fredag 6 maj 2011

Jag är stark!

Efter dagens pass så känner jag ödmjukhet inför min kropp. Tack för att du talar om för mig vad som är rätt och fel och STORT tack för att du drog i bromsen för några veckor sen. Jag tackar även mig själv att jag lärt mig att lyssna på dig.

För återhämtning och vila är inte farligt. Även om jag mentalt ibland har svårt att inse det. Och ibland måste man få längta efter vissa saker för att verkligen kunna uppskatta dem. Något som blir rutin är inte lika kul längre.

Så idag tackade kroppen mig genom att prestera som den aldrig gjort förr och jag tror ALDRIG jag känt mig så stark som idag.

När jag körde mina 20X220:ingar nere på fotbollsplanerna så kändes det SKÖNT och jag kände mig i harmoni. Min kropp var så stark att jag fick korta ner vilan rejält för den återhämtade sig så snabbt att jag nästan blev chockad. Jämnt och fint och inget grus i maskineriet och nästan en känsla av att klara 20 stycken till infann sig. MEN, det är då man ska sluta; när man är på topp; skippa det där "sista åket" och avsluta med den där underbara känslan av att man är stark och att alla timmarna man lagt ner på sin träning alla har lett fram till detta ögonblick av "lätthet" i kroppen.

Så jag slutade efter 20 stycken och joggade hem och fick nästan tårar i ögonen när jag insåg att jag gjort ett val; ett mycket aktivt val att LYSSNA på mig själv och min kropp och att genom att göra det så får jag tusenfalt tillbaka.

Jag är stark och jag är stolt. Och idag sprang jag fanimig snyggt!

6 kommentarer:

  1. Ha ha! Jag bara skrattar, jag blir SÅ glad Eva. Över både detta och förra inlägget.
    Visst är kroppen förunderlig, fantastisk, stark och svag på samma gång och alla summorna gör den till just Den. (Jag blir alltid lika fascinerad över min och aldrig har jag uppskattat den som jag gör nu).
    Härligt att harmonin är där igen, den märks mellan raderna.
    Now babe, skall du njuta av känslan, helga på och bara... WOOHAAA'a dig genom dagarna. Because you're worth it ;-)
    Abraços grandes!

    SvaraRadera
  2. Jessica: Tack för din fina kommentar!
    Och ja, kroppen är förunderlig och om man sköter den "rätt" kan den vara snäll tillbaka :-)
    Och ja, harmonin är på väg tillbaka. Ibland måste man ner för att kunna komma upp och se ljuset.
    Helga på du med - Un fuerte abrazo!

    SvaraRadera
  3. Åh vad roligt att läsa! Men det är ju verkligen så. För att inse hur mycket man älskar något behöver man få längta lite!

    SvaraRadera
  4. Andréa: :-)
    Ja, visst är det så och i kombination med att lära sig att lyssna på sin kropp och leva lite som man lär då kommer man långt. Kram!

    SvaraRadera
  5. Christina W8 maj 2011 13:42

    fin läsning. jag hejar på dig och din kropp!

    SvaraRadera
  6. Christina: Tack! Och ja, jag hejar på den med ;-)

    SvaraRadera