onsdag 5 september 2012

Jag, en fegis?


Man måste våga satsa för att vinna heter det så fint. Och visst att jag det sista inte vågat satsa. Dels för att jag är rädd och inte vet vilken form jag befinner mig i och dels för att jag inte haft någon ork. 

Att i nästan fyra månader nästan helt uteslutande springa i terräng är jättebra men det säger ju inte så mycket om hur snabb man är på platten. När jag så började springa på asfalten igen och vågade pressa på lite så blev jag lite förvånad, eller kanske man ska kalla det överraskad. Så himla mycket hade jag ju inte tappat. Ok, jag är inte i närheten av min forna toppform förra året men det finns hopp. 

För två veckor sen testade jag i alla fall korta intervaller utan klocka för lite rädd var jag för att veta tiderna. Grym träningsvärk fick jag dagen efter det korta passet för inte hade benet lyft sig så högt på flera månader. 

Men att fega leder ju ingen vart och man får ju heller aldrig reda på var man står varför jag idag bestämde mig för ett av mina favorit-hat-pass: 20X220 meter med 30 sekunders gåvila. Jag tvekade länge om jag verkligen skulle ha med mig klockan men sen bestämde jag mig: sluta vara en fegis Eva! Du VILL ju veta! 

Så jag tog på mig ett par passande skor, där det under sulan står: 


Ja, kiss this - ingen mera fegis här inte! 

I mitt stilla sinne bestämde jag mig för att om en endaste intervall gick över 45 sekunder så skulle jag sluta. Värmde upp i 2 km och började nästan känna ångest över vad jag skulle göra. Men så stannade jag klockan och nollställde den för att kunna börja. Jag kände vinden och förstod direkt att åt ena hållet skulle det bli lätt men åt andra svårare (jag springer fram och tillbaka över två fotbollsgrusplaner som blir 220 meter en väg). 

Pang, fokuserade på ett bra benlyft och fick sicksacka lite mellan små gropar i sanden/gruset som blivit utav regnet och fasade att titta på klockan när jag lap:at den för första intervallen. 41 sekunder stod det och jag började nästan gråta. Ja, så var det. För där och då insåg jag att det finns HOPP. Sen fortsatte jag och fortsatte alla 20 stycken. Medvindsintervallerna låg på 40-42 sekunder och motvindsintervallerna på 42-44 sekunder. Och ja, jag avrundar uppåt, aldrig neråt. 

Jag menar inte att man kan dra några högre växlar baserat bara på detta pass men det ingav mig en del självförtroende att allt det där traglandet i skogen kanske inte varit så dumt ändå. Och någon stormform behöver ju inte infinna sig än förrän den 4/11. Jag är realist när jag inser att mina tider på Risveden och Lidingö inte är inom räckhåll men att jag nog ändå inte kommer att göra bort mig helt. 

Nu inväntar jag med GLÄDJE träningsvärken i låren och höfterna. Den som då ska läggas ovanpå den jag redan har efter 40 minuter styrka igår med KB och TRX...


10 kommentarer:

  1. Set är jo det jag har sagt hela tiden Eva du är grym och inte bara på att springa även på att vara en fantastisk vännina tack för att du finns! Kram Tine<3

    SvaraRadera
  2. Tack Tine! Du är snäll du :-)
    Fast vart tog din kommentar vägen?....

    SvaraRadera
  3. Vad roligt!! Det är du verkligen värd efter allt slit och annat jobbigt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Andrea! Och ja, det är jag :-)

      Radera
  4. Snackar vi grusplanen mellan dig och slottskogen? #villocksåprova

    SvaraRadera
    Svar
    1. Exakt Jonas! Det är ju två planer och det blir 220 meter. Brukar köra 10x220, 15x220 eller 20x220 och elaborera med vilan emellan. Grymma pass!

      Radera
  5. bara att köra Eva! fan vad gôtt. :-) lycka till i Risveden!

    SvaraRadera
  6. vilka skor är det förresten som har sån sula?

    SvaraRadera