Löparens hjärta - bokrecension

Jag älskar att läsa personberättelser ur verkliga livet. Så när jag fick frågan om jag ville läsa Markus Torgebys bok "Löparens hjärta" så tackade jag genast ja. 

En kille som älskar havet (uppvuxen på Öckerö) och som bott ensam i djupaste skogen i en kåta och som älskar att springa - ni fattar väl att jag som älskar hav, skog och löpning skulle bli fast direkt i denna berättelse? 

Texten flyter fint och är väldigt rak och ärlig. Inte för mycket krusidullande utan mer precist och rakt på sak. Jag känner mig hela tiden närvarande som läsare och när jag läser om när Markus springer upp på toppen i Änggårdsbergen och ser ut över Göteborg och i horisonten ser havet så börjar jag nästan gråta av igenkänningsfaktor. Även hans känsla och fascination för det kalla havet som omsluter honom när han fridyker slår an i mitt västkusthjärta. 

Jag skrattar när han berättar om hur han och hans kompis springer nakna upp och ned för Avenyn med Polisen i hälarna och jag känner rädslan när han i mörkaste skogen hela tiden tror att någon jagar honom. 

Hans vilja att testa gränser som faktiskt går över gränsen när han tränar löpning i Tanzania får mig att fundera över mina egna gränser och vilja att utforska sig själv. Både fysiskt och psykiskt. 

I slutet av boken skriver han om det som träffar mig hårdast i hjärtat. Vår jakt på prestation och tider. Ett tåg han klev av och som jag själv känner jag oxå håller på att hoppa av: 

"Min räddning blev när jag hoppade av det fyrkantiga och tog bort det som är mätbart: sträckor,  hastigheter och tider. Det som triggar men hämmar många."     

Tack Markus för en mycket bra och ärlig berättelse. Jag önskar dig fortsatt lycka till på din resa! 

Vill du köpa boken så hittar du den HÄR! 

Det rullar på...

                  

                  

 

Ja, där står jag i dörröppningen i vår hall och tar kort igen. Någon kanske undrar hur de där smala vristerna kan springa utan att gå av? Eller reflekterar över att det inte är lika många skor som vanligt; har det städats? Och ska hon ha med sig i-Pad:en på löprundan?

 

Det tas kort i hallen (vill du se dem så följ mig på Instagram @evafridman), det springs, det simmas, det styrketränas, det tränas andra i simning och löpning och lite annat. Det rullar på. Det är skönt när det rullar på. När kroppen inte strular och det enda jag då kan fokusera på är att fortsätta på den inslagna banan. Jobba upp min kondis som i både löp och sim tappade ganska mycket under vintern. Men jag är inte orolig för rullar det bara på så ordnar det sig, det vet jag. Jag har gjort det här förut.

 

Tävlingar då? Well, det är många terränglopp som lockar nu under april/maj men vi får se. Men tro inte att jag inte tävlar för det gör jag. I skogen/bergen. Där finns en överjävlig slinga på 13 km som är min nya referensslinga. Det är mest upp, upp åsså lite mer upp. Det går fort men det går inte fort. Snittiderna kan få en att tro att jag slöjoggar, så är inte fallet. Sista månaden så har jag tillsammans med vald sparringpartner för dagen (alla är ju jättesugna att följa med på Dödsslingan som jag kallar den, hahaha) sänkt tiden med 7 minuter. Målet är att till sommaren ha kapat 5 minuter till. Bara det rullar på så är det ingen omöjlighet.

 

 

 

 

Simläger i Egypten!!!

 

I november så kommer Invictus Travel & Training har simläger i Egypten.

Det är Simcoachen som håller i simträningen och det är Mattias och jag som kommer vara coacher på detta lägret.

 

Vi kommer att bo på en Liveabord båt med alla faciliteter och lägga till i underbart vackra vikar där vi simmar. Det går även att åka med om man inte vill köra simdelen med oss. Det finns såklart även möjlighet att snorkla och bara ta det lugnt på båten.

 

Är du intresserad? Läs då mer  HÄR!

 

Hoppas vi ses!

Färdig!!!

Efter sex dagars certifieringskurs kan jag nu titulera mig Total Immersion-coach. Totalt var vi 13 som gick kursen. Långa dagar fulla av teori och praktik (eget sim och att hjälpa andra) gör att jag nu är ganska trött mentalt. 

Jag tackar Tracey Baumann & Mat Hudson som höll kursen med assistans av Kerstin Norden. De andra nybakade coacherna och de "elever" vi fick "träna på" får även de mitt innerligaste tack. 

Nu kör vi vidare mot nya höjder! #simcoachen #ingenvanligcrawlkurs #totalimmersion 

Simcoachens sex nya TI-coacher med ledare. Foto Sara Wagner 

Vad driver dig?

Mina Icebug Acceleritas efter ett pass i Änggårdsbergen med min väninna Tine. 

Ett pass utan klocka, utan press på fart eller distans utan ett pass man delar med en god vän men som ändå inte är "a walk in the park" när man skuttar bland lera, rötter och berghällar. Det är längtan efter sådana pass som driver mig. 

Maria och jag efter målgång på ÖtillÖ. 

En tävling där vi färdades över hav och land i det underbart vackra Sverige. Ett tillfälle där man pressar sig både mentalt och fysiskt. Det är längtan efter sådana upplevelser på så många plan som driver mig. 

Bild tagen efter en av mina morgonsimgrupper i höstas. Glada deltagare och glad coach. Det är längtan efter att se andra utvecklas som driver mig. 

Fyra glada tjejer i kjol. Champagne, umgänge inpå småtimmarna och efterföljande bakisjogg dagen efter. Kvalitetstiden med vänner som man inte hinner träffa så ofta även om man älskar och uppskattar varandra högt driver mig att så fort tillfälle ges att göra allt för att få till tiden med dem trots ett tight schema. 

Sonen på en strand i Grekland. En vecka långt borta från vardagen hemma i Göteborg. Drömmen om detta driver mig när det är som mörkast och jag känner att pressen och stressen tar överhand. 

Ögonblick man minns och som för alltid etstat sig fast i ens minne. En vårkväll för många år sen när jag sprang genom Västra Kyrkogården och jag "hörde" hur en gravsten "ropade" att jag skulle titta på den. Frisk var namnet. Att få känna mig snygg, stark och frisk driver mig att träna vidare och inte ge upp. 

Vad driver dig? 

På kanten eller i poolen #ingenvanligcrawlkurs

I april är det två år sen det här kortet togs på mig av Bjarne Koning:

Då var det jag som var eleven och min mentor och stora inspiration Anna-Karin Lundin som pratade i Aqua talken. 

Man ser att jag är koncentrerad och liknande blickar från poolen upptill mig på kanten ser jag idag jag när coachar själv. 

Det är ganska smått otroligt att jag lär andra simma frisim och i mars ska jag gå certfieringskurs i simmetodiken som vi använder oss av i Simcoachen, Total Immersion. 

Jag känner igen mina elevers frustration och hur tråkiga/jobbiga/svåra vissa drills är. Så känner jag fortfarande själv. Jag har bara börjat min resa med min simning och jobbar varje gång jag simmar på att slipa och fila på saker. Vi är landdjur och vissa saker vi gör när vi hamnar i vatten är rena överlevnadsreflexer. Att omfamna detta faktum att vi inte befinner oss i vårt rätta element och istället för att kämpa emot låta dig hållas uppe av vattnet och hitta en balans och strömlinjeform som gör att du faktiskt kan känna dig som ett vattendjur som klyver vattnet och inte sprattlar för ditt liv är helt otroligt.

Jag har alltid älskat vatten och speciellt havet. Det är nog det element som fascinerar mig mest. Som liten ville jag bli marinbiolog eller undervattensfotograf eller delfinskötare. Idag skulle jag aldrig vilja bli delfinskötare. Dessa vackra djur hör hemma i havet, inte i en pool att visas upp för oss. 

På nåt vis var det nog "meant to be" att simning precis som löpningen skulle bli en del av mitt liv.

I mars/april startar det nya morgonsimgrupper med mig på kanten i Valhallabadet. 

Är du intresserad av att läsa mer om det och kanske anmäla dig så klicka HÄR. Och du, vill du bara se mina kurser så klicka på mig till höger så gör du det ;-) 

#ingenvanligcrawlkurs #simcoachen 

Winston, Spitfire, talang och pannben

 

I födelsedagspresent av en mycket god vän fick jag boken Winston Churchill del 2 av Bengt Liljegren. Det var en väldigt genomtänkt present för jag har alltid fascinerats av Winston. Hans förkärlek för champagne och hans ihärdighet är något jag känner igen hos mig själv och jag använder ofta hans ord som mina egna ledord:

 

Många är myterna om denne man och det är väldigt intressant att läsa hela historien om det som hände bakom kulisserna under Andra världskriget.

 

Att sen en annan god vän brukar likna mig vid en Spitfire gör ju det hela ännu roligare:

 

 

 

Tänkte på det väldigt länge häromdagen. Vad är det som gör att jag är så ihärdig? Jag har aldrig haft talang för något utan min talang har oftast handlat om att jag inte ger mig. Enligt vissa kanske detta är en talang. Att inte ge upp utan fortsätta att gnata vidare när andra ger upp.

 

I samma sammanhang pratas det ofta även om pannben. Att vissa har hårdare pannben än andra. Vad är det som gör att jag har hårdare pannben än andra? Och har jag verkligen ett hårt pannben? Och vad är det som säger att ett hårt pannben är bra? Ibland kan jag faktiskt tycka att det rentutav är dumt att ha ett hårt pannben. 

 

Såg filmen "Unbroken" i helgen. En film baserad på en sann historia om Louis Zamperini som överlevde en flygplanskrasch, 47 dagar i en flotte och sen även ett fångläger i Japan.

 

Vad är det som driver någon att fortsätta och inte ge upp? Vad driver mig? Jag får lov att återkomma om det. Tills dess skriv gärna i kommentatorsfältet om vad som driver DIG.