Idag är min träningsdagbok helt ren. Nytt år, nya pass och nya prestationer att lägga in väntar.
2010 års total blev 3655,4 km vilket ger 10 km/dag - inte dåligt!
December hamnade på 330 km och jag känner mig nöjd.
Nyårsfesten hemma hos oss igår blev väldigt lyckad. Och även om vi alla i familjen är lite trötta idag så är det ändå med ett leende på läpparna jag tänker på gårdagen som helhet.
Men tillbaks till Sylvesterloppet då; ett lopp som är en favorit för mig bland alla lopp jag sprungit men som efter sista veckans sjukdom var högt osäker om jag skulle springa. Men efter att ha hämtat min nummerlapp och sett att jag hamnat i elitledet så bestämde jag mig för att springa och om det inte kändes bra så skulle det i alla fall kunna bli ett bra snabbdistanspass.
Under de ca 2 kilometrarna uppvärmning så fick jag HÅLL och blev helt chockad över detta. Jag har inte fått håll på flera år!!! Whatevs, inte mycket att göra åt och jag lämnade mina överdragskläder till kära maken och begav mig bort mot starten. Där stod många och trängdes och att då få ställa sig framför alla löpare i den lilla fållan där eliten stod var helt enormt. Såg att funktionären tittade lite skeptiskt på mig men släppte in mig när han såg att det faktiskt stod ELIT på "lappen". Så där stod jag och det kändes helt overkligt att stå där bland "de främsta". Många Hällelöpare och några tittade undrande på mig och undrade nog vem jag var. Jag har ju inte varit med i klubben så länge och dessutom befinner jag mig på en LITE annan nivå än Hälles topplöpare.
Starten gick och det blev mycket trångt i tjurrusningen men jag lyckades ta den första skarpa högerkurvan utan att dratta på ändan. Försökte tänka på att hålla tempot nere och första kilometern hamnade på 3:55. Helt ok. Kände hur jag fick upp en del slem men det kändes ändå ok. Vid ca tre kilometer var det en kille med nummer 325 (Peter) som frågade mig vilken tid som var mitt mål, han ville haka på mig för han tyckte jag höll ett jämnt bra tempo. Visste inte vad jag skulle svara först då jag ju inte visste hur det skulle gå men sa i alla fall 41 minuter och han frågade om han fick "följa" mig. Visst inga problem sa jag. Detta skulle visa sig vara ett smart drag senare.
En äldre herre (tror det var samma "gubbe" som förra året och då gjorde samma sak) som jag sprang om första gången vid ca 2 km skrek NEJ när jag passerade honom och la sedan in en växel och sprang om mig för att lägga sig som en bromskloss framför mig. Detta upprepades TRE gånger och jag bestämde mig för att jag skulle göra ett litet ryck för att göra mig av med "gubben". Sagt och gjort. Ska bli intressant att se om han är där nästa år oxå, hahaha.
Vi passerade varvningen vid Heden och det var många som hejade. Många som jag kände men även många som inte gjorde det men då det i år stod ens namn med stora bokstäver på nummerlappen så kunde många heja på en vid namn och detta är positivt! Annars funkar ju alltid: "Heja tjejen", "Heja Hälle", "Heja polkagrisen"...
Vid varvningen fick jag info från min make att jag låg 10:a och jag tänkte snabbt att jag kanske skulle kunna få pris (15 bästa herrarna och 10 bästa damerna)- nu gällde att inte låta någon "dam" passera. Första 5 km gick på 20:08 och det kändes ganska ok faktiskt och jag var lite förvånad att det gick så bra. Men denna känsla höll bara i sig i någon kilometer till för vid ca 6 km så började bli väldigt påverkad i min andning och jag kände att jag höll på att ta slut. Men jag fortsatte att kämpa och Peter, nr 325 peppade mig mycket - tack!
Stundtals var det en man som många hejade på som låg i vår "grupp". "Heja Mats", hörde jag många ropa.
Denna Mats var i alla fall Mats Erixon. Igår skrev jag att han vann Mastersklassen och det var lite fel, han kom trea på 41:17.
Som jag skrev igår så hade han efter målgång sagt att han fick bra hjälp att få bra tid av en viss Hälletjej :-)
Tillbaks till 7 kilometer då, här var det riktigt riktigt tungt och jag jobbade mycket med det mentala för att ta mig vidare.
Vid 8,5 km klappade jag Peter, nr 325, på axeln och tackade för bra "samarbete" och sa att det var ok för honom att släppa mig nu, jag skulle klara mig. Han gick i mål på 41:19 och efter målgång tackade vi varandra för ett bra "jobb". Underbart när man kan "hjälpa" varandra på detta sätt istället för att bara tänka på sig själv. Jag "hjälpte" honom på första varvet och han "hjälpte" mig på andra.
Hade nu i alla fall inte långt kvar och bestämde mig för att INTE titta på klockan utan bara köra på. Närmade mig den sista "rakan" när man tagit av från Skånegatan och man kan se målet på Heden och jag försökte öka tempot men det gick sådär. Hörde speakern säga mitt namn när jag passerade målbågen och såg då att chipmattorna låg en bra bit in efter bågen och fick göra en sista ansträngning för att ta mig fram de sista 20 metrarna. Dåligt att de låg där och vad jag förstår så blev det helt fel när Elitherrarna kom mot mål. William Lind och Patrik Andersson stannade efter målbågen och började gå (vad jag hörde var Patrik först in) tills någon började ropa på dem att mattorna som stoppade deras tider var längre fram. De började springa igen och då var det så jämt att de efter en del om och men fick dela på segern...Gör om detta till nästa år arrangörer!
Är nu dagen efter väldigt nöjd med mitt resultat med tanke på omständigheterna och då har jag inte ens nämnt det moddiga alt isiga underlaget. Förra året var det kallare och "bättre" underlag, dvs hårdare. Igår var det bara någon minusgrad och modd ovanpå is på många ställen. Mycket glid med andra ord.
Nåja, nu nog skrivet om Sylvester - nu är det nytt år och nu börjar vi om och ser framemot nya utmaningar.
God fortsättning!
P.S. - Vann ett rosa underställ så nu har jag ett komplement till mitt gamla blå :-) D.S.
