God fortsättning och Gott nytt!

Den som väntar på en årskrönika från mig kan klicka sig HIT för att läsa för den skrev jag ju redan för ett tag sen.

Nu i mellandagarna har jag ätit och tränat. Bästa mellandagsmaten blev den här grönkålspimpade pizzan:

                            

Jag fick även en NÅGOT försenad födelsedagspresent av två goda vänner som snöat in sig på flamingotemat:

                           

Ja man får ju räkna med att få presenter med denna fågel kanske ett tag till när man namngett en övning...

För er som vill läsa historien bakom flamingon så klicka HÄR!

Om jag kommer att få någon champagne imorgon återstår att se. En viss fågel sitter nämligen och vaktar min favoritchampagne: 

                           

"Stick den är MIN!" Hahahahahahahahahahaha. 

Jag har ännu inte bestämt mig för om det blir något Sylvesterlopp imorgon. Har ju sprungit detta lopp fem gånger i rad nu och det hade ju varit tråkigt att bryta den sviten. Men jag har senaste veckan känt att min astma blivit sämre. Nu känner jag igen symtomen. Samma som i somras. Tungt och jobbigt att andas. Jag behöver nog mer medicin men känner att jag även behöver en ny läkarkontakt. Har känt mig bättre hela hösten och vet inte varför det känns så här nu. Kanske bara temporärt men jag har inte lust att pressa mig när jag inte känner mig 100. Upplevelsen från Risveden vill jag inte vara med om igen. 

Vi får se, antingen kör jag och springer lugnt (hahaha, tror jag på den själv?) eller så tar jag en nyårsrunda i bergen istället. 

Avslutar årets sista inlägg med allra bästa Abba. Deras musik är tidlös och strax innan jul så tittade jag på en bra dokumentär om Agnetha på SVT - GOTT NYTT ÅR!

God Jul!

Snön lyser med sin frånvaro och det verkar bli en ganska grön och mild jul. 

Tack för fina kommentarer på mitt förra inlägg <3 

Jag önskar er alla som jag känner och inte känner som läser min blogg, tränat med mig under året, tränat för mig under året eller på annat sätt funnits i mitt liv en riktigt GOD JUL! 

Jag ger er här en ganska passande bild på några fina granfigurer som för några år sen stod vid starten till Göteborgsvarvet precis vid denna tid: 

En fridefull jul...

Från radion i min pappas sovrum kommer det julmusik.
Jag håller på och plockar undan för någon som inte kommer komma hem igen.
Jag blir helt handlingsförlamad och tårarna rinner nedför mina kinder. Jag är glad att pappa inte är här just nu för att se mig.

Jag älskar julen så men i år har ingen julstämning infunnit sig. Min man har fått sköta alla inköp och jag skjuter hela tiden på det jag planerar att baka och laga. Jag vet att jag kommer att göra det men inte idag.

Det regnar och blåser utanför idag så passande på dagen för vintersolståndet. Nu vänder det. Men för vissa gör det inte det. För vissa personer kommer julen inte bli så där fin och härlig som man vill. Det handlar inte bara om mig, jag vet andra som har det tungt nu. I veckan skickade jag en pepparkaksdeg på posten. Till nån som oxå har det jobbigt. 

Min mamma kommer få fira julen på sjukhus. Hon kommer med all säkerhet inte kunna komma hem igen. Hon kommer inte kunna fira jul med oss så som hon alltid gjort. Jag plockar undan och gör i ordning.

Jag försöker hålla ihop men det är svårt. Jag skriver inte detta för att någon ska tycka synd om mig utan mer för att jag inte orkar hålla den där glada fasaden. Det här är verkligheten. Inte någon käck friserad version där jag skriver att livet är topp. Men samtidigt är det befriande och som en liten bubbla man kan fly in i, det där käcka ytliga där ingen vet så därför har jag hållit uppe fasaden.
Nu vet ni. Jag ska fortsätta plocka nu. 
/Eva

GBG City Running och Icebugträff

I torsdags så var det då dags för stadsorienteringsloppet GBG City Running i regi av da Matteo, mockup, Red Cow Society, Langley, P.A.P. Gococo och Icebug.

Med start från da Matteo på Sprängkullsgatan skulle vi plocka så många checkpoints som möjligt på en timme. Vissa var värda mer än andra så det gällde att tänka och springa smart. Du får en lista med checkpoints som du inte får öppna förrän startskottet gått och tro inte att kontroller så i "rätt" ordning på pappret. Nä, bästa vägen måste du tänka ut själv. De flesta sprang ihop med någon men jag sprang själv. Lyckades inte plocka alla checkpoints när jag valde att återvända till da Matteo och stanna klockan på 56 minuter. Ville ju inte riskera att komma för sent och bli diskad!

Väl i mål fick man byta in sin nummerlapp mot en finisheröl och här står jag med Marie och Daniel Robertsson:

Både Marie och Daniel är riktigt duktiga löpare. Marie vann damklassen på Sandsjöbacka Trail Marathon förra året och Daniel kom sjua i herrklassen på 3:45 (!!!)

Glada stod vi där och jag trodde verkligen inte att jag skulle vinna något. Snabbast i herrklassen var Yannick Tregaro och snabbast i damklassen var fina Anna Gustafsson. Läs gärna hennes bloggpost HÄR. Men det visade sig att jag kommit tvåa! Således ombytta roller för Anna och mig (förra gången vann jag och hon kom tvåa). 

Jag vann ett par fina orangea strumpor från Gococo (ses på bild nedan), en startplats i Icebug Winter Run och en jättefin mobilficka från P.A.P.:

                    

Jag gillar verkligen sådana här happenings/lopp som är lite annorlunda. Och att orientera i stan klarar jag utan problem, skogen är en annan femma...

Igår så var det Icebugträff med utegänget på Friskis&Svettis och så här såg jag ut strax innan jag stack dit (buffen fick jag i torsdags på GBG City Running och strumporna vann jag): 

                    

Jonas på Icebug pratade om tekniken bakom skorna och stålkarbiddobbarna och sen fick vi uteledare varsitt par att testa. Då det inte råder vinterväglag i Göteborg så hade Jonas fixat så att vi kunde få testa på GAIS bandyrink borta vid Heden. Och där sprang vi fram och tillbaka på isen medan vi fotograferades. Jättekul var det trots att vinden blåste rejält och att regnet kom från sidan! 

Friskis&Svettis är samarbetspartners på Icebug Winter Run den 18/1 här i Göteborg och att vi som uteledare får testa deras skor känns bra. Vi håller ju bland annat i Göteborgsvarvsträning i Skatås fr.o.m. januari uppe i Skatås och ofta behövs då dubbskor på stigarna där. 

Jag fick testa ett par Pytho2-L-BUgrip: 

Jag har ju sen innan ett par Icebugs Anima BUgrip som har funkat jättebra på isigt underlag. Jag hade aldrig klarat de 43 km på Sandsjöbacka utan dessa. 

Pytho:n är bredare i framfoten och har ett mer rejält tyg. Rejäl och tåligare helt enkelt. Jonas sa att de var mer som en traktor som tar sig fram medan Animan är lite mer tight och racig. Det är möjligt att Pytho:n kommer att funka bättre på Sandsjöbacka då det är så långt och fötterna sväller och jag kommer att testa den inför loppet för att se om det blir den eller Animan om det råder vinterväglag. 

