onsdag 23 april 2014

Det går framåt och vart tog lagom vägen?



                                                                                   (bild lånad från Simcoachen)

Ja, i denna gruppen händer det grejer! Är det tjejerna eller killarna som är starkast kan man undra? Det är ju i alla fall tjejerna som visar musklerna, hahaha. 

Min önskan, eller kanske dröm, skulle vara att ha Anna-Karin med mig på alla mina pass. Hon är så extremt duktig och proffsig att man inte kan få nog av henne! Dessutom skärper man sig! 

Vi är en härlig blandning i vår grupp där några träffat och tränat för Anna-Karin innan och några är helt nya med simtekniken Total Immersion. 

Jag minns själv min första kurs med A-K. Då var jag nere i botten mentalt efter det jobbigaste året i mitt liv och jag kunde inte ta till mig nästan nånting. Jag minns t.o.m att jag i slutet av kursen simmade LÅNGSAMMARE än första dagen! Jag var inte redo och jag befann mig i ett slags vakuum i livet. De som ser mig idag kan nog inte fatta det än mindre tro att jag en dag i december 2012 på väg till Valhallabadet hade en sån extrem ångestattack att jag bara ville lägga mig på gatan och dunka huvudet i marken. Men så var det. Jag var långt ifrån den skämtsamma Eva som idag taggar på som en iller och har ett flytläge som t.o.m. grundaren för Total Immersion "imponerats" av. 

Att gå från trasig till hel igen kan nästan liknas med min resa med min simning. Man måste jobba på delarna för att få en helhet. Det har varit en kamp men nu börjar jag hitta en helhet i min simning. Visst att jag fladdrar iväg åt nåt håll ibland men jag kan kontrollera och hitta tillbaka. Lika lite som jag nånsin kommer att bli perfekt som person så kommer inte heller min simning bli det. Jag har mina styrkor och svagheter i livet och såklart även i min simning. 

För mig handlar livet mycket om tecken och symbolik. Man befinner sig ständigt på en resa. Det finns så mycket som kan gå rätt och/eller fel längs vägen. Jag har kommit till insikt att min simning är precis så. Och nu när jag förstått det så har jag blivit lugn. Och trygg. 

Det handlar inte bara om att bli snabb det handlar om ett lugn, en harmoni. När du känner att du glider och att du jobbar MED nåt, inte MOT nåt. Som när jag springer i skogen. När jag med lätta studsande steg tar mig fram utan att tänka på vad jag gör mer än vart jag ska sätta fötterna härnäst. 

Så även om jag visar musklerna på bilden ovan kanske ni ser något mer. Ett lugn, en harmoni. Det gör i varje fall jag. 

Sen kanske någon undrar varför vi tjejer har simglasögonen så där lite knäppt? Well, det kan ni ju undra. Det enda jag kan säga är att i en stark grupp finns det alltid solidaritet; en för alla, alla för en. Nuff said. 

Igår simmade jag min snabbaste 50:a hittills. 41 sekunder. Kanske inte låter så snabbt men för mig är det det. För det fick jag dagens prestationspris i form av en Simcoachenhandduk. Tack! 

Idag simmade jag lite hårdare än igår på den brutna 450:an som vi körde. Ok, jag erkänner att jag "grävde" lite och att tekniken inte var den bästa men ibland är det ok. Sen kanske tekniken inte är den bästa på eftermiddagen när man kört 2000m med sin tävlingspartner tidigt på morgonen och sen även rivit av 8k på lunchen. Och nej, jag har inte ortorexi, jag har ett lopp på 75k som jag tränar för. Gör den ekvationen själva vad gäller hur mycket man måste träna för att stå "beredd" på startlinjen. 

Och nej, jag är inte extrem vad gäller kost heller. Jag äter nyttigt och jag äter onyttigt. Jag är inte heller rädd för varken fett eller kolhydrater.Ibland kan jag undra vart lagom tog vägen? 
                                                                                           

                         

(två halvt om halvt söndertryckta muffins som jag åt cyklandes hem efter sista simmet)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar