onsdag 2 januari 2013

Det som finns kvar...

Det handlar mycket om löften just nu. Nyårslöften om träning, mat och annat.

Jag ger mig själv ett löfte om att skala av och skala bort det som gör att jag inte kan vara mitt bästa jag.
Jag vill bl.a. skriva en så ärlig blogg jag kan. Visst kommer det fortfarande finnas en del krimskrams om vilken kjol som är snyggast till vilka skor och andra banala inlägg men kärnan vill jag ska vara ännu mera jag.

Man kan ju undra vad som finns kvar när man skalat av och skalat bort allt det där onödiga? Blir verkligen det bästa kvar? Ser man till julens chokladask så kanske det inte är så:


Fast en del kanske skulle säga att dessa bitar är de bästa, inte de "äckligaste" som blir över som ingen vill ha. 

Igår på mitt kortintervallpass som var bedrövligt jobbigt och där jag "presterade" de sämsta tiderna på just dessa intervaller på två år (!) så började jag tänka efter vad som finns kvar av mig som löpare när farten inte finns kvar. Uthålligheten? Glädjen? Motivationen? Eller? 

Idag klippte jag av resten av håret. Många är åsikterna om detta val jag gjort. Många kallar mig modig. Nu när jag tagit bort allt håret, vad finns kvar då? Satt mitt jag i håret? Skalade jag av för mycket? 

Då andra kanske går och tänker på mer konkreta löften som jag skrev om i början av mitt inlägg så tänker jag i lite andra banor. Visst finns det lopp att springa och hälsosammare saker att äta men det är inte det som kommer att vara mitt fokus enbart i år. För nu ska jag vara riktigt ärlig och berätta en läxa som jag lärt mig från förra året: Det som drev mig när det var som mörkast var det där loppet. Ni vet, det där loppet som blev inställt. Jag drevs så hårt av det och då menar jag inte träningsmässigt utan mentalt att jag nästan fick en kollaps när jag kom hem från New York. När vi var där var det lugnt utan det var sen när vi var hemma igen som jag sköljdes över av besvikelse och andra mörka tankar och känslor som inte bara hade med loppet att göra utan andra saker. Å inte blev det bättre att jag då skadade mig. Jag bestämde efter det att visst att det är bra att ha saker som driver en men det ska inte gå till den punkt att man tror att bara man klarar det där loppet så kommer allt annat lösa sig oxå. Det gör det inte. 

Så riktigt ärligt så var jag efter New York lite "lost" och jag blev rädd. Jag låtsades att allt var bra men det var det ju inte. Jag insåg då att jag tyvärr måste må sämre igen innan jag kan må bättre "på riktigt". Lite som min löpning nu, innan den kan bli bättre så måste den bli sämre. 

Så igår fick bli ett startvärde som jag kommer att ha som "rock-bottom" som jag kommer att använda som referens, både för min löpning och för mig som person för det var många tunga tankar som kom över mig under detta årets första och mycket tunga pass. 

Jag kan inte älta mer och jag kan inte heller förneka sanningen utan det jag måste göra nu är att fokusera på det som finns kvar och som jag kan jobba på, både vad gäller min löpning och mig som person. Att se livet och löpningen ur perspektivet att det som finns kvar är de godaste bitarna och inte "leftovers" som i chokladasken. Så får det bli, 2013. Och av 2013 finns det mycket kvar :-) 

11 kommentarer:

  1. Att landa och bygga från grunden igen ger dig en chans att bygga något bättre, något större och något varaktigt.
    Lycka till i ditt bygge till ett nytt personligt liv och nya löparframgångar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bästa Anonym, tack å så sant! :-)

      Radera
  2. Med andra ord kommer glaset inte vara halvtomt utan hälften kvar under 2013. Ser fram emot att följa din blogg under kommande året. Gott nytt och friskt år! :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så sant!
      Gott nytt 2013 på dig med :-)

      Radera
  3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  4. Det var så skönt när jag vaknade på morgonen 1 januari. Att få byta år var ett ytterligare steg till recovery för min del. Att lämna 2012 bakom mig, sätta punkt och se hela 2013 ligga vidöppet framför mig - det var obeskrivligt skönt. Jag har ett par datum till att passera innan jag kan andas helt fritt, men det är nära nu. Jag vet inte vad som hänt dig Eva, men jag tror på oss det här året. Stor kram, värme och omtankar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Allra bästa Mary,
      Jag förstår. Att vända blad är lättast när året blir nytt och oskrivet så att man kan lämna det gamla bakom sig.
      Utan att veta detaljer kan man ändå stötta varandra och det som hjälpt mig mycket är att jag vet att det finns de som bryr sig även människor jag egentligen inte känner.
      Jag tror på 2013 och att good things happen to good people och jag vet att du är en av de goda - kramar tillbaks!

      Radera
  5. Först; styrkekramar till både dig och Mary.

    Och sedan; även om jag inte vet vad som hänt dig så vet jag kanske lite hur det känns. Jag hade det själv väldigt tufft för åtta-tio år sedan men när det väl vände så vände det med besked. Jag tror och hoppas att du är på väg upp nu. År 2013 kommer bli ditt år på flera plan och löpningen kommer säkerligen hjälpa dig att snabbare nå ytan. Jag hejar på dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack allra bästa Andrea,

      Ja, jag tror att det vänder nu. Och ja, 2013 det kommer blir ett kanonår. Jag kommer i alla fall göra allt jag kan för att det ska bli så. Få saker att hända istället för att vänta att de ska lösa sig av sig självt. Kram!

      Radera
  6. Klurigt inlägg, jag har läst det flera gånger nu. Jag vet ju heller inte vad som hände under 2012 men förstår ju att det måste varit något signifikant som man (DU) inte bara kan vifta bort.

    Jag tror inte ditt "jag" sitter/satt i det långa håret (vore det så ligger jag risigt till...) Du har så mycket klokskap i dig Eva och jag tolkar inlägget som att du nu på många plan nått insikter som förmår dig att starta om igen, stärkt av dina upplevelser under 2012. Jag ser fram emot att få följa dig på vägen! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, Staffan det är några "händelser" under 2012 som satt djupa spår i mig. Vissa av så "känslig" karaktär att det nog inte skulle kunna gå att blotta på min blogg.
      Det som hänt är saker som jag egentligen inte varit "inblandad" i men jag är den som fått "lida" för dem. Kanske att jag längre fram när jag fått perspektiv på 2012 kan skriva om dem eller så låter jag det vara.

      Nej, mitt jag sitter inte i håret men efter 20 år som långhårig så känns nu konstigt att varje dag se en korthårig person i spegeln och som dessutom nästan är helt gråhårig :-P

      Ja, inlägget handlar om att jag tagit ett steg framåt och att jag ser framåt. Jag kan inte lämna 2012 helt bakom mig än men jag är på god väg. Kram!

      Radera