Hur j-vla svårt kan det va´?!

Tydligen hur svårt som helst!!!
Att lära sig en ny sport på äldre dar är fanimig inte att rekommendera om man inte gillar att utmana sig själv på högsta nivå!

Men då jag är envis som jag vet inte vad så KANSKE detta kommer att gå. Motsägelsen i detta är att jag inte har något tålamod och är j-vligt hård mot mig själv. Låter detta som de bästa förutsättningarna: envis, inget tålamod, ställer alldeles för höga krav på sig själv? I think not!

Men men nu är är jag ju anmäld till diverse tävlingar i år och vill ju inte att bästa Maria ska behöva skämma ut sig med mig som partner så det är bara att kämpa på.

Det är väldigt tur att jag har hjälp av den bästa av coachen, Anna-Karin Lundin aka Simcoachen.

Ni måste förstå att detta INTE är något sponsrat inlägg alls. Egentligen tror jag nog att A-K gärna hade haft en lättare elev att tampas med. Det positiva är att hon kommer tjäna några kronor på mig om hon nu orkar härda ut de fem år det kommer att ta för mig att lära mig simma på rätt sätt, nämligen Total Immersion. Jag menar om man ska lära sig crawla på äldre dar, varför inte göra det extra svårt för sig och lära sig den vackraste men kanske den mest teknikträningskrävande tekniken? Hahaha. Jag ÄR knäpp eller så har jag svåra koordinationssvårigheter :-P

Well, efter att bästa A-K tagit detta "spänn-kort" på mig så slängde mig sen i plurret:

Foto Anna-Karin Lundin 

Så var det då dags att träna och träna. Och så fort man fått häng på en grej så går man vidare till nästa åsså glömmer man den första. Nä, riktigt så är det inte men ibland känns det så. Sen så ska man ju visst andas oxå emellanåt, det försvårar ALLT! 

Men så plötsligt hittade jag balans och "flöt" 25 meter UTAN att andas och det kändes så där effortless. Sen levde jag på de där 25 metrarna kan jag lova! 

I slutet av passet fick jag någon slags metronom att stoppa under simmössan för att försöka speeda upp mina armtag. För jag gör allt antingen för långsamt eller för snabbt och det funkar inte. Jag måste hitta en bra rytm OCH bara fokusera på en sak i taget och köra den om och om igen. 

Någon gång i framtiden hoppas jag att jag hittar den där rytmen och kan glida MED vattnet inte MOT det. Bakom något som ser lätt ut så ligger det många timmars träning, det vet jag. När någon säger att det ser så enkelt ut när jag springer så gör det ju det men jag vet ju hur många kilometrar jag tränat genom åren. 

Jag glömmer inte artikeln som jag skrev för jogg.se om att springa snyggt (läs gärna HÄR!) Jag minns än idag vad Jogg-Krister sa till mig om bilden på mig som finns överst i artkeln: 

"Eva, det ser så j-vla lätt ut för dig. Det ser ut som om du är ute på uppvärmningsjogg och alla killar runtomkring dig ligger på max och håller på att dö!" 

Så jag tränar på. Jag blir arg på mig själv men det är ok och jag ser framemot lägret på Playitas. Kanske att jag efter det åtminstonde kan andas på rätt sätt...

Och A-K - du är bäst, så är det bara! Tack för att du tjötar hål  huvudet på mig!

P.S. Baddräkten kommer från TYR och kan köpas HÄR! D.S. 

Mer ärlighet

Jag lovade mer ärlighet så då får det bli det.

I New York i höstas köpte jag en ny maskot:

Kände väl att Frihetsgudinnan inte gav mig rätt mojo ;-) 

När vi kom hem från New York så trillade jag ner i en grop. Gropen hade funnits där ett tag men jag gick runt den hela tiden eller undvek den. Men för att komma framåt på vägen så måste man ta sig ner i gropen och sen upp ur den. 

Att leva i förnekelse och att förtränga jobbiga saker funkar ett tag men de kommer ikapp, jag lovar och jag vet. Så när jag krampaktigt höll fast vid min livlina som New York marathon blev för mig under 2012 så förstår man "kollapsen" som blev efteråt. 

Jag befann mig i den djupaste av gropar och kunde närhelst under dagen drabbas av svår ångest. För någon som aldrig känt så ska jag försöka förklara: Att när man är ute och går på gatan helt plötsligt och utan förvarning drabbas av tanken att bara lägga sig ner rätt på gatan och skrika alternativt dunka huvudet i den hårda marken. Det krävs GANSKA mycket att stå emot detta och jag glömmer aldrig en torsdag när jag kände detta. Jag var på väg till Valhalla för att simma och fick mota alla tankar på att göra just det jag skrev om ovan och istället rusa med de tunga vinterkängorna till badet, byta om och slänga mig i bassängen. Fokusera på vad jag gjorde med armar och ben som ett mantra och sakta men säkert känna hur ångesten släppte. 

Vissa dagar kände jag inte för att träna alls, än mindre gå upp ur sängen men tvingade mig till båda och lyckades väl hålla uppe en fasad gentemot omvärlden. Utan träningen hade jag gått under, det inser jag nu. Jag bara gjorde trots att jag var så trött så trött som jag aldrig varit. 

Jag bokade tid med en terapeut som insåg att jag balanserade på något som inte var så bra och jag fick telefonnummer till en psykiater som kunde skriva ut medicin. 

Jag var så avtrubbad att jag inte ens kunde gråta. Blev jag ledsen och kände hur tårarna var på väg var det som om någon bara stängde av kranen. Kroppen orkade inte gråta och använde min avstängdhet som försvar för att jag skulle klara mig. 

Jag drog mig undan på ett sätt och på ett annat låtsades jag att allt var ok och exponerade mig själv ännu mer än innan. Ska jag vara ärlig så kommer jag faktiskt inte ens ihåg vissa dagar i december.  

I samma veva tar jag beslutet att jag ska klippa av mig allt håret och låta det bli min naturliga färg. Det beslutet blir avstampet på att jag måste få det här att vända. 

Jag står i valet och kvalet om jag ska boka tid hos den där psykiatern och min terapeut är inne på samma linje. Jag sover dåligt, befinner mig troligtvis i en depression och har hamnat i en livskris. 

Jag väljer då att lita på mig själv. På min egen kapacitet. Jag bokar ingen tid. Jag tar ett steg framåt med hjälp av min terapeut bara för att nästa vecka ta två tillbaka. Jag kommer till insikt om så mycket att jag för en kort stund trillar djupt ner i gropen igen. Men så kravlar jag mig sakta men säkert uppför kanten och tittar ner i gropen. Jag förstår att jag måste lämna gropen bakom mig och gå vidare nu. Jag förstår att jag har alla svaren själv och att vissa saker är inte meningen att man ska ta in utan man kan lämna dem bakom sig ändå. Det är ok. 

Idag berättar min terapeut att hon var orolig för mig. Hon kände inte mig och visste inte vem jag var när vi träffades förra året. Nu vet hon annorlunda och berättar att det hela tiden varit JAG som fört våra samtal vidare och att det är JAG som haft en enorm kapacitet som gjorde att hon efter några gånger insåg att jag skulle klara det här. Jag behövde bara lite vägledning och någon som lyssnade på mig och sen ställde de rätta frågorna så att jag kunde ta mig vidare i min redan påbörjade analys och process. 

Jag inser att jag har en enorm kapacitet. Jag inser att den styrka som jag har och faktiskt alltid har haft gör att jag alltid kommer att kunna känna en djup tilltro till mig själv. Så precis som jag lovat mig själv innan så ska 2013 bli året då jag sätter mig själv mer i fokus. Det är jag fanimig värd. 

Status?

Hade någon frågat statusen på mig igår hade jag svarat URUSEL, hahaha. Efter lördagens fest så har jag följande notes to self:

1. Vid 42 års ålder så ska man inte gå på efterfest som varar fram till typ klockan 04:00...
2. Efter klockan 12 ska man BARA dricka VATTEN!
3. Varannan vatten FRÅN BÖRJAN!
4. Inte glömma att ta Resorben INNAN man går och lägger sig!

Jajajaja, det var ändå värt det och för att "straffa" mig själv bestämde jag mig redan igår när jag låg i soffan och försökte hålla mig vaken så länge det gick utan att det blev pinsamt att jag idag skulle göra någon form av statustest på mig själv. Var står jag nu? Vilken fart känns ok?

Så idag efter att ha blandat ihop min simtid med min coach (simmade 45 minuter själv men mest för att jag redan var där och det var inte särskilt inspirerat eller bra men men) så kom jag hem och tog på mig det här:

Ja, jag vet att man inte ser klok ut i buff och hörlurar men jag får så ont i öronen av de där plopparna att jag nu köpt ett par riktiga lurar även om man ser ut som ett fån :-P 

Planen var i alla fall köra 15 km i någorlunda fart. Eller ja, inte max utan mer lite snabbare än vanlig distansfart utan att det sliter. Inte så snabbt som halvmara fart utan kanske mer marafart? Jag vet ju inte för jag har ju ännu inte sprungit någon mara även om planen på New York i höstas var att hålla ca 4:40 min/km fart. Så jag tänkte att jag kör väl på den farten +/- för att veta vart jag står. Första kilometern gick på 4:58 men det var ok sen försökte jag hitta rätt ansträngning. Snabbaste kilometern gick på 4:18 och långsammaste förutom första gick på 4:42. Det kändes bra även om jag inte fick en sån där jämn känsla och det såg jag ju sedan på kilometertiderna. Inte så konstigt egentligen. Jag har bara sprungit korta fartpass på band det sista och längre pass i skogen där man inte kan titta på kilometertider öht. 

För två år sen hade jag klarat detta passet och legat mycket jämnare i fart men jag får vara nöjd att snittet ändå blev 4:29 min/km på hela passet. Det kändes ändå som ett bra värde att utgå ifrån för kommande träning. 

Någon kanske undrar varför jag inte gick och la mig igår när jag var så trött? Jag kämpade så gott jag kunde men stensomnade 10 minuter in i andra halvlek mellan Paris St Germain och Olympique de Marseille. Varför kollar jag på detta då? Jo, resten av familjen gillar ju fotboll och faktiskt jag med. Att det igår var premiär för David Beckham gjorde det extra speciellt. Folk må säga vad de vill men mina favoritspelare är just Zlatan och Beckham. Och ja, jag har sett dem båda två IRL. VM 2006 i Tyskland. Matchen Sverige-England i Köln. Den som slutade 2-2. Och någon gång ska jag berätta den långa historien om min erfarenhet av den matchen. Att som svensk och med "svenskkläder" sitta mitt bland engelsmän var inte det lättaste om man säger så. Men då såg jag Beckham på nära håll och blev riktigt starstruck. Inte så mycket av hans utseende utan över hans kapacitet som spelare. Han slog tre hörnor från nära där vi satt och de var nästan på pricken exakt likadant slagna. Man har ju hört historier om hur han tränat vissa frisparkar typ 10000 gånger. Jag tror att han tränat en del på att slå hörnor oxå...

Jag var riktigt besviken att jag inte fick se Zlatan spela just den matchen då han var skadad. Det enda jag fick se av honom var när han linkade in på planen efter matchen och kramade sina lagkamrater. 

Annars var jag nog mest imponerad av Anders Svensson som värmde upp vid sidan av planen HELA matchen. Jag tror fanimig att han sprang längre än de som spelade, hahaha. 

Men om man är trött och bakis missar man när Beckham är inblandad i Zlatans 2-0 mål och man får titta på det dagen efter. Här en bild jag sparat i min telefon, en bild på två giganter enligt mig: 

Huruvida jag kommer att vara någon gigant eller ej i år på mina lopp det återstår att se. Nu börjar i alla fall den riktiga träningen. 

Mina älsklingar!

Äntligen har de kommit, mina älsklingar!

Foton följer direkt:

1. Min egendesignade Sverigesko (ska springa i den i New York)

2. Min nya egendesignade klubbsko (för tex Varvet och Stockholm Maraton) 

Blev genast sugen igår på att testa dem men det får vänta lite. Vill inte slita sönder dem på lösgruset som ligger överallt...

Annars har veckan träningsmässigt sett ut så här hittills: 

Måndag - 30 minuter hemmastyrka (orkade inte mer efter helgen)

Tisdag   - 30 minuter halvamarafart på bandet (4:13 min/km) + Företagspass i Skatås med bla diverse löpskolningsövningar, sprintlopp, styrkeövningar och hopp

Onsdag  - Pass med tjej som ska springa Varvet (ca 10 km, varav intervaller 4X1000 meter) 

Torsdag - Morgonpass med Tine och Maria 13,6 km 

Planen är att köra ett simpass i eftermiddag om jag hinner och sen imon blir det "bara" styrka och sen på lördag blir det det "vanliga" långpasset i bergen på 26 km. Söndag blir det nog vila då vi ska på stor fest/bal på lördag eftermiddag/kväll och jag kanske inte är så pigg dagen efter, hehehe men vi får se, planer kan ändras :-) 

Till Harry

Idag fyller bästa killen 11 år.
Min allra bästa barndomsväninna ringde i förmiddags och grattade mig att jag nu varit mamma i elva år.

Inte trodde jag att livet som mamma skulle bli så "utmanande" och innehålla så mycket skratt, tårar och annat så att det nästan svämmar över. Men att få barn är en av de mest egoistiska saker man kan göra, det råder det inga tvivel om. De är unika men man kan ofta tydligt se sina egna "fotspår" i dem. Och då menar jag inte bara de fina "fotspåren"...

Hade jag insett vilket ansvar det var att bli förälder hade jag nog efter Göteborgsvarvet 2001 inte gått med på att försöka bli gravid. Och inte heller trodde jag att det "skulle ta sig" så fort. Jag var mer inställd på att det kanske skulle ta två år, inte att det typ räckte "att dra ner byxorna".

En helvetesförlossning och sen tre år utan sömn gjorde att jag hamnade i kris och det blev inga fler barn. Kanske är det därför som sonen och jag har en så speciell relation eller ja, det har väl alla föräldrar med sina barn.

Det finns så mycket att skriva om dig men det är saker mellan dig och mig Harry och därför låter jag dem vara oskrivna för jag respekterar att du är du och inte vill "visa dig" här på bloggen som jag gör.

