Andra placering 10islandrace

Vi kom i mål. Värsta jag gjort. En nära döden upplevelse. Återkommer med rapport...bjuder på bild efter målgång i alla fall:

Förberedelser och utrustning...

På lördag så är det då dags för tävling igen; 10islandrace. Ett multisportlopp där Maria och jag ska tävla tillsammans med ca 50 andra lag. Det är kajak, löpning och simning på agendan denna gången. Till skillnad från de swimruntävlingar som vi gjort i år så är simdelen inte så stor, bara ca 1200 m. Detta har gjort att vi valt bort att använda oss av våtdräkter i vår utrustning. Dels pga sträckan men även för att det fortfarande är ganska varmt i vattnet. Att springa länge med våtdräkt om det rör sig om 5000 m som det var på Öloppet är en annan sak eller som Ö till ö som går av stapeln nu på måndag där det är 10000 m sim. Då behövs den för att hålla värmen men även för extra flytkraft när man blir trött.

Således har vi stått i valet och kvalet om vad vi ska ha på oss. Valde att kontakta 2XU Sverige för att höra om deras erfarenhet av att använda deras kompressionskläder till multisportlopp och att simma i. Det visade sig att triatleten Ted Ås under WetRockRace i somras använt sig av just detta. Innan vi bestämde oss helt så testade jag även att simma i mina gamla kompressionstights från samma märke. Jag köpte dessa tights för många år sen innan värsta hypen kommit. Nu är det hål i dem och X:et har sen ett bra tag försvunnit från ena benet. Känslan av att ha dem på sig har alltid varit att det känts som att ha ett par dyra tighta strumpbyxor på sig (tänk Wolford). Sorry killar som läser om ni inte förstår känslan med strumpbyxor. Själv älskar jag strumpbyxor för de ger oftast en känsla av att benen blir snyggare och tightare. Och ja, det är den känslan jag haft av mina 2XU-tights och det är därför som jag fortsatt använda dem trots att de ser helt "uttvättade" ut. Sen måste jag säga att jag hittills inte hittat några tights som ger intrycket och känslan av en snygg rumpa som dessa tights! Sen det här med kompression; vad det gör för prestationen eller ej låter jag vara osagt. Jag har i alla fall inte märkt någon skillnad (ÄN, kanske på lördag?) och använder främst bara kompressionsstrumpor i återhämtningssyfte där det faktiskt finns bevis för att det funkar.

Känslan av att ha kläderna på sig är i alla fall toppen och jag har testat (och så även Ted som man ju kan kalla expert) så nu har vi i alla fall slagit till och köpt det här till på lördag:

Women´s Elite Compression Top och Women´s Elite Compression Tights! 

Det jag kan säga mer är att det är en sak att ha kompression på benen men sen när man även har det på hela överkroppen så kan jag säga så här: En lite lösare tröja kan ju dölja lite skavanker det gör INTE en kompressionströja, hahaha. 

Stort tack 2XU för hjälp och råd! Lovar dra in mage och peta ned våra love handles på lördag så att vi gör bästa reklamen för er, blink blink ;-) 

Nu ska vi ladda så gott vi kan - nästa inlägg blir på lördag kväll med rapport om hur det gått så klart! Loppet går även att följa via Twitter och Facebook (se länkar på hemsidan)! Vi heter Team ICA Supermarket Majorna!

Status

Brukar inte ta bort inlägg. Brukar inte heller skriva saker innan de fallit på plats. 

Jag blev lite tagen på sängen i torsdags och trots befrielsen av att veta varför det varit så tungt det sista så kändes inlägget lite som att peka ut min läkare och det kändes fel. Nu så här i efterhand kunde väl jag kanske själv insett vissa saker. Det är ju inte så att jag fått astma som diagnos igår, jag har haft det sen jag var 12. 

Så jag ser framåt. Jag är inte arg eller bitter utan är mest glad över att veta att det nu förhoppningsvis kommer att bli bättre. 

Dock så måste jag berätta att i torsdags så fick jag avbryta ett pass. När någon visar svart på vitt att du är dålig så sätter det sig på psyket. Så dålig jag kände mig under det passet går inte att beskriva. Vad var skillnaden mellan samma pass i tisdags? Jo, då visste jag inget och kämpade på. 

Jag inser vikten av att förutom att ha med sig kroppen så är knoppen minst lika viktig. Fram till på lördag måste jag släppa den där tanken om att jag inte kan och är svag. Det är jag ju verkligen inte, snarare tvärtom! Vem hade fortsatt som jag gjort hela sommaren trots en nästan konstant uppförsbacke, inte enda pass som varit lätt? Inte många jag känner i alla fall. 

Så jag fokuserar. Fortsätter på den inslagna banan som ju uppenbarligen varit ett framgångskoncept trots det största av motstånd. Med 62%'s kapacitet har jag lyckats 100%. Det är fanimig inte dåligt. Ta till dig det Eva, bibehåll fokus, du har mer än en gång det sista året visat att du kan och att du är stark. På lördag får du chansen att visa det igen. 

Några ord från vår sponsor

När Maria och jag var på simläger på Playitas/Fuerteventura i april för Simcoachen så träffade vi en väldigt trevlig man vid namn Lars Nykvist och hans trevliga fru Åsa. De var oxå där på simläger för AK och på nåt sätt började Maria lite på skoj fråga Lars om han ville bli vår sponsor. Lars äger en stor och fin ICA-butik i Majorna som heter ICA Supermarket Majorna och sponsrar bla Azalea BK, den största ideella fotbollsföreningen/klubben i Göteborg för barn och ungdomar.

Lars har sen efter lägret i april insisterat på att verkligen få sponsra oss då han trott/tror på oss. Så inför våra två stora gemensamma tävlingar i år så tävlar vi/har vi tävlat i namnet Team ICA Supermarket Majorna.

Igår var vi där i butiken och hälsade på och fikade med Lars och passade på att ta ett kort på honom och hans syster som oxå jobbar där när de stod vid grönsaks- och fruktdisken:

                     

Tack Lars för att du är en sådan go´ gubbe och vill sponsra två galna tjejer. Sen att du presenterade oss som vinnare att lägga på minnet till alla kunder och anställda i butiken gjorde att vi kände oss som riktiga kändisar ju - kram på dig! 

Hejdå skorna och våtdräktsbekymmer...

Ja de flesta som läser min blogg känner till min faiblesse för skor (och ja, andra saker oxå! Jag erkänner!) och att mina favoriter är Adidas Adios. Kruxet är bara att Adios 1 inte tillverkas längre. Adios 2 är ok men inte alls som ettan enligt mig. Dessutom så behöver jag ha herrmodellen då min fot är ganska bred framtill. Till min lycka så har minsta herrstorleken 39 1/3 alltid varit storleken som funnits kvar så jag har lyckats klicka hem TRE par gröna som jag nu "sparar". Dock så tog jag fram ett par till Stockholm Marathon. Känslan av att springa i sina helt nya favoritskor är nästan oslagbar.

Förra året så sprang jag i ett par nästan helt slut par i turkost på Lidingöloppet som jag sen slängde efter duschen. De hade verkligen fyllt sin funktion. De såg ut så här i sulan innan loppet:

                           

Efter loppet så var det HÅL i sulan där fram! Bara en tidsfråga innan det går hål på dessa och jag känner verkligen att de är slut. Åtminstonde fram, för bak ser de ut så här: 

                            

Ser ni? De ser ju helt nya ut ju! Ingen tvekan om var jag lägger tyngden när jag landar på foten...

Vet inte vad jag ska göra när mitt lager är slut för numera så är minsta storlek i Adios 2 40 1/3 och det är för stort. Enda sättet att komma över ett par Adios blir då för mig att beställa ett par egendesignade och det kan bli dyrt i längden. Dock tror jag att det kommer att lösa sig ändå då jag from nästa år inte kommer att springa så mycket asfalt mer än kortare pass och då jag håller grupper...

Förutom skor som är slut så har jag ingen våtdräkt passar heller och på Wiggle är de billigare slut pga hypen att alla ska lära sig crawla och bli triatleter. Den jag köpte förra året är för trång, kanske inte så konstigt när min ryggtavla numera ser ut så här: 

                          

Jahaja, inte direkt en löparryggtavla kanske. Dock så är det fortfarande det som jag ser mig som; dvs löpare. För visst har jag fortfarande kvar mina smala vrister: 

                                 

Ja, inte för att detta egentligen definieras av hur smala vrister man har även om det för några år sen var vad experterna hävdade var nyckeln till att kenyanerna var så snabba; deras smala vrister som gjorde att det var så lätt att lyfta foten. Så då var det någon sa till mig: "Du har ju kenyanska vrister! Inte konstigt att du är snabb!" Ja, det var enda likheten då och numera är denna än mer obefintlig då jag just nu inte är speciellt snabb heller... 

På kortet med de smala vristerna så har jag för övrigt på mig den för tighta våtdräkten. Ett tag fick jag låna en våtdräkt av en god vän. En lite för stor herrmodell men utan den hade jag inte kunnat träna i sommar. Veckan innan Öloppet fick jag i alla fall till slut tag på en våtdräkt i rätt storlek bara för att simma med den två gånger innan jag var tvungen att klippa den till loppet så nu är jag tillbaka på ruta ett igen. Visst att en våtdräkt ska sitta tight men inte så tight att den begränsar axlarnas rörlighet och nyper så hårt om bröstkorgen att du nästan inte kan andas. Men när man simmar mycket så blir det ju att man växer...

Tills dess att jag bestämt hur jag ska göra = köpa en dyrare typ, ELLER (hoppas, hoppas) någon ska sponsra oss så får jag köra med den för tighta. Säsongen för OW är nog inte så lång till om man säger så. 

Kommande tävlingar är i alla fall: 

1. 10islandrace 31/8

2. Risveden Terräng 14/9 

3. Lidingöloppet 30 km 28/9

4. ING NYC Marathon 3/11

Således kan jag slita skor lite till innan jag vilar lite efter årets säsong och våtdräktsproblemet får lösa sig lite längre fram.  

Mot nya stränder

På lördag är det två veckor sen Öloppet gick av stapeln. Det har kommit gratulationer från många olika håll och visst lever man kvar lite i ett lyckorus. Dock så är det den där tomheten oxå. Maria och jag får påminna varandra om vad det var som hände. När man är så taggad så är det precis som om att allt inte går in. En del av processen blir då att prata om det efteråt och att man återberättar för varandra det man kommer ihåg så att man kan bygga ett bättre minne. Ett minne som handlar om att vara stolt över sin prestation men även som hjälper oss i framtiden.

För vårt gemensamma äventyr som började förra året är inte slut än. Vi har ett gemensamt lopp kvar i år; 10islandrace den 31/8. Där ska man även paddla kajak. Kajakdelen är sett totalt sett i km lika lång som löpdelen. Simdelen är bara en bråkdel av den som var på Öloppet.

Så igår så hade vi för andra gången i sommar hyrt kajaker. Två gånger kan ju verka som lite lite träning men som ni förstår så har vår största prioritet inte legat på att paddla kajak i år.

