torsdag 15 augusti 2013

Mot nya stränder

På lördag är det två veckor sen Öloppet gick av stapeln. Det har kommit gratulationer från många olika håll och visst lever man kvar lite i ett lyckorus. Dock så är det den där tomheten oxå. Maria och jag får påminna varandra om vad det var som hände. När man är så taggad så är det precis som om att allt inte går in. En del av processen blir då att prata om det efteråt och att man återberättar för varandra det man kommer ihåg så att man kan bygga ett bättre minne. Ett minne som handlar om att vara stolt över sin prestation men även som hjälper oss i framtiden.

För vårt gemensamma äventyr som började förra året är inte slut än. Vi har ett gemensamt lopp kvar i år; 10islandrace den 31/8. Där ska man även paddla kajak. Kajakdelen är sett totalt sett i km lika lång som löpdelen. Simdelen är bara en bråkdel av den som var på Öloppet.

Så igår så hade vi för andra gången i sommar hyrt kajaker. Två gånger kan ju verka som lite lite träning men som ni förstår så har vår största prioritet inte legat på att paddla kajak i år.

Well, det hela gick ju bra ned till Amundön (en ö strax söder om Göteborg). Det blåste en del men det var ju medvind. Vid Amundön drog vi upp kajakerna på en liten sandstrand och fikade. Jag tog då detta kortet:


Jösses vad glada vi ser ut med den ena kajaken i bakgrunden. Strax därefter så skulle vi påbörja färden tillbaka igen. Som ni kan förstå så betyder medvind åt ena hållet motvind åt andra. Lägg till att vinden delvis hade vänt och ökat i styrka. Att forcera Askimsfjorden tog nästan dubbelt så lång tid och var nästan lika jobbigt som en brottningsmatch. Ibland kom vinden från sidan, ibland rakt framifrån så att det skvätte i ögonen. Maria skrek vid ett tillfälle att det hade varit bra med vindrutetorkare, hahaha. Vid ett annat tillfälle så ropade hon på mig i blåsten och frågade om jag inte var trött i armarna. Just då var jag så trött i armarna att jag nästan ville gråta men då jag såg att hon bara matade på så tänkte jag att jag är minsann ingen svagis utan paddlade på. Då erkände jag och hon med, hahaha. Snacka om pokerfejs! Men det är en av våra gemensamma styrkor att trots att vi är trötta så visar vi inte det alltid och det gör att vi kämpar vidare för det är lite prestige i att inte vika ned sig. Men efter många pass ihop så lär man sig att tolka den andra ändå. Jag vet när Maria börjar bli trött och jag tror att hon lärt sig när jag börjar bli trött. Dock brukar vi sällan bli lika trötta vid exakt samma ögonblick varför den andra kan pusha den andra. Jag undrar vad som händer den gången vi båda är så trötta att vi inte kan pusha varandra alls? NEJ, det kommer inte hända. Det bestämmer jag nu! 

För de som inte fattat det ännu så är vårt mål inför 2014 att komma med på en av världens tuffaste endagarstävlingar, nämligen Ö till ö. För dem som inte vet så är det 65 km löpning + 10 km simning mellan Sandhamn och Utö. Vi kommer behöva ett år på oss för att träna. Och vi har en plan hur vi ska lägga upp det och vi hoppas kunna komma med på våra meriter från i år. 

Jag vet, det ÄR helt crazy. Jag, löparen som blev något annat. Som efter det tuffaste året i mitt liv 2012 valde att utmana mig själv igen och igen och igen. För det är det här som det handlar om. Utmaningar och att inse att man är stark, man är inte för gammal och att man kan dela detta med någon som man vet är lika stark som en själv. Nunquam redono (latin) = Never give up (engelska) - Winston Churchills favorituttryck. Ni vet han som vände ett världskrig och som älskade champagne. Inte för att jag tänker vända något världskrig men jag vände det jobbigaste som hänt mig till något som fick mig att växa. Och jag älskar champagne. Lite likheter tycker jag dock allt vi har, Winston och jag. 

Så mot nya stränder! Och när dem besegrats ska det firas lika mycket som på min 40-årsfest: 

                            

P.S. Den uppmärksamme/uppmärksamma ser att längst fram står det EN flaska Pol Roger (Winstons favorit). D.S. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar