Tack bästa Pipperoni för att du introducerade Bo Kaspers Orkester till mig för många år sen.
Tack bästa du för att du är min vän och för det fina talet när jag fyllde 40 - I will never, ever forget...
För visst är det så:"Vi kommer alltid att leva, vi kommer aldrig att dö"?
Idag blir det bio med bästa du och jag kan behöva lite energi för min kropp är lite trött (även om den masade sig ut på 10 km slöjogg idag)...
Kom ihåg detta: Dina vänner är familjen du själv får välja.
Ha en fin fredag ni som läser! Imon blir det Inspirationspass på F&S V:a Hamngatan klockan 10.00 - det finns några platser kvar om någon vill haka på!
fredag 30 september 2011
torsdag 29 september 2011
Glädje och lite stelhet...
Ja så här såg jag ut på upploppet på LL :-) När jag tittar på bilden så kommer jag ihåg de där 30 sekunderna av glädje på upploppet och även om bilden var dyr så köpte jag den ändå för att för alltid kunna ta fram den och minnas just den stunden på upploppet.Träningsmässigt så är jag enormt seg. Igår blev det rekning inför lördagens pass på F&S, ca 5 km. I samband med att F&S V:a Hamngatan börjar slutföra sin renovering så har de en inspirationsdag för sina medlemmar och har ett specialschema nu på lördag 1/10. Jag är jätteglad att jag blev tillfrågad om att hålla ett pass så klockan 10.00 kommer ca 25 personer äntra centrala delar av Göteborg med mig och bästa Ann som leder dem.
Och om jag var seg igår så är jag det ännu mer idag. Trots det skrapade jag ihop 15 minuter coreträning imorse och på lunchen blev det 10 km med en jättesnabb tjej. När jag fick info om att vi sprang i ca 4:05 till att börja med så SKREK mina baksidor och vi fick dra ner på tempot. Jag hoppas på fler pass ihop för det är alltid kul att ha sällskap när man springer och när personen dessutom är snabb är det bara att försöka haka på. Så jag hoppas att min baksidor tillåter lite bättre tempo nästa gång, idag blev väl snittet ca 4:17-4:25 - kan inte säga exakt då min GPS inte behagade hitta satelliter...
Nu snart bokklubb = trevlig samvaro och ja, glädje.
Således är orden för dagen: Glädje och stelhet ;-)
Imon hoppas jag på ännu mera glädje och mindre stelhet ;-)
onsdag 28 september 2011
Audrey Hepburn
Ovan bild är från Oscarsgalan 1956. Titta gärna på bilden och titta på två lysande filmstjärnor från den tiden: Grace Kelly och Audrey Hepburn. Klassisk tidlös skönhet.
Audrey brann för mycket i sitt liv och ägnade större delen av sitt liv åt diverse "välgörande" projekt där hon fortsatte lysa och hjälpa både djur och människor. Hon fattade aldrig hur hon kunde bli en filmstjärna i Hollywood.
Som profilbild på Facebook har jag en bild på henne som är klassisk, en bild från "Breakfast at Tiffany´s". I min telefon har jag en bild från i mars i år på en av mina allra bästa väninnor när hon står utanför Tiffany´s.
Idag tar jag till mig Audrey´s ord och låter dem sjunka in:
"I believe in pink. I believe that laughing is the best calorie burner. I believe in kissing, kissing a lot. I believe in being strong when everything seems to be going wrong. I believe that happy girls are the prettiest girls. I believe that tomorrow is another day and I believe in miracles."
tisdag 27 september 2011
Milstolpe
Här bild från Skansen i söndags:
Det finns flera milstolpar utplacerade lite överallt på Skansen men just denna milstolpes tillhörande skylt fångade mitt intresse då den berättade att just den milstoplen kom ifrån där min pappa växte upp i Halland.
Och att passera en milstolpe kan man ju säga att jag nu gjort i och med Lidingöloppet. Aldrig trodde jag för några år sen att jag skulle springa hela distansen och än mindre att jag skulle anmäla mig till ett maraton (det stavas väl utan h på svenska?).
Men vad händer när man passerat den där milstolpen? Hittar man direkt till nästa? Känner kanske att jag "lider" lite av postloppsdepp. Visst jag har två lopp kvar i år (kanske tre) men då detta året, förutom mycket fysisk träning, även innehållit jobbiga perioder då motivationen inte funnits där och jag faktiskt vid ett tillfällen även nästan helt ville sluta med löpning (ok, nu är det ok att skriva om det för det var verkligen så) så känner jag att jag nu behöver lite vila och kontemplation (som inte nödvändigtvis betyder att jag ligger på sofflocket) och nya milstolpar att längta efter att passera. För sån är jag, jag är en strävande person som jobbar enormt disciplinerat och inriktat om jag har det där målet.
Jag ska snart sätta mig på "min kammare" och tänka och planera. Inte bara min egen träning utan även det som ryms inom mitt egna företag.
Idag startar höstens Löparskola med förväntansfulla tjejer som jag hoppas kunna inspirera. Det alltid roligt att träffa nya människor och följa dem ett tag på deras löparbana. Det kommer att bli kul, det är jag helt säker på.
BTW: Läs gärna min sammanfattande artikel om funktionell träning på jogg.se - den hittar du här!
Nu kanske lite höstluft och höstljus som kan pigga upp så här på eftermiddagen? :-)
Det finns flera milstolpar utplacerade lite överallt på Skansen men just denna milstolpes tillhörande skylt fångade mitt intresse då den berättade att just den milstoplen kom ifrån där min pappa växte upp i Halland.
Och att passera en milstolpe kan man ju säga att jag nu gjort i och med Lidingöloppet. Aldrig trodde jag för några år sen att jag skulle springa hela distansen och än mindre att jag skulle anmäla mig till ett maraton (det stavas väl utan h på svenska?).
Men vad händer när man passerat den där milstolpen? Hittar man direkt till nästa? Känner kanske att jag "lider" lite av postloppsdepp. Visst jag har två lopp kvar i år (kanske tre) men då detta året, förutom mycket fysisk träning, även innehållit jobbiga perioder då motivationen inte funnits där och jag faktiskt vid ett tillfällen även nästan helt ville sluta med löpning (ok, nu är det ok att skriva om det för det var verkligen så) så känner jag att jag nu behöver lite vila och kontemplation (som inte nödvändigtvis betyder att jag ligger på sofflocket) och nya milstolpar att längta efter att passera. För sån är jag, jag är en strävande person som jobbar enormt disciplinerat och inriktat om jag har det där målet.
Jag ska snart sätta mig på "min kammare" och tänka och planera. Inte bara min egen träning utan även det som ryms inom mitt egna företag.
Idag startar höstens Löparskola med förväntansfulla tjejer som jag hoppas kunna inspirera. Det alltid roligt att träffa nya människor och följa dem ett tag på deras löparbana. Det kommer att bli kul, det är jag helt säker på.
BTW: Läs gärna min sammanfattande artikel om funktionell träning på jogg.se - den hittar du här!
Nu kanske lite höstluft och höstljus som kan pigga upp så här på eftermiddagen? :-)
måndag 26 september 2011
Vila?
Nä, faktiskt inte. Inte ens igår. Vi var på Skansen och såg bland annat hur lemurerna vilar. Dvs säga så här:
Och igår så tvingade jag mig själv till en åh-jogg på 8 km för jag visste ju att benen idag skulle tacka mig för detta.
Och imon blir det MBC och start av min löparskola - jag menar, varför ligga på latsidan och vila?
Ni förstår ju hur resten av veckans ser ut...
Well, well jag får sikta på att vila i nästa liv à la Lemur style :-)
Och igår så tvingade jag mig själv till en åh-jogg på 8 km för jag visste ju att benen idag skulle tacka mig för detta.
Och imon blir det MBC och start av min löparskola - jag menar, varför ligga på latsidan och vila?
Ni förstår ju hur resten av veckans ser ut...
Well, well jag får sikta på att vila i nästa liv à la Lemur style :-)
söndag 25 september 2011
Racerapport LL 30 km
Började dagen med hotellfrukost och sen begav vi oss ganska tidigt ut mot Lidingö. Mest för att jag inte hämtat ut nummerlappen och vi var rädda för trängsel på t-banan och bussarna.
När vi så satt på bussen och maken frågat för femtionde gången hur det kändes så slog nervositeten ner som en bomb! Fick blunda och försöka visualisera min målbild för att uppnå någon form av lugn. Det gick så där för de andra tävlingar det sista har ju inte varit lika viktiga som Lidingö.
Efter att vi hämtat nummerlapp och köat oss igenom mässan så ställde jag mig i toakön där jag träffade bästa Andrea (som oxå tog silver igår - grattis!).
Sen bort mot starten och nu gick tiden ganska snabbt. En gel ca 40 minuter innan start och när det var ca 20 minuter kvar till start gick jag och ställde mig i startfållan för grupp 2. Så långt fram jag kunde.
Starten gick och iväg sprang vi på gräset och det blev trångt alldeles för fort. Ångrade nästan att jag inte tjurrusat för att komma längre fram men det gick ju inte ändra nu.
Trångt och väldigt svårt att gå om i ca 3-4 km och jag började surna ur och tänkte att är det så här hela loppet kommer jag kliva av. Här skulle jag nog uppskatta att jag "tappade" ca 3 minuter.
När det så lättade upp lite så försökte jag dra på lite och det gick ok. Försökte hålla ett bra tempo på platten vid Kyrkviken och här kom Robert från IK Jogg ikapp mig. Skönt att ha någon att springa med och vi höll ihop mer eller mindre fram till ca 20 km sen såg jag honom inte mer. Jag tror att han gick i mål ca 3 minuter efter mig.
Vid ca 9 km tog jag det dumma beslutet att vid nästa vätskekontroll ta en gel (hade två i fickorna på kjolen) och skölja ner med vatten. Var egentligen inte i behov av det men ville göra det i förebyggande syfte. Var inte alls förberedd på att må så dåligt som jag skulle göra för jag hade ju testat gelen innan men min mage fungerar helt annorlunda på träning vs tävling, det fick jag bittert erfara nu. Nästan direkt efter att jag tagit gelen började må riktigt illa och ville kräkas. I ca 10 km fick jag fokusera på att försöka inte tänka på detta men det var enormt svårt och när illamåendet äntligen började släppa så kom magontet och känslan av att magen var som en ballong. Resten av loppet drack jag bara vatten och bara en mun vid varje vätskestation.
Skogspartiet mellan 15-20 km gick mest upp och ner och här blev det trångt igen och jag märkte vilka som var bra på att springa uppför respektive nedför. Många var de som man passerade flera gånger och som sen passerade dig igen.
Vid började närma oss Grönsta för sista milen och här var det många som ropade: "Heja Pippi med kjolen!" (Jag hade håret i tofsar och min prickiga Runningskirt).
Här såg jag återigen maken, sonen och sällskap (de hejade även på mig vid Kyrkviken). Maken berättade efteråt att jag här sett rejält sliten ut och han började bli orolig att jag inte skulle klara 2.30 - ja, det var den tiden jag hade som mål och han var den ende jag sagt detta till. Jag hade även sagt att det kunde bli 10 minuter snabbare respektive 10 minuter långsammare.
Gick för första gången nu uppför halva backen som kommer direkt efter Grönsta. Här började jag nu se hur många började sacka men nu började jag äntligen må lite bättre och detta partiet sprang jag ju förra året (Lidingö tjejlopp) och jag fick ny styrka av att veta hur banan såg ut och att jag nu mådde bättre.
Det var nu jag började plocka många löpare och jag kände mig stark även om jag började känna trött.
Vi sprang längs vattnet och jag visste att Aborrbacken närmade sig men jag kände mig stark och inte rädd.
Jag gick i det brantaste partiet i början och började sen springa igen. Nu såg jag många som fått kramp och stod vid sidan av stigen och "töjde".
Vätskestationen med 4 km kvar sprang jag igenom och fick in ett bra flyt fram till Karins backe där jag återigen gick. Strax därefter såg jag 2 km skylten och det var då som jag såg en tjej framför som jag vile gå om och drog på och kände att kroppen svarade och hade lite till. Jag skojar inte om jag säger att jag på de sista två kilometrarna gick om nästan 10 tjejer.
En kilometer kvar och nu gick det äntligen nedåt och en kille skrek: "Härligt!" och hakade på mig. "Öka lite till så går vi under 2.30!" ropade han när vi hade ca 400 meter kvar. Detta var FÖRSTA gången under loppet som jag fick en tidsangivelse och jag ÖKADE och han hakade på!
När vi kom in på upploppet hade vi taggat varandra så mycket att jag spurtade som jag ALDRIG gjort och sträckte upp armarna och skrek rätt ut av denna sista adrenalinkick när jag kramade ut det sista ur kroppen. Den känslan kommer jag ALDRIG att glömma och det är nästan att jag börjar gråta nu när jag skriver om det. Det var ett känslo- och lyckorus jag inte känt innan.
Folk applåderade eller som min man sa att det var nästan som en stående ovation för endast mig på upploppet i detta för mig mitt första "riktiga" Lidingölopp (15 km och 10 km, räknas ju inte lixom, egentligen).
Väl i mål började jag nästan gråta och fick en bamsekram och ett tack av killen som hakat på den "galna kjolen" det sista.
Jag har aldrig sprungit så här långt i hela mitt liv och det var grymt jobbigt men totally worth it för det upploppet. I will never ever forget. 30 sekunder av lycka och urkraft efter 30 kilometer av "vånda"...
Lidingö - jag kommer tillbaka nästa år, för den där korta stunden av att nästan vara i himlen vill jag känna igen!
Edit: Sorry för lite långt och kanske osammanhängande inlägg skrivet på min telefon på väg hem i bilen... /Eva
När vi så satt på bussen och maken frågat för femtionde gången hur det kändes så slog nervositeten ner som en bomb! Fick blunda och försöka visualisera min målbild för att uppnå någon form av lugn. Det gick så där för de andra tävlingar det sista har ju inte varit lika viktiga som Lidingö.
Efter att vi hämtat nummerlapp och köat oss igenom mässan så ställde jag mig i toakön där jag träffade bästa Andrea (som oxå tog silver igår - grattis!).
Sen bort mot starten och nu gick tiden ganska snabbt. En gel ca 40 minuter innan start och när det var ca 20 minuter kvar till start gick jag och ställde mig i startfållan för grupp 2. Så långt fram jag kunde.
Starten gick och iväg sprang vi på gräset och det blev trångt alldeles för fort. Ångrade nästan att jag inte tjurrusat för att komma längre fram men det gick ju inte ändra nu.
Trångt och väldigt svårt att gå om i ca 3-4 km och jag började surna ur och tänkte att är det så här hela loppet kommer jag kliva av. Här skulle jag nog uppskatta att jag "tappade" ca 3 minuter.
När det så lättade upp lite så försökte jag dra på lite och det gick ok. Försökte hålla ett bra tempo på platten vid Kyrkviken och här kom Robert från IK Jogg ikapp mig. Skönt att ha någon att springa med och vi höll ihop mer eller mindre fram till ca 20 km sen såg jag honom inte mer. Jag tror att han gick i mål ca 3 minuter efter mig.
Vid ca 9 km tog jag det dumma beslutet att vid nästa vätskekontroll ta en gel (hade två i fickorna på kjolen) och skölja ner med vatten. Var egentligen inte i behov av det men ville göra det i förebyggande syfte. Var inte alls förberedd på att må så dåligt som jag skulle göra för jag hade ju testat gelen innan men min mage fungerar helt annorlunda på träning vs tävling, det fick jag bittert erfara nu. Nästan direkt efter att jag tagit gelen började må riktigt illa och ville kräkas. I ca 10 km fick jag fokusera på att försöka inte tänka på detta men det var enormt svårt och när illamåendet äntligen började släppa så kom magontet och känslan av att magen var som en ballong. Resten av loppet drack jag bara vatten och bara en mun vid varje vätskestation.
Skogspartiet mellan 15-20 km gick mest upp och ner och här blev det trångt igen och jag märkte vilka som var bra på att springa uppför respektive nedför. Många var de som man passerade flera gånger och som sen passerade dig igen.
Vid började närma oss Grönsta för sista milen och här var det många som ropade: "Heja Pippi med kjolen!" (Jag hade håret i tofsar och min prickiga Runningskirt).
Här såg jag återigen maken, sonen och sällskap (de hejade även på mig vid Kyrkviken). Maken berättade efteråt att jag här sett rejält sliten ut och han började bli orolig att jag inte skulle klara 2.30 - ja, det var den tiden jag hade som mål och han var den ende jag sagt detta till. Jag hade även sagt att det kunde bli 10 minuter snabbare respektive 10 minuter långsammare.
Gick för första gången nu uppför halva backen som kommer direkt efter Grönsta. Här började jag nu se hur många började sacka men nu började jag äntligen må lite bättre och detta partiet sprang jag ju förra året (Lidingö tjejlopp) och jag fick ny styrka av att veta hur banan såg ut och att jag nu mådde bättre.
Det var nu jag började plocka många löpare och jag kände mig stark även om jag började känna trött.
Vi sprang längs vattnet och jag visste att Aborrbacken närmade sig men jag kände mig stark och inte rädd.
Jag gick i det brantaste partiet i början och började sen springa igen. Nu såg jag många som fått kramp och stod vid sidan av stigen och "töjde".
Vätskestationen med 4 km kvar sprang jag igenom och fick in ett bra flyt fram till Karins backe där jag återigen gick. Strax därefter såg jag 2 km skylten och det var då som jag såg en tjej framför som jag vile gå om och drog på och kände att kroppen svarade och hade lite till. Jag skojar inte om jag säger att jag på de sista två kilometrarna gick om nästan 10 tjejer.
En kilometer kvar och nu gick det äntligen nedåt och en kille skrek: "Härligt!" och hakade på mig. "Öka lite till så går vi under 2.30!" ropade han när vi hade ca 400 meter kvar. Detta var FÖRSTA gången under loppet som jag fick en tidsangivelse och jag ÖKADE och han hakade på!
När vi kom in på upploppet hade vi taggat varandra så mycket att jag spurtade som jag ALDRIG gjort och sträckte upp armarna och skrek rätt ut av denna sista adrenalinkick när jag kramade ut det sista ur kroppen. Den känslan kommer jag ALDRIG att glömma och det är nästan att jag börjar gråta nu när jag skriver om det. Det var ett känslo- och lyckorus jag inte känt innan.
Folk applåderade eller som min man sa att det var nästan som en stående ovation för endast mig på upploppet i detta för mig mitt första "riktiga" Lidingölopp (15 km och 10 km, räknas ju inte lixom, egentligen).
Väl i mål började jag nästan gråta och fick en bamsekram och ett tack av killen som hakat på den "galna kjolen" det sista.
Jag har aldrig sprungit så här långt i hela mitt liv och det var grymt jobbigt men totally worth it för det upploppet. I will never ever forget. 30 sekunder av lycka och urkraft efter 30 kilometer av "vånda"...
Lidingö - jag kommer tillbaka nästa år, för den där korta stunden av att nästan vara i himlen vill jag känna igen!
Edit: Sorry för lite långt och kanske osammanhängande inlägg skrivet på min telefon på väg hem i bilen... /Eva
lördag 24 september 2011
Silver
Silver - tid: 2.30:20 med bästa miltiden på sista tuffaste milen. Kräkfärdig mellan 10-20 km pga sportgel som jag nog aldrig kommer ta igen, någonsin.
Idag hade jag nog snyggaste spurten av alla på upploppet vilket medförde många applåder :-)
Nu skumpa för f-n! Mer rapport imon!
Idag hade jag nog snyggaste spurten av alla på upploppet vilket medförde många applåder :-)
Nu skumpa för f-n! Mer rapport imon!
fredag 23 september 2011
torsdag 22 september 2011
Inköp!
Här hade jag tänkt lägga upp en bild på mina godisinköp idag men så kom jag på att jag då skulle avslöja en överraskning som väntar de som ska bjuda oss på middag på lördag och kanske, kanske att någon av dem läser min blogg, jag vet inte. Således bättre att ta det säkra före det osäkra och "mörka" sitt inköp, hehehe.
Känner av att nervositeten börjar greppa mig lite och var därför tvungen att shoppa lite idag för att "lugna ner mig". Tänker INTE lägga upp bild på detta heller med risk att få höra att jag inte kan ha på mig detta då jag faktiskt är 40 och inte är 20 :-P
Bilen börjar packas och sonen har packat filmer, DS och jag vet inte vad. Det ser ut som han ska flytta om man ser på hans "hög"...Han älskar precis som sin mamma att resa men inte att packa, dvs äpplet faller inte långt från trädet...
Maken har denna veckan varit i Stockholm och Danmark och kommer att landa på Arlanda imon vid ungefär samma tid som sonen och jag förväntas rulla in i Stockholm med bilen.
Sonen frågade om jag verkligen skulle köra. Inte för att han oroar sig för landsvägskörningen utan för hur det ska gå när vi kommer till Stockholm. Han vet att jag inte hittar där. Well, måste bara luska reda på adressen till hotellet och försöka via trial and error lägga in denna i GPS:en och hoppas på teknikens under ;-)
I träningsväg har det idag morgonjoggats 10 km där jag var så seg att det kanske inte var så konstigt att jag fick några lokala regnskurar över mig. Hade jag sprungit lite snabbare hade de nog missat mig...
Nä, nu får jag väl återgå till packningen - jag menar hur svårt kan det va´? Tydligen ganska då jag aldrig lär mig att göra detta på ett effektivt sätt, inte ens vid bara en övernattning. Ni kan ju bara tänka er hur det våndas när jag ska vara borta en hel vecka...nu bara två nätter...
Känner av att nervositeten börjar greppa mig lite och var därför tvungen att shoppa lite idag för att "lugna ner mig". Tänker INTE lägga upp bild på detta heller med risk att få höra att jag inte kan ha på mig detta då jag faktiskt är 40 och inte är 20 :-P
Bilen börjar packas och sonen har packat filmer, DS och jag vet inte vad. Det ser ut som han ska flytta om man ser på hans "hög"...Han älskar precis som sin mamma att resa men inte att packa, dvs äpplet faller inte långt från trädet...
Maken har denna veckan varit i Stockholm och Danmark och kommer att landa på Arlanda imon vid ungefär samma tid som sonen och jag förväntas rulla in i Stockholm med bilen.
Sonen frågade om jag verkligen skulle köra. Inte för att han oroar sig för landsvägskörningen utan för hur det ska gå när vi kommer till Stockholm. Han vet att jag inte hittar där. Well, måste bara luska reda på adressen till hotellet och försöka via trial and error lägga in denna i GPS:en och hoppas på teknikens under ;-)
I träningsväg har det idag morgonjoggats 10 km där jag var så seg att det kanske inte var så konstigt att jag fick några lokala regnskurar över mig. Hade jag sprungit lite snabbare hade de nog missat mig...
Nä, nu får jag väl återgå till packningen - jag menar hur svårt kan det va´? Tydligen ganska då jag aldrig lär mig att göra detta på ett effektivt sätt, inte ens vid bara en övernattning. Ni kan ju bara tänka er hur det våndas när jag ska vara borta en hel vecka...nu bara två nätter...
onsdag 21 september 2011
Tungt, precis som det ska va'!
Sprang grusåttan i Skatås idag. OK, slingan är bara 7,8 km men ändå. Sista 1,5 km gick i 4:20 fart, resten var ett segt arbete för kroppen. Dvs precis som det ska vara dagarna innan tävling. Ju segare nästan desto bättre, förutsatt att det inte rör sig om grym träningsvärk som på Prinsens Minne eller att man är sjuk.
Sen har jag inhandlat de "äckliga grejerna" som sonen kallar det här:
Kanske inte så konstigt då hann nu sett mig ett flertal gånger göra grimaser när jag trycker i mig denna sportgel. Den enda som min mage klarar. Vitargo fick jag magkatarr av förra året så den håller jag mig borta ifrån.
Har även varit på Systemet och handlat skumpa - som faktiskt kommer att avnjutas OAVSETT hur det går på lördag :-)
Nu lite mat och sen utomhusgrupp!
P.S. - Och den som vill läsa ytterligare en artikel av mig - gå in här! D.S.
Sen har jag inhandlat de "äckliga grejerna" som sonen kallar det här:
Kanske inte så konstigt då hann nu sett mig ett flertal gånger göra grimaser när jag trycker i mig denna sportgel. Den enda som min mage klarar. Vitargo fick jag magkatarr av förra året så den håller jag mig borta ifrån.
Har även varit på Systemet och handlat skumpa - som faktiskt kommer att avnjutas OAVSETT hur det går på lördag :-)
Nu lite mat och sen utomhusgrupp!
P.S. - Och den som vill läsa ytterligare en artikel av mig - gå in här! D.S.
tisdag 20 september 2011
Vila = äta?
Jepp, idag är det vila och då kan det ägnas lite mer tid till matlagning. Förra veckan köttgrotta och idag hamburgare:
OK, sonen och jag åt inte upp alla nio! Han åt två och jag åt tre (maken kanske äter upp resten när han kommer hem sent ikväll?)...
Känner mig lite halvseg i benen efter gårdagens backpass men det är helt ok.
Imon och på torsdag så kommer det bli två korta pass med några fartökningar och sen, hör och häpna, så kanske jag faktiskt vilar på fredag. Men vi får se, planen kan ändras :-P
Annars så har värsta sjukdomsparanojjan slagit in. Efter att ha klarat mig från sonens två dagar av febertoppar och halsont så ägnar jag nu dagarna åt att STIRRA på folk om de behagar att nysa eller hosta i min närhet. Dubbel dos av D-vitamin började jag redan med förra veckan, hehehe.
Efter Lidingö så blir det nog bara två lopp till i år: Finalloppet och Sylvesterloppet.
Men Lidingö är ju finalen känns det som och är det som ska "bota" min besvikelse som jag kände efter Varvet. Jag har kommit långt sen dess och hoppas att jag kan hantera resultatet på lördag oavsett vad det blir. Innerst inne vet jag att jag är en vinnare: Jag är stark, frisk och kan ägna mig åt det jag verkligen tycker om; löpning.
Nä, nu tror jag faktiskt att det blir lite mer mat/vila i form av hemlig efterrätt, hörs imon :-)
OK, sonen och jag åt inte upp alla nio! Han åt två och jag åt tre (maken kanske äter upp resten när han kommer hem sent ikväll?)...
Känner mig lite halvseg i benen efter gårdagens backpass men det är helt ok.
Imon och på torsdag så kommer det bli två korta pass med några fartökningar och sen, hör och häpna, så kanske jag faktiskt vilar på fredag. Men vi får se, planen kan ändras :-P
Annars så har värsta sjukdomsparanojjan slagit in. Efter att ha klarat mig från sonens två dagar av febertoppar och halsont så ägnar jag nu dagarna åt att STIRRA på folk om de behagar att nysa eller hosta i min närhet. Dubbel dos av D-vitamin började jag redan med förra veckan, hehehe.
Efter Lidingö så blir det nog bara två lopp till i år: Finalloppet och Sylvesterloppet.
Men Lidingö är ju finalen känns det som och är det som ska "bota" min besvikelse som jag kände efter Varvet. Jag har kommit långt sen dess och hoppas att jag kan hantera resultatet på lördag oavsett vad det blir. Innerst inne vet jag att jag är en vinnare: Jag är stark, frisk och kan ägna mig åt det jag verkligen tycker om; löpning.
Nä, nu tror jag faktiskt att det blir lite mer mat/vila i form av hemlig efterrätt, hörs imon :-)
måndag 19 september 2011
Underbart, too say the least!
Är så full av energi efter ett backpass på F&S nu att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva...
Jag har aldrig sett så många på något av mina pass och det var härligt att se att det var en bra spridning på "fältet".
Det var tjejerna som jag lyckats övertala att komma och som aldrig tränar intervaller till två (eller var det tre?) triatleter som sprang så snabbt uppför att jag nästan, men bara nästan, gav upp med att försöka komma ikapp dem.
Regnet ÖSTE ner och jag peppade så gott jag kunde och malde på med mitt "snack" under den korta vilan. Till slut var det ingen som svarade och jag tog det inte alls personligt utan mer som att det inte ens fanns energi kvar att svara på mina "löjliga" kommentarer och försök att säga att det var fler intervaller kvar än det var (hehehe).
Glada och helt genomblöta klarade alla passet med glans och jag kan inte sluta le. Det är sådana här pass som får mig att fortsätta med det jag gör. Tack ni som var där!
Jag har aldrig sett så många på något av mina pass och det var härligt att se att det var en bra spridning på "fältet".
Det var tjejerna som jag lyckats övertala att komma och som aldrig tränar intervaller till två (eller var det tre?) triatleter som sprang så snabbt uppför att jag nästan, men bara nästan, gav upp med att försöka komma ikapp dem.
Regnet ÖSTE ner och jag peppade så gott jag kunde och malde på med mitt "snack" under den korta vilan. Till slut var det ingen som svarade och jag tog det inte alls personligt utan mer som att det inte ens fanns energi kvar att svara på mina "löjliga" kommentarer och försök att säga att det var fler intervaller kvar än det var (hehehe).
Glada och helt genomblöta klarade alla passet med glans och jag kan inte sluta le. Det är sådana här pass som får mig att fortsätta med det jag gör. Tack ni som var där!
söndag 18 september 2011
Ett svullet knä och 18,3 km senare...
Sonen är sjuk. Hög feber och ont i kroppen och ligger mest och slötittar på teven mellan sovpauser. Själv har jag ett svullet högerknä som gör ont när jag böjer det och när jag då undviker att göra detta blir extremt stelt och knorrar ännu mer.
Men vad sägs om 18,3 km i terräng på det? Knäppt eller? Well, har man ett jobb (F&S) så har man och knäet känns faktiskt lite bättre nu. Fast vi får se om det blir värre sen...
För även om jag skulle vilja vila så blir det lite svårt då veckans schema innan Lidingö ser ut så här:
Måndag - backpass med F&S (OK, jag kommer fuska och piska på de andra men ändå)
Tisdag - Mamma Boot Camp (OK, här kan jag oxå fuska förutsatt att det inte kommer ojämnt antal mammor och jag måste vara med på parövningarna)
Onsdag - min utomhusgrupp (SE OVAN!)
Torsdag - Mamma Boot Camp (SE OVAN!)
Fredag - VILA? Nä, jag ska köra bil i 5 timmar upp till Stockholm något som brukar framkalla piriformissyndrom hos mig!
Låter det som bästa uppladdningen? Hahaha, well jag är SEG och ENVIS. Men det som driver mig främst denna veckan är att jag ser bilden av mig själv när jag vaknar upp BAKFULL (efter firandet på lördagkvällen) på söndag morgon och äter alldeles för mycket av hotellfrukosten innan vi beger oss hem igen :-P
Hänger ni med på resan?
Men vad sägs om 18,3 km i terräng på det? Knäppt eller? Well, har man ett jobb (F&S) så har man och knäet känns faktiskt lite bättre nu. Fast vi får se om det blir värre sen...
För även om jag skulle vilja vila så blir det lite svårt då veckans schema innan Lidingö ser ut så här:
Måndag - backpass med F&S (OK, jag kommer fuska och piska på de andra men ändå)
Tisdag - Mamma Boot Camp (OK, här kan jag oxå fuska förutsatt att det inte kommer ojämnt antal mammor och jag måste vara med på parövningarna)
Onsdag - min utomhusgrupp (SE OVAN!)
Torsdag - Mamma Boot Camp (SE OVAN!)
Fredag - VILA? Nä, jag ska köra bil i 5 timmar upp till Stockholm något som brukar framkalla piriformissyndrom hos mig!
Låter det som bästa uppladdningen? Hahaha, well jag är SEG och ENVIS. Men det som driver mig främst denna veckan är att jag ser bilden av mig själv när jag vaknar upp BAKFULL (efter firandet på lördagkvällen) på söndag morgon och äter alldeles för mycket av hotellfrukosten innan vi beger oss hem igen :-P
Hänger ni med på resan?
lördag 17 september 2011
J-vligt osmart Eva!!!
Ja, här ser ni bland annat resultat under kjolen efter en praktvurpa idag i Änggården:
Bulan på utidan lår/bäcken är ännu större nu och höger underarm gör ont:
Well, jag får skylla mig själv. Underlaget i Änggården har den senaste månaden gått från fina stigar till att pga regnet som gjort att sand/jord/grus runnit bort nu mest består av sten. Och man blir MYCKET trött i fötterna av att springa på stenar.
Strax innan jag vurpade tänkte jag på hur trött jag var i fötterna och att jag nog snart skulle trilla. Och ibland brukar tankar ha en tendens att bli självuppfyllande profetior och så även idag...
När jag mötte ett yngre par som höll sig på den "fina" delen av stigen så var jag tvungen att gå ut på den "sämre" delen = den med en massa sten och vips föll jag rakt framåt och på höger sida PÅ ALLA TREVLIGA STENAR! Det stackars paret stannade och undrade hur det gått och jag reste mig upp, bet ihop och gjorde tummen upp att jag klarat mig. Ja, tjena. Började springa igen men såg nog mest ut som ett skadeskjutet djur de sista 2,5 km hem. Väl hemma fick jag hjälp att tvätta sår men fick även bannor att det kanske inte varit så smart att springa 18 km i ett "stenbrott" veckan innan Lidingö. 17,7 km klarade jag ju på Risveden utan att stå på näsan - vad är det här?
Well, well nu är jag lite omplåstrad och haltar men det är en vecka kvar och fram till dess blir det INGEN terränglöpning för yours truly!
Bulan på utidan lår/bäcken är ännu större nu och höger underarm gör ont:
Well, jag får skylla mig själv. Underlaget i Änggården har den senaste månaden gått från fina stigar till att pga regnet som gjort att sand/jord/grus runnit bort nu mest består av sten. Och man blir MYCKET trött i fötterna av att springa på stenar.
Strax innan jag vurpade tänkte jag på hur trött jag var i fötterna och att jag nog snart skulle trilla. Och ibland brukar tankar ha en tendens att bli självuppfyllande profetior och så även idag...
När jag mötte ett yngre par som höll sig på den "fina" delen av stigen så var jag tvungen att gå ut på den "sämre" delen = den med en massa sten och vips föll jag rakt framåt och på höger sida PÅ ALLA TREVLIGA STENAR! Det stackars paret stannade och undrade hur det gått och jag reste mig upp, bet ihop och gjorde tummen upp att jag klarat mig. Ja, tjena. Började springa igen men såg nog mest ut som ett skadeskjutet djur de sista 2,5 km hem. Väl hemma fick jag hjälp att tvätta sår men fick även bannor att det kanske inte varit så smart att springa 18 km i ett "stenbrott" veckan innan Lidingö. 17,7 km klarade jag ju på Risveden utan att stå på näsan - vad är det här?
Well, well nu är jag lite omplåstrad och haltar men det är en vecka kvar och fram till dess blir det INGEN terränglöpning för yours truly!
fredag 16 september 2011
De har torkat nu!
Ja, mina Icebug Anima alltså. Men de är fortfarande ganska smutsiga men det påverkar ju inte funktionen ;-)
Kunde liksom inte låta bli när det var en så där härlig höstdag när luften är så klar och frisk att livet känns underbart. Fylld av energi inte bara utav vädret men även utav mitt möte med bäste Terje. Idag pratade vi om Risveden och om Lidingö. Och många skratt blev det oxå. Terje gav mig en underbar liknelse om hur skratt ger mycket energi: filmen Monster´s Inc. De som sett filmen vet exakt vad han menar. I början skrämmer man barn och samlar deras skrik då detta ger energi som upprätthåller alla funktioner i Monsterstaden. Sen kommer man på att skratt ger MER energi och gör om hela sin affärsidé från att skrämma barn till att få dem att skratta. Så sant så sant. Är själv en fan av Disney/Pixar´s filmer och det finns många undermeningar som egentligen bara kan förstås av vuxna.
Vi pratade om det här med KLOCKAN och det blir ingen klocka på Lidingö. Men det har jag ju sagt innan. Sen har vi båda två en annan idé om det här med klockan men det kommer jag avslöja längre fram.
Vi pratade om hur jag ska dela upp loppet i små delar och hela tiden lyssna på min kropp och springa efter ansträngningsgrad och känsla. Jag litar på mig själv och tror att denna taktiken kommer göra att jag springer jämnt. Nästa lördag vid ca 16.00 vet vi hur det gått.
Fredagskvällen blir ikväll faktiskt VUXENMYS då sonen är på kalas hos bästa kompisen med tillhörande övernattning. Vet inte när maken och jag var ensamma hemma sist. Fast vi kommer väl i värsta Svenssonstil somna efter ett glas vin i soffan, hahaha.
Ha det gott, imon blir det lite mer terräng :-)
Kunde liksom inte låta bli när det var en så där härlig höstdag när luften är så klar och frisk att livet känns underbart. Fylld av energi inte bara utav vädret men även utav mitt möte med bäste Terje. Idag pratade vi om Risveden och om Lidingö. Och många skratt blev det oxå. Terje gav mig en underbar liknelse om hur skratt ger mycket energi: filmen Monster´s Inc. De som sett filmen vet exakt vad han menar. I början skrämmer man barn och samlar deras skrik då detta ger energi som upprätthåller alla funktioner i Monsterstaden. Sen kommer man på att skratt ger MER energi och gör om hela sin affärsidé från att skrämma barn till att få dem att skratta. Så sant så sant. Är själv en fan av Disney/Pixar´s filmer och det finns många undermeningar som egentligen bara kan förstås av vuxna.
Vi pratade om det här med KLOCKAN och det blir ingen klocka på Lidingö. Men det har jag ju sagt innan. Sen har vi båda två en annan idé om det här med klockan men det kommer jag avslöja längre fram.
Vi pratade om hur jag ska dela upp loppet i små delar och hela tiden lyssna på min kropp och springa efter ansträngningsgrad och känsla. Jag litar på mig själv och tror att denna taktiken kommer göra att jag springer jämnt. Nästa lördag vid ca 16.00 vet vi hur det gått.
Fredagskvällen blir ikväll faktiskt VUXENMYS då sonen är på kalas hos bästa kompisen med tillhörande övernattning. Vet inte när maken och jag var ensamma hemma sist. Fast vi kommer väl i värsta Svenssonstil somna efter ett glas vin i soffan, hahaha.
Ha det gott, imon blir det lite mer terräng :-)
torsdag 15 september 2011
Lite trött så här på "upploppet"...
Är trött.
Det "sliter" att hålla i många pass OCH träna själv...
Innan denna veckan är slut så kommer jag att ha hållit i sex stycken pass. Kanske inte låter så mycket men då jag är en person som ger mycket så blir man lite trött.
Bara två veckor kvar av min Mamma Boot Camp träning sen blir det uppehåll till april. Det går inte att köra under hösten/vintern här i Göteborg.
Bara lite mer än en vecka kvar till Lidingöloppet.
Jag undrar hur många timmar jag tränat i år egentligen? Jag undrar hur många som jag tränat och som fått lyssna till min HÄRLIGA stämma som pushar och berömmer?
Det handlar om att ge och ta och jag hade aldrig varit gruppledare om det inte gav lika mycket tillbaka att leda andra. Så egentligen är det helt ok att vara lite trött så här på "upploppet" :-)
Det "sliter" att hålla i många pass OCH träna själv...
Innan denna veckan är slut så kommer jag att ha hållit i sex stycken pass. Kanske inte låter så mycket men då jag är en person som ger mycket så blir man lite trött.
Bara två veckor kvar av min Mamma Boot Camp träning sen blir det uppehåll till april. Det går inte att köra under hösten/vintern här i Göteborg.
Bara lite mer än en vecka kvar till Lidingöloppet.
Jag undrar hur många timmar jag tränat i år egentligen? Jag undrar hur många som jag tränat och som fått lyssna till min HÄRLIGA stämma som pushar och berömmer?
Det handlar om att ge och ta och jag hade aldrig varit gruppledare om det inte gav lika mycket tillbaka att leda andra. Så egentligen är det helt ok att vara lite trött så här på "upploppet" :-)
onsdag 14 september 2011
No need to flaunt anymore, ok?
Well, ok en sista omgång med egenberöm kommer här:
Målgång:
Hahaha, inga stolpiga ben alls :-P
Segerintervju:
Men sen räcker det, eller hur? :-)
Edit: Tack Mattias Balkander för filmerna!
Målgång:
Hahaha, inga stolpiga ben alls :-P
Segerintervju:
Men sen räcker det, eller hur? :-)
Edit: Tack Mattias Balkander för filmerna!
tisdag 13 september 2011
Mat från "gamla" tider...
När jag var liten så brukade min mamma göra något som hette köttgrotta. Idag kanske man kallar det köttfärslimpa. Enkel men god mat tycker i alla fall jag. Mat från svunna tider då jag själv gick i tredje klass som sonen nu precis börjat. Jag älskar att laga mat OCH baka men med ett ständigt pressat schema så hinns det inte alltid med att göra allt från scratch.
På sista tiden så har jag hittat inspiration från just gamla tider. Mycket från min mamma som lagade vardagsmaten hemma men även min pappa som alltid lagade helgmaten och som fortfarande gillar att laga festmåltider. Han lagar den maten som hans mamma brukade laga. Klassisk husmanskost. Hennes specialité var kåldolmar. Receptet följde dock med henne i graven och själv har jag aldrig vågat testa men kanske någon dag, vi får se.
Således står det just nu en köttgrotta i ugnen:
Kanske att jag sen även tar fram och gör lite kakor. Jag hittade en bok för ett tag sen som min farmor använde mycket, nämligen den här:
Dock låg det en massa handskriva lappar i boken då hon modifierat recepten lite själv.
Min farmor hade ALLTID kakor hemma. Det var kringlor, sandbottnar, finska pinnar, mandelpepparkakor och jag vet inte allt. Allt i fina stora plåtburkar med smörpapper mellan lagrena. Men man fick bara ta max tre stycken. Man fick aldrig frossa.
Min farmor hade världens godaste julbord, inte stort men allt hemlagat. Försöker själv alltid på samma sak varje jul och maken skrattar åt att jag är helt slut när julen är över och vi har hälften kvar. Vissa saker finns bara där för att de ska vara där, inte för att någon äter dem.
Idag är det vila för mig så då kan jag lägga lite mer fokus på just maten. Och just de dagar som jag vilar så är jag EXTREMT hungrig, kroppen hamstrar för den vet ju att det snart är dags för att röra på sig igen.
Imon blir det intervaller ELLER så blir det ett litet längre pass med en fartökning på mitten. Och efter det kanske lite mer mat från den gamla tiden, jag tror jag har en annan favoriträtt på lut :-)
På sista tiden så har jag hittat inspiration från just gamla tider. Mycket från min mamma som lagade vardagsmaten hemma men även min pappa som alltid lagade helgmaten och som fortfarande gillar att laga festmåltider. Han lagar den maten som hans mamma brukade laga. Klassisk husmanskost. Hennes specialité var kåldolmar. Receptet följde dock med henne i graven och själv har jag aldrig vågat testa men kanske någon dag, vi får se.
Således står det just nu en köttgrotta i ugnen:
Kanske att jag sen även tar fram och gör lite kakor. Jag hittade en bok för ett tag sen som min farmor använde mycket, nämligen den här:
Dock låg det en massa handskriva lappar i boken då hon modifierat recepten lite själv.
Min farmor hade ALLTID kakor hemma. Det var kringlor, sandbottnar, finska pinnar, mandelpepparkakor och jag vet inte allt. Allt i fina stora plåtburkar med smörpapper mellan lagrena. Men man fick bara ta max tre stycken. Man fick aldrig frossa.
Min farmor hade världens godaste julbord, inte stort men allt hemlagat. Försöker själv alltid på samma sak varje jul och maken skrattar åt att jag är helt slut när julen är över och vi har hälften kvar. Vissa saker finns bara där för att de ska vara där, inte för att någon äter dem.
Idag är det vila för mig så då kan jag lägga lite mer fokus på just maten. Och just de dagar som jag vilar så är jag EXTREMT hungrig, kroppen hamstrar för den vet ju att det snart är dags för att röra på sig igen.
Imon blir det intervaller ELLER så blir det ett litet längre pass med en fartökning på mitten. Och efter det kanske lite mer mat från den gamla tiden, jag tror jag har en annan favoriträtt på lut :-)
måndag 12 september 2011
Bild som får en att minnas något kul en jobbig dag som denna...
Foto MarathonfotoEfter helgens lyckorus så var det idag åter till den grå vardagen. Och idag så var den inte bara grå utan även mycket blöt...
Det krävdes sin kvinna för att motivera sig för att leda ett intervall pass på F&S när regnet öser ner och vinden gör att man knappt tar sig framåt men det är bara att "leverera" för det är mitt "jobb".
Passet blev uppjogg 3 km + 4X850 meter runt dammen i Slottsskogen, gåvila ca 90 sekunder + 3 km nedjogg. Och vädret skrattade oss i ansiktet när det slutade att regna precis när passet var över...
Så jag blundar och tänker istället tillbaka på den här varma och fina dagen (se bild ovan) när jag kände mig stark, frisk och snygg och inte som idag mest blöt...
söndag 11 september 2011
Rapport Risveden Terräng
Vaknade imorse och kom ner till köket och såg den här och skrattade. Lite overkligt fortfarande att jag vann "Lertävlingen" som Mac kallade den ;-)
Ja, vissa trivs i skogen och vissa trivs på platten :-P
För att återgå till gårdagen så kommer det nu för de som vill läsa en LÅÅÅÅÅNG rapport, så håll tillgodo:
Jag började dagen med att ta ett glas vatten med två Resorb. Maken och jag firade vår 11-åriga bröllopsdag på fredagkvällen och drack "lite" skumpa (tänker inte utveckla detta vidare mer än att Resorben behövdes).
Vi plockade upp sonens bästa kompis på vägen och så bar det iväg! Det regnade så där smått, smått så att allt blir blött när vi kom fram så att efter att jag hämtat min nummerlapp och hälsat på några satte vi oss för att ta skydd i bilen på parkeringen. Maken gick och handlade korv till sig och grabbarna OCH en kopp kaffe. Den koppen kaffe lyckades sedan hamna på mitt klubblinne (tänker inte utveckla detta vidare heller) så att jag skulle ta på mig ett brunfläckigt polkagrislinne kände jag inte skulle vara ett alternativ. Behöll istället den rosa Nike tröjan jag fått av maken med ordet "FAST" på framsidan.
Vid ca 13.45 gick jag ut och började värma upp så smått. Ca 10 minuter totalt och sen gick jag iväg till Sjövik IP´s gräsplan för att ställa mig i startfållan. Och så gick starten. Som vanligt ganska hög fart men jag kände mig ganska stark och låg på i ett bra tempo. Fick rygg på Krister från jogg, en av intiativtagarna till loppet. Han är snabbare än mig men jag försökte ända bita fast precis bakom honom. Han berättade sen efteråt att han hade fattat att jag låg precis bakom men var lite rädd att jag skulle ta ut mig för tidigt pga den höga farten men han vågade inte säga nåt.
Första 5-6 kilometrarna på grusväg gick snabbt och när den största stigningen på loppet började vid ca 6,5 km, även kallad väggen, började så såg jag inte Krister mer.
Här gick det inte att springa utan man fick gå. Jag fick ändå så ont i vaderna att jag ett tag trodde att jag nog inte skulle kunna springa vidare. Strax efter denna helvetesbacke gick jag om en tjej och här började jag nog fatta att jag kanske låg etta.
Vid en passering med funktionär hörde jag hur han i walkietalkien sa: Nummer 94 första dam . Då hade jag ingen aning om hon jag precis passerat hakade på och ville inte titta bakåt.
Nu började den verkliga resan. Det var blöta stenpartier som sluttade, det var bäckar med spångar över (tack och lov att de lagt hönsnät över dem annars hade man stått på näsan), det var så smala partier att det var omöjligt att gå om någon utan att ge sig ut i mycket farlig terräng. Det var stenar, rötter, blött berg, bäckar och gyttja. Samtidigt som det gick uppför eller nedför. De platta partierna var inte många...
Flera gånger SKREK jag bakåt för att de som var bakom skulle fatta när det kom ett brant parti nerför så att de inte skulle springa på mig. Fokus, fokus hela tiden för att inte trampa snett. Det var så blött och mycket jord/gyttja på flera ställen att det inte gick att undvika att gå ner sig ända upp till knäna vissa gånger. Skorna var perfekta (Icebug Anima) och jag var noga med att dra åt skosnören rejält innan för jag ville inte ta risken att skon fastnade när jag sprang i gyttjan.
Jag visste inget om banprofilen mer än det jag läst på hemsidan och jag är glad att det fanns kilometermarkeringar hela vägen för jag hade ingen aning om nåt kändes det som ett tag (kan ju bero på att jag inte hade klocka heller...).
Jag skulle nog kalla det mer orienteringslöpning och man märkte när vissa sprang om (ok, bara killar för jag låg ju som första dam nästan hela loppet, hehehe) att de sprungit i terräng innan och antagligen var orienterare, de kunde ligga på på ett helt annat sätt än jag.
Jag hade två killar bakom mig i flera kilometrar och ropade bakåt att de gärna fick gå om men de tyckte att jag låg på i ett bra tempo så vi följdes åt. Jag hade ingen framför mig och på ett sätt var det skönt för jag tycker om att ha en bit framför mig ren så att jag kan se och planera min väg. Tror nog att de bakom mig tyckte att det var skönt att ha någon framför som "planerade" vägen alternativt att de såg när jag trampade fel och kunde sätta fötterna någon annanstans.
Löpningen i skogen var nog det svåraste jag gjort och jämfört med Lidingös fina packade stigar så var det här som terrängloppet från hell (fast på ett positivt sätt).
Så kom vi då i alla fall ut ur skogen igen och på grusväg igen, även en bit på asfalt.
Här började jag känna mig riktigt trött och då var det ca 3-4 km kvar. Började nu undra om var tjej nummer två befann sig men vände mig fortfarande inte om. När det var ca 1,5 km kvar så kom det en skarp vänstersväng och då kändes det perfekt att kasta ett snabbt öga bakåt för att se men jag såg ingen tjej.
När det var ca 1 km kvar så kom man in på skogsstig igen och jag är glad att jag hade sällskap av en kille som gärna ville hålla uppe tempot åt mig då han fattade att jag låg som första tjej. Vi hjälptes åt att dra lite och så kom sista backen och jag fick plötsligt negativa tankar över mig att tjej nummer två låg precis bakom och var på väg att gå om mig. Snöpligt efter att ha lett så länge. Men så var det ju inte. Detta var enda gången som negativa tankar kom över mig annars hade jag en positiv känsla genom loppet och nästan skrattade inombords pga banan.
I sista backen stod sonen och skrek att jag låg först och då började jag nästan att gråta. Han och hans bästa kompis slog följe med mig springandes bägge två tätt brevid. Sen fick de vika av strax innan upploppet då en funktionär skrek på dem.
Kom in på sista gräspartiet/upploppet som gick i en sväng och hörde hur alla började klappa.
Jag såg maken precis i svängen och gav honom en high-five. Vad han skrek hade jag ingen aning om.
Jag sträckte upp armarna i segergester och såg kranskullan som var en liten kille. Han hade placerat sig precis ca 10 meter innan mål. Och jag stannade helt för att han skulle kunna lägga kransen om mig. Vad gjorde det att jag tappade några sekunder?
Väl i mål så började jag skratta och när maken kom fram sa jag bara: ”Jag vann. Fattar du?”
Sen var det segerintervju där jag inte alls kommer ihåg vad jag sa mer än att jag fick förklara varför jag inte hade på mig mitt klubblinne.
En stor eloge till arrangörerna för ett mycket bra arrangemang – bra med funktionärer ute i skogen, många vätskekontroller, kilometermarkeringar VARJE kilometer och bra priser. Jag kommer igen nästa år och försvarar min titel. Och startplatsen den är betald redan fick jag information om :-)
Efter prisutdelningen sa sonen: ”Mamma nu har du äntligen fått en pokal!”
Vilket lopp och vilken bana! Jag tror jag fortfarande har gyttja mellan tårna, hahaha.
Och skorna var ju bara bäst! Tur att jag vann ett par till:
1.26:58
Tvåan 1.28:41
Trean 1.29:30
På herrsidan vann även här Hälle genom Nicklas Tollesson - grattis!
Vill ni kolla in bilder och annat om loppet så finns Risveden Terrängs hemsida HÄR!
Idag blir ldet lätt åh-jogg om en stund...
Over and out! Vi ses nästa år RT!
/Eva
Ja, vissa trivs i skogen och vissa trivs på platten :-P
För att återgå till gårdagen så kommer det nu för de som vill läsa en LÅÅÅÅÅNG rapport, så håll tillgodo:
Jag började dagen med att ta ett glas vatten med två Resorb. Maken och jag firade vår 11-åriga bröllopsdag på fredagkvällen och drack "lite" skumpa (tänker inte utveckla detta vidare mer än att Resorben behövdes).
Vi plockade upp sonens bästa kompis på vägen och så bar det iväg! Det regnade så där smått, smått så att allt blir blött när vi kom fram så att efter att jag hämtat min nummerlapp och hälsat på några satte vi oss för att ta skydd i bilen på parkeringen. Maken gick och handlade korv till sig och grabbarna OCH en kopp kaffe. Den koppen kaffe lyckades sedan hamna på mitt klubblinne (tänker inte utveckla detta vidare heller) så att jag skulle ta på mig ett brunfläckigt polkagrislinne kände jag inte skulle vara ett alternativ. Behöll istället den rosa Nike tröjan jag fått av maken med ordet "FAST" på framsidan.
Vid ca 13.45 gick jag ut och började värma upp så smått. Ca 10 minuter totalt och sen gick jag iväg till Sjövik IP´s gräsplan för att ställa mig i startfållan. Och så gick starten. Som vanligt ganska hög fart men jag kände mig ganska stark och låg på i ett bra tempo. Fick rygg på Krister från jogg, en av intiativtagarna till loppet. Han är snabbare än mig men jag försökte ända bita fast precis bakom honom. Han berättade sen efteråt att han hade fattat att jag låg precis bakom men var lite rädd att jag skulle ta ut mig för tidigt pga den höga farten men han vågade inte säga nåt.
Första 5-6 kilometrarna på grusväg gick snabbt och när den största stigningen på loppet började vid ca 6,5 km, även kallad väggen, började så såg jag inte Krister mer.
Här gick det inte att springa utan man fick gå. Jag fick ändå så ont i vaderna att jag ett tag trodde att jag nog inte skulle kunna springa vidare. Strax efter denna helvetesbacke gick jag om en tjej och här började jag nog fatta att jag kanske låg etta.
Vid en passering med funktionär hörde jag hur han i walkietalkien sa: Nummer 94 första dam . Då hade jag ingen aning om hon jag precis passerat hakade på och ville inte titta bakåt.
Nu började den verkliga resan. Det var blöta stenpartier som sluttade, det var bäckar med spångar över (tack och lov att de lagt hönsnät över dem annars hade man stått på näsan), det var så smala partier att det var omöjligt att gå om någon utan att ge sig ut i mycket farlig terräng. Det var stenar, rötter, blött berg, bäckar och gyttja. Samtidigt som det gick uppför eller nedför. De platta partierna var inte många...
Flera gånger SKREK jag bakåt för att de som var bakom skulle fatta när det kom ett brant parti nerför så att de inte skulle springa på mig. Fokus, fokus hela tiden för att inte trampa snett. Det var så blött och mycket jord/gyttja på flera ställen att det inte gick att undvika att gå ner sig ända upp till knäna vissa gånger. Skorna var perfekta (Icebug Anima) och jag var noga med att dra åt skosnören rejält innan för jag ville inte ta risken att skon fastnade när jag sprang i gyttjan.
Jag visste inget om banprofilen mer än det jag läst på hemsidan och jag är glad att det fanns kilometermarkeringar hela vägen för jag hade ingen aning om nåt kändes det som ett tag (kan ju bero på att jag inte hade klocka heller...).
Jag skulle nog kalla det mer orienteringslöpning och man märkte när vissa sprang om (ok, bara killar för jag låg ju som första dam nästan hela loppet, hehehe) att de sprungit i terräng innan och antagligen var orienterare, de kunde ligga på på ett helt annat sätt än jag.
Jag hade två killar bakom mig i flera kilometrar och ropade bakåt att de gärna fick gå om men de tyckte att jag låg på i ett bra tempo så vi följdes åt. Jag hade ingen framför mig och på ett sätt var det skönt för jag tycker om att ha en bit framför mig ren så att jag kan se och planera min väg. Tror nog att de bakom mig tyckte att det var skönt att ha någon framför som "planerade" vägen alternativt att de såg när jag trampade fel och kunde sätta fötterna någon annanstans.
Löpningen i skogen var nog det svåraste jag gjort och jämfört med Lidingös fina packade stigar så var det här som terrängloppet från hell (fast på ett positivt sätt).
Så kom vi då i alla fall ut ur skogen igen och på grusväg igen, även en bit på asfalt.
Här började jag känna mig riktigt trött och då var det ca 3-4 km kvar. Började nu undra om var tjej nummer två befann sig men vände mig fortfarande inte om. När det var ca 1,5 km kvar så kom det en skarp vänstersväng och då kändes det perfekt att kasta ett snabbt öga bakåt för att se men jag såg ingen tjej.
När det var ca 1 km kvar så kom man in på skogsstig igen och jag är glad att jag hade sällskap av en kille som gärna ville hålla uppe tempot åt mig då han fattade att jag låg som första tjej. Vi hjälptes åt att dra lite och så kom sista backen och jag fick plötsligt negativa tankar över mig att tjej nummer två låg precis bakom och var på väg att gå om mig. Snöpligt efter att ha lett så länge. Men så var det ju inte. Detta var enda gången som negativa tankar kom över mig annars hade jag en positiv känsla genom loppet och nästan skrattade inombords pga banan.
I sista backen stod sonen och skrek att jag låg först och då började jag nästan att gråta. Han och hans bästa kompis slog följe med mig springandes bägge två tätt brevid. Sen fick de vika av strax innan upploppet då en funktionär skrek på dem.
Kom in på sista gräspartiet/upploppet som gick i en sväng och hörde hur alla började klappa.
Jag såg maken precis i svängen och gav honom en high-five. Vad han skrek hade jag ingen aning om.
Jag sträckte upp armarna i segergester och såg kranskullan som var en liten kille. Han hade placerat sig precis ca 10 meter innan mål. Och jag stannade helt för att han skulle kunna lägga kransen om mig. Vad gjorde det att jag tappade några sekunder?
Väl i mål så började jag skratta och när maken kom fram sa jag bara: ”Jag vann. Fattar du?”
Sen var det segerintervju där jag inte alls kommer ihåg vad jag sa mer än att jag fick förklara varför jag inte hade på mig mitt klubblinne.
En stor eloge till arrangörerna för ett mycket bra arrangemang – bra med funktionärer ute i skogen, många vätskekontroller, kilometermarkeringar VARJE kilometer och bra priser. Jag kommer igen nästa år och försvarar min titel. Och startplatsen den är betald redan fick jag information om :-)
Efter prisutdelningen sa sonen: ”Mamma nu har du äntligen fått en pokal!”
Vilket lopp och vilken bana! Jag tror jag fortfarande har gyttja mellan tårna, hahaha.
Och skorna var ju bara bäst! Tur att jag vann ett par till:
1.26:58
Tvåan 1.28:41
Trean 1.29:30
På herrsidan vann även här Hälle genom Nicklas Tollesson - grattis!
Vill ni kolla in bilder och annat om loppet så finns Risveden Terrängs hemsida HÄR!
Idag blir ldet lätt åh-jogg om en stund...
Over and out! Vi ses nästa år RT!
/Eva
lördag 10 september 2011
Jag vann Risveden Terräng!!!
Jag orkar inte skriva mer men jag vann terrängloppet från hell, hahaha - otroligt! Vet inte ens vilken tid det blev. Här följer bildkavalkad - mer rapport imon!
fredag 9 september 2011
Dumma råtta, eller vad det nu var...
Ja, inte var det de här snälla änderna som skrämde mig idag i alla fall:
Nä, det var något råttliknande som korsade stigen där jag sprang och först trampade jag snett med höger fot för att inte trampa på kroppen och sen trampade jag snett även med vänster fot för att inte trampa på "svansen" eller vad det nu var. Råttor bor väl inte i skogen? Det kanske var en iller eller mink? Ja, inte vet jag och inte hann jag få fram kameran/telefonen för att få bildbevis heller för den sprang snabbt in bland blåbärsriset igen och jag stapplade vidare.
Hade jag fått tag på den kanske jag skulle lagt den på det här "offeraltaret" som finns mitt ute i skogen (hur f-n har det kommit dit?). Fast nä, jag är ju djurvän.
Får väl skylla mig själv att jag valde skogen idag. Well, imon blir det terränglopp: Risveden Terräng. Där kanske jag möter andra djur eller fastnar i någon djup bäck, vad vet jag. Jag hoppas verkligen på att banan är snitslad. Men blir det inte något blogginlägg senast imon kväll kanske det är läge att gå skallgång ute i skogen efter mig? ;-)
Ha en fin fredag!
/Eva
Nä, det var något råttliknande som korsade stigen där jag sprang och först trampade jag snett med höger fot för att inte trampa på kroppen och sen trampade jag snett även med vänster fot för att inte trampa på "svansen" eller vad det nu var. Råttor bor väl inte i skogen? Det kanske var en iller eller mink? Ja, inte vet jag och inte hann jag få fram kameran/telefonen för att få bildbevis heller för den sprang snabbt in bland blåbärsriset igen och jag stapplade vidare.
Hade jag fått tag på den kanske jag skulle lagt den på det här "offeraltaret" som finns mitt ute i skogen (hur f-n har det kommit dit?). Fast nä, jag är ju djurvän.
Får väl skylla mig själv att jag valde skogen idag. Well, imon blir det terränglopp: Risveden Terräng. Där kanske jag möter andra djur eller fastnar i någon djup bäck, vad vet jag. Jag hoppas verkligen på att banan är snitslad. Men blir det inte något blogginlägg senast imon kväll kanske det är läge att gå skallgång ute i skogen efter mig? ;-)
Ha en fin fredag!
/Eva
torsdag 8 september 2011
Fel pass och sen rätt pass
Igår blev det inga mardrömsintervaller :-(
Med för lite sömn tredje natten på rad och dåligt med lunch så kan man inte förvänta sig att kroppen ska utföra storverk. Så hellre än att bli besviken och pressa kroppen så fick det bli "fel" pass istället för 4X2500 meter, dvs det blev 10 km vanlig distans.
Men idag så blev det i alla fall "rätt" pass, dvs 11 km i Änggården (terräng). Fick även testat ett par nya skor som kanske kan bli mitt hemliga vapen på lördag. Men håller dem hemliga lite till, vill ju inte avslöja mina bästa knep utifall att några konkurrenter läser min blogg ;-)
Avslutar med en liten introduktion till en av mina absoluta favoritpersoners senaste skiva; Hugh Laurie´s "Let them talk". Den mannen har många strängar på sin lyra - me like :-) Och ja, skivan är faktiskt bra (redan laddat ner den från iTunes)!
Med för lite sömn tredje natten på rad och dåligt med lunch så kan man inte förvänta sig att kroppen ska utföra storverk. Så hellre än att bli besviken och pressa kroppen så fick det bli "fel" pass istället för 4X2500 meter, dvs det blev 10 km vanlig distans.
Men idag så blev det i alla fall "rätt" pass, dvs 11 km i Änggården (terräng). Fick även testat ett par nya skor som kanske kan bli mitt hemliga vapen på lördag. Men håller dem hemliga lite till, vill ju inte avslöja mina bästa knep utifall att några konkurrenter läser min blogg ;-)
Avslutar med en liten introduktion till en av mina absoluta favoritpersoners senaste skiva; Hugh Laurie´s "Let them talk". Den mannen har många strängar på sin lyra - me like :-) Och ja, skivan är faktiskt bra (redan laddat ner den från iTunes)!
onsdag 7 september 2011
Tomten och Gröne mannen
Hur många personer passerar du VARJE dag utan att reflektera över vilka de är? Vad är det som gör att en person kan få dig att upmärksamma densamme? Hur mycket betyder ett anonymt leende?
På väg till jobbet brukar jag ofta tänka dessa tankar och titta på folk hur de rusar, vad de har på sig, längden på deras steg eller annat.
För många år sen mötte jag varje morgon en äldre herre som hade hatt, trenchcoat och stort vitt skägg. Jag brukade kalla honom tomten. Till slut började jag heja på honom och han lyfte alltid av sig sin hatt och sa: "God Morgon!" Jag tror att detta fortgick i nästan ett helt år. Men så en morgon var han borta. Jag såg honom aldrig mer. Det finns dagar än idag som jag undrar vad som hände med honom och om jag blundar kan jag fortfarande se honom framför mig.
Nu har det hänt igen. De morgnar som jag cyklar in till mitt jobb i centrala Göteborg och passerar ett visst ställe så ser jag en man som är ute och springer. Han har nästan alltid på sig sina grå/gröna Nike Lunarglide och en ärtgrön Adidas-vindjacka. Nu imorse så såg jag att han tittade på mig och jag undrade om även han börjat lägga märke till mig? Jag skulle precis säga hej när jag var tvungen att hejda mig för att en annan cyklist susade förbi mig och "kom i vägen". Efteråt undrar jag; tvättar han sin gröna jacka varje dag eller har han flera?
Oavsett blir dessa inslag för mig inte bara människor som passerar förbi utan de blir en del av ens vardag. Små saker och detaljer som manar till reflektion istället för att bara rusa vidare.
Ha en fin dag!
/Eva
På väg till jobbet brukar jag ofta tänka dessa tankar och titta på folk hur de rusar, vad de har på sig, längden på deras steg eller annat.
För många år sen mötte jag varje morgon en äldre herre som hade hatt, trenchcoat och stort vitt skägg. Jag brukade kalla honom tomten. Till slut började jag heja på honom och han lyfte alltid av sig sin hatt och sa: "God Morgon!" Jag tror att detta fortgick i nästan ett helt år. Men så en morgon var han borta. Jag såg honom aldrig mer. Det finns dagar än idag som jag undrar vad som hände med honom och om jag blundar kan jag fortfarande se honom framför mig.
Nu har det hänt igen. De morgnar som jag cyklar in till mitt jobb i centrala Göteborg och passerar ett visst ställe så ser jag en man som är ute och springer. Han har nästan alltid på sig sina grå/gröna Nike Lunarglide och en ärtgrön Adidas-vindjacka. Nu imorse så såg jag att han tittade på mig och jag undrade om även han börjat lägga märke till mig? Jag skulle precis säga hej när jag var tvungen att hejda mig för att en annan cyklist susade förbi mig och "kom i vägen". Efteråt undrar jag; tvättar han sin gröna jacka varje dag eller har han flera?
Oavsett blir dessa inslag för mig inte bara människor som passerar förbi utan de blir en del av ens vardag. Små saker och detaljer som manar till reflektion istället för att bara rusa vidare.
Ha en fin dag!
/Eva
tisdag 6 september 2011
Jag är inte någon viloperson...
Nää, jag inte någon person som tycker om att vila. Aktiv vila javisst men att bara ligga på sofflocket passar mig inte alls. Så att sitta på ett flygplan och sen x antal timmar i bil när jag befinner mig på tjänsteresa från tidig morgon till sen kväll är inte min melodi alls. Jag får ont ÖVERALLT!!! Well, gårdagens lunch uppe i bergen i norra Italien nära gränsen till Österrike där en etapp av Giro d´Italia avgjordes förra året och där bergstopparna bäddas in av moln kan kompensera lite för det där "vilandet". För att äta det gillar jag ju. Femrätters till lunch med vin, ja tack gärna! Och efteråt var jag glad att jag tackade nej till ett glas grappa till min espresso när vi åkte serpentinvägarna ner mot "civilisationen" igen. Hade jag tackat ja till den så hade de nog fått stanna bilen för att jag skulle "få lite luft" :-P
När jag åker bort hamnar jag helt ur fas och blir nästan stressad över att komma hem (och hitta hemmet helt upp och ner mer eller mindre bara efter 1,5 dag - hur f-n går det till?!) även om jag samtidigt älskar att komma hem. Knepigt det där.
Idag har det sprungits lite i alla fall. Sonen ville hänga med på cykeln så det blev ca 8 km där första halvan gick i 4:30 fart men sen när vi vände för att ta oss hemåt igen så kom den härliga MOTVINDEN, hahaha. Well, kroppen får en chock av att vila och en chock att vara igång igen men det är precis så min kropp funkar och imon väntar helvetesintervaller som ska få mig i perfekt form inför lördag då Risveden Terräng ska springas - härligt!
Nedan bild från min gode F&S-vän Mats R som tog kort på mig på upploppet på Tjejmilen precis när jag lagt in ett litet ryck när hon i rosa som ni ser bakom mig försökte gå om (vilket hon inte gjorde, hehehe):
När jag åker bort hamnar jag helt ur fas och blir nästan stressad över att komma hem (och hitta hemmet helt upp och ner mer eller mindre bara efter 1,5 dag - hur f-n går det till?!) även om jag samtidigt älskar att komma hem. Knepigt det där.
Idag har det sprungits lite i alla fall. Sonen ville hänga med på cykeln så det blev ca 8 km där första halvan gick i 4:30 fart men sen när vi vände för att ta oss hemåt igen så kom den härliga MOTVINDEN, hahaha. Well, kroppen får en chock av att vila och en chock att vara igång igen men det är precis så min kropp funkar och imon väntar helvetesintervaller som ska få mig i perfekt form inför lördag då Risveden Terräng ska springas - härligt!
Nedan bild från min gode F&S-vän Mats R som tog kort på mig på upploppet på Tjejmilen precis när jag lagt in ett litet ryck när hon i rosa som ni ser bakom mig försökte gå om (vilket hon inte gjorde, hehehe):
söndag 4 september 2011
Eftertanke och kontroll
Satt och tänkte ganska mycket i bilen igår på vägen hem och diskuterade även en del med kära maken om min löpning och mina mål.
Efter vårens "kollaps" så har jag under sommaren växt genom att gå på mental träning för att möta mina "hjärnspöken" (tack Terje för all hjälp).
I våras hade jag en stor obalans mellan min mentala kapacitet vs min fysiska. Jag har aldrig varit så tränad men det räckte inte.
Idag så är obalansen lite mer åt det andra hållet; jag besitter nu en bättre mental kapacitet men den fysiska biten ligger efter. Dels pga att jag inte kört lika mycket kvalitetsträning men mycket att jag prioriterat mer långpass pga Lidingöloppet.
Igår så kände jag mig lugn innan loppet och när maken frågade om jag var nervös svarade jag: Nej. Jag blev inte ens stressad över att uppvärmingen inte blev som jag tänkt.
Under hela loppet bibehöll jag en positiv känsla och de få gånger som jag var på väg åt "fel" håll så sa jag NEJ till mig själv för få tillbaka fokus och kontroll.
Jag minns att jag t.o.m tog mig tid att titta på omgivningarna för trots att jag sprungit loppet flera gånger har nog aldrig tidigare reflekterat över just banan. Jag kom fram till att den inte är speciellt platt. Det går nästan böljande lite upp och ner hela tiden för att sen avslutas i sista uppförsbacken mot TV-huset.
Jag kommer även ihåg att jag hörde en man ropa ca 200 meter efter 5 km´s markeringen: "Ni ligger bra till tjejer, 22 minuter på första fem!" Och jag kommer nu ihåg att jag tänkte: "22 minuter? Nä du, fortare går det, det känner jag i kroppen!" Jag minns nu oxå att jag faktiskt tänkte ropa tillbaka just det till honom men hejdade mig i sista stund...Kanske lika bra ;-)
Jag var nöjd efteråt och det hade jag INTE varit i våras om jag sprungit på 41:58.
Jag känner att jag har mer kontroll och att jag känner min kropp ännu bättre än innan.
Jag vet oxå vad jag måste göra för att få upp den fysiska förmågan lite till för att nå mina mål och när balansen mellan min fysiska och mentala kapacitet står mer i jämvikt så kommer jag att bli en bättre löpare och nå mina mål, det är jag övertygad om .
Nu strax ner till Italien för en snabb tjänsteresa - åter tisdag!
Efter vårens "kollaps" så har jag under sommaren växt genom att gå på mental träning för att möta mina "hjärnspöken" (tack Terje för all hjälp).
I våras hade jag en stor obalans mellan min mentala kapacitet vs min fysiska. Jag har aldrig varit så tränad men det räckte inte.
Idag så är obalansen lite mer åt det andra hållet; jag besitter nu en bättre mental kapacitet men den fysiska biten ligger efter. Dels pga att jag inte kört lika mycket kvalitetsträning men mycket att jag prioriterat mer långpass pga Lidingöloppet.
Igår så kände jag mig lugn innan loppet och när maken frågade om jag var nervös svarade jag: Nej. Jag blev inte ens stressad över att uppvärmingen inte blev som jag tänkt.
Under hela loppet bibehöll jag en positiv känsla och de få gånger som jag var på väg åt "fel" håll så sa jag NEJ till mig själv för få tillbaka fokus och kontroll.
Jag minns att jag t.o.m tog mig tid att titta på omgivningarna för trots att jag sprungit loppet flera gånger har nog aldrig tidigare reflekterat över just banan. Jag kom fram till att den inte är speciellt platt. Det går nästan böljande lite upp och ner hela tiden för att sen avslutas i sista uppförsbacken mot TV-huset.
Jag kommer även ihåg att jag hörde en man ropa ca 200 meter efter 5 km´s markeringen: "Ni ligger bra till tjejer, 22 minuter på första fem!" Och jag kommer nu ihåg att jag tänkte: "22 minuter? Nä du, fortare går det, det känner jag i kroppen!" Jag minns nu oxå att jag faktiskt tänkte ropa tillbaka just det till honom men hejdade mig i sista stund...Kanske lika bra ;-)
Jag var nöjd efteråt och det hade jag INTE varit i våras om jag sprungit på 41:58.
Jag känner att jag har mer kontroll och att jag känner min kropp ännu bättre än innan.
Jag vet oxå vad jag måste göra för att få upp den fysiska förmågan lite till för att nå mina mål och när balansen mellan min fysiska och mentala kapacitet står mer i jämvikt så kommer jag att bli en bättre löpare och nå mina mål, det är jag övertygad om .
Nu strax ner till Italien för en snabb tjänsteresa - åter tisdag!
lördag 3 september 2011
Tjejmilen 2011; eller det som egentligen är viktigt
Bra känsla idag - första fem gick tydligen på 20:45 andra halvan lite långsammare för det var varmt och jag blev trött. Sluttid 41:58, eller nåt. Placering? Ingen aning. Men det skiter jag i för idag var det andra positiva saker att ta med sig. Ett lopp till där jag lyckades mota bort negativa tankar och lyckades bibehålla en positiv känsla hela loppet. Tredje milloppet utan klocka och jag har för varje gång blivit snabbare. Inte lika snabb som i våras, men jag har kapat en minut för varje lopp.
Jag fick träffat bästa Lena och några andra snygga tjejer i sina Runningskirts - härligt!
Men bäst idag var inte tid eller känslan utan att få ha träffat bästa Isabellah Andersson både före och efter loppet. Denna underbara och högst ödmjuka idrottare som jag hyser så mycket respekt för.
Jag skojade och frågade innan om detta skulle bli ett åh-pass och hon svarade: Nej, snabbdistans.
Jag tänker inte kommentera detta vidare, hennes resultat idag talar för sig självt om hennes kapacitet.
Tack Isabellah att du tog dig tid att prata med familjen Fridman.
Jag fick träffat bästa Lena och några andra snygga tjejer i sina Runningskirts - härligt!
Men bäst idag var inte tid eller känslan utan att få ha träffat bästa Isabellah Andersson både före och efter loppet. Denna underbara och högst ödmjuka idrottare som jag hyser så mycket respekt för.
Jag skojade och frågade innan om detta skulle bli ett åh-pass och hon svarade: Nej, snabbdistans.
Jag tänker inte kommentera detta vidare, hennes resultat idag talar för sig självt om hennes kapacitet.
Tack Isabellah att du tog dig tid att prata med familjen Fridman.
fredag 2 september 2011
Löparskola
Har nu spikat datum för min löparskola i höst. Känner du någon som är sugen eller är sugen själv, gå gärna in på min hemsida.
Så här kul såg det ut på startlinjen i våras för den avslutande tävlingen Löparskoleruset som är sista momentet i kursen (se bild ovan).
Idag är det lite jobb, en snabb jogg och sen tåget till Stockholm!
Ha en fin fredag!
torsdag 1 september 2011
Inför fredag...
Med låten TGIF så har Katy Perry blivit historisk. Första tjejen att nå Billboards plats nummer ett med fem låtar från en och samma skiva. Detta har bara tidigare en artist lyckats med: King of Pop, aka Michael Jackson.
Så i brist på inspiration att skriva om träning, tävlingar, shopping eller något annat så minns jag mig själv lite från när jag var typ 20 och "levde livet" och partajade like it was 1999. Och känner igen mig i frasen: "Warrant´s out for my arrest" - hahaha, nästan men bara nästan sant även på mig :-)
Imon är fredag, TGIF:
Så i brist på inspiration att skriva om träning, tävlingar, shopping eller något annat så minns jag mig själv lite från när jag var typ 20 och "levde livet" och partajade like it was 1999. Och känner igen mig i frasen: "Warrant´s out for my arrest" - hahaha, nästan men bara nästan sant även på mig :-)
Imon är fredag, TGIF:
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)