Men ett litet kort kan jag väl få dela? Det på "världens bästa hockeyspelare" och dig. Taget på Scandic Anglais i Stockholm efter att jag sprungit Tjejmilen 2009. Många är de gånger som du och din pappa hejat fram mig på mina lopp, tack bästa du. För mig kommer du alltid vara världens bästa kille.

Adidas-land i dagarna tre...

Jag är fanimig BESVIKEN! Det blev inte en endaste sko av mitt favoritmärke trots att jag var på deras egna affär:

Bajs att det inte fanns några Adios i min storlek!!! Och tro inte att vi inte letade i några andra sportaffärer för det gjorde vi och ett tag vad jag inne på att gå bakom ryggen på Adidas och köpa ett par nya Nike men jag höll mig i skinnet och släppte inte lös mitt kort på något! 

Är man på semester med familjen och vill träna så får man vara lite flexibel med sin träning och även gå upp i okristlig tid för att hinna med detta innan diverse semesteraktiviteter tar vid så min träning har sett ut så här de senaste tre dagarna: 

Torsdag morgonjogg 06:30 - hemma innan vi åkte - 12 km

Fredag morgonjogg 07:00 - Scharbeutz - 12 km 

Lördag litet fartpass på bandet på hotellet i Hamburg - 9 km

Söndag morgonjogg 06:30 Hamburg - runt Alsterwasse bl.a. - 12 km 

Enda "debaclet" var passet på bandet. Jag hade ju bara med mig vintertights så ni kan ju föreställa er hur varmt det blev efter bara några minuter. För att försöka distrahera mig från detta så sprang jag växelvis 5 min i 5:00 fart och 5 min i 4:00 fart, totalt 40 min. Kommer inte ihåg när jag svettades så mycket sist. Fick vänta med att duscha en halvtimme då jag eftersvettades som ett vattenfall...

Men men för att hinna med så får man ha ett schema enligt ovan! Morgonpass kompenseras ju nästan direkt med hotellfrukosten, hehehe. . 

Vad gjorde i Scharbeutz då? Visste för övrigt inget om denna mycket exklusiva badort innan vi åkte dit. En  sandstrand som var typ 10 km lång och ganska exklusiva hotell och hus längs denna strand kan jag säga. Jag sprang mina 12 km längs strandpromenaden och jag kan tänka mig att det är mycket vackert här på sommaren. Förutsatt att man har ett passerkort då så att man kan få gå ner på stranden då. Att vi hamnade här var via ett tips som min man fått från en gammal handbollskompis. Vi bodde på ett hotell som hade ett innomhusbadparadis precis i anslutning - kolla gärna in deras hemsida - finns HÄR!  Då det är lågsäsong nu så var priset för hotellnatt + bad VÄLDIGT förmånligt kan jag säga för att vara ett femstjärnigt hotell. Vågar inte tänka på vad det kostar under högsäsong! Mycket bra tips och det roligaste var nog när vi i badrockar med badkläder under gick från vårt hotellrum till badet och direkt hamnade på avdelningen som var "textilfrei", hahaha. Sonen höll på att tappa hakan och jag med. Maken som varit i Tyskland betydligt fler gånger var inte lika förvånad...

Sen har vi då varit i Hamburg. Jag gillar Hamburg. Kanske för att det finns kanaler likt Göteborg? Vi var i alla fall på det där minityrlandet som jag skrev om i förra inlägget - Miniatur Wunderland. Detta är alltså en av Tysklands största turistattraktioner och vi förstod att det på sommaren är FLERA timmars kö för att komma in. Nu behövde vi bara vänta i 45 minuter. För den som är intresserad så rekommenderar jag att boka biljett innan med en tid så slipper man vänta och kan dyka upp till den tid man bokat och bara slinka in. Bara byggnaden var ju imponerande där den låg vid en av kanalerna: 

Fast innan vi gick in där och "slogs" med alla andra för att kunna se allt så var vi inne på ett annat ställe i samma byggnad, nämligen Hamburg Dungeon. Man välkomnades utanför av det här: 

Sen gick vi in på vår bokade tur (ja, den hade vi bokat innan då det bara fanns en på engelska på lördagar) och där inne fick man inte ta kort men jag kan säga så här att showen där inne var riktigt bra. Så om man är i Hamburg med lite större barn och inte är rädd för att bli skrämd, gå dit, mer säger jag inte, moahahaha. 

Men Miniatyrlandet då? Var det bra? Ja, det var det. Bäst var flygplatsen där vi stod och "glodde" länge på flyg som landade, startade, taxade in och ut, m.m, m.m. Åsså helt plötsligt blev det natt en stund och alla lampor tändes upp, mycket fräckt! Här bild på flygplatsen när det var "dag": 

Det finns många klipp på YouTube så om någon är mer intresserad sök där! Flygplatsen som är det senaste tillskottet invigdes för övrigt av Nikki Lauda. 

Ett fenomen som gått mig helt förbi är hänglås på broar. Jag visste inte att detta fanns över hela världen och faktiskt även i Stockholm (Västerbron). Imon måste jag kolla inne i stan i Göteborg för att se om det även finns här. Vaddå för lås kanske någon undrar, jo vanliga hänglås men många faktiskt röda med namn ingraverade och datum: 

Måste ju vara datum när personerna antingen träffats, förlovats sig eller gift sig. Fint tyckte jag i alla fall att det var och när jag sen började titta efter det så såg jag det på fler broar än som först bara den utanför hotellet där vi bodde. 

I en monter på hotellet hittade jag för övrigt min hatt: 

Tycker ni inte att den ser ut som Gandalf the Grey´s hatt? Inte? Tur att jag inte köpte den då ;-) 

Å till sist, i Tyskland kan man äta grönkål, hehehe: 

Over and out! 

En liten paus i min favoritskos hemland

Igår sprang jag i skogen. Jag började alldeles för sent och hade det inte varit för snön hade det blivit riktigt mörkt (och farligt) då jag trodde jag skulle hinna innan mörkrets inbrott och valde bort pannlampa. När jag så kom dundrande bakom tre killar som gick där i mörkret så hörde jag hur en av dem sa när jag precis passerade: "J-vlar vad rädd jag blev, jag trodde det var ett djur!" Hahahaha, inte första gången någon trott att jag är ett djur i bergen, i somras var det två killar som ledde sina montainbikes uppför en brant stenig backe som blev livrädda när jag "frustade" förbi.

Idag har jag simmat på lunchen och sen vart det snabbt tillbaka till jobbet. Lite jobb och sen bar det av på mammografi (ja, så gammal är jag) och efter det så rev jag av ett styrkepass på F&S Kungsgatan som låg mer eller mindre precis brevid. Jag hade sen tänkt att gå hem men fick resignera och ta spårvagnen. Nu är jag helt slut.

Hur ska jag kunna packa när jag är så trött? Ni som läst min blogg ett tag vet att jag ÄLSKAR att resa men HATAR att packa. Men packa måste jag för imon åker vi på en liten mini-semester till Tyskland. Det är ju sportlov här nere i Götet nu och på tisdag fyller sonen elva år så han fick välja ett ställe han ville åka till och det blev Hamburg. Varför Hamburg? Jo, för där ligger ett miniatyrland som sonen i tid och otid sitter och kollar på klipp från Youtube. Deras flygplats är väl det som fadcinerat mest. För sonen är lite av en "arkitekt" och älskar att bygga upp olika miljöer. Detaljrikedomen finner inga gränser och när vi var på Legoland för två år sen var han "in heaven". Jag tror han tog ca 700 kort...

Så det blir lite välbehövlig "komma-bort-tid" och jag kan inte lova några blogginlägg att läsa däremot kan jag lova att jag tar med mig mina favoritdojjor till dess "hemland" så får vi se om det blir några morgonjoggar...

Både djup och yta...

Det finns djup i mig och det finns yta...dagens inlägg ska handla om både och...

De som läser denna blogg vet att jag har en förkärlek för skor och att det är mycket hemligt hur många löparskor jag har. För övrigt vet de flesta vid det här laget även att jag gillar att springa i skogen. Och nej, det beror inte på den nya trenden att trail är det nya svarta inom löpning, jag har faktiskt sprungit i skogen ganska många år nu. Så då kan man ju förstå att jag även har en del terrängskor. Man kan även förstå att jag inte kunde motstå ett väldigt bra pris på en intressant sko som ser ut så här:

Montrail Rogue Racer. Det är verkligen synd att Niklas på Trailstore.se  bestämt sig för att lägga ner nu när trenden med trail kommer men jag förstår att det inte går att rodda runt ett stort lager, många modeller, många storlekar om man inte har en finansiär (eller egna pengar) bakom sig. Jag rekommenderar er att gå in på sidan och kolla om ni hittar något för nu är det utförsäljning av det som finns kvar och det var där jag hittade denna skon. Tanken var att testa den idag i mina "berg" men jag vågade inte då klockan blev mycket och risken att det skulle bli mörkt innan jag hunnit runt på en runda var överhängande. Därför valde jag en annan runda och ett annat par skor.

Jag valde Claes W´s och min runda. En 13,7 km´s Göteborgsrunda. Fast idag var ju inte Claes med även om jag "taggade" honom på mitt träningspass på jogg.se. Jag mindes samtalet under vår runda strax innan jul och på sätt fanns han i mina tankar under hela passet.

Jag stannade och tog ett kort på något väldigt Göteborgskt, Älvsborgsbron:  

Jag kommer för övrigt ihåg att jag sa till Claes när vi sprang just på detta ställe där jag tog kortet idag att han skulle titta på bron. Då var det mörkt och den lyste så fint emot oss i slutet på vår runda. 

Jag älskar verkligen min hemstad och när jag springer under bron så kommer jag ihåg när jag var barn och vi promenerade mycket i närheten av just bron men även Nya Varvet. Då var det mesta stängt för allmänheten då det tillhörde Kustartilleriet idag är det helt öppet och det ligger en folkhögskola i det gamla fängelset, det finns bostadsrätter i de gamla officersbyggnaderna, det ligger ett hotell och en restaurang nere vid vattnet etc etc. Inget restricted area som det var då. 

Här nere brukar jag även köra några av mina rundor när jag har mina måndagspass. Trötta efter ett jobbigt pass kan deltagarna höra mig "tjöta" om att inte glömma att titta på den upplysta bron, STENA-färjan som just går förbi eller något annat som just då kanske inte går in i deras öron men som jag ändock berättar. 

I lurarna hade jag idag Göteborgssonen Håkan Hellström. I början när han slog igenom förstod jag inte hans charm överhuvudtaget för när jag lyssnade på ytan tyckte jag att det lät anskrämligt. Men så började jag lyssna på djupet, på texterna och sen var jag fast. Hans ödmjukhet på senaste plattan går rakt in i mitt hjärta och snart kommer det en ny platta. Tills dess njut av min favorit från "2 steg från paradise" låten "Du är snart där" som jag lagt upp innan här på bloggen: 

Det fanns en tid...

Det fanns en tid när jag inte ställde klockan på lördagsmorgnar för att springa ett långpass i skogen med en god vän. Fjärran fanns insikten om den energi och livskvalité ett sådant pass ger.

Det fanns en tid när jag varje fredagkväll drack alldeles för mycket vin på fredagsmyset och sen vaknade bakis på lördagen. Fjärran fanns insikten om att man kan dricka ett eller två glas för att det är gott, inte för att "döva" eller bli berusad.

Det fanns en tid när jag blev så uppslukad och för hårt driven av mina prestationsmål att jag tappade det rätta fokuset. Fjärran var glädjen över att bara springa och inte bry sig om kilometertider.

Det fanns en tid när jag ägnade mycket tid och energi åt att umgås med "fel" vänner och ge för mycket av mig själv till "fel" personer. Fjärran var jag mig själv och mitt bästa jag men jag visste helt enkelt inte bättre.

Det fanns en tid när jag dömde andra för hårt och hade svårt att förlåta. Fjärran var jag den mer ödmjuka person jag är idag som insett att förlåta är det finaste och bästa man kan göra inte bara för "mottagaren" utan även sig själv.

Det fanns en tid när jag tappade bort mig själv för det var så krävande att vara mamma. Fjärran var jag insikten att man blir inte en bra mamma när man inte är sig själv.

Det fanns en tid när jag tränade av fel anledningar. Fjärran var jag förståelsen vad träningen gör främst för min själ och inte min kropp.

Det kommer en tid när allt kommer att falla på plats ännu mer. Då jag kommer att inse att allt som händer gör det utav en anledning för att jag inte ska stagnera, för att jag ska inse vad som är viktigt och för att jag ska bli en ännu bättre människa.

*******************

För ett år sen togs nedan kort på mig på Maldiverna. Jag var lyckligt ovetande att jag bara två veckor senare skulle skada mig. Skadan blev startskottet på en följd av händelser som gjorde 2012 till ett år jag helst vill glömma. Men låt oss titta på bilden igen, för den är en av mina favoritbilder på mig själv. I detta ögonblicket var jag där och då. Fjärran allt det som annars pockar på uppmärksamhet när man är i sin vardag. Om 2012 lärt mig något så är det att vara mer här och nu. Uppskatta det lilla men även det stora. Jag vet inte alls vilka som läser min blogg mer än några stycken som brukar "ge sig till känna". Min blogg håller på att ändra karaktär. Den blir mer "naken" och ärlig. Den kommer fortsättningsvis innehålla inlägg om min träning då det är en så stor och viktig del i mitt liv men den kommer även innehålla annat. På så sätt är kortet även passande för kortet är mer naket och mer "jag" för det är så jag vill skriva. Ganska självutlämnande ja men nu blir det så. Så, vad tror ni? Vill ni fortsätta läsa? Jag kommer i alla fall fortsätta skriva...

Fjärran från prestationer

Igår sprang jag ett progressivt pass på löpband. Jag har verkligen svårt för att hitta fokus på bandet då det för mig handlar så enormt mycket om det mentala när jag springer på band. Inte för att jag anser mig ha avsaknad av mental styrka utan mer av tristessen som uppstår.

