...and then suddenly it dawned on me...

Alltså det var nog först idag som det verkligen gick upp för mig att jag på lördag ska springa min första mara. Det är folk som börjar önskar lycka till, frågar om jag behöver langning, undrar om fart och tid osv osv. Jag har varit upptagen med annat i veckan än att oroa mig för loppet och som käre Staffan kommenterade tidigare i veckan så är det inte så viktigt då jag kommit till insikt om andra saker och om vad jag vill göra. Detta blir ett lopp som kommer att ge mig erfarenhet inför ING NYC Marathon i november. Ni vet loppet då alu-filtsminnet ska bli verklighet (du vet vad jag pratar om Tobbe).

Jag kolhydrattömmer mig inte och inte kolhydratladdar jag heller mer än vad jag skulle gjort en fredag dagen innan ett långpass tidigt på lördagen. Jag dricker inte rödbetsjuice och jag förfasas inte över vädret och kollar rapporter stup i kvarten. Detta betyder dock inte att jag inte har en plan, det har jag visst.

Om förra året var ett år då löpningen drev mig framåt i mörka stunder så är i år året där löpningen fortfarande är kärnan men där jag numera väljer det som ger glädje och inte måsten. Jag är inte som innan fixerad vid mina tider och resultat utan jobbar mot en känsla av att vara nöjd oavsett vad som händer. Jag gör mitt bästa och jag vet att mitt bästa kommer att räcka långt, främst för mig själv och sen vet jag även att det nog kommer att räcka långt även sett ur andra perspektiv.

Så om man ser till rubriken så är det således flera saker som har "dawned on me" och inte bara insikten om loppet på lördag.

Imorse träffade jag min partner Maria för en swim-run-träning. Jag stod där på parkeringen iförd våtdräkt, löparskor, badmössa och simglasögon och kände mig verkligen inte normal. Strax därefter simmade och sprang vi kors och tvärs över Sisjön:

                            

Det är något högst upplyftande och befriande att få göra saker som faktiskt inte är normala och bara le åt att folk utropar "JÖSSES" när man springer förbi dem i full våtdräktsmundering. Jag hittar löpningen igen på ett nytt sätt och jag förundras att jag kan simma lite över 2000 meter och inte känna att jag inte håller på att drunkna. 

Så imon åker jag då upp till Stockholm. Ett steg på vägen mot min alu-filtsdröm men även ett steg på vägen mot det där andra. Det där andra som inte känns lika läskigt längre för att jag vet att det är rätt. För mig. 

Om ni ser mig på lördag, vinka och skrik! Jag lovar skrika och vinka tillbaka! Jag kommer att ha gröna kompressionsstrumpor, gröna Adidas Adios, en grön sport-bh och en leopardmönstrad kjol, startnummer 4121. 

Mot den 3 augusti!

Igår började jag veckan med att tidigt på morgonen dra på mig det här:

                                

Sen begav jag mig till Sisjön för att simma med min partner Maria. Vi skulle bara simma då hon hade ont i hälen efter BUM (edit 45 km terränglopp). Vi simmade tvärsöver sjön och tillbaka. Ca 550-570 meter varje vända. Sen fick det vara nog. Det var mycket kallare än sist och när man bara simmar och inte sticker upp och springer emellan håller man inte värmen lika bra. 

Under dagen hamnade jag sedan i diskussion med en person på Twitter som dissade Total Immersion. Jag säger inte att det är bästa sättet att crawla på men jag tror på grundidén att lära sig simma så ekonomiskt det bara går. Ekvationen är enkel: Bättre ekonomi = kostar mindre energi = man simmar fortare. Då mitt mål är att tävla i swim-runs/aquathlons så är detta av yttersta vikt. Jag vill inte att simningen ska göra mig så trött att det påverkar min löpning som är min största styrka. Dessutom så har jag inga planer på att bygga upp min överkropp så att jag kan veva som en väderkvarn och simma 50 meter på världsrekordtid. Jag vill lära mig att simma smart och nyttja det jag har. Det är ganska teknikkrävande men jag vet att på sikt kommer det att ge en stor vinst för mig. 

Att dissa något som man inte påläst om tycker jag är fel. Och sen att bara välja att bemöta/svara på det som man vill och att ignorera vissa saker tycker jag är riktigt dåligt. Den 3 augusti vet vi hur dåligt det är det här med TI.  

Efter en rusch till Östra för att hjälpa en väninna och sen ett backintervallpass på F&S så tyckte jag i alla fall att jag på vägen mot den 3 augusti var värd det här till kvällsmat: 

                               

P.S. Alltså vad är det med Blogger som göra att bilder numera kommer upp i dålig upplösning? Uppdatering tack! D.S. 

Poliser, vildsvin och insändare

De flesta brukar dra ned på träningen/distansen inför tävlingar och visst är det bra men om kärnan i ens träning är att springa mycket så har det oftast motsatt effekt. 

Jag är trött/sliten eller vad man nu ska kalla det och har försökt tackla detta på olika sätt och ska nu försöka mig på något helt annat. Träna MER igen! Ju mindre jag tränar desto slöare blir jag ju så kanske det vänder om jag kör på igen? Och oroa er inte, jag lyssnar på kroppen och vill den inte ha mer träning så tar jag ett steg tillbaka, no worries! 

Med detta i tanken så var det bara att snöra på sig trailskorna och ge sig ut på 26 km skogslöpning. Idag helt ensam faktiskt. Tine går crawlkurs och Maria skulle springa BUM (som hon för övrigt gjorde j-vligt bra då hon kom trea - GRATTIS!). Lite konstigt var det att dra iväg själv men så var det ju alltid förr. Tog inte på mig klockan, jag vet ju distansen, ville bara springa lugnt och kontrollerat. Inte stå på för mycket med risk att trilla. 

Å det kändes fanimig riktigt bra. Visst att jag hade lite träningsvärk i låren efter 25 km asfalt i torsdags och ett styrkepass på gymmet igår men det kändes inte så där tungt som det gjort det sista. I huvudet började jag planera inför nästa lördag. Hur jag ska lägga upp loppet, fart och lite annat. Bestämde mig där och då att jag ska hålla detta för mig själv. Så ni som undrar, ni får undra, my lips are sealed. 

På första varvet så stod det helt plötsligt tre unga killar ute i skogen med två mopeder (just här är ett parti relativt nära ett bostadsområdet på slingan jag springer men ändå ute i skogen lixom). De såg faktiskt väldigt suspekta ut och det luktade bensin. När jag passerade dem så blev de helt tysta och jag hörde när jag sprungit en bit till hur de försökte starta en av mopederna. Sen tänkte jag inte mer på det förrän jag på andra varvet passerade en parkering som ligger ca 200 meter ifrån där jag sett moppekillarna och det stod TRE polisbilar där. Mellan två av polisbilarna låg mopederna. Moppetjuvar alltså! Jahaja, är det inte väskmördare så är det moppetjuvar som korsar min väg i bergen! 

Sen hände det en annan intressant grej. Eller grej å grej. Ljud kanske man ska kalla det. När jag befinner mig i den djupaste skogsdelen av slingan där man springer mer eller mindre off-trail och måste klättra över några stora nedfallna träd för att komma fram så hör jag en gris. Ni vet en gris som gnyr. Jag stannar för att lyssna och hör det igen. Det är nu jag inser vad detta ljud kanske är och då blev det fanimig eld i rövva på mig! Det finns nämligen VILDSVIN i Änggårdsbergen och visst att de är skygga och håller sig ifrån de större stigarna men nu befann jag mig inte där utan i rena skogen. Längre fram ser jag några ställen där något djur helt klart bökat runt och då springer jag ännu snabbare. Ca en kilometer senare så är jag tillbaka på en av de större stigarna och kan slappna av. Det är då jag ser att jag lyckats plocka fram telefonen ur mitt vätskebälte medans jag sprang. Smart där Eva, hade du tänkt slå vildsvinet med telefonen eller? Hahaha. 

Väl hemma så kändes det bra i hela kroppen men min vana trogen så tog jag ändå på mig ett par kompressionsstrumpor för åh: 

                       

Snygga eller hur? Köpte dessa på mässan inför ING NYC Marathon i höstas. Det var tänkt att de skulle vara del av min Sverigeoutfit. Men det blev ju inget lopp så jag har faktiskt bara använt dem när jag inte sprungit. Lade upp bilden på Twitter och direkt var det några som undrade vilket märke det var och vart jag köpt dem. Efter att ha rotat bland lite kvitton så hittade jag det! www.mojosocks.com  - dessa hittar man under Performance. Ja, för det var ju det som jag tänkt använda dem till in the first place, inte Recovery. 

För övrigt så hittade jag en viss insändare i Göteborgs-Posten imorse: 

Ok, hade velat att det hamnat i Debatt och inte Fria Ord/Insändare men får vara nöjd med att det ändå publicerades. Blev även igår uppmärksammad på att Uggla/Wiklund i P4 pratat om just detta och även ringt upp en cykelpolis i Göteborg! Och nej, det var inte jag som tipsat dem men vissa saker jag skriver om har en tendens att dyka upp lite här och var. Intressant. 