Bokrecension - Intervallguiden av Marcus Nilsson

Förra veckan när jag höll på att baka lussekatter så gjorde jag en paus i mitt degätande och gick ut för att hitta denna boken som jag beställt:

                          

Det blev inget intervallpass efter alldeles för många lussekatter men där fanns ändå en längtan efter både intervaller och att få sätta tänderna i boken istället för deg. 

Så sen i fredags så har jag läst så fort jag kommit till. När något intresserar mig så läser jag fort så nu har jag redan läst ut den! Dock så kan jag direkt meddela att det är en bok jag kommer att gå tillbaka till, lite som ett uppslagsverk och för att hitta inspiration. 

Om Marcus förra bok, "Löpträning mitt i livet" är längre och går mer i djup in på löpning generellt så är detta lite som en intervallbibel. Först definieras det vad intervaller är, vilka olika "system" man tränar när man intervallar och sen så följer det bra förklaringar om vilka farter man bör ha (finns bl.a. jättebra tabeller i boken där man kan se i vilka farter man ska ligga på) för att sen gå in mer i detalj på de tre olika klasser av intervaller som finns; högintensiva intervaller/snabba uthållighetsintervaller/rena uthållighetsintervaller. 

Mycket ingående och bra beskrivet får man reda på vilka intervaller man bör träna för en viss tävlingsdistans och NÄR man bör köra dem (nära en tävling, under grundträning osv). Samtidigt finns det inga pekpinnar om att vissa intervaller bara passar en viss distans utan läsaren ges själv intresset och utmaningen att våga testa intervaller som man kanske inte alls skulle tänkt sig. 

När jag läser inser jag vad jag helst tränar för intervaller och var mina styrkor och svagheter ligger. Jag blir nästan pinsamt, dock på ett positivt sätt, påmind om att jag ofta tränar det jag redan är bra på och att jag nog behöver tänka lite mer utanför min komfortzon om jag vill utvecklas vidare. Tack Marcus för att du utan att veta om det skrev detta på näsan på mig! 

Hela tiden som trevliga avbrott så kommer det korta intervjuer med kända löparprofiler där de presenteras och vad de har som favoritintervallpass. Kul att läsa att ett av Evy Palms favoritintervallpass även är ett av mina (4x2500m)! 

Jag rekommenderar dig som kommit en bit på väg i din löpträning och som vill ha bra och många förslag på intervallpass att köpa boken för den är riktigt bra! För dig som är nybörjare så skulle jag hellre rekommendera Marcus tidigare bok (Löpträning mitt i livet). 

Är du intresserad av att köpa någon av böckerna så hittar du dem HÄR! 

Kom igen - rösta på Svettig! (Eller som jag fortfarande kallar det jogg.se)

I Svettig-familjen ingår: svettig.se, jogg.se, tri.se, skid.se, cykla.se
Först ut var jogg.se som startades 2006 av kompisarna Krister och Niklas för att hålla koll på varandras träning. Jag tror nog inte att de trodde på att de då sådde fröet till Sveriges största löparcommunity som idag står på flera ben än bara löparsiten.

Jag träffade Niklas och Krister för några år sen och fick vara del av en väldigt kreativ redaktion som skrev om både det ena och det andra. Fortfarande skriver jag ibland på siten och alla mina gamla artiklar och krönikor finns att hitta i arkivet. Där kan man även hitta min träningsdagbok.

Igår när min bloggpost lades upp på startsidan så gick sidvisningarna snabbt upp över 1000. Idag är de nästan uppe i 2000. Det är många som "hänger där" och tycker och delar utöver att de reggar sin träning där om man säger så...

Niklas och Krister hade det tufft i början men de har alltid stått fast vid sina ideal att siten och allt därpå ska vara gratis. De anser även att det inte bara är de som "gör" siten utan faktiskt främst vi medlemmar. Att få vara en liten del av något så stort och fint enligt mig är en ära. Så kära ni som läser min blogg gå in och och rösta HÄR! Visa att även två killar från landet kan vinna en av de finaste utmärkelserna i tränings-Sverige! 

Varför är jag så provocerande?

Något som jag undrat många gånger är varför vissa män/killar trots lägre kapacitet ger sig den på att inte låta en kvinna/tjej vara snabbare.

Som t.ex. på Sylvesterloppet för några år sen när jag sprang om en äldre herre och han precis när jag gjort det ropade rakt ut. "NEJ!" och knödde sig förbi mig bara för att sen lägga sig framför mig som en bromskloss. Jag sprang då om igen och samma procedur upprepade sig TVÅ gånger. Till slut blev jag så arg att jag lade in en överväxel. Jag hörde hur han försökte haka på men till slut fick ge upp.

Sen var det Midnattsloppet där jag sprang om två killar som blev så arga att de sprang om mig och knuffade ned mig mot ett träd i Allén. Då blev jag så arg att jag sprang ikapp dem och frågade vad de höll på med och de svarade inte ens.

Igår när jag körde ett progressivt pass på löpband så hände en liknande sak som jag även varit med om tidigare. Det klev upp en kille/man på bandet brevid mig som tittade väldigt intresserat på min display, förmodligen för att kunna se min fart. Sen började han springa och ökade och ökade. Han började flåsa mer och mer och till slut bara för att jag blev så irriterad av att han mer eller mindre hängde över mot mitt band för att kolla min fart så gjorde jag en extra ökning ned till 4:00 min/km fart. Då gav han upp. Klev av bandet och försvann.

När vi var på Maldiverna 2012 så sprang jag en del på löpband. En dag så stod en i vårt resesällskap på bandet brevid. Jag sprang där i mitt tempo och ökade varteftersom. Tänkte inte så mycket mer än mitt eget pass. Började märka hur mannen på bandet brevid till slut stannade bandet tvärt och gick av. Jag fortsatte sen mitt pass och ägnade inte detta någon mer tanke. Sen berättade mannen till min make att han hade försökt springa i mitt tempo och han hade blivit knäckt av att jag sprang så fort. Intressantast var att han berättade detta till min man och inte till mig.

Så idag så var jag på Valhalla med en väninna för att simma. Samma sak händer här. Män/killar som inte låter oss simma förbi trots att vi simmar snabbare. Män/killar som står i vägen vid kanten och män/killar som medvetet lägger sig framför som bromsklossar.

Varför blir det så här? Vad är det som är så provocerande, är det att jag är tjej/kvinna och snabbare? Är det det manliga egot som får sig en törn?

Jag anser mig varken vara jättesnabb och inte heller att jag bjuder in till att utmana mig när jag bara tränar, tävling är en annan sak. Ibland blir JAG så provocerad av dessa situationer att jag kanske drar på ännu mer och således lägger ved på brasan men ibland kan jag inte låta bli.

Kommentera gärna, jag vill veta!

För övrigt kommer ni senare idag hitta mig vid spisen, typ där jag kanske hör hemma? Bakandes lussekatter med äkta saffran (tack Fredrik G för leveransen!). Tjing.

                        

Svennig hinderbana

Igår på min runda i Änggårdsbergen så droppade den ena personen av efter den andra och till slut var det bara Erik "Tricky" Fries och jag kvar som tappra deltagare. 24-26 km stod på agendan. Mitt första längre pass sen New York Marathon. 

Kanske att vi drog iväg i överfart. Jag vet inte varför vissa personer får mig att göra detta (sorry Tricky). Det hjälper ju inte heller att första stigningen upp till "bergen" är den tuffaste stigning på hela rundan. Första kilometern brukar gå på ca 7,5-8 min. Stigningen vet jag inte även om jag har en sån där höjdbarometer i min Garmin 910xt. Får bli ett projekt att lära mig hur man kollar det OCH att köpa en ny dator så att jag kan ladda passen direkt istället för att lägga in dem manuellt. Nyårslöfte till mig själv? 

Tillbaks till passet då. Vi hade båda våra Icebugs Anima BuGrip på oss och även om det inte var is överallt så var det ett bra val. 

Varsin vurpa fick vi till på första varvet. Jag först när jag inte kunde bestämma hur jag skulle ta mig förbi ett geggigt parti. Höger, vänster, mitten? När man blir osäker så vurpar man. Det var alltså platt här vill jag bara poängtera, inte nån backe. Har aldrig trillat i nån backe. Knäckte till höger fotled lite (känns lite idag) men reste mig snabbt och var på benen igen. 

Några kilometer efter så gled Tricky fram när han sprang vid sidan av en geggpöl för att inte smutsa ned sina nya skor. Även denna vurpa på ett platt parti. 

Dess två vurpor var dock inte det mest hardcore på vår runda utan det var alla rotvältor som vi fick ta oss runt/under/över/förbi. Värst var det i Ravinen där Tricky även tog ett kort på mig: 

På andra varvet valde vi en annan sträckning för att slippa leka klättrare/krypare/hinderlöpare. 

Hoppas dessa träd städas bort inför Sandsjöbacka Trail Marathon slutet januari annars blir det extra svårt att forcera detta parti på slutet av loppet. Och med 36 km i benen är man ju inte så sugen på att ta sig igenom detta...

Totalt fick vi ihop strax under 24 km och var ute i 2.35. Detta ger ett snitt på ca 6:35 min/km. Jag stängde då aldrig av klockan när vi stannade kort för att dricka eller när vi "kröp". Det kanske ser långsamt ut på pappret men jag skulle nog kalla gårdagens pass som ett kvalitetspass mer än ett långsamt långpass. Ansträngningen var ganska hög. Snittet på Sandsjöbacka i januari var 7:05 min/km ca. Men då sprang vi 43 km och det var tävling. Hoppas få till några liknande långpass till innan tävlingen och omgivningarna i mina berg ger väldigt realistisk träning inför loppet utöver Ravinen som är del av slutet på loppet och som jag ofta springer på mina rundor. 

Simcoachen Fast Lane Women

Jahaja. Bäst att börja träna simning nu så att jag inte blir utslängd ur den här gruppen av snabba simmare! 

Under vecka 4 till 11 (uppehåll vecka 7) så kommer jag tillsammans med nedan tjejer coachas av Anna-Karin Lundin, aka Simcoachen en timme i veckan - KUL! 

Har du slutat blogga?

Nej men då jag inte har haft något direkt att skriva om så avstår jag hellre. Att bara rada upp pass som en slags avrapportering känns ganska ointressant. Är det någon som är intresserad av att läsa vad jag tränar så är min träningsdagbok på jogg.se öppen så det bara att lusläsa där.

Jag har nu i två veckor i alla fall simmat fyra (4) ggr per vecka. Det har blivit intervaller! Något som jag annars bara gjort på Simcoachens lunchpass. Först insim sen intervaller och sen avsim. Ni fattar, nästan så att jag kan börja kalla mig simmare snart, hahaha. Eller inte.

Som alltid när man är nybörjare på nåt så behöver man träna, träna och träna så att det sitter. Jag märker verkligen att det går framåt (om än sakta) av att träna ofta. Jag anser mig inte ha talang för något inom idrott/sport egentligen utan har lyckats bli ganska bra med hjälp av idog träning, dvs jag är en träningsprodukt. Jag har sagt det innan; det tog tre års intensiv löpträning innan jag vågade kalla mig en riktig löpare och har således två år kvar innan jag vågar kalla mig simmare. Fast innerst inne kommer jag nog alltid tycka att riktiga simmare är de som simmat sen de var barn och deltagit i OS typ. Något jag aldrig kommer göra men kanske VM i swimrun?

Löpningen då? Jodå, det springs och då mest i terräng även om några pass blir på asfalt. Förra veckan så fick jag även ett dubbelt fartpass. Först snabbdistans till Skatås där ett diplomeringspass för en F&S uteledare skulle hållas och sen själva passet. Initialt hade jag en tanke om att ta spårvagnen dit, vara med på passet och sen jogga hem. Men saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig, speciellt inte med en krånglande spårvagnstrafik. När jag insåg att jag var på väg att missa passet pga förseningar då det varit stopp någonstans så klev jag helt enkelt av vagnen och använde apostlahästarna för att ta mig till Skatås. Men det var på håret att jag hann. När jag klev av vagnen vid Chalmers Tekniska Högskola så var klockan 17.35 och när jag kom fram till Skatås var den 17.57 (passet började 18.00). En nätt liten transportjogg på ca 5 km helt ouppvärmd på 22 minuter. Ni förstår att jag sen fick betala för detta under passet. Sen får jag ju skylla mig själv när jag sprätter iväg som skjuten ur en kanon när vi skulle göra några stegringslopp innan intervallerna. Men jag ville springa snabbare än killarna (klassisk show-off, hur patetisk är jag inte?)  och det var så skönt att få ta ut steget. Sen när intervallerna kom så var det bara att bita ihop (4x90 sek, vila 30 sek mellan varje, 4x60 sek, vila 15 sek mellan varje, 4x30 sek, vila 15 sek mellan varje). Glad var jag i alla fall att jag fick skjuts hem. 9 km till hade jag nog inte orkat...

Avslutningsvis så hade jag glömt det här kortet som vi tog på Madame Tussaud´s i New York (ja, det finns ett vaxkabinett där med men MYCKET mindre är det klassiska i London). Det var hemskt dyrt att gå in men vi hade alla i familjen så himla roligt åt korten som vi tog på oss och alla kändisar så det var verkligen värt det. Sen tog sonen det här kortet på mig och Mr George Clooney. Jag menar ser ni inte att vi har exakt samma hårfärg? Nästan så att jag kan kalla mig George´s tvillingsyster? Nespresso anyone?

        

Tröttnar du aldrig på att springa?

Njaä, faktiskt inte. Efter New York så vilade jag HELT ifrån löpningen i hela FYRA dagar. Det tror jag aldrig jag gjort innan. Kroppen och mitt sketben gjorde ganska ont och under de dagarna var jag inte speciellt sugen på att springa. Men träningsvärk och ont brukar oftast gå över och när man vet att det inte längre är asfalten som kallar så kommer suget ganska snabbt tillbaka. Jag minns faktiskt veckan innan New York att jag satt i bilen och vi körde förbi en vacker skog. Jag satt nästan och dreglade och längtade. Och bara för att jag just då inte sprang i skogen tyckte jag att alla skrev om sina trailäventyr och lade upp vackra skogsbilder. Bestämde mig där och då att inte hålla på och fota som en galning på alla mina pass utan låta mina pass bli just mina egna. De existerar ändå även om de inte dokumenteras på bild i något forum.

Men hur går träningen då? Jodå bra. Jag simmar och springer. Lite så där ostrukturerat men ändå tillräckligt ofta för att det ändå ska finnas någon form av röd tråd i det. Inga långa pass än utan det får vänta två veckor till. Jag känner att detta året trots att det varit tungt i kroppen faktiskt ändå gett mig en bra bas. Träning när man bara har 62%´s lungkapacitet under en längre tid har sina positiva effekter när det vänder och nu när kapaciteten hoppat upp lite (73%) så vet jag att det att jag aldrig gav upp under den där riktigt tunga tiden nog ändå hjälpt mig framåt hur konstigt det än må låta. Lite som att träna med en tung ryggsäck och sen helt plötsligt så kan man ta av den. Dock är det inget jag längtar tillbaka till och om allt bara fortsätter på denna vägen nu så kommer jag med all säkerhet hoppa upp ett snäpp rejält under 2014.

Så jag följer min väg/stig som jag planerat. Jag tänker inte göra några avkall på den mer än kanske några små hopp ut i spenaten för att sen åter hoppa på den.

                  

Fotnot: Här sonen som går på en vacker stig där jag gick mycket själv som barn. De stigar jag gått på som barn har format den jag är idag och jag vet att de stigar sonen går på nu kommer forma den han blir som vuxen. 

2014 - vad händer då?

                   

Karga klippor och hav. En ganska talande bild om jag ser till hur 2014 kommer att bli. 

Som jag berättat innan så är det inga stadslopp planerade för nästa år. Dels för att min kropp inte klarar så mycket asfalt längre (börjar ju bli gammal!) och för att jag vill träna så grenspecifikt det bara går. 2013 har blivit varken hackat eller malet då det varit så många spridda fokus och det vill jag inte vara med om igen. Dock så kommer jag inte skippa asfalten helt. När våren kommer så kommer jag med all säkerhet vara sugen på ett hårt pass på asfalten där det hårda underlaget svarar så där gott på steget. Självklart i mitt sista par Adios 1, hehehe. 

Mitt fokus kommer för 2014 bli terränglöpning och simning. För som det ser ut nu i agendan så blir det dessa tävlingar under året: 

*Januari: 

Sandsjöbacka Trail Marathon  (terränglopp)

*Maj:

Kullamannen (om jag får plats, står på reservlistan) (terränglopp)

Utö swimrun (swimrun)

*Juni: 

Kustjagaren (swimrun)

*Juli: 

Wetrockrace (om det blir av) (swimrun)

*Augusti: 

Öloppet  (swimrun)

Havsdraken  (swimrun)

*September: 

Ö till ö (swimrun)

Risveden Terräng  (terränglopp)

Lidingöloppet (terränglopp) 

I mån av tid och ork kanske det slängs in några andra lopp oxå, så som tex STT Skatås  och Lerum Vildmark  - vi får se. 

Marias och mitt största mål är som ni förstår Ö till ö. Vi har ansökt via våra meriter, genom lotteri och kommer även delta i Utö swimrun som är direkt kvalificeringstävling.  

Ett deltagande i ett lopp som är 65 km löpning och 10 km simning kommer kräva mycket träning och Maria och jag sitter och filar på vårt gemensamma upplägg. Det känns skrämmande och spännande. Men vi känner oss båda redo att ta oss an uppgiften. Den 29 januari 2014 vet vi om vi kommit med. Håll tummarna för oss! 

Göteborg City Running 12/12-13

                                

"GBG City Running – loppet utan förutbestämd bana.

Vi har fyllt Göteborg med checkpoints, din uppgift blir att ta så många du kan innan timman tar slut. 
Vid start kommer du få ett manifest med platser över där det står vart checkpointsen finns. De kommer finnas över hela Göteborg och du bestämmer själv hur du ska springa till dem. Den som kommer först in med flest checkpoints innan klockan slagit vinner.


Efter loppet dricker vi öl och delar ut priser från våra sponsorer.

Datum: 12 december
Start: 18:00 (kom i god tid innan)
Kostnad: 60kr
Start och mål: Da Matteo, Sprängkullsgatan 10a
Vi har ingen möjlighet till ombyte men du kan lämna din väska här.

Tänk på att vi kommer springa på öppna gator utan flaggvakter, ha ordentligt med reflexer och ta hänsyn i trafiken."

Själv var jag med 2011 på deras första evenemang - vill du läsa om det så klicka HÄR!

Läs mer om loppet och anmäl dig på deras Facebooksida som du hittar HÄR!

Alla pass som leder till det där passet...

Idag sprang jag en runda i Änggårdsbergen med ett litet sällskap bestående av min vännina Tine, min Friskisåsvettiskompis Ove, jogg.se-profilen Tricky och hans kompis Marcus. 

14 km fick vi ihop på slingan som jag valt ut. Det var backar upp och ned, olika underlag, olika omgivningar och olika ansträngningsgrader under hela passet. 

Det som fyllde mina tankar under passet var: vilken ynnest att få börja sin lördag så här, vilken skön känsla jag hade i mitt steg och hur orädd och stark jag kände mig. 

Mitt sketben mådde bra och i mitt hjärta kände jag att jag kommit hem. Det är här jag trivs. Både på en ensam runda men även när jag får dela detta med andra. 

Min träning ett tag till kommer bli som den blir. Jag behöver mentalt ett litet break efter årets olika omstarter innan jag laddar om för 2014 års utmaningar. 

Kroppen är nu mer eller mindre återhämtad och i veckan fick jag svart på vitt att jag är bättre i min lungkapacitet. Från 62% i augusti har jag nu 73%. Inte helt bra och min läkare tror att det går att få upp lite till. Ny justering av min medicin ett tag och sen nytt test. 

Efter passet idag tänkte jag att om någon frågat mig om alla tidigare pass och kamp varit värt det för att nå fram till den fina känslan jag kände idag? Jag vet vad mitt svar hade varit: Ja. Don't look back and never ever give up. Good things happen to good people. Never give up on your dreams.

Årskrönika 2013

För er som läst min blogg ett tag så vet ni att jag inte brukar ge en årskrönika men för att minnas allt jag gjort i år, kanske främst för mig själv så gör jag nu ett undantag. Läs om ni orkar...

*JANUARI:
Befinner mig fortfarande i sviterna efter ett hårt 2012 men springer på min 42:a  födelsedag mitt första maraton tillsammans med Maria och Tine. I vacker vinterskrud tar vi oss igenom 43 km fotledsstukarunderlag och kommer in på en tredje plats i damklassen på Sandsjöbacka Trail Marathon.

                                                                                               Foto GP

Racereport finns att läsa HÄR! 

Jag skriver ett av mina mest lästa inlägg på bloggen: Kärleken till en löparkjol men även flera mycket utlämnande och personliga inlägg, bl.a det HÄR och det HÄR. 

Jag klipper även av mig allt mitt hår men skriver inte inlägg om detta förrän i februari - läs HÄR! 

*FEBRUARI: 

Jag traglar på med min simning och vill nästan ge upp för det är så svårt - läs gärna HÄR om min kamp. 

             

                                                           Foto Anna-Karin Lundin

Även om bilden visar att jag spänner musklerna så känner jag mig inte speciellt stark men jag kämpar vidare med min träning och mina "demoner". 

Det kommer mer personliga inlägg - läs HÄR och HÄR. Och dessa inlägg får fler sidträffar än de jag skriver om min träning. 

*MARS: 

Jag blir känd som FITT-Eva efter att ha medverkat i ett program riktat till ungdomar - läs och kolla HÄR!

Detta blir sen ihopklippt och taget ur sitt sammanhang och uppmärksammas på Schulman Show på Aftonbladet, hahaha - läs om detta HÄR! 

Jag skriver en av mina mest lästa krönikor på jogg.se om hur man idag lätt fastnar i bruset - läs den HÄR!

*APRIL:

Jag åker på träningsläger för första gången i mitt vuxna liv, arrangerat av Simcoachen. 

Vill ni läsa hela storyn om detta så hittar ni den HÄR! 

                                                      Foto Bjarne Koning

Det är nu som jag börjar känna att träningen börjar bli riktigt tung men tror det beror på att 2012 tagit mycket av min energi och att den ökade träningsdosen börjar ta ut sitt. Det är först i augusti som jag kommer inse varför det är så tungt...

Denna månaden är månaden när jag känner att jag börjar hitta tillbaka till mig själv igen och lördagen den 20 april är en dag jag aldrig kommer att glömma - läs gärna om den dagen HÄR!

Jag bestämmer äntligen mer officiellt att jag SKA springa New York marathon - läs HÄR! 

*MAJ: 

Tävlingarna börjar för året på riktigt. 

Först Kullamannen där jag står på näsan men slutför ändå tävlingen - race report finns att läsa HÄR. 

Sen Göteborgsvarvet där det är så varmt att jag får slå av på takten. Mitt sista varv, 12:e i ordningen. Läs om detta HÄR. 

                                      

                 Foto David F 

Nu börjar även träningen med Maria inför Öloppet komma igång och det är tidiga morgnar som jag står på parkeringen iförd våtdräkt och känner mig som ett ufo. 

Jag skriver inlägget om historien bakom mitt bloggnamn och inser att jag nog aldrig kommer att kunna byta namn, hahaha. 

*JUNI:

Jag springer så äntligen min första stadsmara och tror att jag ska gå sönder de sista 9 kilometrarna när höftsmärtorna från hell kommer som från ingenstans. Läs om denna "otrevliga" resa HÄR. 

                                            

          Foto Krister Lindström 

Sen drar jag ut i skogen (där jag trivs bättre) på två kortare men ack så tuffa tävlingar. Först Salomon Trail Tour Skatås helgen efter maran och sen Lerum Vildmark, som avslutas med en backe, kolla kortet!: 

                                                            Foto Anders Pihl 

För att läsa: Klicka på  Skatås och/eller Lerum. 

Sen hjälper jag min syster att bli av med maraoskulden på Båstad Marathon. 

                        Foto Harry F 

Jösses vad stark hon är trots hemsk smärta! Så stolt över min syster! Läs om loppet HÄR!

*JULI:

Jag tränar på men varje pass är tungt. 

Det är väl först när jag genomför tävlingen WetRockRace som jag inser att nåt verkligen inte stämmer när jag håller på att bränna ut mig helt i början av loppet. Trots det så vinner jag tillsammans med fina Eleonor:

                   Foto David F 

Läs gärna race report HÄR!

I samband med loppet tas denna enormt fina bild av Valentin Baat Forssell - vilken bild! 

                             Foto Valentin Baat Forssell 

*AUGUSTI: 

Så kommer då ett av årets stora mål - Öloppet! Maria har sen innan hela tiden trott på att vi ska klara oss under 6h och att vi ska vinna. När detta sen blir verklighet känns det helt overkligt! Men glädjen när vi går i mål är så stor, så stor: 

       Foto Klas Östbye 

Det är en lång dag och att jag klarade mig igenom den så bra är nästan ett mirakel när jag sedan får reda på att jag bara har 62%´s lungkapacitet. 

För race report läs HÄR! För mer info om min dåvarande status - läs HÄR. 

Men jag kämpar på för Maria och jag har en stor utmaning kvar - 10islandrace! 

Det blir bland det tuffaste jag nånsin genomfört och trots en skadad handled och en nära-döden-upplevelse så kommer vi in som tvåa i damklassen. 

                      

                                       

                      Foto Harry F 

Denna bilden sammanfattar loppet ganska bra: 

         Foto lånat från Internet 

För er som gillar en lång race report så klicka HÄR! 

*SEPTEMBER:

Jag testar nya mediciner men blir bara sämre vilket kulminerar på ett av mina favoritlopp Risveden Terräng. 

Då är jag så dålig i min astma att sett i efterhand så skulle jag inte ställt upp. De sista kilometrarna får jag hjälp att ta mig i mål av en god vän, tack Jesper. 

När jag återhämtat mig efter loppet så blir det i alla fall några glada kort med två av mina bästa träningskompisar: 

                                      

         Foto Maria F 

                                     

        Foto Tine B 

Sen vem som är vem lyckas alla blanda ihop, förutom jag så klart. Den som är uppmärksam kan nog lista ut det ;-) 

För race report läs HÄR! 

Med detta i bagaget ställer jag in min medverkan i Lidingöloppet och ett tag känns livet tröstlöst. Men så vänder det - läs om det HÄR! 

Jag skriver en liten presentation av mig själv och det är många som läser för många undrar väl vem jag är? Läs HÄR!

*OKTOBER:

Jag börjar äntligen känna att jag kan träna igen utan att det är en konstant uppförsbacke och jag traglar på med asfalten för att klara New York marathon så bra jag kan. 

Jag beställer äntligen den där boken som jag borde beställt för länge sen och får en fin inskription:

                                     

         Foto Eva F 

För ert egna ex - beställ HÄR! 

På ett pass så får jag för första gången på flera år känna Runner´s High och jag känner tilltro till att jag kommer att klara det där loppet. Läs om det HÄR. 

Och under ett av mina måndagspass på Älvsborgsbron så får jag nästan en religiös upplevelse - GUD vad jag älskar min hemstad - läs om det HÄR!

Strax innan vi åker till New York så får jag träffa en legend, grundaren för Total Immersion, Terry Laughlin och jag blir starstruck - läs om det HÄR (även en extremt snygg bild på mig i badmössa, hahaha). 

*NOVEMBER:

NEW YORK CITY MARATHON...

Mina drömmars lopp innan jag ens klev upp på maradistansen. Loppet som gäckade mig förra året och som varit min fyr i mörkret. 

Jag sätter mina tre mål: 3.20-3.25-3.30 MEN innerst inne handlar det bara om att befästa de där minnena som jag redan visualiserat i mitt huvud förra året och målgången när jag får min aluminiumfilt. 

Jag fick allt det där och även lite envis smärta från mitt sketben (dumma höger ben). Och den där tomheten som brukar uppstå efter ett lopp infinner sig inte alls. Istället är det en känsla av lycka, befrielse, kärlek, accomplishment och vinst över mig själv som uppfyller mig. Det går inte att beskriva riktigt. Jag tittar på bilderna och minns. Jag tar med mig detta nu och för alltid. 

                                    

         Foto David F 

                                    

       Foto Eva F 

                                    

        Foto Harry F 

Isbad är inte kul och kanske att det blev lite väl mycket nakenchock men det bjuder jag på. 

Läs gärna min race report HÄR men även det reflekterande inlägget "Dagarna som gick". 

*SLUTORD: 

Det har träningsmässigt varit ett tungt år och det har varit extremt jobbigt att kämpa på när det varit konstant uppförsbacke på nästan alla pass MEN jag är inte en person som ger upp OCH att tävla tillsammans med någon annan som är beroende av dig gör att man kämpar vidare ännu mer. 

Äntligen känner jag att det vänt och jag hoppas kunna få träna som jag vill nu och återfå en lite högre nivå igen på min kapacitet. 

2014 kommer inte innebära så många olika fokus. Det har under året varit svårt att träna för att tävla på halvmaraton, kortare terränglopp, längre terränglopp, swimruns, kajak och maratonlopp. Det blir väldigt splittrat och även om jag haft fokus i perioder på den närmsta tävlingen så vill jag inte ha ett sånt år till. Ibland kändes det varken hackat eller malet. Jag förordar så klart att man tränar olika saker för att variera sig och skona kroppen men det är svårt att kunna tävla på ett bra sätt på så många olika distanser och sporter, åtminstonde för mig som är en vanlig motionär. 

Tack alla som stöttat mig under året och som läser min blogg, det betyder mycket ska ni veta. Snart återkommer jag om vad som händer 2014. 

Dagarna som gick...

När man genomfört något som man planerat för länge så brukar det ofta efteråt uppstå en tomhet. Så är det inte riktigt för mig denna gången. Jag ska försöka förklara lite varför.

Veckorna innan var det så mycket fokus på min träning och annat runtomkring loppet och resan att det nästan blev för mycket. Jag var så känslosam att minsta lilla grej nästan fick mig att börja gråta. För er som inte följt min blogg ett längre tag kan omöjligen förstå varför och även de som läst länge vet inte heller allt om vad som hände mig under 2012.

Det jag kan säga är att kombinationen av min segdragna fotskada och det som hände mig privat gjorde att 2012 blev ett av de tuffaste om inte DET tuffaste året jag haft i mitt liv. Det som drev mig framåt som en fyr i mörkret var det där maratonloppet i New York. Det var mitt drömlopp som jag innan jag började träna för maraton ville springa. Inte visste jag när jag anmälde mig i januari 2012 vad som skulle hända mig personligen eller att loppet skulle ställas in pga en storm. Inte heller insåg jag hur tufft det var att träna för ett maraton.

Jag visualiserade min målgång och hur jag fick den där aluminiumfilten på mig. Nästan varje dag de sista månaderna såg jag den bilden. När jag blev helt fri från min skada så tränade jag på bra och befann mig i mitt livs form och satte personbästa på både Lidingöloppet och ett halvmaraton i England.

Så kom vi då till New York på fredagen efter strul med flyg och annat. Bara för att en timme efter att vi landat få reda på att loppet var inställt. Den tomhet som jag kände då går inte att beskriva. När vi kom hem så kraschade jag och december kommer jag inte ens ihåg vissa dagar. Jag fick professionell hjälp och började komma tillbaka.

Nu började det komma info om loppet igen och hur arrangörerna skulle göra för att kompensera. Ville jag springa i år? Eller nästa år eller inte alls? Jag insåg till slut att jag måste springa. Jag behövde ett avslut. Återigen skulle loppet stå som symbol för nåt för mig.

Dock redan förra året kände jag att för mycket asfalt mådde min kropp inte bra av alls varför jag under vintern och våren förlade nästan alla långpass i skogen. När Stockholm marathon närmade sig så blev det mer distans på asfalt men jag fick ändå ont runt 30-33 km. Sista biten på det loppet gjorde det så ont i mina höfter att jag nästan inte vill definiera det jag gjorde som löpning. Men jag ville i mål. Tiden blev 3.39. Lite sur var jag för jag visste vilken kapacitet jag hade konditionsmässigt men kroppen orkade inte hela distansen ut på det hårda monotona underlaget.

Att jag sen haft svårigheter med min astma i år har ju inte gjort träningen lättare och när jag efter en månad med olika nya mediciner för att få bukt med min dåliga kapacitet (endast 62%) så gick jag tillbaka till min gamla medicinering igen fast högre dos. Jag insåg där och då att jag aldrig kommer nå 100% kapacitet utan får jobba efter mina lägre förutsättningar.

Kände verkligen att det vände och sen mitten/slutet september känner jag att jag kunnat träna bra och målinriktat för New York. Dock så har jag känt att all distans på asfalt slitit på kroppen. Men jag ville inte göra samma misstag som inför Stockholm varför det var medvetet som jag härdade kroppen på asfalt.

När jag så började med min nedtrappning så var det en befrielse på många plan. Jag insåg att det var sista gången på länge (om nånsin) som jag gjorde den här resan och då blev varje pass speciellt. Sista två veckorna så följde jag Marcus Nilssons program ur hans bok "Löpträning mitt i livet" - en bok som jag kan rekommendera alla att köpa.

Jag satte mina mål:
1. Mitt drömmål på 3.20 (om allt klaffade och jag hade den bästa av dagar)
2. Mitt realistiska mål på 3.25 (baserat på min träning sista tiden)
3. Mitt lägsta mål på 3.30 (om jag hade en dålig dag)

Innerst inne så var dock målgången viktigare än något tidsmål men jag behövde tiderna för att distrahera mig från den emotionella resa jag hade framför mig. Jag ville få mitt aluminiumfiltsminne och befästa de där bilderna som jag visualiserat så länge om själva loppet. Jag ville att de bilderna skulle bli riktiga minnen.

Jag kommer aldrig glömma när starten gick. De känslor som kom över mig då när jag fattade att jag äntligen var där går inte att beskriva. Alla dessa dagar som gick och som ledde fram till det ögonblicket. Bilderna som funnits där så länge i mitt huvud som nu blev riktiga minnen. Tack New York.

Så nu efteråt så finns det inte en tomhet inom mig utan mer en slags lycka och ett avslut som jag inte känt efter något lopp. Jag längtade länge efter något och jag fick det till slut. Folk må tycka vad de vill om mig, min kapacitet, att jag borde klivit av, att jag kunde tränat annorlunda, att jag bara skulle sprungit långsamt och tagit kort, att jag borde ge maraton en chans, att jag borde anmäla mig till Stockholm för revansch och göra 3.20 MEN jag bestämmer över min kropp. Nu är dagarna som gick över men det kommer nya dagar och jag vet vad jag vill göra med dem.

                       

Race report ING NYC Marathon 2013-11-03

Ska jag vara riktigt korrekt så skulle jag börja med att skriva om tiden innan loppet precis som jag lovade för ett tag sen men lämnar det till ett senare tillfälle för jag tror att många just nu hellre läser race rapporten.

Jag kan skriva denna historia hur lång som helst egentligen men för att ni inte ska sluta läsa så ska jag försöka hålla den röda tråden men ändå vara personlig.

Som ni vet så har mina förberedelser hållit på ganska länge då det ju egentligen var tänkt att jag skulle springa loppet redan förra året. Kläderna var ju redan fixade och det sista har det finslipats på detaljer. Jag t.o.m. unnade mig att gå in på en nagelsalong och måla naglarna dagen innan:

                           

Jag vet att det svart ut på bilden men de var mörkblåa! Man kan säga att nederdelen av mig gick i gult och överdelen i blått (kortet taget kvällen innan då jag testade outfitten): 

                         

Jag hade faktiskt även ett mörkblått hårband även om detta inte syns på bilden. Details, details! 

Men till loppet då; här bild på mig strax innan 05:00 då jag begav mig ifrån vårt hotellrum till tunnelbanan för vidare färd ned till färjan som skulle ta mig till Staten Island: 

                     

Kortet är taget inne på toan för jag ville inte väcka resten av familjen. 

På tunnelbanestationen på 103:e gatan så stod det många löpare med sina genomskinliga påsar (säkerhetsgrej att enda påsen som tillåts tas in i startbyarna är genomskinlig). 

Ca 40 minuter tog det att ta sig ned till South Ferry terminal så jag fick vänta lite där innan jag fick gå på färjan som jag skulle med 06:45. 

På färjeterminalen var det ett myller av löpare och jag fick lite känslan av att vi som boskap föstes framåt och på färjan. 

Väl på färjan fick man fina New York vyer när man såg Downtown Manhattan när färjan lade ut. Man passerade Frihetsgudinnan och det är då jag märker att färjan eskorteras av båtar från Kustbevakningen med en person längst fram i fören med en kulspruta! High security indeed! Och inne på färjeterminalen stod det fullt av poliser och "bombhundar". 

Lite dålig bild kanske men kanske att ni ser personen i fören: 

                           

Iland på Staten Island och samma sak igen att fösas som boskap till transferbussarna till startbyarna som ligger på ett gammalt militärområde som heter Fort Wadsworth. 

Ur bussarna, visa sin påse och det var no mercy om man hade någon annan påse med sig! På baksidan av polisens skjortor stod det: NYPD Counterterrorism: 

                           

Med tanke på 11 september och det som hände i Boston i april i år så var säkerheten högre än nånsin. Aldrig så att man kände att det var jobbigt, mer tacksamhet att de kollade alla så noga. 

Jag gick till Alberto Salazar Blue startvillage och när jag såg att kön för att få gratis kaffe och bagel var lång så var jag glad att jag tagit med lite eget tilltugg. 

Det var riktigt kallt ska ni veta. Ca 2-3 grader och en j-vla blåst. Som överdragskläder hade jag gamla CRAFT vinterkläder som jag som de flesta andra sedan slängde av mig. Man kunde göra detta innan man gick in i sin corral eller precis på väg till startlinjen där det stod stora containers när man lämnade Fort Wadsworth. Sen fanns de ju dem som slängde sina kläder precis vid starten så det var en del klädesplagg man fick se till att man inte snubblade på även om de flesta försökte kasta dem åt sidan. 

Då jag startade i första vågen (First Wave) så behövde jag aldrig sitta och frysa där ute särskilt länge men jag förstår dem som tar med sig sovsäckar och stora filtar för det kan bli många timmar man får vänta och i november brukar det ju inte vara så varmt. Alla kläder, skor och annat som man lämnar är for charity. Förmodar att det mesta går till hemlösa. 

Mellan 08.20-08.55 måste man gå in i sin corrall om man startar i första vågen 09.40. Efter det så släpper de inte in dig i den fållan utan du får vänta till nästa Wave och ställa dig i någon av de fållorna. De är ganska hårda och jag såg några som blev nekade trots protester. 

Ca 09.20 så släppte de linorna mellan de olika fållorna (corrals) och vi slussades nu som boskap igen (!) gemensamt ut från Fort Wadsworth och ner mot vägen till bron. Jag stod i Blue Wave och vi startade på högra delen och Orange Wave startar på vänster sida av bron. Eller ja man startar ju inte precis på bron utan precis innan. 

Det var mäktigt att höra en barnkör sjunga den amerikanska nationalsången precis innan vår start gick. Ja, jag vet väldigt amerikanskt men ändå rätt. 

Strax innan starten så tog jag enda kortet under loppet. Sen låg telefonen i fickan på min kjol. 

                    

                           

Ni ser startbågen därborta, eller hur? Och som ni ser var det många som behöll sina kläder på ända in tills startskottet gick. De orange-rosa mössorna som ni ser fick man när man hämtade kaffe och bagel (Dunkin´ Donuts var det därav orange och rosa). Maken "skällde" sen på mig och undrade varför jag inte hade en sån mössa, hahaha. 

Åsså gick då startskottet som var en sån där tuta som brukar finnas på amerikanska hockeymatcher och direkt så började New York New York pumpas ut i högtalare. Då var det svårt att hålla tillbaka tårarna ska ni veta. Men jag kunde ju inte stå där och lipa utan det var ju bara att börja springa. Lika bra det för frös så in i bänken gjorde jag! Jag hade behållit mössa och vantar på mig dock (även om de inte matchade outfitten). 

När jag så började springa uppför bron så hamnade jag i ett enormt lyckorus. Jag tittade på folk omkring mig, jag tittade bort i horisonten och såg Manhattan i fjärran och jag log. Nu var jag här. 

Första kilometern passerade på 5:11, andra på 4:53, tredje på 4:25 - ja för här började det ju gå nedåt. Dvs från starten och ned till andra sidan bron var ca TRE kilometer! Det var jag inte beredd på! 

Så var man då inne i Brooklyn och sprang på något som liknade en huvudgata/aveny. Det såg ut som en liten amerikansk småstad med låga byggnader. Affärer blandat med verkstäder och restauranger och ÖVERALLT stod det så mycket folk! Det var sådan stämning att det nästan blev överväldigande! Jag tror aldrig jag gjort så många high-fives i hela mitt liv eller hört så många heja på en! 

Jag hittade direkt en bra ansträngning och kilometrarna flöt på 4:40, 4:39, 4:41, 4:38, 4:32, 4:31, 4:47. Första milen på lite över 47 minuter och jag kände mig "on top of the world" och kände att det här kommer att bli en bra dag. Ansträngande ja men publiken lyfte en fram. 

Banan gick böljande upp och ned och visst stördes jag lite av den kalla motvinden men hade nu fått upp värmen så att jag kunde slänga av mig vantar och mössa. 

Någonstans här så såg jag en man framför mig som jag noterat låg i ungefär samma tempo som jag. Han såg bakifrån precis ut som min goda vän Alberto P! Alltså ett tag så trodde jag att det faktiskt var Alberto men så fort jag skulle kolla så var han borta för att sen dyka upp igen. Plötsligt sprang han fram till mig och frågade om jag var svensk (nähä?). Det visade sig att han var dansk och satsade mot 3.30. Vi följdes åt ett tag men sen var han borta igen. 

Plötsligt kom man i alla fall in i ett område i Brooklyn där det var helt tyst. Jag hade hört talas om detta men trodde det var ett skämt. Efter människor som skriker och hejar, band som spelar så blev detta en jättekonstrast att komma in i detta judekvarter. Ortodoxa judar med lockar och mest komiskt var familjen med barnvagn som försökte korsa vägen bland alla maratonlöpare, hahaha. 

Det flöt på och allt kändes så j-vla bra. 4:34, 4:41, 4:40, 4:53, 4:42, 4:43, 4:46, 4:57, 4:37. Och det var runt här som jag helt plötsligt fick en knivsmärta i nedre delen av vaden. Va f-n tänkte jag och drog ned på tempot och nu när jag minns efteråt så tror jag faktiskt att jag stannade och gick några metrar för jag blev rädd. 5:25 gick nästa kilometer på men jag märkte att när jag saktade ned så kändes det värre så jag tänkte att jag fortsätter. Dumt kanske en del tycker men jag gjorde bedömningen att det ändå gick att springa. Arg blev jag. Varför kunde jag inte fått fortsätta i mitt flow? 

Bit ihop Eva, du kan klara det! Det kommer att släppa! Tänk en kilometer i taget! 

Nu var jag i Queens och kunde se Queensborough Bridge som man springer över för att komma till Manhattan första gången.

4:38 nästa kilometer och halvmaran passeras på strax över 1.41. Nu började jag få ont i lårbenet. Alltså låret oxå? Djupt inne i benet på nåt konstigt sätt. Dumma högerben! 

Bara du kommer över bron Eva! Sen är det inte så långt kvar! Kom igen nu! 

4:50, 4:41...nu gjorde det ont. Det gick inte att ignorera direkt. Nu är du framme vid bron! Kom igen, kämpa! 

5:01, 5:57 (!!!) - ok, det var en REJÄL stigning att ta sig uppför och upp på bron. Jag hör smattret av fötter och vet att snart är jag på Manhattan. Rushen man får när man springer nedför bron och ut på Första avenyn driver mig framåt. Mitt i detta så glömmer jag bort att springa på vänster sida för att kunna high-fiva maken och sonen som skulle stå där någonstans. 4:53 - bra! 

Kommer ned och inpå Första avenyn och missar maken och sonen men hinner precis se dem när jag vänder mig om hastigt. Vad tänkte jag på här? Varför stannade jag inte och sprang tillbaka för att göra den där high-fiven? Alltså jag vet inte mer än att jag här var så smärtpåverkad att jag inte tänkte alls. Är det något jag verkligen ångrar så är det just detta. Lite så att jag skäms över att skriva om det. Maken och sonen som stöttat och hejat på mig alla lopp och som följt mig TVÅ gånger över Atlanten åsså springer jag bara förbi...

Maken berättade efteråt att han såg att jag hade ont. Han förstod att nåt hänt. Sonen är glad ändå för han har fått high-fiva typ 1000 personer. Dock inte sin mamma :-( 

Det var mäktigt att springa på Första Avenyn men jag kan inte riktigt ta in det då jag nu hade rejält ont. Nu var det främst låret som gjorde ont. Ett tag började jag nästan undra om jag fått en stressfraktur i lårbenet...

Men INGET som ska stoppa min målgång! Om jag så inte kan springa på tre månader efter så ska jag i MÅL!!! Framåt Eva! 

Första Avenyn är lång, mycket lång. 5:03, 5:05, 4:46, 5:14. Jag försöker hålla ihop det. Jag förstår där och då att det kommer bli svårt för mig att nå mitt lägsta mål på 3.30. Innan hade jag satt mitt drömmål till 3.20, mitt realistiska mål till 3.25 och mitt lägsta mål till 3.30. 

Jag VET att många av er tycker att jag skulle skitit i att ha ett tidsmål men jag är inte sån. Jag ville få till en bra avslutning på min högst tillfälliga mara-karriär annars hade jag inte tränat så som jag gjort det sista. 

Bron över till Bronx närmar sig och det som driver mig nu är: 

1. Att jag ska i mål och få min alu-filt

2. Stödet av alla som jag vet följer mig via nätet

3. Att det är sista gången jag utsätter mig för detta

4. Vetskapen att min familj kommer att ta emot mig när jag kraschat i mål 

5:08, 5:15 - wow där är Yankee Stadium, 5:13, nej inte en bro till, 5:25, 5:11.

Harlem, glada miner och människor som spelar och hejar. Jag ler och tänker att nu är jag snart vid Central Park. Räknar ned gatorna. Vet att Central Park börjar vid 110:nde gatan. 

5:18 - men vänta nu minns jag! Femte Avenyn från detta hållet är UPPFÖR! Hahaha, kan inte annat än att skratta då jag minns Gasellens och mina morgonjoggar i parken där vi lärde oss åt vilket håll det var enklast att springa. 

Löpningen på Femte Avenyn längs utsidan av Central Park är överjävlig! Här står det oxå enormt mycket folk men jag tycker inte att de hejar lika mycket som de i Brooklyn. Kan ju bero på att jag inte är lika glad själv, hahaha. 

5:18, 5:29 - alltså hur länge till ska det gå UPPFÖR? - 5:24 - YES in i parken! Hahaha, nä här går det ju upp och ned oxå!!! Ser nu de två farthållarna med 3.30 pinne och skylt på ryggen passera. Minns Stockholm där jag blev passerad vid ca 30 km av 3.30-farthållarna. Denna gången tog det lite längre tid innan de "tog mig". 

Enormt mycket folk inne i parken som hejar! Ser en svensk flagga, blir glad när jag hör att de ropar på mig. 

Svänger höger på 59:nde gatan och springer på denna ända fram till Columbus Circle där man återigen springer in sista biten i parken. Det är så mycket folk som ropar och jag förstår att nu är det så nära, så nära bara lite till. Kilometern passeras på 5:10. 

Sista sträckan upp emot målet från Columbus Circle är nästan folktom, bara några enstaka funktionärer som står där och hejar. Jag fattar att de inte vågar chansa efter Boston. Sista biten försöker jag spurta men det går sådär. Farten sista biten blir dock strax under fem-fart. 

När jag passerat mållinjen är jag nästan i chock. 3.31:40 blir tiden. Högerbenet gör nu så ont att jag haltar. Men det är över. Jag får min medalj och de tar kort. Sen får jag min aluminiumfilt. Vi slussas åter som boskap framåt i en fålla. Jag tar för första gången upp min telefon sen starten och tar detta kortet på alla i sina filtar: 

                               

Folk står och stretchar, sitter och halvligger lite överallt. Men inte alltför länge innan någon är framme och kollar hur det är med dem för att eventuellt få hjälp eller slussas till sjukvårdstältet. 

Man får en plastpåse med Recovery-dricka, ett äpple (THE BIG APPLE, ja ni fattar), någon bar, pretzels (salta och goda meddelar sonen senare), vatten och lite annat krimskrams. 

Sen går vi och går vi. Alltså jag vet inte hur långt men alldeles säkert TIO kvarter! Och då har jag valt no-bagage-option! De som valt att lämna in en påse på Staten Island att hämta ut efter målgång går med all säkerhet TRE gånger så långt. 

Efter dessa tio kvarter så kommer man ut ur parken på Central Park West Avenue och får en poncho med fleece inuti.Ganska välbehövlig kan jag säga. Nu fryser jag så att jag hackar tänder. Sen går vi tillbaka allihopa ned mot Columbus Circle. Alltså tio kvarter till! Hela gatan är avstängd och när jag ser alla gå där stapplande med sina ponchos så tänker jag: Det är helt av stängt och här går vi som i en spökstad som några slags walking dead people, hahaha. Det är då jag tar detta kortet: 

                      

Detta är en syn jag aldrig kommer att glömma. Så kommer jag då äntligen fram till Columbus Circle och hittar maken och sonen som tar detta kort på mig: 

                        

Lite försöker jag le i alla fall även om jag här är rejält trött, frusen och sliten. 

Så här ser medaljen ut: 

                              

Ja, kolla noga för detta är sista medaljen och loppet med ING som sponsor.Nästa år är det en annan sponsor och då heter loppet TCS New York City Marathon. 

Och så här halvdöd och blundande kan man se ut när man lägger sig svettig i sin hotellsäng efter att ha fått gå i mål på sin drömmara:

                          

Sen var det någon som tjatade att jag skulle sätta mig i ett isbad så resten av familjen fick ragga is så att jag kunde hjälpa mina stackars postmarathonben att må lite bättre - OBS nakenchock: 

                      

Och hur blev det med alu-filten då? Slängde jag den? Självklart inte - jag ska klippa ut en bit och rama in:

                          

Fotnot: Nu så här tre dagar efter loppet så är mina tankar så här: Det är inget fel på min kondis utan det är min kropp som är för klen för maradistansen på asfalt (eller som i detta fallet betong). I Stockholm var det höfterna som sa ifrån, denna gången vaden och lårbenet. Detta TROTS att jag enkom sprungit på asfalt det sista. Jag lyssnar på kroppen och ställer därför nu om mitt fokus till skogen. Där brukar inte min stackars kropp knorra så mycket. Vaden känns ok nu men i lårbenet har jag en dov smärta som dock är mycket bättre. Sen måste jag säga att 42,2 km på betong gör att det även idag, tre dagar senare, gör ont att gå nedför i trappor, det trodde jag aldrig. Loppet var verkligen mitt bästa och värsta lopp och publiken lyfte dig fram. Det var aldrig trångt och trots att jag ibland kände mig som del av ett boskap som föstes runt så måste jag säga att arrangörsmässigt var det det proffsigaste jag varit med om. Men så var det ju i USA och de är ju kända för sin service-anda. Tack New York!