...and then suddenly it dawned on me...

Alltså det var nog först idag som det verkligen gick upp för mig att jag på lördag ska springa min första mara. Det är folk som börjar önskar lycka till, frågar om jag behöver langning, undrar om fart och tid osv osv. Jag har varit upptagen med annat i veckan än att oroa mig för loppet och som käre Staffan kommenterade tidigare i veckan så är det inte så viktigt då jag kommit till insikt om andra saker och om vad jag vill göra. Detta blir ett lopp som kommer att ge mig erfarenhet inför ING NYC Marathon i november. Ni vet loppet då alu-filtsminnet ska bli verklighet (du vet vad jag pratar om Tobbe).

Jag kolhydrattömmer mig inte och inte kolhydratladdar jag heller mer än vad jag skulle gjort en fredag dagen innan ett långpass tidigt på lördagen. Jag dricker inte rödbetsjuice och jag förfasas inte över vädret och kollar rapporter stup i kvarten. Detta betyder dock inte att jag inte har en plan, det har jag visst.

Om förra året var ett år då löpningen drev mig framåt i mörka stunder så är i år året där löpningen fortfarande är kärnan men där jag numera väljer det som ger glädje och inte måsten. Jag är inte som innan fixerad vid mina tider och resultat utan jobbar mot en känsla av att vara nöjd oavsett vad som händer. Jag gör mitt bästa och jag vet att mitt bästa kommer att räcka långt, främst för mig själv och sen vet jag även att det nog kommer att räcka långt även sett ur andra perspektiv.

Så om man ser till rubriken så är det således flera saker som har "dawned on me" och inte bara insikten om loppet på lördag.

Imorse träffade jag min partner Maria för en swim-run-träning. Jag stod där på parkeringen iförd våtdräkt, löparskor, badmössa och simglasögon och kände mig verkligen inte normal. Strax därefter simmade och sprang vi kors och tvärs över Sisjön:

                            

Det är något högst upplyftande och befriande att få göra saker som faktiskt inte är normala och bara le åt att folk utropar "JÖSSES" när man springer förbi dem i full våtdräktsmundering. Jag hittar löpningen igen på ett nytt sätt och jag förundras att jag kan simma lite över 2000 meter och inte känna att jag inte håller på att drunkna. 

Så imon åker jag då upp till Stockholm. Ett steg på vägen mot min alu-filtsdröm men även ett steg på vägen mot det där andra. Det där andra som inte känns lika läskigt längre för att jag vet att det är rätt. För mig. 

Om ni ser mig på lördag, vinka och skrik! Jag lovar skrika och vinka tillbaka! Jag kommer att ha gröna kompressionsstrumpor, gröna Adidas Adios, en grön sport-bh och en leopardmönstrad kjol, startnummer 4121. 

Mot den 3 augusti!

Igår började jag veckan med att tidigt på morgonen dra på mig det här:

                                

Sen begav jag mig till Sisjön för att simma med min partner Maria. Vi skulle bara simma då hon hade ont i hälen efter BUM (edit 45 km terränglopp). Vi simmade tvärsöver sjön och tillbaka. Ca 550-570 meter varje vända. Sen fick det vara nog. Det var mycket kallare än sist och när man bara simmar och inte sticker upp och springer emellan håller man inte värmen lika bra. 

Under dagen hamnade jag sedan i diskussion med en person på Twitter som dissade Total Immersion. Jag säger inte att det är bästa sättet att crawla på men jag tror på grundidén att lära sig simma så ekonomiskt det bara går. Ekvationen är enkel: Bättre ekonomi = kostar mindre energi = man simmar fortare. Då mitt mål är att tävla i swim-runs/aquathlons så är detta av yttersta vikt. Jag vill inte att simningen ska göra mig så trött att det påverkar min löpning som är min största styrka. Dessutom så har jag inga planer på att bygga upp min överkropp så att jag kan veva som en väderkvarn och simma 50 meter på världsrekordtid. Jag vill lära mig att simma smart och nyttja det jag har. Det är ganska teknikkrävande men jag vet att på sikt kommer det att ge en stor vinst för mig. 

Att dissa något som man inte påläst om tycker jag är fel. Och sen att bara välja att bemöta/svara på det som man vill och att ignorera vissa saker tycker jag är riktigt dåligt. Den 3 augusti vet vi hur dåligt det är det här med TI.  

Efter en rusch till Östra för att hjälpa en väninna och sen ett backintervallpass på F&S så tyckte jag i alla fall att jag på vägen mot den 3 augusti var värd det här till kvällsmat: 

                               

P.S. Alltså vad är det med Blogger som göra att bilder numera kommer upp i dålig upplösning? Uppdatering tack! D.S. 

Poliser, vildsvin och insändare

De flesta brukar dra ned på träningen/distansen inför tävlingar och visst är det bra men om kärnan i ens träning är att springa mycket så har det oftast motsatt effekt. 

Jag är trött/sliten eller vad man nu ska kalla det och har försökt tackla detta på olika sätt och ska nu försöka mig på något helt annat. Träna MER igen! Ju mindre jag tränar desto slöare blir jag ju så kanske det vänder om jag kör på igen? Och oroa er inte, jag lyssnar på kroppen och vill den inte ha mer träning så tar jag ett steg tillbaka, no worries! 

Med detta i tanken så var det bara att snöra på sig trailskorna och ge sig ut på 26 km skogslöpning. Idag helt ensam faktiskt. Tine går crawlkurs och Maria skulle springa BUM (som hon för övrigt gjorde j-vligt bra då hon kom trea - GRATTIS!). Lite konstigt var det att dra iväg själv men så var det ju alltid förr. Tog inte på mig klockan, jag vet ju distansen, ville bara springa lugnt och kontrollerat. Inte stå på för mycket med risk att trilla. 

Å det kändes fanimig riktigt bra. Visst att jag hade lite träningsvärk i låren efter 25 km asfalt i torsdags och ett styrkepass på gymmet igår men det kändes inte så där tungt som det gjort det sista. I huvudet började jag planera inför nästa lördag. Hur jag ska lägga upp loppet, fart och lite annat. Bestämde mig där och då att jag ska hålla detta för mig själv. Så ni som undrar, ni får undra, my lips are sealed. 

På första varvet så stod det helt plötsligt tre unga killar ute i skogen med två mopeder (just här är ett parti relativt nära ett bostadsområdet på slingan jag springer men ändå ute i skogen lixom). De såg faktiskt väldigt suspekta ut och det luktade bensin. När jag passerade dem så blev de helt tysta och jag hörde när jag sprungit en bit till hur de försökte starta en av mopederna. Sen tänkte jag inte mer på det förrän jag på andra varvet passerade en parkering som ligger ca 200 meter ifrån där jag sett moppekillarna och det stod TRE polisbilar där. Mellan två av polisbilarna låg mopederna. Moppetjuvar alltså! Jahaja, är det inte väskmördare så är det moppetjuvar som korsar min väg i bergen! 

Sen hände det en annan intressant grej. Eller grej å grej. Ljud kanske man ska kalla det. När jag befinner mig i den djupaste skogsdelen av slingan där man springer mer eller mindre off-trail och måste klättra över några stora nedfallna träd för att komma fram så hör jag en gris. Ni vet en gris som gnyr. Jag stannar för att lyssna och hör det igen. Det är nu jag inser vad detta ljud kanske är och då blev det fanimig eld i rövva på mig! Det finns nämligen VILDSVIN i Änggårdsbergen och visst att de är skygga och håller sig ifrån de större stigarna men nu befann jag mig inte där utan i rena skogen. Längre fram ser jag några ställen där något djur helt klart bökat runt och då springer jag ännu snabbare. Ca en kilometer senare så är jag tillbaka på en av de större stigarna och kan slappna av. Det är då jag ser att jag lyckats plocka fram telefonen ur mitt vätskebälte medans jag sprang. Smart där Eva, hade du tänkt slå vildsvinet med telefonen eller? Hahaha. 

Väl hemma så kändes det bra i hela kroppen men min vana trogen så tog jag ändå på mig ett par kompressionsstrumpor för åh: 

                       

Snygga eller hur? Köpte dessa på mässan inför ING NYC Marathon i höstas. Det var tänkt att de skulle vara del av min Sverigeoutfit. Men det blev ju inget lopp så jag har faktiskt bara använt dem när jag inte sprungit. Lade upp bilden på Twitter och direkt var det några som undrade vilket märke det var och vart jag köpt dem. Efter att ha rotat bland lite kvitton så hittade jag det! www.mojosocks.com  - dessa hittar man under Performance. Ja, för det var ju det som jag tänkt använda dem till in the first place, inte Recovery. 

För övrigt så hittade jag en viss insändare i Göteborgs-Posten imorse: 

Ok, hade velat att det hamnat i Debatt och inte Fria Ord/Insändare men får vara nöjd med att det ändå publicerades. Blev även igår uppmärksammad på att Uggla/Wiklund i P4 pratat om just detta och även ringt upp en cykelpolis i Göteborg! Och nej, det var inte jag som tipsat dem men vissa saker jag skriver om har en tendens att dyka upp lite här och var. Intressant. 

Jag hoppas verkligen att detta även kan belysas på annat sätt oxå och jag vill inte bara hänga ut de som cyklar utan det finns fotgängare, bilister och andra trafikanter som inte visar hänsyn och jag undrar hur det kunde bli så rå stämning? Känns inte alls bra. Undrar varför det blivit så här? Well, det sista är väl inte sagt i denna fråga och jag kommer fortsätta skrika och leka polis för sån är jag. 

Nu räcker det för F-N!!!

Nu är jag så j-vla förbannad att jag nästan skulle kunna strypa någon!
Jag är så j-vla trött (ursäkta svordomar men nu är måttet rågat!) på att de som cyklar i Göteborg (och efter vad jag förstår via Facebook och Twitter inte bara här) inte visar någon hänsyn whatsoever!
Ska det vara risk för mitt liv att transportcykla till mitt jobb?
När slutade cyklister (korr. inte riktiga cyklister utan vuxna som cyklar kanske jag ska förtydliga) att bry sig om regler?
När blev det norm att det är ok att cykla mot rött, cykla på trottoaren, cykla mot färdriktningen, cykla ut rätt framför bilar/fotgängare/andra cyklar? Skita i att ha ringklocka och ljus? Räkna kallt med att ALLA andra visar DIG företräde även om du helt klart INTE har det?
Imorse gick jag med min cykel över ett övergångsställe i centrala stan när FYRA cyklister håller på att meja ned mig. De blir arga på MIG när jag skriker efter dem och visar mig fingret! Och ja, när man cyklar och kommer till ett övergångsställe så LEDER man cykeln över. Det är faktiskt BÖTER på att cykla över ett övergångsställe!

Jag har nu skickat in en artikel till Göteborgs-Posten och deras Debatt för jag anser att detta bör komma upp till ytan och diskuteras. Vad var det som gick fel? Varför blev det så här?

Kommentera gärna! Jag är all ears! 

I Götet intet nytt...dvs löparen har inte fått simhud mellan tårna...än...

Eller ja det enda som kanske är lite nytt är att mina potatisar börjar komma upp. Jag har fått förfrågningar om det är coca-plantor, KAT eller annat, hahaha. Ok, jag har colombianskt påbrå från min mammas sida men det kanske är önsketänkande från de som frågar att det gröna som sticker upp skulle vara något man kan "röka på":

Har i alla fall återhämtat mig från helgen å då menar jag kanske inte löpningen främst :-P 

En sista bild från sista varvet bjuder jag på: 

Tack bästa Sandra H för det fina fotot! Där man helt klart kan se att jag inte är någon heelstriker direkt...

Annars är det same o same o. Trötthet som sitter i men jag försöker träna det jag orkar. Igår var det ju mitt måndagspass på F&S och där körde vi 4X4 med två minuters vila emellan. Det var inte så många deltagare där. Helt normalt måndagen efter Varvet. Så jag försökte springa lite själv, dvs försöka dra på lite utan att tappa fokus på de som var där. Vi lyckades pricka nästan exakt samma fart på alla fyra (fart runt 4:00 min/km). 

För att göra det lättare för deltagarna så skriker jag tiden som är kvar och vi springer på en rundbana så att man kan ha riktmärken för varje minut. Sen kanske det inte var det smartaste av mig att skita i att byta skor mellan detta passet och det jag haft innan med en tjej jag tränar. Att försöka springa snabbt på grus i ett par gamla sladdriga Nike Free 3.0 är inte det mest optimala om man säger så. Well, det gick det med. 

Idag har jag lunchsimmat. Och det är här jag vill återknyta till rubriken på inlägget. Jag kör nu MINST två gånger i veckan och bara i 25 meters bassängen och nästan bara drills. Jag känner att efter simlägret så har det stått still, nästan gått bakåt så efter lite rådfrågan av en god vän som hjälpte mig en morgon i bassängen så bestämde jag att försöka fokusera på nästan enkom drills ett tag för att se vad som händer. Ena gången känns det som om det går framåt och jag får kläm på nåt bara för att nästan gång känna precis tvärtom. Och att få tid för PT-timme med bästa A-K är inte det lättaste! När någon är duktig och folk börjar få nys om detta så blir det allt svårare att stämma träff. Men jag är så glad att det går bra för A-K! Hon är verkligen RIKTIGT duktig och förtjänar att få satsa på detta som hon brinner för och ju fler hon kan lära desto bättre. Tur att jag ska gå hennes intensivkurs i juni där jag varje dag en timme ska träna 20/40. Dvs 20 minuter drills/teknik och sen 40 minuter simning/serier. Hon har precis lanserat sin nya hemsida och där kunde jag även läsa att hon ska ha OPEN-WATER TI i Delsjön i juli - nice! 

Är det någon som läser min blogg som är intresserad av Total immersion så vill jag även informera om att hon ska ha ett nytt träningsläger på Playitas i november i år! Hade jag haft pengar och tid hade jag åkt dit igen! För er som vill läsa mer om A-K och hennes tjänster så surfa in på hennes nya mycket snygga HEMSIDA!

Nä, det var väl allt då. Eller nej, jag har bokat flygbiljett till Stockholm nästa fredag. Det är ju visst ett lopp jag ska springa där uppe på lördagen...

Göteborgsvarvet 2013

Tid 1.42:19. Placering 247 av alla damer och 27 i min åldersklass. Jag är jättenöjd med det. Ni som inte var här i Götet igår förstår inte hur varmt det var. För de som startade tidigt så blev det bara varmare och varmare och det förlösande regnet efter den tryckande värmen där temperaturen sjönk rejält kom precis när jag var tillbaka på vår veranda igen:

                            
Det var ca 30 grader när jag startade tillsammans med bästa Ralph som satsade på 1.30 och jag bestämde mig för att försöka starta i detta tempo jag med men efter ca 4 km så sa jag till Ralph att släppa mig. Det var för varmt och jag är inte i form. Så strax innan Älvsborgsbron och den första vätskekontrollen så återgick jag till min plan att njuta av mitt sista Göteborgsvarv. Fast njuta var ju ganska svårt när det är så varmt och vid varje vätskekontroll så hällde jag en mugg vatten över mig och en i munnen. Jag sprang genom alla "duschar" och var till slut så blöt att det klafsade om skorna och kjolen började bli så tung att jag blev orolig att den skulle åka ned till knäna och det skulle stå om nakenchock i Göteborgs-Posten :-P

Jag hejade på alla som hejade på mig, jag gjorde give-me-five och klappade. Jag tittade på omgivingarna och log mot alla funktionärer. Jag såg andra saker än vad jag brukar göra och jag fortsatte att le.

Så började jag närma mig Slottsskogsvallen och insåg att det var sista gången jag sprang här och fick en klump i magen. Jag sträckte upp armarna i en segergest när jag gick över mållinjen och visst fick jag en tår i ögat. Men snabbt blev jag tagen ur mitt ögonblick när jag träffade en massa jag känner där i målfållan. Det var nog bra att jag blev distraherad och fick höra om allas jobbiga dag. Det var jobbigt för mig med men jag hade sprungit "smart" och jag hade bestämt mig för att gå i mål, inte bryta. Jag ville avsluta. Jag ville sluta cirkeln. Tiden var inte viktig även om jag började i bra fart. Innerst inne visste jag ju att jag inte skulle kunna fullfölja i den farten.

Jag gick hem. Då kom regnet och åsksmällar. En efter en började våra gäster "släntra in". Några hade brutit, några hade tagit sig i mål men tyckt att det var det jobbigaste de gjort osv osv. Vi drack och åt ihop och hade det så trevligt. Vissa träffar jag bara en gång om året på After-Run, vissa träffar jag oftare men kärnan är att Varvet förenar oss. Så även om jag inte kommer att springa nästa år så kommer After-Run finnas kvar och jag kommer att göra som sonen sa: "Då får du träna på att vara supporter Mamma!"

Grattis alla som kom i mål igår!
Tack alla som hejade på mig!
Å tack Varvet - nu är vår vänskap förseglad. 14 år tog det att bli vänner, bättre sent än aldrig.  

Sanningen

Sanningen. Ett stort ord.

Sanningen kan befria, den kan begränsa och den kan göra dig glad men också otroligt ledsen.

Jag kommer alltid att föredra sanningen då den går hand i hand med ärligheten som är mitt ledljus.

En gång har jag ljugit för en av mina bästa vänner och trots att "syftet" med lögnen kanske var god så åt den upp mig. Jag kunde inte sova och dagen efter så berättade jag sanningen för min vän. Jag tog konsekvenserna och jag har aldrig glömt. Aldrig glömt hur besviken hon var på mig men heller aldrig glömt hur besviken jag var på mig själv. Men hon förlät mig även om jag nog innerst inne faktiskt aldrig förlåtit mig själv. Det var så emot mina principer att jag för alltid vill komma ihåg så att jag aldrig ens överväger att göra det igen.

För två år sen spelades det en svensk slagdänga flitigt på radion. En melodi som fastnade och jag tyckte att texten hade en poäng. Låten hette "Om sanningen ska fram".  Så jag lägger idag fram sanningen. Jag är stark och vill vara ärlig för det är ju jag.

Igår när jag kom hem så möttes jag av denna vy från vårt köksfönster:

Ja, vi bor ganska nära starten till Göteborgsvarvet och som ni ser så är redan de första tälten vid start uppe sen igår. 

Det är ju en klar fördel att bo så nära men samtidigt kan det ju ge en viss stress att hela veckan påminnas om vad som komma skall. Men i år blir annorlunda. Jag har slutit fred med Varvet. Läs gärna mina krönika från förra året om min speciella relation till Varvet (finns HÄR!) 

Jag tänker på en annan låt från Chess, "Där jag ville vara" med Tommy Körberg. Jag befinner mig fysiskt inte alls där jag ville vara. En strof i denna låt är: "...lust blev till krav" och jag känner att det är lite så just nu. Min släpande trötthet som inte vill släppa och som hindrar mig i min träning. Min träning som baserats på mycket mängd och som varit min "framgångsformel" har jag inte kunnat praktisera det sista. Så lite som jag sprungit de senaste månaderna har jag inte sprungit på flera år. Jag hittar inte balansen. Jag måste vila men för mycket vila gör mig slö. Och var finns lusten? Varför hamnar jag här? Jag borde veta bättre. Min terapeut säger att min trötthet kan sitta i ytterligare ett år...

Jag funderar på vad som är viktigt och hur jag ska hitta fokus. Jag inser även sanningen att jag inte är särskilt snabb längre. Inte så konstigt med tanke på min träningsdagbok (se föregående stycke om mängd). Jag varken vill eller kan pressa mig mer just nu. Det är orealistiskt att jag i dagsläget ska kunna klara en halvmara på 1.30. Mina tankar går även i banor om att 3.30 på maran även är orealistiskt. Jag blir nästan arg när folk säger: "Men du är ju så snabb det fixar du!" Är det så folk ser mig? En snabbis som alltid presterar? Det är ganska långt ifrån hur jag ser mig själv. Jag har slutat se mig själv i mina prestationer och resultat. Jag anser mig själv vara så mycket mer som löpare än en "fin" siffra i en resultatlista. Enda anledningen att jag tävlar är för att det är kul och för att utmana mig själv och känna att jag efter dagens form gjorde mitt bästa, vilket jag känner att jag gjort på mina senaste tävlingar. Jag är inte längre mina prestationer, jag är mer än så. Jag har övervunnit mycket det senaste året och ser man det ur det perspektivet så är jag en vinnare.  

Så jag skalar av och ser bara den nakna sanningen. Jag kommer att springa Varvet på lördag. Inte på någon rekordtid men jag kommer att göra mitt bästa varv ändå och jag ska för en gångs skull njuta av loppet. Loppet som drivit mig i så många år. Jag sluter cirkeln som började 1999. Det blir mitt sista varv. Du kommer alltid att finnas i mitt hjärta, jag glömmer dig aldrig. I sanningen och ärlighetens namn så har jag varit arg på dig så många gånger men låt oss nu avsluta och försegla vår eviga vänskap med ett leende, det är vi värda båda två. Tack bästa du.