Jag hoppas verkligen att detta även kan belysas på annat sätt oxå och jag vill inte bara hänga ut de som cyklar utan det finns fotgängare, bilister och andra trafikanter som inte visar hänsyn och jag undrar hur det kunde bli så rå stämning? Känns inte alls bra. Undrar varför det blivit så här? Well, det sista är väl inte sagt i denna fråga och jag kommer fortsätta skrika och leka polis för sån är jag. 

Nu räcker det för F-N!!!

Nu är jag så j-vla förbannad att jag nästan skulle kunna strypa någon!
Jag är så j-vla trött (ursäkta svordomar men nu är måttet rågat!) på att de som cyklar i Göteborg (och efter vad jag förstår via Facebook och Twitter inte bara här) inte visar någon hänsyn whatsoever!
Ska det vara risk för mitt liv att transportcykla till mitt jobb?
När slutade cyklister (korr. inte riktiga cyklister utan vuxna som cyklar kanske jag ska förtydliga) att bry sig om regler?
När blev det norm att det är ok att cykla mot rött, cykla på trottoaren, cykla mot färdriktningen, cykla ut rätt framför bilar/fotgängare/andra cyklar? Skita i att ha ringklocka och ljus? Räkna kallt med att ALLA andra visar DIG företräde även om du helt klart INTE har det?
Imorse gick jag med min cykel över ett övergångsställe i centrala stan när FYRA cyklister håller på att meja ned mig. De blir arga på MIG när jag skriker efter dem och visar mig fingret! Och ja, när man cyklar och kommer till ett övergångsställe så LEDER man cykeln över. Det är faktiskt BÖTER på att cykla över ett övergångsställe!

Jag har nu skickat in en artikel till Göteborgs-Posten och deras Debatt för jag anser att detta bör komma upp till ytan och diskuteras. Vad var det som gick fel? Varför blev det så här?

Kommentera gärna! Jag är all ears! 

I Götet intet nytt...dvs löparen har inte fått simhud mellan tårna...än...

Eller ja det enda som kanske är lite nytt är att mina potatisar börjar komma upp. Jag har fått förfrågningar om det är coca-plantor, KAT eller annat, hahaha. Ok, jag har colombianskt påbrå från min mammas sida men det kanske är önsketänkande från de som frågar att det gröna som sticker upp skulle vara något man kan "röka på":

Har i alla fall återhämtat mig från helgen å då menar jag kanske inte löpningen främst :-P 

En sista bild från sista varvet bjuder jag på: 

Tack bästa Sandra H för det fina fotot! Där man helt klart kan se att jag inte är någon heelstriker direkt...

Annars är det same o same o. Trötthet som sitter i men jag försöker träna det jag orkar. Igår var det ju mitt måndagspass på F&S och där körde vi 4X4 med två minuters vila emellan. Det var inte så många deltagare där. Helt normalt måndagen efter Varvet. Så jag försökte springa lite själv, dvs försöka dra på lite utan att tappa fokus på de som var där. Vi lyckades pricka nästan exakt samma fart på alla fyra (fart runt 4:00 min/km). 

För att göra det lättare för deltagarna så skriker jag tiden som är kvar och vi springer på en rundbana så att man kan ha riktmärken för varje minut. Sen kanske det inte var det smartaste av mig att skita i att byta skor mellan detta passet och det jag haft innan med en tjej jag tränar. Att försöka springa snabbt på grus i ett par gamla sladdriga Nike Free 3.0 är inte det mest optimala om man säger så. Well, det gick det med. 

Idag har jag lunchsimmat. Och det är här jag vill återknyta till rubriken på inlägget. Jag kör nu MINST två gånger i veckan och bara i 25 meters bassängen och nästan bara drills. Jag känner att efter simlägret så har det stått still, nästan gått bakåt så efter lite rådfrågan av en god vän som hjälpte mig en morgon i bassängen så bestämde jag att försöka fokusera på nästan enkom drills ett tag för att se vad som händer. Ena gången känns det som om det går framåt och jag får kläm på nåt bara för att nästan gång känna precis tvärtom. Och att få tid för PT-timme med bästa A-K är inte det lättaste! När någon är duktig och folk börjar få nys om detta så blir det allt svårare att stämma träff. Men jag är så glad att det går bra för A-K! Hon är verkligen RIKTIGT duktig och förtjänar att få satsa på detta som hon brinner för och ju fler hon kan lära desto bättre. Tur att jag ska gå hennes intensivkurs i juni där jag varje dag en timme ska träna 20/40. Dvs 20 minuter drills/teknik och sen 40 minuter simning/serier. Hon har precis lanserat sin nya hemsida och där kunde jag även läsa att hon ska ha OPEN-WATER TI i Delsjön i juli - nice! 

Är det någon som läser min blogg som är intresserad av Total immersion så vill jag även informera om att hon ska ha ett nytt träningsläger på Playitas i november i år! Hade jag haft pengar och tid hade jag åkt dit igen! För er som vill läsa mer om A-K och hennes tjänster så surfa in på hennes nya mycket snygga HEMSIDA!

Nä, det var väl allt då. Eller nej, jag har bokat flygbiljett till Stockholm nästa fredag. Det är ju visst ett lopp jag ska springa där uppe på lördagen...

Göteborgsvarvet 2013

Tid 1.42:19. Placering 247 av alla damer och 27 i min åldersklass. Jag är jättenöjd med det. Ni som inte var här i Götet igår förstår inte hur varmt det var. För de som startade tidigt så blev det bara varmare och varmare och det förlösande regnet efter den tryckande värmen där temperaturen sjönk rejält kom precis när jag var tillbaka på vår veranda igen:

                            
Det var ca 30 grader när jag startade tillsammans med bästa Ralph som satsade på 1.30 och jag bestämde mig för att försöka starta i detta tempo jag med men efter ca 4 km så sa jag till Ralph att släppa mig. Det var för varmt och jag är inte i form. Så strax innan Älvsborgsbron och den första vätskekontrollen så återgick jag till min plan att njuta av mitt sista Göteborgsvarv. Fast njuta var ju ganska svårt när det är så varmt och vid varje vätskekontroll så hällde jag en mugg vatten över mig och en i munnen. Jag sprang genom alla "duschar" och var till slut så blöt att det klafsade om skorna och kjolen började bli så tung att jag blev orolig att den skulle åka ned till knäna och det skulle stå om nakenchock i Göteborgs-Posten :-P

Jag hejade på alla som hejade på mig, jag gjorde give-me-five och klappade. Jag tittade på omgivingarna och log mot alla funktionärer. Jag såg andra saker än vad jag brukar göra och jag fortsatte att le.

Så började jag närma mig Slottsskogsvallen och insåg att det var sista gången jag sprang här och fick en klump i magen. Jag sträckte upp armarna i en segergest när jag gick över mållinjen och visst fick jag en tår i ögat. Men snabbt blev jag tagen ur mitt ögonblick när jag träffade en massa jag känner där i målfållan. Det var nog bra att jag blev distraherad och fick höra om allas jobbiga dag. Det var jobbigt för mig med men jag hade sprungit "smart" och jag hade bestämt mig för att gå i mål, inte bryta. Jag ville avsluta. Jag ville sluta cirkeln. Tiden var inte viktig även om jag började i bra fart. Innerst inne visste jag ju att jag inte skulle kunna fullfölja i den farten.

Jag gick hem. Då kom regnet och åsksmällar. En efter en började våra gäster "släntra in". Några hade brutit, några hade tagit sig i mål men tyckt att det var det jobbigaste de gjort osv osv. Vi drack och åt ihop och hade det så trevligt. Vissa träffar jag bara en gång om året på After-Run, vissa träffar jag oftare men kärnan är att Varvet förenar oss. Så även om jag inte kommer att springa nästa år så kommer After-Run finnas kvar och jag kommer att göra som sonen sa: "Då får du träna på att vara supporter Mamma!"

Grattis alla som kom i mål igår!
Tack alla som hejade på mig!
Å tack Varvet - nu är vår vänskap förseglad. 14 år tog det att bli vänner, bättre sent än aldrig.  

Sanningen

Sanningen. Ett stort ord.

Sanningen kan befria, den kan begränsa och den kan göra dig glad men också otroligt ledsen.

Jag kommer alltid att föredra sanningen då den går hand i hand med ärligheten som är mitt ledljus.

En gång har jag ljugit för en av mina bästa vänner och trots att "syftet" med lögnen kanske var god så åt den upp mig. Jag kunde inte sova och dagen efter så berättade jag sanningen för min vän. Jag tog konsekvenserna och jag har aldrig glömt. Aldrig glömt hur besviken hon var på mig men heller aldrig glömt hur besviken jag var på mig själv. Men hon förlät mig även om jag nog innerst inne faktiskt aldrig förlåtit mig själv. Det var så emot mina principer att jag för alltid vill komma ihåg så att jag aldrig ens överväger att göra det igen.

För två år sen spelades det en svensk slagdänga flitigt på radion. En melodi som fastnade och jag tyckte att texten hade en poäng. Låten hette "Om sanningen ska fram".  Så jag lägger idag fram sanningen. Jag är stark och vill vara ärlig för det är ju jag.

Igår när jag kom hem så möttes jag av denna vy från vårt köksfönster:

Ja, vi bor ganska nära starten till Göteborgsvarvet och som ni ser så är redan de första tälten vid start uppe sen igår. 

Det är ju en klar fördel att bo så nära men samtidigt kan det ju ge en viss stress att hela veckan påminnas om vad som komma skall. Men i år blir annorlunda. Jag har slutit fred med Varvet. Läs gärna mina krönika från förra året om min speciella relation till Varvet (finns HÄR!) 

Jag tänker på en annan låt från Chess, "Där jag ville vara" med Tommy Körberg. Jag befinner mig fysiskt inte alls där jag ville vara. En strof i denna låt är: "...lust blev till krav" och jag känner att det är lite så just nu. Min släpande trötthet som inte vill släppa och som hindrar mig i min träning. Min träning som baserats på mycket mängd och som varit min "framgångsformel" har jag inte kunnat praktisera det sista. Så lite som jag sprungit de senaste månaderna har jag inte sprungit på flera år. Jag hittar inte balansen. Jag måste vila men för mycket vila gör mig slö. Och var finns lusten? Varför hamnar jag här? Jag borde veta bättre. Min terapeut säger att min trötthet kan sitta i ytterligare ett år...

Jag funderar på vad som är viktigt och hur jag ska hitta fokus. Jag inser även sanningen att jag inte är särskilt snabb längre. Inte så konstigt med tanke på min träningsdagbok (se föregående stycke om mängd). Jag varken vill eller kan pressa mig mer just nu. Det är orealistiskt att jag i dagsläget ska kunna klara en halvmara på 1.30. Mina tankar går även i banor om att 3.30 på maran även är orealistiskt. Jag blir nästan arg när folk säger: "Men du är ju så snabb det fixar du!" Är det så folk ser mig? En snabbis som alltid presterar? Det är ganska långt ifrån hur jag ser mig själv. Jag har slutat se mig själv i mina prestationer och resultat. Jag anser mig själv vara så mycket mer som löpare än en "fin" siffra i en resultatlista. Enda anledningen att jag tävlar är för att det är kul och för att utmana mig själv och känna att jag efter dagens form gjorde mitt bästa, vilket jag känner att jag gjort på mina senaste tävlingar. Jag är inte längre mina prestationer, jag är mer än så. Jag har övervunnit mycket det senaste året och ser man det ur det perspektivet så är jag en vinnare.  

Så jag skalar av och ser bara den nakna sanningen. Jag kommer att springa Varvet på lördag. Inte på någon rekordtid men jag kommer att göra mitt bästa varv ändå och jag ska för en gångs skull njuta av loppet. Loppet som drivit mig i så många år. Jag sluter cirkeln som började 1999. Det blir mitt sista varv. Du kommer alltid att finnas i mitt hjärta, jag glömmer dig aldrig. I sanningen och ärlighetens namn så har jag varit arg på dig så många gånger men låt oss nu avsluta och försegla vår eviga vänskap med ett leende, det är vi värda båda två. Tack bästa du. 

Kullamannen - long version

Känner mig idag dagen efter loppet nästan bakfull. Tror inte att jag fyllde på med tillräckligt med vätska igår så har nu satt ett glas med två tabletter Resorb på "uppfräsning".

Min resa ned till Skåne började redan på fredagen när min syster hämtade mig strax efter lunch. Jag hade då hittat två accessoarer som jag skulle ha på mig på loppet på lördagen (ja, ni kanske tycker att jag är löjlig med detaljer but that´s me). Ett par örhängen:

Och ett stycke halsband: 

Loggan för Kullamannens Dödens Zon, som jag dock inte skulle springa, är ju en dödskalle och Ultraloppet kallas för Himmel, Helvete och Hav. Passande eller hur? 

Min syster bodde i Mölle förut och när jag berättade att de som skulle springa Dödens Zon och Ultraloppet skulle springa i Nimis så bara skakade hon på huvudet. Detta är även stället där en viss Lars Vilks byggt upp sitt konstverk Ladonien. Hur han nu lyckats få dit bråten att bygga kan jag inte förstå. Det är i alla fall branta stup, stenar och klippor. Jag valde bort detta Dödens Zon då jag var rädd att skada mig. Sen skulle det ju visa sig att det gick att skada sig på den vanliga banan oxå...

Well, numera bor min syster med familj i Nyhamnsläge och bara genom att gå över vägen så kommer man direkt ned till havet. Jag får lite Danmarkskänsla med den karga växtligheten och "klitter" nära stranden. Jag tog ett kort mot Kullaberg (åsen som ni ser långt borta i fjärran typ): 

Efter god middag och en film så gick jag i alla fall och lade mig. Gick sen upp i någorlunda tid och fick en grym frukost. Kanske att jag kunde ätit lite tidigare då jag under loppet kände frukosten lite upp och ned men men så blir det ibland. 

Vi åkte till startområdet strax efter 10 och där hälsade jag på Mac som vann förra året. Och hittade även i skogen en Göteborgskänning (Mikael med kompis). Värmde upp lite (brukar inte köra så långa uppvärmningar) och gick sen och ställde mig i startfållan och starten gick precis 11.20. 

Jag hade ingen aning om banan mer än att den skulle vara tuff. Fick lite info precis innan start av en kille men tog inte in vad han sa. 

Första biten fram till Ransvik var ganska lättsprungen. Det var ganska breda stigar och inte så många backar mer än några korta. Vid Ransvik stod syrran och hejade (tack!) och där kändes det finemang även om ansträngningen naturligtvis var hög, det var ju tävling! 

Sen sprang man genom kohagar och vindlande stigar innan man kom fram till Kullabergs Fyr. Här hade man då sprungit lite över 5 km och enligt Racetimer låg jag här 12:a. Här satt folk och hade picknick och här fanns även banans enda vätskekontroll. Sen vidare och över en gräsmatta och sen ned på en smal stig på skrå där man bara kunde springa en person och ett typ stup till vänster. Det var väl här som jag började känna mig stressad över de som låg på bakom för här började banan bli lite "farligare" än innan. Det blev brantare upp och ned och jag började tänka i banor om att ta det lugnare för att det inte skulle hända något, jag har ju några viktiga lopp nu det närmaste. Men det är väl när man börja tänka i dessa banor som det händer något. Så i en liten svacka mellan en lång nedförsbacke och nästa uppför så ropade jag bakåt att de som låg så nära skulle gå om. Då ingen svarade så tittade jag snabbt bakåt för att få ett svar. Dumt gjort för då tappade jag uppmärksamheten framåt direkt och jag stöp rätt ned i marken. Jag slog i bägge knäna, vänster armbåge och vänster tumme. Reste mig upp. Någon frågade hur det var med mig och jag svarade ok. Började så smått springa igen så fort flera hade passerat. Tänkte att jag testar annars får jag ta mig tillbaka till fyren. Höger knä hade redan börjat blöda rejält och var det som gjorde mest ont men jag traglade på. Med mycket lugnare fart och när nästa nedförsbacke kom så fegade jag nästan så att jag skämdes. Jag som älskar att springa nedför. Knäet gjorde ont av och till och började kännas "stelt" men jag fortsatte. Nu kom den tuffaste delen av banan där uppförsstigningarna inte längre gick att springa utan alla gick. Sen kom nedför och då fegade jag. 

Strax innan 10 km så kom en stigning med stenar och löv där man skulle ta sig upp på sidan. Grymt jobbigt men jag tog mig uppför så fort jag kunde trots att vaderna skrek. Hade man lutat sig bakåt hade man trillat ned. Jag såg två killar som utmattade satt sig/lagt sig mitt i backen 

Därefter vindlande nedför genom bokskogen och lite mer kohagar för att sen vid ca 11,5 km komma till det brantaste partiet på banan. Här skulle man rätt uppför den sista kullen för att nå högsta punkten på Kullaberg, Håkull. Man drog sig upp bland enebuskar och rötter och här var jag så trött i benen att jag glömde att jag hade ont i knäet. Väl uppe satt folk och hade picknick och det var en person som sa till mig: "Är det inte vackert!" Jag försökte titta ut mot havet och reflektera men kunde inte ta in den vackra vyn jag ville bara att det skulle vara över och orkade inte ens svara. 

Efter brant uppför så blir det ju brant nedför så klart! Hahaha, om jag fegat innan så kan man väl säga att här fegade jag som mest. Såg framför mig hur jag stupade på näsan och slog ut tänderna och inte kunde springa Stockholm marathon typ. Vilken fegis jag är! 

Men så började man närma sig Björkviken och målet. Man sprang återigen i en kohage på ett smalt spår med en del hål. Såg nu upploppet och målbågen fast för att ta sig dit var man tvungen att passera ett litet gyttjedike, hahaha. Ni vet ett sånt där dike man inte kan hoppa över för att det är för långt och som om man inte drar upp fötterna tillräckligt fort riskerar att fastna med foten/skon. 

Kämpa, kämpa den allra sista lilla gräsbiten åsså i mål. Där stod syrran med familj och tog emot. Hon berättade då att hon blivit orolig när hon stått där ett tag. Hon såg flera tjejer som gick i mål och visste ju hur jag legat till placeringsmässigt när hon såg mig vid Ransvik och insåg att jag nog hade trillat/skadat mig eller brutit loppet och blev så glad när hon äntligen såg mig komma. 