Well, det hela gick ju bra ned till Amundön (en ö strax söder om Göteborg). Det blåste en del men det var ju medvind. Vid Amundön drog vi upp kajakerna på en liten sandstrand och fikade. Jag tog då detta kortet:

Jösses vad glada vi ser ut med den ena kajaken i bakgrunden. Strax därefter så skulle vi påbörja färden tillbaka igen. Som ni kan förstå så betyder medvind åt ena hållet motvind åt andra. Lägg till att vinden delvis hade vänt och ökat i styrka. Att forcera Askimsfjorden tog nästan dubbelt så lång tid och var nästan lika jobbigt som en brottningsmatch. Ibland kom vinden från sidan, ibland rakt framifrån så att det skvätte i ögonen. Maria skrek vid ett tillfälle att det hade varit bra med vindrutetorkare, hahaha. Vid ett annat tillfälle så ropade hon på mig i blåsten och frågade om jag inte var trött i armarna. Just då var jag så trött i armarna att jag nästan ville gråta men då jag såg att hon bara matade på så tänkte jag att jag är minsann ingen svagis utan paddlade på. Då erkände jag och hon med, hahaha. Snacka om pokerfejs! Men det är en av våra gemensamma styrkor att trots att vi är trötta så visar vi inte det alltid och det gör att vi kämpar vidare för det är lite prestige i att inte vika ned sig. Men efter många pass ihop så lär man sig att tolka den andra ändå. Jag vet när Maria börjar bli trött och jag tror att hon lärt sig när jag börjar bli trött. Dock brukar vi sällan bli lika trötta vid exakt samma ögonblick varför den andra kan pusha den andra. Jag undrar vad som händer den gången vi båda är så trötta att vi inte kan pusha varandra alls? NEJ, det kommer inte hända. Det bestämmer jag nu! 

För de som inte fattat det ännu så är vårt mål inför 2014 att komma med på en av världens tuffaste endagarstävlingar, nämligen Ö till ö. För dem som inte vet så är det 65 km löpning + 10 km simning mellan Sandhamn och Utö. Vi kommer behöva ett år på oss för att träna. Och vi har en plan hur vi ska lägga upp det och vi hoppas kunna komma med på våra meriter från i år. 

Jag vet, det ÄR helt crazy. Jag, löparen som blev något annat. Som efter det tuffaste året i mitt liv 2012 valde att utmana mig själv igen och igen och igen. För det är det här som det handlar om. Utmaningar och att inse att man är stark, man är inte för gammal och att man kan dela detta med någon som man vet är lika stark som en själv. Nunquam redono (latin) = Never give up (engelska) - Winston Churchills favorituttryck. Ni vet han som vände ett världskrig och som älskade champagne. Inte för att jag tänker vända något världskrig men jag vände det jobbigaste som hänt mig till något som fick mig att växa. Och jag älskar champagne. Lite likheter tycker jag dock allt vi har, Winston och jag. 

Så mot nya stränder! Och när dem besegrats ska det firas lika mycket som på min 40-årsfest: 

                            

P.S. Den uppmärksamme/uppmärksamma ser att längst fram står det EN flaska Pol Roger (Winstons favorit). D.S. 

Back in the saddle?

På måndag är det tänkt att jag ska börja jobba på riktigt igen (har varit inne av och till under hela sommaren på mitt jobb). Dock är jag inne redan idag en sväng för att det hopat sig så mycket att det kommer inte gå att börja på måndag om jag inte tar tag i några saker redan idag.

På måndag så ska jag även sätta på mig de röda kläderna, tre måndagar i rad för tre bonuspass på F&S. Ordinarie schema börjar den 2/9 men nu blir det tre pass enligt följande:

12/8, 19/8 & 26/8 - klockan 18.00 på F&S Majorna

Det är kvalitetspass som det numera heter men är samma slags pass som jag kört i två år nu. Intervaller och lite annat smått och gott helt enkelt! Kom och testa! För att få göra detta krävs att man är medlem på F&S (kostar 100 kr för ett år) och sen räcker det att köpa ett ute-kort som kostar 500 kr. En gång kostar 150 kr. Jag kommer att köra detta passet ända in i november. Vi får hoppas att jag på måndag slipper ta på mig det här på väg till passet:

                 

HÄR kan du läsa mer om F&S utbud för uteträning! Den uppmärksamme läser då att det även kommer att introduceras en ny träningsform ute som heter Off-road. Söndagen den 1/9 ska jag gå ledarkurs för detta i Stockholm för att kunna leda dessa pass i Göteborg - hoppas ni vill komma och släpa bildäck med mig, hehehe. 

När nu jag börjar jobba igen så hoppas jag kunna få lite bättre rutin på något som fått stå åt sidan lite i sommar, nämligen min styrketräning. Tro inte att jag inte styrketränat för det har jag men fokus har i sommar varit kortare pass där jag främst jobbat på min assymetri. De här kortare passen som jag faktiskt inte ens reggat i min träningsdagbok har faktiskt lett till bra resultat och nu känner jag mig redo för en nystart vad gäller styrkan i höst. Förutsättningarna känns bättre än på länge och min onda rygg känns även den bättre än på länge. 

Någon som förhoppningsvis oxå är på väg back in the saddle är min väninna Tine som sen i våras dragits med ett knä som gjort ont. Igår sprang vi vårt första pass ihop på länge uppe i Änggårdsbergen. Inget långpass utan bara 12,5 km men det var så underbart på många sätt. Nu håller jag tummarna för att hon är bra så att vi kan komma igång med våra lördagslångpass igen! 

Trevlig helg!  

/Eva 

Tomhet, nya skor & trender

När tomheten tar över efter glädjen alldeles för fort så måste jag titta på bilder för att komma ihåg. Som den här till exempel (tack Klas Östbye för foto):

Det känns fortfarande lite overkligt och som om det inte hänt. Dagarna innan loppet så måste jag erkänna att mitt självförtroende inte var på topp och jag var väldigt osäker på att vi skulle klara vårt mål. Ack så fel jag kunde ha. Sen kan man ju undra hur jag inte trodde att vi skulle klara det? Med all den träning vi lagt ned och med en så stark partner som Maria borde känslan varit att vi hade det som i en liten ask men där tog nog pessimisten i mig över ett tag. 

Två dagars helvila har jag unnat mig. Välförtjänt och välbehövligt för i måndags var jag så trött att jag höll på att somna på jobbet, på spårvagnen, i soffan, på toa ja typ överallt. En tupplur i soffan på eftermiddagen var ganska välbehövlig kan jag säga. 

Men att bara vila för att återhämta sig har aldrig varit min melodi så igår så sprang jag en lättare morgonjogg och sen på eftermiddagen så simmade jag en sväng i Sisjön. Speciellt simpasset var så JÄVLA skönt (ursäkta svordom). Ni fattar inte. Det var en sådan befrielse och skön känsla att jag bara ville fortsätta men fick stoppa mig efter 1300 meter. 

Det är länge sen som jag tränat så inriktat och länge för något och jag visste att tomheten skulle komma och trots att jag var förberedd så känns det lite lustigt. Man har ju fått kakan men känner sig ändå snuvad på den. Träningen har varit som en hård karamell man kan suga på som aldrig tar slut men nu har den det och man saknar den söta smaken i munnen. 

Men man kan inte bibehålla fokus hur länge som helst och att tomhet efter att ett lopp eller mål uppnåtts är inget konstigt alls och man bör inte direkt försöka fylla tomheten med något annat utan låta "knoppen" få återhämta sig precis som kroppen. 

Men man kan ju så smått börja med att fylla på tomrummet lite med ett par nya skor. Hehehe. Min vinst i WetRockRace var ett presentkort på ett par Icebugs. Jag beställde ett par Icebugs Acceleritas och igår kom avin i min brevlåda och jag hämtade ut dem:  

Senaste varianten av denna modell heter AS3-L. Intressant färgkombo i dammodellen må jag säga. Dock så har jag ju alltid något att matcha med, eller vad sägs? 

                        

Vill ni läsa på mer om modellen vad gäller vikt och annat så hittar ni det HÄR!

Mina första kommentarer på skon är att jag upplever den lite plastig men jag förstår att de vill att skon ska väga så lite som möjligt och den väger mer eller mindre lika mycket som mina Inov-8 X-talon 190:or som jag använt mycket. Och ja, de liknar verkligen varandra inte bara viktmässigt utan även med gummidobbarna och den låga droppen. Vidare så sitter inte Acceleritas lika tight på foten som 190:an men detta tycker jag är både bra och dåligt. Jag har en bred framfot och gillar inte när den trycks ihop för mycket och 190:orna är på gränsen men samtidigt så sitter den mycket mer som en strumpa på foten än vad Acceleritas gör som dock ger mig mer utrymme där fram. På asfalt tyckte jag nog att Acceleritas kändes bättre, gummidobbarna slog inte igenom sulan på samma sätt som 190:an men det beror nog på att sulan är lite styvare på Acceleritas vs 190:an. Båda har bra grepp och jag sprang mer eller mindre samma slinga i Änggården som jag gjorde sist med mina 190:or som jag idag gjorde med Acceleritas och jag måste säga att de är ganska likvärdiga. 

Det som dock är intressant är materialen i de båda skorna. 190:an känns mer som en tygsko och jag har fått mina utbytta då de gick sönder i just tyget. Dock gör tyget att de känns mjuka och som jag skrivit innan en strumpkänsla. Detta till trots så är de mycket lätta att spola av efter att de blivit smutsiga och de ser nya ut efteråt, dvs smutsen fastnar inte. Tyget på Acceleritas är mer "konstgjort" och känns lite plastigt och de kallar det för "non-absorbing", dvs att det inte drar åt sig vätska när det blir blött. De menar att då fötterna blir varma vid "high-intense activity" så gör det inget att de blir blöta. Man kan även läsa på deras hemsida att det är denna skon som de rekommenderar för swim-runs och det förklarar ju detta ännu mer. Man vill inte att skon ska suga åt sig vatten när man simmar så att fötterna blir tunga och sjunker som stenar och samtidigt ska de vara lätta och ge bra grepp på klippor. Jag såg många i lördags som hade Icebugs men då jag frågade några så berättade de att de behövt borra hål i sulan för att dränera då just det här non-absorbing gör att får man vatten in i skon så åker det gärna inte ut och man behöver dräneringshål. Detta "problemet" har jag inte haft med mina Merrell Pace Glove som ju har ett nätliknande tyg som dränerar direkt. Behovet av långa gummidobbar på en swim-run vet jag inte heller om det är nödvändigt, jag anser att på klippor så ger en grövre sula med mönster bättre och lägre grepp (jag gillar inte att komma för högt  upp med risk att vackla i fotleden) men jag kommer nog ändå att prova skon för detta vid något tillfälle. Alla är vi olika med vad vi prioriterar och vad vi tycker är bäst men jag kan tycka att det går lite trend i det här. Vissa följer strömmen och ser man att någon använder ett visst märke/modell så hakar många andra på. Smart där av Icebug att profilera sig och sponsra med vinster på traillopp och swimruns. 

Och apropå trender så ser jag tendenser (som redan funnits ett tag) som går mot att det nya svarta inom träning är att gå crawlkurs. Alla vill lära sig att crawla och kurser tar slut fortare än löpteknikkurser som varit det hetaste inom löpning. Den starka trenden med trail hänger i och detta i kombination med simning gör väl att jag just nu måste vara bland den mest trendiga människan i ett par skor (dessutom Icebugs, den perfekta skon till swim-run, hahaha). Eller hur? Inte var dag en 42-årig tant i Göteborg är "inne", hahaha. 

Öloppet 2013 - VINST!!!

Alltså ni fattar inte vilken upplevelse som Maria och jag var med om igår! Det var himmel, hav och helvete och en dag som vi aldrig kommer att glömma!

Men vi tar det från början, orkar ni läsa?

Det var åskvarningar och kulingvarningar och vi blev i starten informerade om att skulle det bli åska så skulle loppet PAUSAS! Det började pratas om flaggor som skulle indikera detta vid vattenpassagerna och om man var på land skulle man leta skydd direkt.

Med nästan 17 minuters försening på starten och med tryckande värme så började det kännas väldigt varmt att stå där i våtdräkt och vänta och känna hur adrenalinet gjorde att pulsen redan då låg alldeles för högt.

Vi hade en plan på fart att starta i men sen när väl startskottet gick med helikoptern hovrande över oss så blev det så klart lite väl snabbt ändå, hahaha.

För att ni ska fatta lite mer om min beskrivning av banan klipper jag här in kartan av bansträckningen:

                                       

Den längsta simningen är redan efter bara ca 2 km löpning och vår plan var att simma ganska hårt på den. Och det gjorde vi. Fick rapport av maken efteråt att han från båten han satt i såg ett lag som bara forsade förbi flera lag. När han tog fram kikaren så såg han att det var vi. Helt utan hjälpmedel, dvs inga handpaddlar, ingen dolme mellan benen eller rep emellan oss.

Men för mig som inte är en så van simmare så tar simning mycket energi så när vi kom upp ur vattnet var min puls skyhög och det tog ett tag innan den gått ned. Teknisk löpning men jag lyckades ändå hålla ihop det.

Några kortare vattenpassager och lite mer löpning och på första vätskestationen på Asperö fick vi veta att vi var första damlag. Ibland är det befriande att veta sådan information men då vi inte visste hur nära nästa damlag låg så blev det för mig i alla fall delvis en stress.

Tillbaks till Brännö via blålera och här valde Maria och jag att simma istället för att vada. Vattnet var svart av hur blåleran kom upp utav alla deltagare som sprang och simmade i denna vattenpassage som kanske bara var upp till midjehöjd.

Sen Brännö och ut på den fina vackra löpningen på Galterö. Sjöängar och klippor. Här började det bli trångt av alla deltagare som tävlade i sprintklassen och jag kan tycka att de kanske skulle starta vid en annan tid än oss då det på flera ställen blev väldigt trångt av så många deltagare. Well, nog om det. Vi försökte att hålla ihop det bra här och det blåste här en del och vi började förstå att simningarna från Galterö och sen över till Känsö från Krokholmen skulle bli utmanade om man säger så. Vi såg vågorna på havet runtomkring oss.

Och det var minst sagt utmanande. Titta gärna på inslaget från Öloppet i Rapport igår - klicka fram till 9:20 för att se reportaget och vågorna på en av dessa simningar.

Trots att Maria och jag låg mer eller mindre brevid varandra så såg jag henne inte ibland när hon försvann i en vågdal. Det här var bland det tuffaste jag gjort och jag undrar hur många som frivilligt skulle kasta sig ut i ett hav med höga vågor och där vinden driver en åt "fel" håll. Och då har jag inte ens nämnt brännmaneterna...

Löpningen på Känsö blev delvis lidande pga de tuffa simningarna och sen mer simning till Vargö och sen över till Styrsö och vi kunde slappna av lite då det på Styrsö var löpning på vägar.

Energi vid Styrsö Bratten och här såg vi många ansikten vi kände igen och som hejade på oss! Maria och jag drog snabbt i oss varsin Red Bull (!) och tog en kanelbulle i farten och sen var vi vidare igen. Fin spånslinga i skogen på Styrsö, simning över till Stora Rävholmen och sen vidare till Sjumansholmen. Platsen där jag förra året fick bryta. Mer energi och så vidare på den del av loppet som jag inte gjorde förra året. Återigen tuffa simningar över till Kårholmen och sen till Vrångö. Nu började jag bli rejält trött av all simning och ville att det skulle ta slut. När vi så skulle gå upp på klippan på Vrångö fick jag kramp insida lår på bägge benen. Att ligga och crawla utan att använda benen så mycket är jättebra men när man så ska resa sig från liggande till stående och aktivera benen som är nedkylda och har minimalt med blod då allt befinner sig i bålen och armarna leder till detta. Även Maria fick kramp och vi bestämde att inför simmet tillbaka till Kårholmen och Sjumansholmen skulle vi lägga in delar av bröstsim för att få flöde i benen och undvika krampen i benen.

Fin löpning på smal stig i skog på Vrångö, ned till hamnen för kontroll/energi (här trodde vi ett tag att vi sprungit fel för vi såg INGA andra deltagare på säkert 10 minuter) och sen tillbaks mot simningen tillbaka till Kårholmen, Sjumansholmen och slutdestinationen för sista simmet: Styrsö.

Vi fortsatte att simma om lag och jag var helt chockad över att min simning räckte så långt och sett ur det hela perspektivet faktiskt var MYCKET bra, det trodde jag inte.

Att nå Styrsö igen och veta att nu var all simning över och löpning på asfalt i ca 2-3 km skulle ta vid ända in till mål var en befrielse men det är inte lätt att springa på trötta ben.

Det var först på bron över till Donsö som jag vågade inse till 100% att vi skulle vinna och att vi kanske skulle klara målet på sub6h. Vi hade hållit bra fart i början av loppet men nu var det nästan bara styrfart.

Vi peppade varandra hela vägen in i mål och när jag passerade ett par jag kände strax innan målgång och skrek: "Här kommer damvinnarna!" och sträckte upp armarna i en våldsam segergest höll jag på att få kramp i mag- och ryggmusklerna men lyckades hålla masken, hehe.

På målrakan blev det en kortare spurtstrid med ett killag för de insåg precis som vi att de nog skulle klara sub6h.

5.59:58 - blev vår officiella tid! Med TVÅ SEKUNDERS marginal lyckades vi med båda våra mål - vinst och sub6h.

Vill ni veta tiden på damlag två? Lägg till 30 minuter på vår tid...

Här ser ni Maria och mig när vi är uppe och tar emot vårt spurtpris (som vi inte visste fanns):

              

Sen fick vi ju gå upp igen för vårt riktiga pris oxå så klart (skippar den bilden som ser mer eller mindre likadan ut). 

Sen blev det snack mellan en del om att vi tjejer inte uppmärksammades lika mycket som herrklassen. Visst vi kom in 1,5h efter herrsegrarna och en del kanske tycker att det är dåligt. Jag vill att ni ska veta att de herrar som ställde upp i herrklassen i år tillhör Sverige-elit på multisport och jag tänker inte jämföra mig med dem. Maria och jag är två glada amatörer och jag anser mig vara en rookie på simning. 

Det vi dock kan använda som en bättre referens/jämförelse är vi kom in som fjärde tjejer, dvs endast slagna av de tjejer som deltog i mixed klassen och tog placering 1-3 i den klassen. Hade vi deltagit i den klassen hade vi alltså kommit fyra. Värt att nämna är att dessa tre tjejer är grymma idrottare som hållit på länge med både sim- löp- och cykel. 

Jag tycker att bästa Anna-Karins notis på sin hemsida sammanfattar vår prestation ganska bra - läs HÄR! 

Tack alla som hejat på oss och som stöttat oss, familj/vänner/alla andra! Tack vår bästa sponsor Lars = ICA Supermarket Majorna! 

Men främst tack Maria för att du för ett år sen raggade upp mig här på min blogg och ville bilda lag med mig - du trodde på mig, det glömmer jag aldrig! 

/Eva 

P.S. - Göteborgs-Posten skrev även om loppet och det kan ni läsa HÄR!