söndag 25 september 2011

Racerapport LL 30 km

Började dagen med hotellfrukost och sen begav vi oss ganska tidigt ut mot Lidingö. Mest för att jag inte hämtat ut nummerlappen och vi var rädda för trängsel på t-banan och bussarna.
När vi så satt på bussen och maken frågat för femtionde gången hur det kändes så slog nervositeten ner som en bomb! Fick blunda och försöka visualisera min målbild för att uppnå någon form av lugn. Det gick så där för de andra tävlingar det sista har ju inte varit lika viktiga som Lidingö.

Efter att vi hämtat nummerlapp och köat oss igenom mässan så ställde jag mig i toakön där jag träffade bästa Andrea (som oxå tog silver igår - grattis!).

Sen bort mot starten och nu gick tiden ganska snabbt. En gel ca 40 minuter innan start och när det var ca 20 minuter kvar till start gick jag och ställde mig i startfållan för grupp 2. Så långt fram jag kunde.

Starten gick och iväg sprang vi på gräset och det blev trångt alldeles för fort. Ångrade nästan att jag inte tjurrusat för att komma längre fram men det gick ju inte ändra nu.
Trångt och väldigt svårt att gå om i ca 3-4 km och jag började surna ur och tänkte att är det så här hela loppet kommer jag kliva av. Här skulle jag nog uppskatta att jag "tappade" ca 3 minuter.

När det så lättade upp lite så försökte jag dra på lite och det gick ok. Försökte hålla ett bra tempo på platten vid Kyrkviken och här kom Robert från IK Jogg ikapp mig. Skönt att ha någon att springa med och vi höll ihop mer eller mindre fram till ca 20 km sen såg jag honom inte mer. Jag tror att han gick i mål ca 3 minuter efter mig.

Vid ca 9 km tog jag det dumma beslutet att vid nästa vätskekontroll ta en gel (hade två i fickorna på kjolen) och skölja ner med vatten. Var egentligen inte i behov av det men ville göra det i förebyggande syfte. Var inte alls förberedd på att må så dåligt som jag skulle göra för jag hade ju testat gelen innan men min mage fungerar helt annorlunda på träning vs tävling, det fick jag bittert erfara nu. Nästan direkt efter att jag tagit gelen började må riktigt illa och ville kräkas. I ca 10 km fick jag fokusera på att försöka inte tänka på detta men det var enormt svårt och när illamåendet äntligen började släppa så kom magontet och känslan av att magen var som en ballong. Resten av loppet drack jag bara vatten och bara en mun vid varje vätskestation.

Skogspartiet mellan 15-20 km gick mest upp och ner och här blev det trångt igen och jag märkte vilka som var bra på att springa uppför respektive nedför. Många var de som man passerade flera gånger och som sen passerade dig igen.

Vid började närma oss Grönsta för sista milen och här var det många som ropade: "Heja Pippi med kjolen!" (Jag hade håret i tofsar och min prickiga Runningskirt).
Här såg jag återigen maken, sonen och sällskap (de hejade även på mig vid Kyrkviken). Maken berättade efteråt att jag här sett rejält sliten ut och han började bli orolig att jag inte skulle klara 2.30 - ja, det var den tiden jag hade som mål och han var den ende jag sagt detta till. Jag hade även sagt att det kunde bli 10 minuter snabbare respektive 10 minuter långsammare.

Gick för första gången nu uppför halva backen som kommer direkt efter Grönsta. Här började jag nu se hur många började sacka men nu började jag äntligen må lite bättre och detta partiet sprang jag ju förra året (Lidingö tjejlopp) och jag fick ny styrka av att veta hur banan såg ut och att jag nu mådde bättre.

Det var nu jag började plocka många löpare och jag kände mig stark även om jag började känna trött.
Vi sprang längs vattnet och jag visste att Aborrbacken närmade sig men jag kände mig stark och inte rädd.
Jag gick i det brantaste partiet i början och började sen springa igen. Nu såg jag många som fått kramp och stod vid sidan av stigen och "töjde".

Vätskestationen med 4 km kvar sprang jag igenom och fick in ett bra flyt fram till Karins backe där jag återigen gick. Strax därefter såg jag 2 km skylten och det var då som jag såg en tjej framför som jag vile gå om och drog på och kände att kroppen svarade och hade lite till. Jag skojar inte om jag säger att jag på de sista två kilometrarna gick om nästan 10 tjejer.
En kilometer kvar och nu gick det äntligen nedåt och en kille skrek: "Härligt!" och hakade på mig. "Öka lite till så går vi under 2.30!" ropade han när vi hade ca 400 meter kvar. Detta var FÖRSTA gången under loppet som jag fick en tidsangivelse och jag ÖKADE och han hakade på!
När vi kom in på upploppet hade vi taggat varandra så mycket att jag spurtade som jag ALDRIG gjort och sträckte upp armarna och skrek rätt ut av denna sista adrenalinkick när jag kramade ut det sista ur kroppen. Den känslan kommer jag ALDRIG att glömma och det är nästan att jag börjar gråta nu när jag skriver om det. Det var ett känslo- och lyckorus jag inte känt innan.
Folk applåderade eller som min man sa att det var nästan som en stående ovation för endast mig på upploppet i detta för mig mitt första "riktiga" Lidingölopp (15 km och 10 km, räknas ju inte lixom, egentligen).

Väl i mål började jag nästan gråta och fick en bamsekram och ett tack av killen som hakat på den "galna kjolen" det sista.

Jag har aldrig sprungit så här långt i hela mitt liv och det var grymt jobbigt men totally worth it för det upploppet. I will never ever forget. 30 sekunder av lycka och urkraft efter 30 kilometer av "vånda"...

Lidingö - jag kommer tillbaka nästa år, för den där korta stunden av att nästan vara i himlen vill jag känna igen!

Edit: Sorry för lite långt och kanske osammanhängande inlägg skrivet på min telefon på väg hem i bilen... /Eva

20 kommentarer:

  1. Alltså du är så jäkla grym!! har aldrig sprungit så långt tidigare och gör det ändå så sjukt bra!

    Återigen stort grattis!!

    SvaraRadera
  2. fint inlägg tycker jag, man kan nästan känna euforin.. underbart! vore kul att få uppleva detta nångång. :-) GRATTIS igen!

    SvaraRadera
  3. Andrea: Tack! Ja, längsta jag sprungit innan är 27,5 km på ett långpass i somras. Jag har ju haft kortare långpass som standard tidigare typ 20-22 km då halvmaran varit min längsta tävlingsdistans.
    Nu blir det ju Jubileumsmaran i juli och således fler långa långpass som förhoppningsvis kan leda till en ännu bättre tid på LL :-)

    Sofia: Tack och den där korta stunden av lycka, då glömde jag allt annat. Otroligt men sant. Och jag tror att det inte är ofta man känner så men viljan att göra det igen kommer fortsätta att driva mig. En kort stund av Runner's high helt enkelt som man vill känna igen...

    SvaraRadera
  4. Härligt, jag hängde minsann med hela vägen och du fick nästan en asfaltsfantast som jag att längta ut till Lidingö, inte dåligt. Stort grattis till ett grymt genomfört lopp!!

    SvaraRadera
  5. Staffan: Tack och kanske du vågar på dig det någon gång? Jag trodde aldrig jag skulle våga mig på fulla 30 km någonsin och nästa år blir det ju även maradistansen som jag alltid bestämt sagt nej till så man kan ju ändra sig? ;-)

    SvaraRadera
  6. Så otroligt duktig du är, Eva! Du är en inspiration!

    SvaraRadera
  7. Caroliné: Åh, supertack Caroliné! :-)

    SvaraRadera
  8. Visst var det en härlig (men också plågsam) upplevelse? Kul att läsa, jag känner igen mig på många punkter. Brukar själv ta lite sportdryck 45 min innnan loppet och sen en gel efter en timmes löpning (tål endast Maxims gel efter att ha fått magkramp förra året av Enervit) och det funkade bra. Kul att du blivit "biten" av LL...jag är fast och kommer igen nästa år, för snart har man glömt smärtan, hehe...

    SvaraRadera
  9. MagnusN: Ja, lite hatkärlek kan man väl säga.
    Fast när jag fick känna den där euforiska känslan på upploppet så glömdes smärtan bort. För att sedan efter målgång och idag göra sig GANSKA påmind om man säger så ;-)
    Men SJÄLVKLART att man glömmer snabbt och nu när jag vet mer om bansträckningen och planerar att TJURRUSA i starten nästa år (bäst, eller hur?) kan det ju bara bli ännu bättre, hehe. Eller jag menar göra ännu ondare? ;-)

    SvaraRadera
  10. Den euforin gör att man vill springa igen och igen. Stort grattis till grym prestation!

    SvaraRadera
  11. Jag ler så stort så stort nu! FAN vad häftigt Eva!!
    Så fort J har kommit hem bokar jag dig på en runda och vill då höra all about it live ;-)
    Grattis igen och igen och igen och igen!

    SvaraRadera
  12. anneliten: Tack och ja, 30 kilometers lidande för 30 sekunders eufori but totally worth it!

    SvaraRadera
  13. Jessica: Tack! Ler stort tillbaka! Hör av dig om runda - jag är på!

    SvaraRadera
  14. Eva: Jo, att rusa första kilometern för att få en bra position är tyvärr nödvändigt med de stora startfälten och smala stigarna...

    SvaraRadera
  15. Åååhh... hotellfrukost!

    SvaraRadera
  16. Så imponerande! Jag förstår inte ens att det är MÖJLIGT att genomföra LL så snabbt!

    SvaraRadera
  17. MagnusN: Då får det bli tjurrsuning nästa år!

    RosaMilton: Tack! Tycker att det var alldeles för trångt i början och även vissa andra partier och vågar inte ens tänka på hur det var längre bak. Hoppas arrangörerna tar till sig detta och gör om startgrupperna så att fler kommer tillbaka nästa år för det är ändå ett kraftprov och en fin bana! Jag hoppas således på ännu snabbare tid nästa år :-)

    SvaraRadera
  18. Tack för härlig läsning och stort grattis till ett mycket lyckat lopp.
    Man blir ju riktigt sugen på LL nu.

    SvaraRadera
  19. Olov: Tack och varsegod! Rekommenderar att seeda dig för du är ju snabb OCH sen att tjurrusa i starten - då får du ett bra lopp :-)

    SvaraRadera