Nu ville jag bara där ifrån och jag stapplade bort till syrrans bil mer eller mindre direkt för jag mådde nu ganska dåligt och hade ont. 

Fick duschat, spolat av skorna och en bit mat innan jag tog tåget hem till Göteborg. 

Men jag kommer igen Kullaberg - nästa år då j-vlar! Å då ska jag inte ha någon mara som hägrar så att jag fegar i några backar och när någon flåsar mig i nacken så ska jag inte bli stressad av det. Vill de gå om så får de skrika att de vill, jag tänker inte vara snäll och kliva undan med risk för att falla själv om de inte bett om det. 

Detta var det tuffaste lopp jag sprungit, jobbigare än Risveden Terräng men jag gillade det verkligen! Jag kom på 17:e plats av 130 damer och fick tiden 1.24:48 på den 12,8 km långa banan. Damvinnaren gick in på 1.10:41 - grym tid på den banan! 

Skåne och syrran, vi ses igen den 29/6. Ja, för då går det visst ett kuperat maraton som jag ska springa med min syster, Båstad Maraton. En syrra som tills för två år sen inte sprungit speciellt mycket och inte heller speciellt långt. Jag tror hon kommer klara det med glans för om man tränar där jag sprang igår så kommer man med all säkerhet klara kuperingen på Båstad. 

Nedan några fler bilder...

Blodvite efter målgång (obs kolla den leriga vänsterskon, hahaha):

Skor och strumpor innan avsköljning med trädgårdsslang: 

Knäet idag: 

Ryggen på mig när jag passerat syrran vid Ransvik: 

Arg/sur/smärtande målgång: 

Kullamannen - short version

Är helt slut nu. Jag har precis genomfört det tuffaste lopp jag deltagit i. Tid? 1.25? Placering? Ingen aning. Efter att ha vurpat strax efter fyren (6 eller 7 km?) så fegade jag och det gjorde grymt ont i höger knä. Jag får återkomma med mer detaljer imon. 

Efter målgång med den där larviga kepsen man fick:

Bakom ett namn

Många gånger så har jag fått frågan om varför namnet på min blogg är Fit-Eva. Många gånger är också de gånger då folk "förfärats" över namnet och nästan tyckt att det är provocerande.

Ibland har jag undrat varför det hängt med och varför jag inte ändrat då även jag har ett hat-kärlek-förhållande till namnet som tydligen diskuterats både på forum och Twitter.

Efter inslaget med mig som FITT-PT i serien "Sex veckor" på SVT Play så har väl namnet diskuterats ännu mer. Jag vill bara förtydliga att detta är ett högst seriöst inslag och inget skämt. Jag har faktiskt tittat på hela serien som är riktigt bra men den är riktad till ungdomar och vissa i min generation tycker nog att den är lite "over-the-top". Sen är det faktiskt visat i forskning att bäckenbotten och the core jobbar bäst ihop så det är inte något "humbug".

Tillbaks till början då. Jo, det var en tjej jag tränade och när hon länkade till sina träningspass hon varit på där jag varit ledare stod det: "Slottis med Fit-Eva"
Jag tyckte det var lite kul och när jag bestämde mig för att börja blogga kom jag att tänka på det. Inte trodde jag väl då att någon skulle vilja läsa min blogg än mindre reagera över namnet. Sen hur pass fit/vältränad jag EGENTLIGEN är, ja, det är det väl ingen som vet, inte ens jag själv.

Namnet är dock något som folk har lätt att komma ihåg och jag får väl inse att det har blivit en del av mig. Ungefär som att det blivit en del av mig att springa i kjol.

Igår kändes det som svensk sommar så på företagspasset som jag höll i Skatås så tog jag på mig mina Sverigestrumpor och min mörkblåa kjol (OBS! Bilden tagen med fokus på strumporna, inte att jag har dålig hållning för det kan ju inte en person som är fit ha):

Så vad tycker ni som läser? Är det provocerande TROTS att det faktiskt bara är ETT t - går det att missuppfatta? Ska jag ändra? Kanske ska börja kalla mig Kjoltanten istället? ;-) En anledning att jag undrar är bla att jag funderar på att koppla min hemsida hit men då kanske jag skulle få mindre uppdrag ELLER kanske ÄNNU FLER? ;-) 

Stel, stelare, Eva

Igår började jag dagen med att springa 26 km 07:30 i Änggårdsbergen tillsammans med min tävlingspartner Maria. Vad gör man inte för en kompis som måste springa så tidigt för att hinna med resten av dagens göromål?

Det var i alla fall grymt segt och redan vid kilometer två så hade min puls nått ca 95% av max. Jo, det är sant. Här SKREK kroppen till mig att lägga av. Men då man springer med någon annan så biter man ihop. Det var inte så lätt för Maria heller. Vi pratade inte alls lika mycket som vi brukar göra och när vi pratade så undrade vi över varför vi var så flåsiga och i dålig form. När vi gick på varv två så började det äntligen kännas lite bättre i flåset bara för att då inse att benen kanske var lite trötta. När det var två kilometer kvar kommer jag ihåg att jag sa till Maria att det fanimig inte är vilka som helst som biter ihop och fortsätter köra när det känns så tungt.

Väl hemma igen så stoppade jag klockan. Tittade på den och började skratta. Vi hade sprungit 11 (!) minuter snabbare än sist. Gick sen vidare i klockans historik och hittade faktiskt INGET pass där vi/jag sprungit så fort. Hahaha. Maria är en person som pressar mig mer och jag pressar henne och då blir det så här. Jag känner en person till som gör detta; Gasellen. Glömmer aldrig våra morgonpass i Central Park för två år sen 07:00 där vi låg och pressade varandra att ligga i sub5 fart på 10 km-varvet vi körde. Efter varje gång sa vi till varandra att imon skulle vi minsann köra långsammare men det hände ju inte. Nästa morgon samma sak, där vi omedvetet pressade varandra och drog upp farten. Dialogen var typ: "Men jag trodde att DU ville ligga i den farten så jag hakade på för jag ville ju inte springa långsammare och vika ned mig." "Va? Jag trodde att det var DU som ville ligga i den farten för att DU hakade på så jag låg ju kvar å sen när du la dig lite framför trodde jag att du tyckte det var för långsamt så jag ökade lite till!" Hahahaha.

Efter lunch så begav jag mig ÖIS-brottningslokal på Åvägen. Där skulle jag delta i "Workshop Styrka och rörlighet för löpare" i regi av Tjejmarathon där bästa Stina Albihn skulle leda oss genom detta. Jag ska själv inte springa detta lopp men har varit med och lämnat ett bidrag.

Dock så visade det sig att några var så stela att hela den dryga timmen användes till att göra olika rörelsemönster och stretchövningar för att komma åt stela muskler (ja, jag var den stelaste av dem där, jag erkänner!)

Styrkan hann vi således inte med men övningarna som skulle gås igenom finns som en liten film på Stinas sida som ni hittar HÄR!

För mer info om Workshopen läs gärna Fitnesscoachen/Maddes inlägg HÄR! Där ser ni även en bild på mig där jag ligger i en position som heter The Pretzel (Kringlan).

Det är främst mina hamstrings (baksida lår) som är enormt stela. Jag är medveten om detta men då jag vet att det krävs mycket arbete för att ändra på detta så har jag dragit mig för att ta tag i det. Nu har jag dock lovat mig själv att några gånger i veckan köra en längre stretch och se vad som händer. Det tar med all säkerhet kanske ca ett år att få upp normal rörlighet så det är ju inget som sker i en handvändning. Dessutom har jag ett vagt minne av att jag nyligen läst att statisk stretch av just hamstrings har väldigt liten effekt...jag kommer således att blanda olika stretchvarianter för att nå bästa resultat. Jag återkommer i maj nästa år!

Avslutningsvis så pratar man ofta om målbilder och inför kommande lopp om det inte går så bra så kanske detta får bli målbilden att satsa på? Snyggast i backen vinner? Snyggast på loppet vinner?  

Läget då?

Jodå, läget är så här typ:

Känner mig så här lite uppäten och vissen. Kroppen svarar inte på något och det känns som om att jag väger 100 kilo när jag springer. Aldrig får man bara glida med. När jag nu mår bättre mentalt så vill det fysiska inte finnas där. Självklart fattar jag att det är kroppen som fått ta stryk för att jag ska må bättre mentalt. Jag förstår oxå att det kommer att plana ut och snart svarar kroppen igen. Det är bara att hänga i och träna det som går och inte pressa för mycket. Tålamod har dock aldrig varit min starkaste sida men jag jobbar på att det ska bli så. 

Idag lunchpass med bästa Johan. Stackars han som fick harva runt med en trött tant i motvinden :-P 

Nä, nu får det vara nog på klagandet! Det är ju snart helg igen! Solen skiner även om det blåser snålblåst i Götet och det finns hopp om att kanske även jag kommer att kunna skörda potatis lagom till midsommar: 

Sen fick jag de här perfekta glasen av min fina väninna: 

Nä, nu är jag nästan säker på att jag kommer att vara i god form till After-Run den 18/5. Eller vad tror ni?