte skulle märka något, för att kunna köpa mig en ny klocka då min Garmin 305 började tappa stinget. Efter att ha gjort efterforskningar med min bror kom hon fram till vilken klocka jag ville ha utan att behöva fråga mig och köpte sedan en Garmin 310 XT. Var inte alls beredd så min haka träffade golvet på födelsedagen då jag fick den.

Så det som inspirerar mig är med andra ord min otroliga fru och våra två barn. Det äldsta på två år springer gärna intervaller med mig mellan köket och vardagsrummet ständigt skrattandes. Mer löpglädje och inspirerande än så blir det inte för mig."

2. Victoria som varit otursförföjd med sjukdomar och som ville ge klockan till sin man i present då han stöttat henne genom detta genom att ställa upp inte bara för henne utan även för barnen:

"Efter 6 veckors sjukdom orsakat av en sketen visdomstand. 3 inläggningar med iv antibiotika, 3 ytterligare operationer. 3 olika antibiotikabehandlingar. Inläggning på hjärtavdelning pga misstänkt endokardit. En veckas antibiotikafrist. Ny värk, nya röntgenundersökningar och ännu mer antibiotika. Träningsförbud på oklar tid. . Missat Tjurrus, missat Finallopp och idag fick jag reda på att Sylvesterloppet kan du glömma.
Tycker synd om min man som varit låst vid min och barnens sida. Dessutom fyller han 40 snart och jag har ingen inspiration. Han är värd en kul gadget!"

3. Mia som började springa för att dämpa ångest och som ville dela sin story om detta för att kanske inspirera någon annan att börja med löpning:

"Min motivation till att springa är superenkel: Det botar mina ångestattacker. Jag lever ett helt lyckligt och normalt liv som i stort sett bara störs av just denna ångest som då och då kommer smygande och slår ut mig några dagar till det plötsligt vänder och jag mår helt bra igen. Det hjälper inte med medicin och jag har inte lyckats kommit på några traumatiska barndomsminnen hur mycket jag än har försökt.
I somras började jag springa så smått för att få upp kondisen, klarade knappt mer än en kilometer. Men ju bättre jag blev, desto mer upptäckte jag endorfinerna... Och i ren desperation testade jag att springa en gång när jag började må dåligt - och fick uppleva det fantastiska att ångesten hävdes! När jag kom hem igen var jag till och med glad! Sedan dess har jag testat fler gånger och fått samma resultat. Och detta är något jag önskar att jag kunde ropa ut till alla som har liknande problem. Kanske når jag någon genom den här kommentaren.
Som du förstår behöver jag inte klockan främst för att få motivation, men nog skulle den göra mycket för att det ska bli roligare att hålla igång nu när vintern närmar sig och jag för första gången ska springa mig igenom denna eländiga årstid!" 

Alla tre är värdiga vinnare av klockan men jag har efter mycket tänkande kommit fram till att jag ville ge klockan till Mia!   

Johnny - hoppas kanske att du kan låna ut DIN klocka till frugan? ;-) 

Victoria - Krya-på-dig-kram! Jag tycker klockan är lite tjejig och således passar bättre på en tjej, sorry. Din man får den bästa presenten när du blir frisk så kämpa på! 

Mia - Supertack för att du delade med dig och lycka till med klockan! Maila mig din adress så kommer den på posten! 

Tack ni andra som delat med er och som skickat verser med rim och annat ;-) 

Varför så hungrig?

Alltså kan någon förklara för mig varför man blir så hungrig av att simma? Jag kan springa långpass och låta det gå ett bra tag efter innan jag ens börjar tänka på mat men när jag simmat så blir jag ett monster som måste äta DIREKT efteråt och typ VADSOMHELST och MYCKET...

Att man blir extremt kissnödig är ju en fysiologisk process, som jag fått berättat av en god vän som är läkare, beror på att när kroppen kyls ned, i kombination med trycket från vattnet, gör så att ens blodvolym omfördelas så att det merparten hamnar i bålen där våra "vitala" organ finns och då "missuppfattar" kroppen det med att det finns ett överskott som den måste bli av med för att inte överbelasta hjärtat och således skickas signaler att man behöver kissa.

Men det där med att man blir extremt hungrig har jag dock inte fått lika fint fysiologiskt förklarat. ELLER så är det helt enkelt så att jag vant kroppen vid löpning under flera års tid så att det går åt så lite energi att springa och att det är därför som jag inte blir hungrig lika fort. Nu när jag håller på och tragglar crawlteknik så tror jag ju inte att det kostar lite i energi om man säger så...kan kanske vara så, vad tror ni?

Annars fick jag i badhuset idag en kommentar från en kvinna som undrade vad jag gjort på mina vader. Hahaha, hon godtog inte riktigt min förklaring om att det var självåsamkade märken pga tortyrakupressur. "Men varför gör du det om det gör ont?", undrade hon.  "För att jag inte vill ha ont på sikt!", svarade jag. Tror dock inte att hon förstod vad jag menade. Gör ni? Här ett litet suddigt bildbevis:

Någon som vill ha en klocka?

Kommer ni ihåg en gång i tiden när jag kunde springa och även ganska fort? Ja, typ i oktober på Windsor Half marathon? Jag fick strax innan vi åkte till New York hem ett paket i alla fall där det stod: 

I paketet låg det INTE några PENGAR som jag hade hoppats på utan istället den här: 

Jag öppnade paketet och tänkte se vad det var för något men då jag har en gammal dator hemma som inte kan ladda ner några fler program och bara EN usb-port på densamma som är kass så lyckades jag bara delvis få igång klockan. Således har jag ingen aning om hur den funkar eller om den är bra. 

För att förgylla någons tråkiga november så tänker jag nu skänka klockan till någon. Är DU intresserad? Skriv i kommentatorsfältet vad som inspirerar dig och varför just DU ska ha klockan. På fredag bestämmer jag en vinnare! (Hahahaha, känner mig nästan som en "riktig" bloggare nu när jag har utlottningstävling men inser direkt att jag har långt kvar innan jag kan titulera mig en "riktig" bloggare :-P )

Årets värsta pass?

Idag skulle jag hålla i mitt sista F&S måndagspass för terminen men i och med att jag stukat min fot så kunde jag ju inte springa själv utan skulle cykla de delar av passet där vi skulle springa. Nästan samma avslutning som förra terminen då jag oxå pga min fot fick cykla mitt sista pass :-P 

I slutet av uppvärmningen och transportsträckan bort till där vi skulle köra intervall och styrkedelen så får en av deltagarna en akut bristning i vaden och jag får ta fram min linda som jag alltid har i fickan för att snabbt komprimera för att minimera eventuell blödning. Kort där efter så sträcker sig ytterligare en deltagare i baksida lår och jag vet inte vad jag ska göra. Han blir dock bättre efter ett tag och kan fortsätta. Dock måste han vara tillbaka en viss tid på anläggningen varför Tine får springa tillbaka med honom tillsammans med han som skadade vaden på min cykel. Tanken är sen att Tine ska cykla tillbaka till oss som är kvar. 

Vi kör ett tag till men sen är passet över och jag inser att jag måste SPRINGA tillbaka med resterande deltagare till anläggningen innan Tine är tillbaka. Strax innan vi börjar bege oss hittar jag en bilnyckel vid en bänk där vi kört lite övningar och inser att den nog tillhör en av de som avvikit med Tine. Stoppar nyckeln i fickan och börjar springa tillbaka. Eller kanske man inte kan kalla det springa. En av deltagarna frågar om jag brukar springa "så där". 

Jag kämpar på och ca en kilometer innan vi är tillbaka vid anläggningen kommer Tine farandes på cykeln. Tine är förkyld och har nu fått kramp i magen. Stressad av att veta att jag förmodligen börjat springa på min onda fot. 

Som skadeskjutna kråkor lyckas vi ta oss tillbaka igen till anläggningen och glada miner blir det när mannen som skadat vaden får tillbaka sin bilnyckel av mig. Att linka tillbaka med en bristning i vaden och i mörker leta efter sin bilnyckel var nog inte något han var sugen på. 

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta men är glad att passet är över och att vi lyckades ta oss tillbaka. Och foten ja, den tyckte inte det var kul att springa. Den måste vila lite till. Tills dess att den är bättre kan jag ägna mig åt att försöka få bukt med mina spända vader med de här gamla trotjänarna: 

Det verkar gå troll i allt jag gör nu och när t.o.m. andra skadar sig runtomkring mig då är det inte kul. Nästa gång jag håller mitt måndagspass är det 2013. 2013, smakar på den siffran och den känns bra. Bra mycket bättre än 2012. 

Jag kämpar på!

Ja, jag kämpar på. Och det går framåt. Igår kunde jag gå utan att halta och idag när jag körde lite styrketräning i källaren så gjorde det inte så ont i fotleden och jag kunde stå på ett ben utan problem. Jag hoppas att det fortsätter så här bra så kanske jag kan springa i veckan. 

En annan person som oxå kämpar är sonen. Och efter ganska många timmars kämpande så stod "Rådhuset" klart: 

Det är tre våningar och man kan lyfta av varje våning och där finns det en del detaljer om man säger så. På baksidan finns även en hiss. Inhandlades i Legobutiken i New York vid Rockefeller Center och det var verkligen ett bargain, halva priset mot vad samma hus skulle kosta på Legoland i Danmark (Billund). Så nu börjar hans hussamling bli komplett. Nere i källaren har han byggt upp en hel stad. Ni vet en sån där man kan se på YouTube om man söker på "galna" legobyggare i hemmet ;-) 

Ha en fin söndag, nu ska jag tejpa om min fot! 

Tröst i ny förpackning

Efter att idag har kört årets bästa simpass där jag flöt fram längd efter längd i 50 meters bassängen på Valhallabadet så kändes det lite orättvist att jag på väg till duschen på något vänster lyckades göra någon konstig manöver så att jag stukade höger fot. Kanske att jag var trött och att min högerfot pga min tidigare skada är min svaga länk men det kändes oavsett väldigt tråkigt. 

Nu känns det dock bättre när halva dagen gått och att den nu är tejpad. Mitt efterlängtade långpass som skulle sprungits i Änggårdsbergen imon fryser inne. Får se om jag vågar mig ut på söndag. 

Så på kvällens fredagsmys tänker jag trösta mig med den här: 

Visste faktiskt inte att den fanns i "kartong" eller leverpastejburk kanske man kallar det? Kommer ihåg från när jag var liten hur man köpte de där små plastfickorna och hur svårt det var att få ut allt om man inte rev upp hela "påsen". Viss plastsmak fick man räkna med när man tryckte för att få ut det sista :-P 

Man kommer ifrån det fort...

Ja eller man kanske ska säga det rent ut: Kroppen är lat! OCH den anpassar sig fort! 

På en vecka har jag bara sprungit ETT pass. Kommer inte ihåg när detta hände sist och just nu känns det som eoner sen som jag sprang fort och var inne i min löpbubbla. Visst att vi under vår vistelse i New York gått enormt mycket men det är ju mer "vardagsmotion". Eller kanske man ska klassificera det som shoppingmotion? ;-) 

Å inte har jag köpt så många skor heller utan bara dessa två:  

De svarta är Skechers Go Run - lite som ett par Nike Free. Dvs mjuka och fina men till skillnad från Nike Free så har de som små bubblor under. Har gått i dem och de känns helt klart intressanta. 

De rosa är Adidas Adios 2. Visst har varit emot dem då jag gillar ettan bättre men det fick bli ett par ändå då både pris och färg var så "fina" ;-) 

Igår kväll strax innan vi gick på planet i New York satt vi och tittade på de första preliminära valprognoserna som pekade mot att Romney skulle vinna. Det var med rädsla som vi satte oss på planet och t.o.m. sonen pratade med mig flera gånger under resan över och undrade hur det hade gått. Så strax innan vi landade i Frankfurt 08:45 imorse så meddelade vår kapten via högtalarsystemet att Obama vunnit. Nästan hela kabinen började applådera (ja, det kanske var jag som började) och spontana heja-rop utbröt. Det var faktiskt ganska mäktigt och jag fick en tår i ögat. Tack det amerikanska folket att ni gjorde det rätta. Igår blev vi flera gånger "attackerade" på gatan av folk som frågade om vi skulle rösta och på alla stora billboards på väg ut till Newark stod det: VOTE TODAY. 

Så nu kan man slappna av lite vad gäller DET i alla fall. Vad gäller träningen kanske jag bör ta tag i den nu efter en lite avslappnad vecka för nu börjar jag faktiskt känna mig både fet och o-fit även om jag vet att så INTE är fallet ;-) Skärpning Eva - imon får det allt ta och bli LITE mer träning än de där ynka 30 minutrarna du gjorde idag i typ värsta lustempot, ok? 

Au revoir New York

Här i New York är det fortfarande måndag kväll, i Sverige redan tisdag.

Snart åker vi hem mot Svedala igen. Med fötter som värker av alla timmar vi gått med dem och väskor fyllda till bredden. När vi lyfter är det bara några timmar kvar att rösta för det amerikanska folket och när vi landar i Europa står det nog klart vem som vunnit. Ett mycket viktigt val och jag hoppas så klart på Obama. Glömde fråga Marcus Samuelsson igår om hur det var att få hålla The Inauguration dinner för Obama. Jag glömmer aldrig den dagen för över fyra år sen för det var även min födelsedag (20 januari) och jag satt som klistrad vid teven. Å visst blev det fel när han svor in eden så att den sen fick göras om lite senare med lite mindre tv-kameror på. Åsså minns jag Aretha Franklins hatt, haha.

Som avslutning på vår USA-vistelse följer två bilder. Den ena tagen precis efter mörkrets inbrott från Brooklyn bridge och den andra från Museum of Natural History (ni vet museet som fått stå modell för "Night at the museum"). Det fanns lixom ett visst djur där som även är mitt smeknamn :-)

Ett bra avslut

Började dagen med en morgonjogg ner till Central Park ifrån Harlem där vi bor. En liten vända runt the Reservoir. Så gott det gick eftersom den "riktiga" slingan uppe vid dammen var avstängd. Sen tillbaka till Harlem igen. Ingen klocka, ingen press bara en symbolisk löptur dagen till ära.

Senare uppe i Empire State Building tog jag ett kort på Verazzano bridge långt borta i horisonten.

Efter en hektisk dag äter vi middag på Marcus Samuelssons restaurang Red Rooster i Harlem. En salig blandning av människor, god mat och lokala jazzmusiker som spelar i baren. Underbart helt enkelt. Men när de börjar spela "New York New York" då kan jag inte hålla tillbaka tårarna längre.

Innerst inne är jag ändå glad. Min resa är inte slut än även om det känns lite tomt just nu. Resan går vidare mot ett bättre år, mot 2013. Nu kan jag lämna 2012 bakom mig. Tack New York. Vi ses igen.

/Eva

Nedan kort från Empire State och på mig på Red Rooster :-)

Luften gick ur mig lite...

Det kommer inbjudningar och förslag på att springa ihop imon från flera olika håll men jag har ingen lust. Luften gick ur mig lite igår. Jag kom till New York för att springa maran och den blev inställd. Helt rätt beslut att ställa in och även om det inte blivit inställt vet jag faktiskt inte om jag sprungit ändå. Att starta på ett ställe där de fortfarande letar efter döda, nej det finns inte i min värld. Jag var nog ganska naiv som trodde att loppet skulle bli av men nu när man är på plats så känns beslutet att ställa in bara ännu mera rätt.

Med skam i kroppen åkte vi i alla fall till sportmässan och jag mådde dåligt när jag såg all "apparel" med årets maradatum tryckt på. Det kändes så fel och att jag skulle köpa något, nej tack.

Inte ens när jag fick en krona på mig lyckades jag få till ett leende:

Laddar om på mitt egna sätt och ser framåt. 2013, säger jag bara. 

Cancelled...

På tåget från Newark till Manhattan nås jag av nyheten att ING NYC Marathon är inställt. Efter allt som hänt tycker jag att det var helt rätt beslut men kanske att det borde bestämts redan tidigare i veckan.

Vår maratonresa nådde sin slutdestination men det blir först nästa år som jag kommer gå i mål.

Min marapremiär kommer att bli i Stockholm och jag vet att efter årets händelser så kommer 2013 bli mitt bästa år. I have faith. Never, never never give up!

/Eva

Update!

Fast i Charlotte (home of the Nascar), North Carolina. Ingen väska. Förhoppningsvis kommer vi iväg till New York imon.

Maratonet blir av och dedikeras till staden New York och orkanens Sandys offer. Väldigt amerikanskt men också helt rätt. Jag kommer springa med många personer i mina tankar på söndag.

Stay tuned and keep your fingers crossed!