tisdag 8 april 2014

Hopp, stopp och vrid

Ibland gör man saker som man sen i efterhand inte förstår alls varför man gjorde dem.
En sådan sak gjorde jag i lördags. Jag var ute och sprang i skogen med två väninnor och jag låg först för att visa vägen. På stigen vi springer på så kommer det ett litet stup, eller ja mer en klippavsats och nedanför en liten bäck och sen fortsätter stigen upp på kullen på andra sidan. Jag vet inte varför jag kände att jag var tvungen att avisera, eller kanske varna tjejerna om detta, de är vana att springa i terräng precis som jag, men det är precis vad jag gör. Jag kommer således i hög fart, tar ett hopp ned på avsatsen, stannar tvärt på höger fot och vrider mig om för att varna dem. Knak är det nåt som låter då. Eller ja, lite mer kanske ljudet av en gren som knäcks och mitt högerben viker sig och jag sätter mig på rumpan på avsatsen. "Vad var det som lät?", hör jag hur tjejerna frågar. "Det var min fot...", svarar jag.  
Bra grepp på skor i all ära men ibland är det inte så bra. Nästan som en klassisk fotbollsskada när spelaren bromsar in kraftigt och sen vrider foten som då är låst i skon pga dobbarna.

Well, jag kom upp och linkade för att sen faktiskt kunna springa på foten och när jag kom hem så var det hård lindning, is och högläge som gällde. Det som räddade mig delvis från att foten skulle svullnat upp rejält var att jag hade på mig kompressionsstrumpor och att jag kunde springa hem på foten. Med detta menar jag inte att man ska springa på skador generellt men ibland kan blodgenomströmningen göra att svullnad och blödning inte blir så stor om skadan inte är för allvarlig.

Så här såg i alla fall foten ut på kvällen:

                            

Ganska lokal svullnad över fotknölen och dagen efter så röntgades min fot. Mest då det var en "högenergiskada" och knaket. Det kan gå loss en benbit från fotknölen när ledband slits loss eller tänjs ut. Röntgen visade ingen skada på fotleden och jag måste säga att jag var rejält rädd när röntgenläkaren kom. Dock visste jag väl i bakhuvudet att det nog inte rörde sig om en fraktur då jag ändå kunde gå på foten. Lättnaden var obeskrivlig och jag inser nu i efterhand att det kunde slutat riktigt illa. Hade vridning skett i knät och inte i fotleden hade ett ledband kunnat gå där. Kraftig inbromsning och hopp kan även leda till spiral- eller gaffelfraktur i fotleden och då hade det varit tack och goodbye. Jag tror ärligt att skadan inte blev värre just för att jag är ganska stark pga all terränglöpning. 

Nu kan jag börja rehabba foten direkt och börja belasta ganska snart. Det är bara min smärta som sätter gränsen. Sen får jag avvakta med terrängen ett tag för det är lätt att stuka sig igen när foten är "instabil". Just nu hänger Soteledens Terrängmarathon löst. 

Jaja, aldrig får man bara slappna av och bara glida och i lördagskväll var jag grymt arg på mig själv. Varför lekte jag morsa och skulle curla de andra genom att varna för en liten klippavsats? Morr. 

Så söndagens 18 km i Skatås för F&S Göteborgsvarvsträning fick jag skaffa ersättare till (tack snälla Ove) och igår fick jag peppa deltagarna på mitt måndagspass från cykel. Det gick bra och nog fick sig några i Slottsskogen sig ett skratt när de såg mig på min gamla damcykel med cykelkorg cykla runt Stora Dammen...

Foten är idag mindre svullen och jag kan gå mer eller mindre obehindrat så jag kommer att testa crosstrainer. 

Imon är det nypremiär för F&S Offroad; tre onsdagar (18:30) och tre lördagar (10:00) nu i april, samling Villa Belparc i Slottsskogen - som tur är rör det sig inte om så mycket löpning och vi är ju två ledare så jag oroar mig inte för detta. 

Annars så tänker jag idag tillbaka ett år. Då var jag på väg till Playitas, Fuerteventura. Simläger i regi av Simcoachen. Idag sitter nya deltagare på väg ned för att drillas av bästa coachen Anna-Karin Lundin. När vi var där nere så var man i en bubbla och det är nog först ett år efter som jag kan ta in och minnas allt. Det var början på flera nya fina vänskaper och en resa som jag alltid kommer vårda i mitt hjärta. Have fun ni som är där nere! 

                             

2 kommentarer:

  1. ajajaj, Så Acceleritas liksom sög sig fast på underlaget och gjorde att du fastnade. Trist såklart med skadeuppehåll från (löp)träningen men simningen borde ju snarast vara bra träning och (tant-) /dam ;-) cykelinstruerande likaså! Som sagt, det kunde ju gått bra mycket värre! Och ja, visst är det lätt att grunna på varför man gör vissa saker, några bra svar får man dock sällan eller hur? Det låter bra att svullnaden redan lagt sig, du är nog snart tillbaka, på löpsugna ben!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, Icebugs har kanske lite väl bra fäste :-P
      Nä, ingen mening att älta varför och tänka på vad värre kunnat hända.
      Simning funkar så klart! Imon blir det nog två pass för jag håller på att bli galen och persilja kan bara trösta till en viss gräns :-P

      Radera