LL 2012

Ja det blev en silvermedalj i år oxå! 2.28:02 kom jag in på och hamnade på plats 88 bland damerna och på plats 9 i min ålderklass - Topp 100 och topp 10 :-) 

Jag trodde verkligen inte det innan då jag i år varit skadad och sprungit mycket mindre än förra året. Men alla pass i Änggårdsbergen har tydligen haft effekt eller ja, en del i alla fall. 

Första 20 km gick jättebra (förutom första km som gick i snigelfart pga trängseln) och jag kände mig stark. Låg här på ett snitt på ca 4:35 såg jag sen när jag tittade på klockan. Sen kom sista 10 km och till skillnad från förra året så var jag riktigt sliten när jag äntrade dessa sista 10 km. Inte så konstigt, jag hade ju sprungit fortare de första 20 vs förra året. 

Det blev en del gång och jobbigt för psyket när många sprang om. Jag började få krampkänning i RUMPAN och ville bara att det skulle vara över för benen blev bara tyngre och tyngre...

Började undra vilken tid jag låg på men hade sen innan bestämt mig för att inte titta på klockan öht förrän efteråt. 

Åsså kom då sista nedförslöpan och i svängen på upploppet där stod Sofia och hejade och precis strax efter så kom jag ikapp bästa Magnus som jag träffat innan loppet och som sagt att jag med all säkerhet skulle komma ikapp. Det blev en liten spurtstrid oss emellan men jag hade INGENTING kvar i benen och fick se mig besegrad med några ynka sekunder (den bjuder jag på Magnus, hehehe). 

Fick min medalj direkt när jag gick i mål. Förra året fick jag byta efteråt i resultattältet. 

Sen sladdade jag runt i geggan för att hämta mina kläder och väska. Dusch inne på Lidingövallen där jag även slängde mina nu helt uttjänta Adidas Adios: 

Ser ni hålen framme på främre delen av skon? Där ser man var jag landar om man säger så - man ser ju materialet som finns under sulan...bakre delen av skon ser helt ny ut...

Därefter lång transport in till stan, middag och lite vin hos goda vänner innan jag återigen tog löpartåget hem till Göteborg. Kom hem ca 00:30 och är nu strax på väg till Skatås för ett företagspass. 

Nöjd med gårdagen även om jag klappade igen på sista milen. Nu mot nästa mål: Windsor Half Marathon nästa söndag och sen årets crescendo och kulminering: ING New York City Marathon den 4/11...

Definition av tortyr?

En del kanske skulle kanske säga att det är att sticka ut på en morgonjogg kl 05:05. Andra kanske skulle säga att det är att inte få sova pga ett öronbarn som väcker en 15 ggr per natt.
Vissa kanske skulle hävda att det är att inte få äta det man älskar mest.
Jag kan hålla med om allt ovan då det är saker jag själv varit med om men måste nog säga att enligt mig är definitionen av tortyr att få 30 minuters vadmassage. Nuff said.

Bring on the fatigue!!!

Alltså en del tycker nog att jag är galen men jag har faktiskt en plan även om jag kanske inte avslöjar den än. Jag kan ju lugnt säga att jag känner mig lite sliten idag. Men har man haft ett schema de senaste dagarna som sett ut så här, kanske det inte är så konstigt: 

Lördag - 15 km terränglöpning 

Söndag - 10 km transportjogg (asfalt) + 18,2 km terränglöpning 

Måndag - 11,7 km lunchpass med en snabbis (du är bäst Erika) + 8,8 km intervallpass med F&S 

Tisdag - 40 minuter styrka (KB & TRX)

Jag fattar inte att det var så här jag höll på i höstas/vintras - hur f-n i helvete orkade jag? 

Men som sagt jag har en plan och det handlar om att stegra och bryta ner. Det får gå som det går på LL, det skiter jag i! Ser det mest som en j-vla bra långpass, hehehe. Fikan efteråt med en väninna inne i Stockholm kommer bara den vara värd att åka t.o.r. tåg samma dag :-) 

Det enda som "bekymrar" mig just nu är skoval. Jag vet inte vad jag ska springa i på lördag...klarar mina fötter 30 km i mina Merrell Pace Glove? 

Den största frågan är dock: Vilka ska bli mina maraskor? 

I söndags testade jag ett par gamla trotjänare: 

Just det, mina blåa Asics DS Racer (den gamla modellen). Färgen skulle ju dessutom passa perfekt till mina "Sverige-outfit". Det var bara det att jag fick blodblåsor och j-vligt ont i fötterna. Skorna är för hårda helt enkelt. Mina fötter vill bara ha mjuka och följsamma skor. Dilemmat blir att mjuka/tunna skor nog inte är det bästa för 42,2 km på betong i New York...

Jösses vilka i-landsproblem jag har! Kanske får beställa ett par Nike Free i gult och blått helt enkelt? Eller nej, det blir för "sladdrigt"...

Snälla, har ni några bra förslag? Å inte några "pjäxförslag", ok? 

Stepping it up!!!

Igår var en händelserik dag! Började dagen med ett 15 km terrängpass i Änggårdsbergen med Tine och hon var allt lite besviken tror jag när vi inte såg varken någon styckmördare eller någon annan skum figur ;-) 

Sen var det fotbollsmatch för sonen och därefter fick jag tre timmar för mig själv (=lyx) när jag hann läsa ut bokklubbsboken: 

Ingen höjdarbok enligt mig. Jag gillar inte heller böcker där man tidigt fattar hur det kommer att sluta och sen är det typ 600 sidors transportsträcka dit. Well, jag är ingen kulturvetare eller kritiker och visst att vissa av beskrivningarna i boken var intressanta men nä, not my cup of tea. 

Sen bar det av på tjejmiddag i denna outfitten: 

Klänning H&M 199 kr (!), pris på skor kommer jag inte ihåg och sen rumpan då; den har kostat flera pass i terräng och några månaders träning med kb, hehehe. 

Kvällen avslutades inte alltför sent då jag skulle hålla pass i Skatås klockan 11:00 idag men god mat, dryck (lite) och underbart sällskap hann jag med innan jag satte mig på spårvagnen hem. 

Idag då? Jo, först 10 km transportjogg till Skatås sen ca 10 minuters vila innan jag ledde ett 18,2 km terrängpass i Skatåsterrängen. Således blev det 28,2 km totalt idag. 

För jag menar nu är det fanimig dags att STEP IT UP! Det är inte långt kvar till den 4 november så nu ska det tränas! En del kan ju tycka att ett 28,2 km´s pass söndagen innan Lidingö 30 km kanske inte är så smart men det är inte Lidingö som är mitt mål i år. Lidingö kommer för mig bara vara ett bra långpass. Ok, kanske lite långt och krångligt att åka till Stockholm för ett långpass men det är så jag ser det. Nästa år är det nog annorlunda; då vill jag nog försöka komma in under silvertiden för herrar (dvs sub 2.15). 

Annars tror jag att jag glömt att nämna att jag även har ett annat långpass på gång snart, även det en bit bort från Göteborg; nämligen London och Windsor Half Marathon. Fick detta mailet i veckan och söndagen den 7 oktober så blir det av: 

Nu j-vlar alltså! Fortsätter denna min satsning mot maran i staden som aldrig sover med att imon, trots 28,2 km i benen, riva av först ett lunchpass med en snabbis och sen köra mitt intervallpass på kvällen - vad tror ni om det? 

Styckmördaren i bergen eller Welcome to The Twilight Zone

Igår på min gemensamma morgonjogg med bästa Lena uppe i Änggårdsbergen så fick vi syn på något ytterst märkligt. Vi sprang på en av de lite bredare stigarna i mitten av Änggårdsbergen och på en liten stig brevid så gick det en man i trenchcoat och drar en JÄTTESTOR blå resväska på hjul. Lena hejade glatt men fick inget svar. Jag kollade på väskan som verkade ha fastnat i leran pga de små hjulen. Vi fortsatte och springa och när vi kommit en bit därifrån så sa jag till Lena: "Vad tror du han hade i väskan? En styckad kropp som han skulle dumpa här ute i skogen eller?" Lena svarade genast: "Precis samma tanke som jag hade!"

Vi fortsatte vår runda men jag kunde inte släppa det här med mannen med rullväskan. Vad gjorde han egentligen där klockan 07:30 en onsdagsmorgon? Det är lixom inte så att man tar en genväg genom den oländigaste terrängen i Änggårdsbergen på väg till flygplatsen. Närmsta hus finns i Änggården eller Eklanda typ ca 3 km från där vi såg honom.

Efter att jag lagt upp en statusrad på Facebook om detta så började det spåna iväg åt alla håll och imorse sprang vi samma runda för att kanske få klarhet i detta men vi såg INGENTING. Ok, vi hade inte tid att gå skallgångskedja hade vi gjort det hade vi kanske funnit något...

Var det pengar i väskan? Ett styckat lik? Bara smutskläder? En yxa? Ja, man kan ju undra...

Idag har fortsatt i en väldigt konstig "anda". Ta tex det faktum att sonen saknar anlag till vänster hörntand, detta är typ en på miljonen som saknar detta och sonens tandläkare har aldrig sett detta tidigare i sin långa tandläkarkarriär.

Efter tandläkarbesöket så sätter sig sonen och jag på spårvagnen och strax efter att vi gått på så går det på en kvinna som målat sina ögonbryn GRÖNA och ögonlock BLÅA! Då får jag ett skrattanfall och flera andra på spårvagnen dras med i detta anfall.

När värsta attacken lagt sig så tar jag upp en Metro som ligger på sätet brevid. Tittar på datumet och ser att det står:

Va? 20 DECEMBER 2012??? Que??? Men hallå vart tog tiden vägen? Vem har dragit fram tiden? Strax efter detta så stannar spårvagnen och föraren springer igenom hela vagnen och börjar BACKA vagnen. Aha, tänker jag; han ska backa tillbaka till den 20 SEPTEMBER så att vi hamnar rätt! Sen inser jag att han hamnat fel i växeln och därför var tvungen att backa :-) 

Men jag måste onekligen hålla med Lena som efter att ha blivit uppdaterad om mitt kaotiska liv de senaste månaderna och sen igår var med och såg "Styckmördaren i bergen": "Men Eva, Welcome to The Twilight Zone!" Hahaha. Ja, det kanske är där jag befinner mig? 

Blir glad när jag får en smörkniv av sonen som han gjort till mig på elevens val. Den luktar så gott av en. Sen tänker jag att styckmördaren nog INTE använt en sådan här kniv på liket i väskan, eller vad tror ni? 

Lycka är...

...att springa en morgonjogg i "bergen" med en av sina bästa vänner

...att inse att löpning är så mycket mer än ett tävlingsresultat på ett papper

...att sitta uppe till sena timmen med en god vän som inte dömer eller ger en råd utan bara sitter och hummar

...att skicka små peppande meddelanden till någon som lyfter deras dag

...att vakna efter en kort tupplur i soffan av att sonen pussar en på pannan

...att hitta en flaska champagne i kylen när man kommer hem

...att få en riktigt hård och innerlig kram bara helt apropå

...att le mot en främling som ler tillbaka

...att på dagen innan sin födelsedag få beskedet att man kommit med ING NYC Marathon

...att få äta mycket deg och skita i konsekvensen att man senare blir dålig i magen

...att få lämna blod för trettionde gången

...att klara att göra en clean-and-press med den där j-vla åttakilos kettlebellen

...att få höra av någon att man är bra och att de uppskattar att man finns i deras liv

...att veta att ens vänner alltid kommer att finnas där för en oavsett

...att ha gjort en gärning som för alltid kommer ändra någon annans liv

...att få vakna och sätta ner fötterna på sovrumsgolvet utan att känna smärta

...att få ett besök som leder till många tomflaskor och en bakisjogg dagen efter

...att behöva använda en potatisborste för att bli av med leran mellan tårna efter ett terränglopp

...att få stå på sin farmors begravning och läsa upp sin egenskrivna dikt

...att på sin väninnas 40-års fest sjunga hellre än bra den bästa av Bo Kaspers Orkesters låtar

...att få tårar i ögonen när någon håller ett tal till din ära och du inser att du är älskad för den du är

Jag, en inspiration?

"Du är så otroligt duktig, Eva! Jag tror nog att vi är ganska många som följer vad du skriver och vad du gör, och du är alltid en stor inspirationskälla. 

Så jag vill bara säga grattis till ett fantastiskt skitbra lopp idag, och tack för att du delar med dig till oss läsare. 

Hälsningar, 

Jenny Fischer 

Och förresten, om jag skulle bo på västkusten skulle jag anlita dig som PT för att lära mig hur man tränar på riktigt : )"

När jag fick detta meddelande i lördags så fick jag nästan tårar i ögonen, så rörd blev jag. Återigen tack Jenny! 

Ta er gärna tid och läs Jennys första och enda (?) blogginlägg som ni hittar HÄR! 

Tänk vad löpningen kan förbrödra/försystra och hur sajten jogg.se bidrar till detta! Det är med stolthet i hjärtat som jag kan säga att jag är en del av detta fina. Känner på mig att denna tisdag kommer att bli en bra dag som sen kommer att avslutas på bästa sätt när en mycket kär vän kommer på besök. 

Träningsbloggträff på Apartment Fitness Club

Att dagen efter terrängloppet från hell ha anmält sig till en träningsbloggträff verkade smart när jag gjorde det men när jag igår strax innan jag stack iväg kollade vad vi skulle träna började nästan ångra mig. Min "stackars" kropp var inte återhämtad men ibland är det bara att bita ihop!

Apartment Fitness Club ligger i bottenvåningen i ett hus vid Stigbergsliden och själva träningslokalen vi var i gav ett intryck av lite hardcore-gammal-boxningsklubb med romerska ringar i taket, medicinbollar, boxsäckar och andra "gamla hederliga" träningsredskap. I kontrast till detta var resten av lokalen väldigt modernt inredd och duscharna såg ut som på ett finare hotell - nice kombo helt enkelt!

Tack snälla Madde aka Fitnesscoachen för att jag blev inbjuden till detta! På Maddes blogg hittar ni fler bilder och bla en bild på min ÖKÄNDA rumpa (ni kommer väl ihåg det här inlägget?), hehehe.

Vad gjorde vi då? Jo, först lite yogainspirerad uppvärmning ledd av bästa Stina Albihn - och ja, jag blir hopplöst informerad om hur stel jag är. Brukar ibland försvara mig med att en bra löpare behöver en viss stelhet fast innerst inne vet jag att det bara är "ljug".

Sen två varv på sju stationers bana, crossfit inspirerat och jobbigt. Stationerna var:

1. Gå ner i djup knäböj och kasta medicinboll mot vägg

2. Marklyft med dubble kettlebells i kombination med farmer´s walk (man går omkring med kettlebellsen)

3. 400 meters snabb löpning

4. Svinga dubbla tjocka rep med armarna 

5. Från huksittande lägga upp en sandsäck på axeln, komma ner i knäböj och sen byta sida 

6. Benindrag på fitnessboll

7. Kullerbyttor x 2 och sen björngång tillbaka till mattan 

Varje station 30 sekunders arbete, sen 30 sekunders vila och sen 30 sekunders arbete igen. Byta station (30 sek vila) och på det igen. Totalt körde vi två varv (två minuters vila mellan varv ett och två). Sen lite yogainspirerad nedvarvvning (kolla bilden på min rumpa, hahaha).

Vi fick fina tights och även en goodiebag. Är inte riktig van vid sådana här event och "presenter" så jag blev riktigt glad  - tack alla som var med igår för en jättekul eftermiddag!

Nedan bilder från igår - för mer bilder kolla Maddes blogg! 

Hardcore träningslokal

Goodiebag :-) 

REPEN! Jobbigast enligt mig...

Race report Risveden Terräng

Ja så hamnade jag på pallen trots att jag innerst inne inte trodde på detta: 

Foto Gunter Gross

Mot ettan Jenny Nilsson som kom in på 1.14:43 hade jag ingen chans alls. Men det är ju inte så konstigt, hon är en triatlet som tränar 26 timmar i veckan, det gör inte jag (och är lite äldre). Grym tid av Jenny - grattis! Jag kom in på 1.26:39 som är mer eller mindre samma tid som förra året och trean Malin kom in på 1.29:04 så där hade jag marginal. 

Men låt oss ta det från början. Jag åkte ut till Sjövik tillsammans med bästa Tine, Alberto och Johan.

Väl där på Sjöviks IP var det nummerlappsuthämtning, hälsa på "känningar" och sen en kort uppjogg med Tine. Ställde mig längst fram och målet var att springa snabbt i början för att "skrämma" mina motståndare, hehehe. Jag tänkte att det är bara att gå all-in. Jag har ingen aning om min form men man måste våga ibland. Framför mig ställde sig min klubbkompis Patrik Andersson och jag trodde redan då att han skulle vinna. Det gjorde han oxå på 1.05!!! Herrejesses vad grymt! 

Starten gick och jag brassade på så gott jag kunde. Såg ingen tjej någonstans och Jenny som vann måste ha dratt på rejält från start och hakat på tätklungan för jag såg aldrig henne. Inte sen heller fattar ni ju med den fina tiden hon gjorde ;-)

Jag fokuserade på steget och det var tungt med flåset men jag bet ihop. Första kilometern gick på 3:45 och det är ju alldeles för snabbt men jag tänkte att det här var min enda chans att nå pallen; att starta snabbt på det lättlöpta gruspartiet och sen i skogen vet jag att jag springer ok och där är det inte lika lätt att springa om och/eller ha koll på sina motståndare. 

Några jag kände passerade mig och jag fick beröm för mitt lätta steg (tack Mattias). Skönt att höra att det ser lätt ut när jag faktiskt kämpar rejält. Eller ja, det var ju inte benen som var tunga utan flåset. Min kondis är ju inte alls på sin topp om man säger så. Men med en stark vilja kan man nå långt och när vi efter ca 6 km gruslöpning nådde "skogen" så hade jag hållit en snittfart runt 4:10-4:15. 

Jag gick uppför väggen och sen började lerlöpningen. Det var mycket blötare i år än förra året och även om  jag försökte så gott jag kunde att undvika djup gyttja så gick det inte alls i vissa partier. Kände att jag stod på ganska bra men kan väl säga att jag fegade lite mer i år i utförsbackarna. I huvudet hörde jag mig själv säga: Ta det lugnt, spring säkert, tänk på New York. 

Åsså äntligen kom jag ut ur det svåra terrängpartiet och även om jag älskar terränglöpning så kändes det underbart att komma ut på gruset och sen asfalten. Mest kanske för att jag då visste att det bara var några kilometer kvar. Strax innan vi kom ut ur skogen passerade en kille mig och informerade mig om att nästa tjej låg en bra bit bakom. Jag hade då utav funktionärer i skogen hört att jag låg tvåa och insåg där och då att om  jag bara kunde hålla ihop det de sista kilometrarna så skulle jag få en pallplats. Jag hade ingen aning om min tid för så fort vi gått in i terrängpartiet efter den första grusbiten så slutade jag att titta på klockan. Bestämde mig för att inte titta på den nu heller, det viktiga var att bibehålla min andra plats, tiden var mindre viktig. 

Började plocka en del redan på gruset och sen på asfalten några till och trots att jag var grymt trött så kändes steget bra och jag fick in ett bra flow. 

Såg till slut kyrkan och visste då att det bara var ca 1,5 km kvar och fick nästan tårar i ögonen när jag insåg att jag skulle klara det. Bara sista knycken uppför gräset och den sista lilla överjävliga backen och sen upploppet. Jag tog några killar i denna sista backen och kom ihåg förra året när sonen och hans bästa kompis hade stått precis där och filmat. Strax innan detta kortet tagits (tack Tommy) så stod det tre små tjejer (ja ni ser dem faktiskt) och jag klappade deras små händer precis innan kurvan och de blev så glada:

Foto Tommy från Friskis

När jag sen gått i mål så var jag tvungen att stå och hålla mig i stolpe i ett av tälten man passerar när man gått i mål. Runtomkring mig låg det folk på marken helt utmattade och leriga. Jag stoppar min klocka men orkar inte titta på tiden.

Jag går ut från sista tältet och där står tävlingsledare Mattias Balkander och säger att jag sprungit på samma tid som förra året. Jag frågar om ettan och får reda på att hon gått in på en supertid.

Jag går runt målområdet för att ställa mig vid upploppet för att spana efter när Tine går i mål. Passerar podiet/prispallen och blir uppkallad av speakern som känner igen mig från förra året. Kommer inte ihåg vad jag säger mer än att jag lovar att komma tillbaka nästa år och att då springa på 1.20!!! Hahaha, ja varför inte?

Ser Tine komma på upploppet och skriker som en galning. Folk omkring mig stirrar på mig men det skiter jag i för jag vet hur mycket ett sista hejarop kan betyda i slutet av ett lopp. Tine kommer in på fina 1.35 och kommer på 15:e plats. Betänk att Tine är en asfaltslöpare och det är väl först i år som hon pga av alla våra turer i Änggården förstått tjusningen med terräng. Jag är övertygad om att hon kommer att nå sitt mål på Lidingö och jag var igår så stolt över henne.

Efteråt tog hon den här bilden på mig:

Foto Tine Bishop

Ni kanske undrar vem det är jag står och tittar på precis brevid fotografen? Jo det var bästa Jogg.se-Krister som persat med nästan tre minuter och kom in på 1.16 - hatten av Krille! 

Det jag tar med mig från igår är att jag har en vilja av stål och att denna tydligen kan övervinna en dåligt flås, att jag känner underbara människor som jag kan dela min älskade löpning med, kommentaren vid bilen strax innan vi skulle åka av en man som jag sprungit om i sista backen: Du har ett så lätt och snyggt steg! 

Ibland värmer det mer att höra att man springer snyggt än att man springer snabbt ;-.) 

Allra sist vill jag tacka Risveden Terräng  - ett kanonarrangemang från början till slut och för de som är sugna på en utmaning som heter duga boka in 2013 redan nu! 

/Eva

Nästan repris på Risveden Terräng!

Samma tid men det räckte bara till en andra plats. Grymt nöjd att jag klarade samma tid, det trodde jag inte. Nu vila, är grymt trött...

Jag och deg...

Jag måste vara knäpp för jag har en faiblesse för deg. Och ja, även smet. Jag älskar att baka men mest älskar jag degen och smeten. Även bröddeg smiter ned om man säger så. Fast favoriten är vetebrödsdeg när man bakar kanelbullar men även min egna pepparkaksdeg. Inte det bästa för magen jag vet men det är ju så gott! 

Idag har det blivit soppa till lunch med tillhörande tårtbuffé. Ni kan ju gissa vad jag åt mest av, hahaha. 

Nu bakar jag bröd med sonen och så fort han rusat och lämnat mig med disken medan första jäsningen pågår så äter jag deg. Lite av den här degen altså: 

Det ska sen bli frallor/småfranskor som vi ska äta till frukost imon (ok, jag ska äta lite mer än bara bröd men det fattar ni väl). 

Sen ikväll så blir det pizza. Nej, inte hemlagad men förhoppningsvis hemkörd för vi fick fina lappar i brevlådan i veckan med hemkörningserbjudande så vi testar. Sen blir det väl lite godis och ostbågar/popcorn. Kanske att det blir för tungt för mig att springa imon men fredagar har alltid varit min favoritdag när jag äter "hejdlöst" då jag oftast kör ett långpass tidigt på lördagen. Nu kanske inte Risveden Terräng på 17,7 km kan klassas som ett långpass men jag kör på i "gamla vanliga fredagsbanor". 

Ha en fin fredag oavsett vad ni äter och gör - imon blir det "loppet från hell" - återkommer med rapport (förhoppningsvis om jag inte fastnar i skogen vill säga)! 

/Eva 

Sällskapspass

Både igår och idag så har jag haft sällskap på mina löppass. Igår av en eventuell framtida tävlingspartner och idag av bästa Johan. Igår glömde jag ta bild på min kjoloutfit (som dock gjorde att det var lätt att känna igen mig vid bestämd mötesplats) men idag glömde jag inte: 

Igår blev det nästan 16 km varav ca 8 km i 4:30 fart, resten i 4:45 fart. Idag blev det totalt ca 12 km i ca 4:40 fart. 

Jag gillar verkligen att springa med sällskap och för mig är alltid tempot av mindre betydelse. Efteråt brukar jag dock må lite dåligt av att munnen mer eller mindre går på mig i ett och den som springer med mig brukar nästan inte få en syl i vädret. Måste lära mig att hålla glappen lite mer. Roligaste snackpasset var nog förra året när jag sprang med Robert K och Claes W. Stackars Robert hamnade i "skottgluggen" mellan Claes och mig som nog är de mest snacksaliga löpare som finns i Västsverige, hahaha. Jag tror att vi efteråt kom överens om att det var dött lopp mellan Claes och mig om vem som "tjötat" mest :-P 

Just nu står jag i valet och kvalet om jag ska springa imorgon eller ej. Brukar bli slö av att vila men samtidigt har det blivit en del asfaltspass denna veckan och jag känner att det spänner lite i vaderna och att foten är lite, lite stram. Lutar således åt vila. Fast jag kanske ändrar mig...

Känn ingen press!

Igår på Risveden Terrängs Facebooksida så lade de upp den här bilden:

Kort blev jag varse utav Pata att det visst var jag som skulle springa med detta nummer på bröstet på lördag. 

Jösses vad trött och sjuk jag kände mig plötsligt. Kände jag inte lite rasp i halsen? Host, host och hur är det med foten EGENTLIGEN?

Sen sa Mac att man alltid ska satsa på en placering bättre än sitt startnummer, hahaha. 

Well, förnedringens tid är inte förbi och jag har backup som lovat att hämta mig i skogen om jag fastnar och inte kommer i mål (tack Jonas). 

Bring on the race from hell! :-P  

Gubbjävel!!!

Alltså igår så blev jag uppmärksammad på att man nu kan logga in och se sitt startnummer inför ING NYC Marathon. Sagt och gjort så gjorde jag det och fick återigen se en trippelsiffra:

Ja på LL i år så har jag 12227 - intressant! Jag, fördomsfull? I think YES! 

Igår så var det fotbollsplansintervaller på mitt F&S-pass och planen var att morgonjogga imorse och sen köra styrka. Men jag var så trött så att det fick räcka med styrkan, dvs 40 min KB & TRX. Har ju börjat köra detta som ett kombopass och det är GRYMT! Främst för rumpan kan jag lova! Hehehehe. 

Så det fick bli en liten slöjogg så här tidig kväll och jag drog fram ett par gamla trotjänare som egentligen redan är "slut" som artister: 

Jepp, Adidas Adios (detta är det tredje paret jag haft genom åren). Jag har två par till, ett par helt oanvända och ett par orangea som jag bla sprang Vårruset och Varvet i men som jag vill spara lite. En jättebra distanssko enligt mig men den klassas ju som tävlingssko varför den inte håller så länge, åtminstonde inte på mina fötter. Dessa turkosa har nästan hål i framfoten men jag kör dem LITE till ändå...

Men inte var jag beredd på att en GUBBJÄVEL skulle försöka köra över mig där jag sprang på cykelbanan!!! Han såg mig inte när han svängde (känns ju igen från min cykelolycka förra veckan) och fick tvärnita och jag fick göra värsta cirkusmanövern för att inte få hans framhjul över fötterna! Jag blev så arg när han tutade och hötte med näven att jag faktiskt SPRANG efter honom!!! Ivrigt påhejad av tre fyllon som såg hela förloppet! Han såg mig i alla fall i backspegeln och stannade en bit längre fram och kom ur bilen och började skrika på mig att jag minsann borde vara lite mer uppmärksam på bilar! Va F-N!!! Excuse me!? Vem var det som inte var uppmärksam på vem?! Han började skrika att han skulle polisanmäla MIG?! VA?! Då lackade jag ur rejält och upprepade hans reg.nr HÖGT flera gånger så att han skulle förstå att det minsann var JAG som skulle anmäla HONOM!!! Sen gav jag upp och vände tillbaka mot min planerade runda och fick APPLÅDER av de tre fyllona/alkisarna som sett detta "skådespel". Den ena skrek att han älskade mig och att jag skulle stå på mig! Och sen skrek han GUBBJÄVEL mot gubbjäveln, hahaha. 

Jag fortsatte min planerade runda och under resten av passet så upprepade jag ett visst reg.nr om och om igen (JSW 039, JSW 039, JSW 039...) - kanske ska bli mitt mantra på lördag när jag behöver bli arg så att jag kan få ett adrenalinpåslag och kan lägga in överväxeln? Vem vet jag kanske kan köra över någon i skogen? ;-) 

Positiv energi

Jamen lite lera på skorna ska det väl vara efter 26 km i skogen?

Så här ren och fin och matchad såg jag ut strax innan jag stack ut på 26 km i Änggårdsbergen med Tine: 

Supertack IGEN Tine för underbart sällskap! Dessa pass ger så mycket mer än bara uthållighet och starka fotleder om man säger så...

Detta året började så himla bra med att jag kom med till ING New York City Marathon - och ja, helt på egna meriter! Sen har väl resten av året gått mest i moll men jag tror ändå att det kommer att sluta i dur. 

Idag är det 12 år sen min man och jag gifte oss och idag fick jag denna mycket symboliska tavla:

Tack D och ja, jag har även uppmärksammat Eiffeltornet längst ner till vänster. Paris som ju även den är en av mina favoritstäder. 

Och för att fortsätta i denna positiva anda som jag känt de senaste dagarna så bokade jag igår Löpartåget upp till Lidingöloppet: 

Jag är realist när jag vet att jag inte kommer att kunna matcha min tid från förra året men jag vet att jag klarar 30 km i terräng på en ändå skaplig tid och det är ett bra träningspass och dessutom så får jag starta så långt fram i år! 

Så jag släpper kraven på mig själv och deltar i saker som ger energi och inser hur staden som aldrig sover startade min resa 2012 även kommer vara staden i mitt hjärta som gör att 2012 avslutas på bästa sätt. 

En bra fredag

Igår fick jag ny leverans av min "tomatlangare", hehehe. Det är min fina granne Karin vars man odlar tomater och som förstått att jag gillar dessa små röda saker. En av tomaterna jag fick igår (det är bara små söta och goda cocktailtomater) hade en lite rolig form: 

En killtomat, eller? Har inte ätit upp den, ska spara den lite till innan jag snaskar i mig den. 

När livet är upp och ner så längtar man efter det "normala" och hemma på väggen hänger den här tavlan som jag fick av mina fina vänner Sara, Madde & Johan när jag fyllde 40: 

En vanlig dag när livet bara rullar på, hur ofta uppskattar vi det? Jag har i alla fall lärt mig att göra det nu. 

Igår morgonjoggade jag 12 km klockan 05:00 och sen frukost och därefter styrka i 40 minuter (KB& TRX). 

Att morgonträna gör att man får mycket tid över på eftermiddagen/kvällen och för mig är det viktigt just nu när jag är lite väl stressad. Igår fanns det tid att varva ned och jag sov därför bättre än på länge. 

Att få vakna någorlunda utvilad och få börja dagen med en espresso och tidningen, det är livskvalitet. Att sen få cykla igenom sin vackra hemstad till jobbet på morgonkvisten gör att jag känner glädje. 

Att ställa upp för en vän som vikarie på ett lunchpass på F&S är inte fel det heller. 8,85 km med trevligt sällskap men även motvinden som hälsade på. 

Sen komma hem och hitta en bukett utanför dörren, ja då känns det som om detta är den bästa fredagen på länge: 

Tack allra bästa Krister och Niklas på jogg.se - ni är bäst! 

Det finns hopp, det finns kärlek och jag känner mig glad inombords för denna fina fredag, min favoritdag på veckan. 

/Eva 

Jag, en fegis?

Man måste våga satsa för att vinna heter det så fint. Och visst att jag det sista inte vågat satsa. Dels för att jag är rädd och inte vet vilken form jag befinner mig i och dels för att jag inte haft någon ork. 

Att i nästan fyra månader nästan helt uteslutande springa i terräng är jättebra men det säger ju inte så mycket om hur snabb man är på platten. När jag så började springa på asfalten igen och vågade pressa på lite så blev jag lite förvånad, eller kanske man ska kalla det överraskad. Så himla mycket hade jag ju inte tappat. Ok, jag är inte i närheten av min forna toppform förra året men det finns hopp. 

För två veckor sen testade jag i alla fall korta intervaller utan klocka för lite rädd var jag för att veta tiderna. Grym träningsvärk fick jag dagen efter det korta passet för inte hade benet lyft sig så högt på flera månader. 

Men att fega leder ju ingen vart och man får ju heller aldrig reda på var man står varför jag idag bestämde mig för ett av mina favorit-hat-pass: 20X220 meter med 30 sekunders gåvila. Jag tvekade länge om jag verkligen skulle ha med mig klockan men sen bestämde jag mig: sluta vara en fegis Eva! Du VILL ju veta! 

Så jag tog på mig ett par passande skor, där det under sulan står: 

Ja, kiss this - ingen mera fegis här inte! 

I mitt stilla sinne bestämde jag mig för att om en endaste intervall gick över 45 sekunder så skulle jag sluta. Värmde upp i 2 km och började nästan känna ångest över vad jag skulle göra. Men så stannade jag klockan och nollställde den för att kunna börja. Jag kände vinden och förstod direkt att åt ena hållet skulle det bli lätt men åt andra svårare (jag springer fram och tillbaka över två fotbollsgrusplaner som blir 220 meter en väg). 

Pang, fokuserade på ett bra benlyft och fick sicksacka lite mellan små gropar i sanden/gruset som blivit utav regnet och fasade att titta på klockan när jag lap:at den för första intervallen. 41 sekunder stod det och jag började nästan gråta. Ja, så var det. För där och då insåg jag att det finns HOPP. Sen fortsatte jag och fortsatte alla 20 stycken. Medvindsintervallerna låg på 40-42 sekunder och motvindsintervallerna på 42-44 sekunder. Och ja, jag avrundar uppåt, aldrig neråt. 

Jag menar inte att man kan dra några högre växlar baserat bara på detta pass men det ingav mig en del självförtroende att allt det där traglandet i skogen kanske inte varit så dumt ändå. Och någon stormform behöver ju inte infinna sig än förrän den 4/11. Jag är realist när jag inser att mina tider på Risveden och Lidingö inte är inom räckhåll men att jag nog ändå inte kommer att göra bort mig helt. 

Nu inväntar jag med GLÄDJE träningsvärken i låren och höfterna. Den som då ska läggas ovanpå den jag redan har efter 40 minuter styrka igår med KB och TRX...

Jag, TV-stjärnan!

Kolla gärna in Studio Risveden på Risveden Terrängs hemsida där ni kan se yours truly leka TV-stjärna :-)

KLICKA HÄR! 

/Eva 

Vill ni träna med en bronsmedaljör?

 

Tyvärr så har jag ingen sådan här fin medalj i min samling: 

 

 

Men bara att få ha hållit i en olympisk guldmedalj var en grym känsla!

 

 

Nä, jag har ju "bara" brons än så länge:

 

 

 

Bronsmedalj från F&S. Fast det är inte fy skam även om medaljen faktiskt är en pin.

 

Sen så har jag ju en "riktig" medalj i min ägo: 

 

 

 

 

En bronsmedalj i VSM (Veteran SM). 4 km terrräng D35 från Borås 2010.

 

 

Så om ni är sugna på att träna med en bronsmedaljör så börjar idag höstens schema på F&S och det blir således nypremiär på mitt teknik-, intervallpass på Majorna här i Göteborg. 18:00 kör vi. ALLA kan vara med! De som tränat detta pass har varit alltifrån triatleter, de som springer Varvet på 1.20 till de som springer en bra bit över 2 h. Enda kravet för att få vara med är att man ska klara att springa 8 km utan stopp. 

 

Kommer ni? Jag kanske tar på mig medaljen (= min pin) dagen till ära ;-) 

Vilken fest!

Vaknar med ömma fötter, tungt huvud och törst som om jag varit i Sahara. Inte så konstigt considering att jag var på F&S 30-årsfest.

Vilken glädje, vilken energi - precis vad jag behövde!

Tror jag går å lägger mig igen...hörs imon typ....

En röd tråd

Idag firas det att Friskis & Svettis funnits i Göteborg i 30 (!) år. De som tränar på F&S är de nöjdaste medlemmarna som finns i tränings-Sverige. Hela 85% är nöjda och vill fortsätta att träna där. Jag är glad att vara del av detta. 

I år byttes generaldirektören ut efter ca 10 år men hon skickade idag med oss en liten påminnelse på vägen även om nu gör något annat. Under sina 10 år hade hon en liten röd tråd i sin plånbok som påminde henne om F&S värderingar och om varför hon gjorde det hon gjorde. Så idag fick vi funktionärer/ledare varsin röd tråd att själva förvalta på bästa sätt. 

Den stora röda tråden för mig i år har varit mycket tråkiga saker på det privata planet och 2012 blev verkligen inte det år som jag hade tänkt mig. 

Den andra röda tråden i år för mig är det stöd jag fått av så många och som gör att jag känner hopp. 

Jag tar med mig tråden och lägger den i min plånbok och fokuserar på "den andra röda tråden" och väljer här nu idag att den 1 september är datumet då det vänder och vänder rejält. Precis som jag valde den 1 augusti att vara datumet då min fotrehab vände. 

Vissa saker kan man faktiskt välja, andra inte, men jag tror att om man har en stark tro och fokuserar på det som är positivt så vänder det verkligen. 

Ikväll blir det stor baluns i sann Friskis-anda så jag väljer att träna järnet idag så att jag kan vila järnet imon. Låter det som en bra start på september?