Var riktigt trött igår kväll och lade mig tidigt men vaknade ganska kort efter att jag somnat med ett ryck och blev klarvaken av att jag drömde att jag trillade i en brant nedförlöpa...sen var det mycket svårt att somna om...backarna hade satt sig på hjärnan och ville inte ens lämna mig ifred när jag sov...
Vad gäller gårdagens "kollaps-prestation" så har jag tänkt både fram och tillbaka om detta. Jag kände ändå att jag gjorde rätt som försökte tidigt att gå för medalj, man kan ju inte hålla tillbaka när det bara rör sig om 4 km. Detta ångrar jag inte alls. Jag kanske hade på känn att det inte skulle gå så bra för känslan av tunga ben dagen innan och även timmarna innan går inte att jämföra med hur det kändes helgen innan när jag lyckades så bra på Premiärloppet. PMS, för hårda pass eller en övertro på mig själv kanske? Well, det är bara att gå vidare, inget går att göra ogjort. Kan även känna att det betyder mycket för mig att ha support av min familj när jag tävlar och sonens kommentar när jag kom hem igår utan medalj var: "Mamma, vad var det som hände under loppet? Trillade du?" :-( Bara det att någon står och håller ens kläder och hejar på en på ett speciellt ställe betyder nog mer än man tror...
Well, idag var jag väl inte direkt övertänd på att vara ledare på 19 km tuff löpning på F&S men det var bara att bita ihop och leverera - jag tackar idag de fina medlemmarna som piggar upp en och mitt ankare som höll koll på alla bakåt. Även bäste Ove som visade vägen för kartan hade jag inte riktigt koll på (hur är det med lokalsinnet Eva?)...
Nu blir det mat och sen ska jag vila när sonen är två timmar på kalas för imon är det ny vecka och nya åtaganden. Åsså är det ju Påsk!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar