Jag älskar att läsa personberättelser ur verkliga livet. Så när jag fick frågan om jag ville läsa Markus Torgebys bok "Löparens hjärta" så tackade jag genast ja.
En kille som älskar havet (uppvuxen på Öckerö) och som bott ensam i djupaste skogen i en kåta och som älskar att springa - ni fattar väl att jag som älskar hav, skog och löpning skulle bli fast direkt i denna berättelse?
Texten flyter fint och är väldigt rak och ärlig. Inte för mycket krusidullande utan mer precist och rakt på sak. Jag känner mig hela tiden närvarande som läsare och när jag läser om när Markus springer upp på toppen i Änggårdsbergen och ser ut över Göteborg och i horisonten ser havet så börjar jag nästan gråta av igenkänningsfaktor. Även hans känsla och fascination för det kalla havet som omsluter honom när han fridyker slår an i mitt västkusthjärta.
Jag skrattar när han berättar om hur han och hans kompis springer nakna upp och ned för Avenyn med Polisen i hälarna och jag känner rädslan när han i mörkaste skogen hela tiden tror att någon jagar honom.
Hans vilja att testa gränser som faktiskt går över gränsen när han tränar löpning i Tanzania får mig att fundera över mina egna gränser och vilja att utforska sig själv. Både fysiskt och psykiskt.
I slutet av boken skriver han om det som träffar mig hårdast i hjärtat. Vår jakt på prestation och tider. Ett tåg han klev av och som jag själv känner jag oxå håller på att hoppa av:
"Min räddning blev när jag hoppade av det fyrkantiga och tog bort det som är mätbart: sträckor, hastigheter och tider. Det som triggar men hämmar många."
Tack Markus för en mycket bra och ärlig berättelse. Jag önskar dig fortsatt lycka till på din resa!
Vill du köpa boken så hittar du den HÄR!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar