14 km fick vi ihop på slingan som jag valt ut. Det var backar upp och ned, olika underlag, olika omgivningar och olika ansträngningsgrader under hela passet.
Det som fyllde mina tankar under passet var: vilken ynnest att få börja sin lördag så här, vilken skön känsla jag hade i mitt steg och hur orädd och stark jag kände mig.
Mitt sketben mådde bra och i mitt hjärta kände jag att jag kommit hem. Det är här jag trivs. Både på en ensam runda men även när jag får dela detta med andra.
Min träning ett tag till kommer bli som den blir. Jag behöver mentalt ett litet break efter årets olika omstarter innan jag laddar om för 2014 års utmaningar.
Kroppen är nu mer eller mindre återhämtad och i veckan fick jag svart på vitt att jag är bättre i min lungkapacitet. Från 62% i augusti har jag nu 73%. Inte helt bra och min läkare tror att det går att få upp lite till. Ny justering av min medicin ett tag och sen nytt test.
Efter passet idag tänkte jag att om någon frågat mig om alla tidigare pass och kamp varit värt det för att nå fram till den fina känslan jag kände idag? Jag vet vad mitt svar hade varit: Ja. Don't look back and never ever give up. Good things happen to good people. Never give up on your dreams.
Jag tänker ofta på det på mina vanliga distanspass, ja de dagar då de känns sådär härligt lätta. Att de är just lätta för att jag gjort det jobbiga innan. Ibland är det lätt att glömma bort det. Man behöver det jobbiga för att få det sköna. Bra att du ger dig själv en liten paus och landar innan du gasar vidare. För det lär du göra om jag "känner" dig rätt.
SvaraRaderaJa, så sant Tove. Utan uppförsbacke kan det inte komma någon nedförsbacke.
RaderaOch så klart att du "känner" mig. Vänta du bara! När jag får ordning på min astma och mitt sketben så hoppas jag kunna ta mig an några nya galna utmaningar ;-)