Det bästa med bandet är att där kan man köra fart. Du behöver inte engagera dig med att hitta rätt fart utan du ställer in och så sköter bandet det åt dig, i kombination med dina ben så klart ;-)

Det blev 10 min i 12 km/h, 10 min i 13 km/h, 10 min i 14 km/h och avslutningsvis 10 min i 15 km/h. Sista fem minutrarna i 4:00 fart var ingen walk-in-the-park. Känner väl inte heller att jag ska behöva pressa mig så mycket mer på så långa intervaller då jag i år inte planerar några millopp alls. Men variationen gör att jag står ut på bandet och faktiskt tycker jag nog att tiden går fortare när man springer fortare även om det ju inte alls är så, 10 minuter är ju 10 minuter.

Igår tänkte jag mycket på hur jag ska lägga upp min träning i år och i vilka farter/ansträngningsgrad jag ska lägga mig. Jag känner mig mycket segare i år än tex förra året vid samma tid. Jag vet att det beror på att jag går och drar med en tröttma efter förra året och att detta är något som jag fortfarande håller på och bearbetar vilket gör att det blir lite svårt att veta vilken nivå jag ska lägga mig på. Jag vill ju inte slita ut mig. Känner väl ändå att jag har några tankar om måltider och annat men tills dess att jag "landat" bättre i min kropp och själ så får det bli lite go-with-the-flow och kanske inte så mycket struktur.

Fjärran från tider och prestationer sprang jag idag ett kortare åh-pass på 11 km i Änggårdsbergen. En del kanske inte skulle klassificera ett terrängpass som ett åh-pass men för mig är det det. Jag har ingen klocka på mig (jag kan sträckan på "mina" rundor) och jag låter kroppen styra. Och inte hade jag Icebugs på mig heller. Tycker att det finns tendenser hos en del att så fort det snöat lite så måste man ta på sig dubbskor. Ska man dessutom som jag inte blåsa på i någon överfart så ser jag ingen anledning till varför man inte kan ha på sig vanliga skor eller någon lättare terrängsko. Idag blev valet Inov-8 TraiRoc 245 och det funkade jättebra.

Så istället för att "klaga" på snön som återigen kommit så blir jag istället glad för den ger bra underlag på ett åh-pass, mjukt och tillräckligt dämpat för trötta fötter.

Modig? Vetefan...

Det här kortet är taget den 1/9 strax innan jag skulle bege mig till F&S GBG:s 30-årsfest:

Ja, där ser ni mig som jag själv sett mig själv de senaste åren. Långt brunt hår och med klackarna på, redo för fest. 

Igår klippte jag mig för TREDJE gången på 1,5 månad och när jag kom hem och flera efterfrågade en bild så blev det den här då det inte fanns någon hemma som kunde leka fotograf och det var några som ville ha bildbevis på att jag numera går under smeknamnet Eva the Grey:

"Åh Eva du är så modig som gör det här!" "Du är så fräck i ditt nya korta hår!" "Allt klär en skönhet!" 

Självklart är jag tacksam för alla dessa "peppande" kommentarer men innerst inne så är det j-vligt jobbigt. Jag ångrar inte mitt beslut, det var lixom oåterkalleligt, men det gör inte att det känns mindre ont att titta på kort från i somras/höstas (jag menar, kolla på översta bilden igen!). Snart kommer det även att komma en grej på SVT med mig som spelades in i oktober. Vet inte ens om jag kommer klara av att titta på det. Och då inte pga bara det med håret utan andra aneldningar oxå som jag kan delge er då det blir aktuellt. 

Jag erkänner väl då att jag nog ändå är en ytlig person som formats av vad som "accepteras" av vårt samhälle. Det är ok att vara gråhårig vid 40 som kille men som tjej, inte riktigt. 

Jag vill ha tillbaka mitt LÅNGA hår! Min målbild är denna kvinnan: 

Hon är precis som jag ca 40 och är brunögd. Jag inser att det kommer att ta några år innan mitt hår är så långt. Jag går emot strömmen (sån är jag!), jag kommer ha grått hår OCH långt - typ den mest förbjudna kombon som finns! Just nu befinner jag mig väl på rätt sida, dvs grått och kort men kanske att jag är lite för ung för riktigt hamna i just det facket. 

Men tydligen finns det andra som vågar oxå, om så bara för en roll: 

Ja, jag tillhör gärna samma klubb som Charlize Theron! Kolla gärna bildkommentaren...

Det mest positiva med håret är att det passar ju perfekt när man tränar så mycket som jag! Igår dubbelpass och faktiskt även idag (ok, pass nummer två idag har inte hänt än men snart så)! 

Det modigaste jag gjort inte i år kanske inte är det där med håret utan kanske lite andra saker men som ju inte är lika iögonfallande...

Och han Gandalf the Grey, han var ju en ganska klok snubbe. Eller kanske jag ska börja kalla mig Mrs Grey - det kanske under det där gråa finns 50 nyanser av mig? ;-) 

Snart vågar jag nog ta på mig mössan...

Plötsligt händer det. Man bara känner hur man får till det och man "fattar". När man får den känslan så kan den inte beskrivas som annat än ren eufori. Ett kvitto på allt slit till slut faktiskt ger resultat.

Idag hade jag ett sådant simpass. Det började väl inte så bra när jag först befann mig i 25:metersbassängen på Valhalla då jag kände att jag ville fokusera och bara köra 25 meter åt gången. Snabbt fylldes bassängen på av alla möjliga människor och jag gav upp och gick upp. På vägen till 50:metersbassängen så går jag förbi en badvakt som säger: "Det blev lite trångt eller? Fattade inte va f-n du gjorde där!? Du brukar ju köra utan problem inne i 50:an!" Jahaja, inte visste jag att han lagt märke till mig men jag blev peppad av hans kommentar och lade mig i en bana i 50:an där det "bara" var fyra andra.

A-K´s ord från sist ekade i mitt huvud och jag gick in i mig själv och fokuserade så mycket jag bara kunde. Testade lite olika "grejer" och fick bra gensvar och så plötsligt fick jag in ett bra flyt. Jag kände att jag hade kontroll och verkligen kunde göra det jag tänkte. Vid varje vändning så stannade jag och pausade lite. Tittade mig omkring för att titta hur andra simmar. Jag vet verkligen hur jag inte vill att de ska se. Jag vill se graciös ut. Jag vill att det ska "effortless" ut. Jag vill kunna simma och simma och simma utan att behöva tänka på vad jag gör. Så där som jag kan känna när jag springer i skogen och bara är/gör/springer.

Precis när jag tänker på detta så stannar en man i min bana och frågar mig: "Hur gör man för att det ska se så där enkelt ut som det gör när du simmar?" Jag trodde inte mina öron och frågade vad han menade. Han berättade att han precis börjat en crawlkurs och nu kände sig redo för en egen runda i bassängen. Jag förklarade att jag precis oxå håller på och lär mig men det trodde han inte på. Jag berättade om bästa A-K och Total Immersion. Han propsade på att få ett konkret tips så jag gav honom det första tipset jag fick: Slappna av i nacken. Han förstod vad jag menade direkt.

Idag kände jag att snart kan jag ta på mig den där badmössan som jag fick i höstas på TI-kursen. Jag lovade mig själv att inte ta på den förrän jag med gott samvete hade så ok teknik att den inte var "dålig" reklam för bästa A-K.

Så bara jag kan få hem den där baddräkten jag beställt i rätt storlek (nej A-K jag är INTE XS utan faktiskt mera L, hahaha) så kommer min nya oufit blir perfekt!

Lite vilsen?

Det här är sonens favoritgosedjur:

Han heter bara Lilla (egentligen lilla kanin). Sonen fick honom när han fyllde ett år utav en av mina allra käraste barndomskamrater. För några år sen fick Lilla ett eget gosedjur som ni oxå ser på bilden. Han heter Totti. Sonen menade på att visst skulle även Lilla få en trygghet, ett eget gosedjur. 

Den 19 februari blir sonen elva år. Jag fattar det inte. Vart tog tiden vägen? En klyscha jag vet men ändock en undran från min sida. 

Känner mig själv lite vilsen även om jag fortfarande ser vägen dit jag är på väg. Önskar nästan att jag oxå hade ett gosedjur som kunde vara min trygghet. Men som vuxen måste man hitta andra tryggheter. 

Jag har så många saker att se framemot i år men känner att jag har lite svårt att glädjas åt dem och lite svårt att hitta fokus. Jag märker då att jag infaller i ett gammalt beteende. I januari har jag samlat kilometrar och igår stoltserade jag med dem. Usch så dumt och ett beteende som jag jobbade bort i min process med min coach Terje. Det här med att vara sina prestationer och att vara en kilometerjunkie, varför infaller jag i det beteendet igen? Jo, för när man känner sig otrygg med det nya letar man gärna sig tillbaka till det gamla även om det är "fel". Du har verktygen så använd dem Eva! Nu är det februari, ny månad, nya tag. Du lovade dig själv att 2013 skulle bli ditt bästa år. Se nu bara tillbaka på det positiva med januari och inte den där j-vligt stora kilometersiffran; jag sprang mitt första maraton med bästa sällskapet - DET är det som du ska komma ihåg och ta med dig från januari, inte den där siffran. 

Så Eva, det är ok att infalla i "dåligt" beteende bara man är medveten om det och sen tar sig in på den "rätta" banan igen. 

Jag kommer ihåg slutscenen i "Scent of a woman" där Al Pacinos rollfigur försvarar Chris O`Donnells rollfigur och säger: "You know why I never took the right path? It was too damn hard!"

Så jag avslutar dagens inlägg med detta episka karaktärsdanande filmhistoriska klipp om att stå fast vid sin karaktär och ha integritet, enjoy: