måndag 25 november 2013

Tröttnar du aldrig på att springa?

Njaä, faktiskt inte. Efter New York så vilade jag HELT ifrån löpningen i hela FYRA dagar. Det tror jag aldrig jag gjort innan. Kroppen och mitt sketben gjorde ganska ont och under de dagarna var jag inte speciellt sugen på att springa. Men träningsvärk och ont brukar oftast gå över och när man vet att det inte längre är asfalten som kallar så kommer suget ganska snabbt tillbaka. Jag minns faktiskt veckan innan New York att jag satt i bilen och vi körde förbi en vacker skog. Jag satt nästan och dreglade och längtade. Och bara för att jag just då inte sprang i skogen tyckte jag att alla skrev om sina trailäventyr och lade upp vackra skogsbilder. Bestämde mig där och då att inte hålla på och fota som en galning på alla mina pass utan låta mina pass bli just mina egna. De existerar ändå även om de inte dokumenteras på bild i något forum.

Men hur går träningen då? Jodå bra. Jag simmar och springer. Lite så där ostrukturerat men ändå tillräckligt ofta för att det ändå ska finnas någon form av röd tråd i det. Inga långa pass än utan det får vänta två veckor till. Jag känner att detta året trots att det varit tungt i kroppen faktiskt ändå gett mig en bra bas. Träning när man bara har 62%´s lungkapacitet under en längre tid har sina positiva effekter när det vänder och nu när kapaciteten hoppat upp lite (73%) så vet jag att det att jag aldrig gav upp under den där riktigt tunga tiden nog ändå hjälpt mig framåt hur konstigt det än må låta. Lite som att träna med en tung ryggsäck och sen helt plötsligt så kan man ta av den. Dock är det inget jag längtar tillbaka till och om allt bara fortsätter på denna vägen nu så kommer jag med all säkerhet hoppa upp ett snäpp rejält under 2014.

Så jag följer min väg/stig som jag planerat. Jag tänker inte göra några avkall på den mer än kanske några små hopp ut i spenaten för att sen åter hoppa på den.

                  

Fotnot: Här sonen som går på en vacker stig där jag gick mycket själv som barn. De stigar jag gått på som barn har format den jag är idag och jag vet att de stigar sonen går på nu kommer forma den han blir som vuxen. 

6 kommentarer:

  1. Det där är tänket hos en riktig löpare enligt mig, att ta löpningen som en given del av livet, att ha svårt att vara utan den någon längre period. Människor som inte springer regelbundet har ju det omvända perspektivet att se det som ett nödvändigt ont för hälsan, för vikten, för att alla andra gör det etc...hörde senast igår av en pappa: "Du är så duktig att du ger mig dåligt samvete, jag måste ha en boll framför fötterna för att motivera mig; annars är det så tråkigt". Så vill jag inte att andra ska tänka!

    Så här års är det ju utmärkt med ostrukturerad skön och lugnare träning, har kört precis likadant några veckor nu. Trots allt det jobbiga med nedsatt lungkapacitet kan du nu se fram emot nästa säsong med större tillförsikt med den fina grund du lagt nu, det ska bli spännande att följa dig på nya äventyr nästa säsong!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, när löpningen blivit en del av ens liv utan att man känner att det är ett tvång är man nog en "riktig" löpare. Som jag skrivit innan så har de finaste löparupplevelserna inte alltid handlat om en prestation på tävling utan helt andra saker; när man springer intervaller över Älvsborgsbron och den tänds i mörkret, en ensam runda i skogen där du är långt borta men ändå nära naturen, ett pass i Central Park med bästa väninnan där man blir utskälld av en gammal Upper East Side-tant för att man springer åt fel håll. Om man bara ser löpningen som något nödvändigt ont tror jag inte man får sådana upplevelser. Sen kan inte alla gilla samma saker. Min man springer mer än gärna när det finns en boll i handen eller på foten. Men en kortare morgonjogg i skogen skulle han aldrig kunna tänka sig.
      Det här med dålig samvete handlar ju bara om den andra personen egentligen. Alltså du och jag springer för att vi vill det och inte för att ge andra dåligt samvete för att de inte springer. Alla gör vi val i livet och mitt val är att jag väljer att röra på mig för att jag mår bra av det på flera plan. Jag brukar aldrig tjata på andra att de ska börja röra på sig och i sällskap där många inte tränar så brukar jag bara ta upp min egna träning om någon frågar.

      Ostrukturerad träning är skönt även om jag vet att du precis som jag ändå har en viss tanke bakom det ostrukturerade ;-)
      Ja, nu hoppas jag på ett bra 2014 där jag hoppas överraska både mig själv och andra :-D

      Radera
    2. Ja, jag tänker skriva om det där någon gång, om pass som av någon anledning varit särskilt minnesvärda, det finns många exempel som inte alls handlat om tävling eller prestation även hos mig.

      Jag fungerar ganska lika som dig, jag pratar gärna löpning om jag får frågor om det och om jag märker att det finns intresse men jag prackar absolut inte på någon min löpträning och på jobbet t ex vill jag inte vara den som man bara kan prata löpning med utan även visa att jag har andra sidor. Ibland är det lätt hänt att man reduceras till "enbart" en löpare och hypen i sociala medier gör ju t ex att 80% av mitt flöde på Twitter och FB handlar om löpning, stimulerande och roligt men ibland också lite too much, men nu är jag visst off-topic här :-)

      Radera
    3. Inte off-topic alls!
      Jag ser det så här: I vissa forum kan mitt intresse för träning få uttryck och i vissa andra inte. Det tycker jag är bra.
      Sen är det tråkigt om man säger att man "reduceras" till löpare. Jag tycker snarare att det gör att man vidgar sina vyer och blir berikad, men jag förstår vad du menar. Både du och jag är ju så mycket annat UTÖVER att vi är löpare. Jag är ju tex grönkålsfantast och du är ju lite av en hemmafixare a la Timell ;-)

      Radera
    4. Hahaha, det var ett tag sedan nu jag fixade något hemma och kalla mig hemmafixare a la Timell har nog alltid varit att ta i. Efter fjärde barnet, och kanske efter mera träning för både mig och frun, så har tiden och orken för hemmafix försvunnit. Det senaste vi gjort har vi lejt ut helt. Nu byts typ bara glödlampor här hemma :-) Fotografwannabe är jag ju däremot, fyrabarnspappa, whiskeyentusiast och en hel del annat... :-)

      Radera
    5. Sedärja, inte bara löpare alltså ;-)

      Radera