fredag 1 februari 2013

Lite vilsen?

Det här är sonens favoritgosedjur:


Han heter bara Lilla (egentligen lilla kanin). Sonen fick honom när han fyllde ett år utav en av mina allra käraste barndomskamrater. För några år sen fick Lilla ett eget gosedjur som ni oxå ser på bilden. Han heter Totti. Sonen menade på att visst skulle även Lilla få en trygghet, ett eget gosedjur. 

Den 19 februari blir sonen elva år. Jag fattar det inte. Vart tog tiden vägen? En klyscha jag vet men ändock en undran från min sida. 

Känner mig själv lite vilsen även om jag fortfarande ser vägen dit jag är på väg. Önskar nästan att jag oxå hade ett gosedjur som kunde vara min trygghet. Men som vuxen måste man hitta andra tryggheter. 

Jag har så många saker att se framemot i år men känner att jag har lite svårt att glädjas åt dem och lite svårt att hitta fokus. Jag märker då att jag infaller i ett gammalt beteende. I januari har jag samlat kilometrar och igår stoltserade jag med dem. Usch så dumt och ett beteende som jag jobbade bort i min process med min coach Terje. Det här med att vara sina prestationer och att vara en kilometerjunkie, varför infaller jag i det beteendet igen? Jo, för när man känner sig otrygg med det nya letar man gärna sig tillbaka till det gamla även om det är "fel". Du har verktygen så använd dem Eva! Nu är det februari, ny månad, nya tag. Du lovade dig själv att 2013 skulle bli ditt bästa år. Se nu bara tillbaka på det positiva med januari och inte den där j-vligt stora kilometersiffran; jag sprang mitt första maraton med bästa sällskapet - DET är det som du ska komma ihåg och ta med dig från januari, inte den där siffran. 

Så Eva, det är ok att infalla i "dåligt" beteende bara man är medveten om det och sen tar sig in på den "rätta" banan igen. 

Jag kommer ihåg slutscenen i "Scent of a woman" där Al Pacinos rollfigur försvarar Chris O`Donnells rollfigur och säger: "You know why I never took the right path? It was too damn hard!"
Så jag avslutar dagens inlägg med detta episka karaktärsdanande filmhistoriska klipp om att stå fast vid sin karaktär och ha integritet, enjoy: 




11 kommentarer:

  1. Men...du har ju din Flamingo?

    skämt åsido, jag ser ingen anledning till att inte vara nöjd över att du lyckas få ihop en så imponerande träningssiffra så länge du inte låter enbart det definiera dig! Du är ju så mycket mer än en siffra, eller hur?! Du har ju sprungit marathon, umgåtts med en god vän och t o m sprungit bakfyllejogg :-) Det lär vara pass som lämnat mer spår och känslor än alla dessa "junk miles" som du själv kallar dem?

    Ha en fin helg!

    SvaraRadera
  2. Ja, fast den är ju inte så mjuk och gosig att ha i sängen när den har en motor i magen ;-)

    Och du har så rätt, i de där siffrorna finns bra saker inte bara junk-miles och visst definierar siffran inte mig egentligen men känner att när jag blir lite omotiverad och "vilsen" så hänger jag mig gärna åt kilometersamlande och att se på mina prestationer ur en dum synvinkel men bara jag är medveten om det så!

    Ha en fin helg du med Staffan!

    SvaraRadera
  3. Ja lite vilsen är man ju ibland. Man får väl fråga sig vad som är viktigast: att köra järnet på träningarna (med mängd och/eller kvalitet) eller fokusera på att prestera bra på tävlingar. Vissa tycker ju det är kul med siffror och bra träningspass för att stärka självförtroendet, sk "bekräftelselöpare", men kanske inte har så mycket mental energi kvar till tävlingarna sedan. Själv tycker jag ju också om att träna, förstås, men tycker ändå att det är tävlingsprestationen som är det viktiga. Som sagt, olika sätt att se på det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Självklart är prestationen viktigt. Tycker man inte det så kan man ju sluta tävla. För mig har det dock tidigare funnits en tendens att låta prestationen ta över för mycket och driva mig för hårt, vilket om prestationen inte blir det man förväntar sig gör att man hamnar i en svårtacklad besvikelse efteråt. Jag älskar att träna och röra på mig, mår dåligt när jag inte får det och måste ibland påminna mig själv om att inte glömma vad löpningen/träningen ger mig i övrigt utöver prestationer på lopp. Tex att ha en blogg där jag kan få yttra mig helt fritt och personligt och få gensvar av de som läser. Det är inte dumt.

      Radera
    2. Join the club :) Efter några år kan ju inte förvänta sig att prestera PB i varje lopp, så jag tror man får ta de flesta tävlingarna som tempo eller liknande och toppa formen till ett fåtal lopp, det är nog en framkomlig väg. Och som sagt, det finns ju fler värden med löpning än bara tid/placering, även om det är svårt att vänja sig vid den tanken ibland :)

      Radera
    3. Nä, pb:n på varje lopp, those days are gone.
      Enda pb:et som känns "säkert" i år är väl Stockholm Maraton. Slå 5.05 från Sandsjöbacka Trail Marathon känns ju som ett säkert kort ;-)

      Radera
  4. Hej Eva! Intressant inlägg. Viktigast enligt mig och som du själv är inne på: så länge inte kilometersamlandet är det enda som definierar en…

    På tal om just "samlandet" så slås jag över de ibland förekommande debatterna i löparforum och på bloggar, nu senast tycker jag det varit mycket snack om just kvalité vs mängd. Typ "den som med minsta inlagda tid uppnår önskat resultat vinner". Nä, den tävlingen är inte jag med på. För mig är inte min träning en tävling. Och det är ju inte ens alla som tränar för att tävla. Jag springer främst mycket för att jag gillar det.

    Och hallå, vi är alla olika; vi gillar olika saker, vi är bra på olika saker - såklart inte alla kan träna efter en och samma modell. Ok om man är superelit och satsar på att bli bäst i typ… världen. Såklart att det då är viktigt att verkligen välja rätt väg och ha balans i det hela. Men annars så kan jag inte fatta att alla ska bry sig så mycket om vad andra gör och hela tiden försöka rättfärdiga sitt eget val.

    Oj sorry, detta hade ju egentligen inget att göra med det du skrev men det fick mig att tänka på det. Kort och gott: spring dina härliga junk miles så länge du gillar dem, så länge du inte gör det för någon annan skull!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag förstår vad du menar Tove. Ska man skämmas för att tränar/springer mycket? Kan dra parallellen från när jag gick i skolan och det var fult att plugga. Det var FINARE att få alla rätt på provet och sen säga att man inte pluggat. Lite blir det väl så att det kanske är finare att uppnå resulat med lite träning men för alla funkar det inte så. En del har mer talang och en del är en träningsprodukt. I gymnasiet hade jag de som var smarta och inte behövde plugga och fick alla rätt och sen dem som pluggade som gnuer och fick alla rätt. Betygen de fick var samma men deras väg dit var olika. Så tror jag det är med löpningen också. Man får hitta det som funkar bäst på DIG. Jag vet att jag har utvecklats pga mycket mängd så jag fortsätter på den banan. Sen får det inte gå till överdrift att bara stirra på siffror utan även som du skriver tänka på vad löpningen ger mer än prestationer, en siffra i en träningslogg eller något att "skylta" med utan det där att vara en stund själv, känna sig stark, avslappnade eller något annat. Eller som jag skrev till Magnus; något att skriva om i en blogg och dela med likasinnade.

      Radera
  5. Exakt! Är helt med dig!

    SvaraRadera
  6. Jag gillar att läsa din blogg Eva. Du är en stor inspirations källa för mig. Att du vågar skriva om allt och att även du har dippar fastän du är så grymt duktig... Heja dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh tack Alexandra! Din kommentar ska jag ta med mig hela dagen idag :-)
      Lovade mig själv i år att skriva mer ärligt och personligt och ibland blir det ganska självutlämnande men jag tror det är enda sättet för mig att skriva så jag fortsätter så.

      Radera