Ja någonstans måste man ju börja en berättelse och vad kan vara mer passande än att börja med en bild strax innan start på lag 58, Team Early-Birds:
Att få stå i starten på det första Öloppet var mäktigt när helikoptern hovrade över oss och alla började klappa det sista innan startskottet gick.
Jag skulle kunna göra denna berättelsen hur lång som helst men att beskriva allt som hände under de lite över fyra timmar som vi höll på innan Patrik kollapsade och vi bröt skulle kunna fylla hur många rader som helst så det får bli en kortare version.
Det jag först vill säga till alla som är intresserade av att göra en sådan här utmaning: kan ni inte simma bra så spelar det ingen roll hur bra löpare ni är. Energin som det tar att simma med dålig teknik i öppet vatten gör till slut att din energi tar slut och gör att du inte ens orkar springa. Är du inte bra på att simma tar oxå vattenpassagerna mycket längre tid och risken att bli nedkyld om du inte har en lång våtdräkt blir ganska stor. Med detta sagt/skrivet så vill jag bara förklara att Patrik nog underskattat vikten av detta och det blev detta som blev hans "fall".
Löpningen bestod av löpning på klippor, löpning i skog, obanat över "ängar" vid havet, löpning i BLÅLERA, asfalts- och gruslöpning m.m.
Simningen bestod av simning i öppet hav där det nästan vid alla vattenpassager var vågor och MYCKET brännmaneter.
Efter två vattenpassager så bad jag Patrik att "honka" på min ryggsäck då detta gick fortare än om han simmade själv.
Ön innan vi bröt så märkte jag att Patrik började sacka på löpningen och han ropade bakom mig att hans energi var slut, att han var helt tömd. Jag tog en energy bar till honom från min ryggsäck men förstod nog redan då att det var för sent. När vi så kom till nästa vattenpassage så skakade Patrik och jag frågade honom om jag skulle påkalla uppmärksamhet från de som fanns i följebåten vid vattenpassagen men han sa att vi kör över. Jag såg hur han började känna efter var han hade sin visselpipa och jag drog ut min från under våtdräkten. Jag såg hur strömt det var och paret som gick i samtidigt som oss höll koll på oss. Jag märkte sen att de inte simmade om oss utan låg bakom nära oss, ifall ifall. Jag kommer inte ihåg deras nummer men är tacksam att de fattade allvaret i situationen och låg där som backup. Patrik hängde verkligen i min ryggsäck och jag kämpade så gott jag kunde för att ta oss framåt men det var grymt strömt och jag drev ganska mycket. Jag tittade upp emellanåt mellan andetagen och kollade Patrik som nu börjat ulka. Jag hade hela tiden koll på var följebåten fanns. Vi närmade oss trappan som fanns på klippan där man skulle upp och Patrik berättade till mig sen att han tyckte att det gick så långsamt men när han såg stegen slöt han ögonen och tänkte att nu är vi framme bara för att när han öppnade ögonen igen ha drivit en bit bort och han undrade vad jag höll på med. När vi äntligen kom fram så såg jag hur tungt det var för honom att bara ta sig upp för trappan. Vi började gå en bit och jag såg vätskestationen och jag hoppades att Patrik skulle orka dit. Nu skakade han rejält och här kom en arbetskamrat till Patrik fram som också tävlade, tack Emelie, och tillsammans med hennes teampartner lyckades vi leda bort Patrik till vätskestationen på Sjumansholmen där vi nu befann oss. Där stod det två sjuksköterskor i "depån" och de fattade allvaret och Patrik fick snabbt lägga sig där och de hämtade filtar och täcken till honom. En läkare som bodde på ön kom fram och då krampade Patrik rejält och läkaren och jag gjorde vårt bästa för att häva kramperna i benen. Jag fick nu bekräftat att de ringt efter ambulansbåten som låg nära på Donsö och det lugnade mig lite. När ambulansbåten kommit så satte jag mig och fick en filt jag med. Jag började då huttra lite jag med men mest för att jag satt still. Patrik fick dropp och han började pigga på sig redan innan vi satte oss i båten. Sen snabb avfärd till Fiskebäck där ambulansen väntade för avfärd vidare mot Sahlgrenska sjukhuset för koll.
Väl där så var Patrik mycket bättre och efter några sista kontroller att alla värden var ok igen så fick han åka hem.
Riktigt läskigt och jag är glad att Patrik inte kollapsade i vattnet utan på land. Man ska ha stor respekt för sådana här lopp och bara tidsaspekten, dvs hur länge man håller på är nog en av de stora faktorerna som spelar in. De som vann kom i mål på 4:40 ca och jag har inte kollats Öloppets hemsida men kan tänka mig att de sista nog tog ca 8 timmar på sig att ta sig i mål.
Tack alla som tagit sig Donsö för att gratta oss i mål, sorry att vi inte kom dit och tack alla lyckönskningar innan och EFTER loppet.
Det finns inget lopp i världen som är viktigare än livet, hälsan eller ens vänner.
