torsdag 30 maj 2013

...and then suddenly it dawned on me...

Alltså det var nog först idag som det verkligen gick upp för mig att jag på lördag ska springa min första mara. Det är folk som börjar önskar lycka till, frågar om jag behöver langning, undrar om fart och tid osv osv. Jag har varit upptagen med annat i veckan än att oroa mig för loppet och som käre Staffan kommenterade tidigare i veckan så är det inte så viktigt då jag kommit till insikt om andra saker och om vad jag vill göra. Detta blir ett lopp som kommer att ge mig erfarenhet inför ING NYC Marathon i november. Ni vet loppet då alu-filtsminnet ska bli verklighet (du vet vad jag pratar om Tobbe).

Jag kolhydrattömmer mig inte och inte kolhydratladdar jag heller mer än vad jag skulle gjort en fredag dagen innan ett långpass tidigt på lördagen. Jag dricker inte rödbetsjuice och jag förfasas inte över vädret och kollar rapporter stup i kvarten. Detta betyder dock inte att jag inte har en plan, det har jag visst.

Om förra året var ett år då löpningen drev mig framåt i mörka stunder så är i år året där löpningen fortfarande är kärnan men där jag numera väljer det som ger glädje och inte måsten. Jag är inte som innan fixerad vid mina tider och resultat utan jobbar mot en känsla av att vara nöjd oavsett vad som händer. Jag gör mitt bästa och jag vet att mitt bästa kommer att räcka långt, främst för mig själv och sen vet jag även att det nog kommer att räcka långt även sett ur andra perspektiv.

Så om man ser till rubriken så är det således flera saker som har "dawned on me" och inte bara insikten om loppet på lördag.

Imorse träffade jag min partner Maria för en swim-run-träning. Jag stod där på parkeringen iförd våtdräkt, löparskor, badmössa och simglasögon och kände mig verkligen inte normal. Strax därefter simmade och sprang vi kors och tvärs över Sisjön:

                            

Det är något högst upplyftande och befriande att få göra saker som faktiskt inte är normala och bara le åt att folk utropar "JÖSSES" när man springer förbi dem i full våtdräktsmundering. Jag hittar löpningen igen på ett nytt sätt och jag förundras att jag kan simma lite över 2000 meter och inte känna att jag inte håller på att drunkna. 

Så imon åker jag då upp till Stockholm. Ett steg på vägen mot min alu-filtsdröm men även ett steg på vägen mot det där andra. Det där andra som inte känns lika läskigt längre för att jag vet att det är rätt. För mig. 

Om ni ser mig på lördag, vinka och skrik! Jag lovar skrika och vinka tillbaka! Jag kommer att ha gröna kompressionsstrumpor, gröna Adidas Adios, en grön sport-bh och en leopardmönstrad kjol, startnummer 4121. 

16 kommentarer:

  1. Underbart skriven min vän! Lycka till på lördag uavset tid kommer du att vara bäst även i mina ögon! Knus!

    SvaraRadera
  2. Jo, du verkar ju ha funnit simmningen istället, och då blir väl löpningen mindre prioriterad, det har man ju märkt av dina inlägg. AR lördag kväll kanske, om man inte är alltför sliten?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sanning med viss modifikation Magnus. Jag är löpare men väljer bort asfalten efter i år. Det blir terräng som jag gillar mer och ja swim-runs.
      Försöker se det så här: Jag älskar att springa och vill göra det länge å då går den hårda farten och asfalten bort då det sliter för mycket. Efter förra årets skada har jag insett vad min tål bäst.
      AR - men absolut! Jag bor på Söder - vi hörs om det! :-D

      Radera
    2. Ja men då är ju 4.2 mil asfalt perfekt :D Nä bara skojar, jag fattar.

      Söder är bra, pubtätt :)

      Radera
    3. Hahaha, eller hur? Nä, vissa saker på min bucket list ska ju betas av i år å SM är en av dem. Medaljen du vet ;-)
      Ja, Söder the place to be :-D

      Radera
  3. Men vad kul att du skall springa, jag skall upp och hejja på mannen som oxå gör sin föra mara. Bra att du har lite "speciella" kläder på dig när du springer, då syns du i vimlet :-) Lycka till!

    //Ninslaren

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Hälsa mannen lycka till! Ser du mig, lova att du skriker till!

      Radera
  4. Eva, det låter som att detta är ditt sista inlägg innan vi står där på lördag så jag får gasta redan nu: LYCKA TILL! Och vilken outfit, hoppas jag får syn på dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så sant!
      Ser jag dig så skriker jag rätt ut i sann Göteborgsanda! Å du, STORT lycka till du med!!!

      Radera
  5. Härligt avslappnad, jag har ofta varit för laddad och nervös och lagt en massa energi i onödan innan mina maror! Önskar så att jag kunde vara på på plats och heja på dig men nu blir det inte så.

    Bär din Finishertröja med stolthet efteråt och jag tror och hoppas att du kommer känna dig nöjd oavsett vad klockan visar. Jag kommer att följa dig via TV-sändningen och webben innan våra gäster dyker upp! Heja heja!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, Staffan så är det. Avslappnat och ser framemot att springa detta lopp.
      Imorse kom det dock lite känslor över mig när jag tänkte på New York så helt ostressad är jag inte ;-)
      Vi ses ju på LL och du finns med i tankarna i och med den gröna outfitten ;-)

      Radera
  6. lycka till världens bästa Fit Eva =)

    SvaraRadera
  7. Sitter i TV-soffan och tittar på maran och tänker på dig. Hoppas du har en riktigt fin löptur i detta nu!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Ava! Ja, jag hade en fin resa fram till 30 km sen ville jag bara dö då jag fick så ont i höfterna! Kram!

      Radera