Historien om flamingon

Ja historien om flamingon började för flera år sen. Jag "kom på" en bra bålövning som jag började göra själv. Övningen var bra för man tränade flera delar av bålen (höftböjare, säte, mage/rygg) och jag började köra den med några tjejer som jag tränade.

En av de första tjejerna jag körde övningen med hette Karin. Jag kommer så väl ihåg att vi stod och gjorde styrkeövningar vid den stora dammen i Slottsskogen. Dammen där det för många år sen funnits flamingosar. Karin frågade mig vad övningen hette och jag hade ju inget namn på den och där och då så namnger hon övningen: "Den måste ju heta flamingon!" Tack Karin, du hade så j-vla rätt och det var verkligen spot-on även med tanke på var vi befann oss :-)

Sen dess har övningen varit en av mina käpphästar som jag nästan alltid "prackar på" alla, hehehe.

Får något år sen så skrev jag en artikelserie på jogg.se om olika styrkeövningar och även min favorit om den bakre kedjan. I denna serie så återfanns självklart flamingon (läs artikeln HÄR). Vad jag sen förstod på jogg-Niklas så var det en av de artiklar som haft flest träffar på deras sida (i alla fall då, kanske inte nu)!

I våras fick jag nys om att en väninna hade en flamingo som man kan ställa i trädgården. Något som hon köpt på rea på något ställe. Jag berättade då för henne om mig själv som "uppfinnare" av flamingon och några dagar efter så hittade jag på min veranda just denna flamingo med ett par matchande brillor till:

I juklklapp fick jag sen av samma väninna ännu en flamingo. Denna kan faktiskt även joddla: 

Den här flamingon är lite busig av sig och lyckas hamna lite här och var. På Facebook har det lyckats bli en liten följetong om vad han håller på med: 

"Jag är sur på dig! Jag vill ha champagne annars kommer jag inte ner!"

"Vaddå? Får man inte ligga här? Det var så svalt å skönt...(nyårsdagen)"

"Jag vill oxå springa! Jag passar VISST i kjol!"

Just nu står jag i valet och kvalet om han ska få följa med på söndag på maratonet...kan ju bli en del kul kort ;-) 

Vad som kommer ett stå i trädgården och välkomna våra gäster till After-Run efter Varvet i maj, ja det är ju självklart, eller hur? 

Joddelaihoo! 

Mitt nya hemliga vapen!

När man får ett tips från en f.d. orienterare inför ett långt traillopp så lyssnar man. Tack Lena,  aka Gasellen, om tipset om våtsockar/neoprensockar. Jag slängde mig direkt i bilen till SM SPORT för inhandling av detta min lösning mot frusna fötter med blåsor! Yllesockar, släng er i väggen, typ.

Bästa Stefan Millegård (SM SPORT, ni fattar namnet på butiken, va?) vet allt om orienteringsutrustning. På en hylla fanns det fina skor (Inov-8 och Icebugs mest) och när en man stod och tvekade om vilken modell han skulle prova så kunde jag inte låta bli och sen var diverse skodiskussioner igång, hahaha. Stefan förstod mitt dilemma inför helgens lopp; Icebugs Anima eller Inov-8 X-talon 190? Ja, är det hårt i marken och is så blir det Icebugs annars är ju löpkänslan bäst i mina röda finingar. Pratade även om att tyget i 190:an har en del att önska och Stefan höll med och sa att han nog skulle rea ut de sista paren han hade kvar.

Tillbaks till "strumporna" då, så här ser de ut:

Ja, jag kommer att testa dem innan så klart! Att springa 43 km (förmodligen längre) i ett par nya strumpor - I think not! Och ja, jag kommer även att smörja in mina tår med en fet kräm för att motverka blåsor. 

Idag har jag annars tränat ett F&S Flex-pass på lunchen, där instruktören som är en god vän till mig först inte kände igen mig alls. Och nej, det berodde inte på min stela rygg utan mer min nya frisyr ;-) Sen ett lugnt rekningpass inför morgondagens morgonpass med Maria F. 

Avslutar detta högst viktiga inlägg om utrustning i en något seriösare ton. Nedan ett urklipp ur en minnesannons i helgens Göteborgs Posten. Fina ord. (Utav hänsyn till familjen har jag klippt bort namn)

Trötthet och utrustning

Förra lördagen sprang Tine och jag nästan 32 km på asfalt. Idag var det våra "vanliga" 26 km i Änggårdsbergen. Passet idag tog betydligt längre tid jämfört med förra veckans långpass på asfalt men tröttheten är helt annorlunda. Stelheten jag hade i vaderna förra söndagen kommer jag inte ha imon. Dock kommer det känns rejält i rövva (som man säger här i Göteborg) imon pga kuperingen idag ;-)

Idag blev även ett bra test på vad som komma skall nästa helg: Sandsjöbacka Trail Marathon.
Tine och jag ska springa ihop och nu verkar det även som om vi kommer att bli en trio då min tävlingspartner på Öloppet Maria har fått en plats! De tre musketörerna, hehehe. Visst det är tävling men detta kommer att bli lite annorlunda då vi gör detta ihop och inte kommer att gå för full maskin. Kolla gärna banprofilen och jämför med Lidingöloppet så kanske ni förstår varför! Det är nog realistiskt att vi kommer att klara det på ca 5-6 timmar så det kommer att bli det längsta löppass jag någonsin gjort, både sett till tid och km. Då är det skönt att veta att man inte är ensam och kanske att möjligheten att hitta rätt på kartan är lättare om man är flera. Säkerhetsmässigt känns det bra att inte heller springa själv om man skulle skada sig (jaha, här ligger jag helt själv på en myr med en bruten fot! KUL!).

Idag körde vi Icebugs pga snön men det var mjukare i marken än vi trodde och isen från tidigare har ju smält bort så idag hade faktiskt "vanliga" skor funkat. Får se hur vädret "artar sig" under veckan. Kan bli svårt med skoval (ojoj, vilka i-landsproblem!)!

Yllestrumpor är ju självklart då vi med all säkerhet kommer att bli blöta om fötterna och även om de blir blöta håller de värmen bäst. Så här lätt smutsiga blev mina efter dagens pass:

Jag kommer ha min vätskeryggsäck på mig nästa helg, dock utan vätskeblåsan i. Jag hade ju även denna ryggsäck på Öloppet och den känns nästan inte som om man har den på sig! I den kommer jag lägga en extra jacka, gels, vätska, bars och min pannlampa (som bara kommer att behövas första biten.Alt om man springer vilse och inte hittar rätt kan det vara skönt att ha den med sig och mörkret kommer). 

Kläder återstår att se, vet ju inte hur vädret blir nästa söndag men det ger sig. 

Imon kommer jag vila, jag är lite sliten. Min kropp jobbar inte bara kroppsligt på högvarv utan även "själsligt" varför min ork inte är 100% så jag lyssnar på den och vilar. Bra Eva.  

Så ärligt det bara går...

Ja, jag lovade i ett inlägg nyligen att skriva mer ärligt på bloggen (utan att det blir för jobbigt och för självutlämnande) så idag tar jag av mig skorna och skriver så ärligt det bara går:

Jag går i terapi. Min terapeut tycker att jag är helt normal. Hon tycker även att jag är klok. 

Igår frågade hon varför jag inte berättat för fler om de jobbiga sakerna som hände under förra året. Mitt svar var att jag vill inte lägga jobbiga saker på andra, det räcker med att jag tar hand om den bördan själv. Dessutom så har en del personer som jag berättat för nästan hamnat i chock när jag berättat. Jag vill inte heller att någon ska tycka synd om mig, det gillar jag inte alls. Så därför håller jag inne med detaljer och säger bara att det varit jobbigt. 

Fast i slutet av augusti så gjorde jag något som jag aldrig gjort innan och som talar emot det jag precis skrivit. Jag berättade ALLT för en mer eller mindre främling. Det kändes skönt på något sätt men sen skämdes jag. Som tur var så var det en klok person som "kunde ta" min flod av "sanningar" och som klokt kontrade med att jag visst inte skulle skämmas. Inget av det som hänt var ju mitt fel. Så även om jag idag inte har någon kontakt med denne främling så har jag inte glömt hans ord och de har hjälpt mig mycket."Det är/var inte ditt fel Eva!" 

Från att vara en känsloperson som känner mycket så har jag pga det som hänt delvis "stängt ner". Jag vet när jag gjorde detta och enligt min terapeut så är detta också helt "normalt" för en människa som befinner sig i kris. Men det gör det svårt för mig för jag känner ju inte riktigt igen mig själv. Det som berörde mig förut gör det inte på samma sätt längre. Efter att ha pratat om detta med min terapeut så är jag inte orolig längre. Denna avstängdhet gör att jag kan återhämta mig, den ger även ett viss lugn som jag behöver för att samla kraft, dvs det fyller en funktion. 

Kroppen är enorm på att anpassa sig. Både kroppsligt och själsligt. Och bara man lyssnar och förstår så ger den en ganska mycket tillbaka. Jag känner således tillförsikt att jag kommer att "bli bra". Att jag kommer att bli den där personen igen som känner mycket och handlar därefter. Ett steg i taget. 

Pantomimartisten strikes again!

Om det är något som jag INTE gillar så är det cirkus i alla former men mest ogillar jag nog pantomimartister. Vad är det de håller på med och vem f-n tycker att de är underhållande?
Insåg därför att jag måste sluta att se ut som en sådan på mina löppass - skäms på dig Eva! Först i fredags när jag var helsvart och så även idag när jag hade den där svarta tröjan där man kan dra ner ärmen på så att man får gratisvantar:

Inte ens tog jag mig tid att dra på mig en kjol över tightsen! Skäms igen! Nu får det fanimig bli ändring på det här! Imon ska det minsann bli färg på ALLA plagg annars kan jag lika gärna söka det där jobbet som pantomimartist på Kungsgatan direkt! Det enda som behöver införskaffas är sådant där vitt smink så är outfitten komplett, hahaha. 

Annars så skäms jag inte idag över att vara göteborgare då Göteborgsvarvet utnämnts till Årets idrottsevenemang 2012 - kul! Grattis! Denna min eminenta nemesis till lopp! Till den 18 maj ska jag i alla fall ha kommit i form OCH ha hittat en bra kjoloutfit, ingen pantomimartist strikes again om man säger så :-P 

Bloddoping?

Ja dagens långpass i Änggårdsbergen "föpassades" till asfalten istället då det när jag sprang en rekningsvända där igår insåg att visst att isen var borta men det var så blött så blött. Så här geggiga var mina skor efter 10,5 km:

Det jobbigaste var dock att jag blev blöt å kall. Lätt att trampa fel när jag blir det. 

Kort efter passet igår så var jag och lämnade blod. 31:a gången i ordningen och mitt Hb låg på fina 142. För några år sen hade jag en gång ett värde på 152. Gränsen för bloddoping för kvinnor går vid 157. Hade för övrigt en intressant diskussion på Twitter häromdagen vad gäller en viss polsk skidåkerska som leder en viss tour. Det var visst inte bara jag som fick Muhlegg-vibbar på denna skidåkerska...

Dagens asfaltspass som jag självklart sprang med Tine fick i alla fall en fin total på 31,85 km och ett snitt på 5:08 min/km. Första 23 km kändes ok och gick i farter runt 5:00-5:10 min/km och sen slutade Tine och jag prata med varandra, vi orkade helt enkelt inte "tjöta" mer. Då gick tempot ner till strax under fem-fart i några kilometrar, hahaha. Sen var de tre sista kilometrarna en kamp och tempot sackade mot 5:20 fart. 

Helt slut i benen och även en en viss stelhet har nu infunnit sig. Har inte sprungit så långt sen Lidingöloppet sista helgen i september...

Apropå något helt annat så beställde jag igår ett par nya tights:

Även om de är svarta i botten så är de ett bra komplement till min internationella outfit med Karolinertröjan. Man vet ju aldrig, det kanske blir kallt i New York i november ;-) 

Nu ska den "blodtömda" lägga sig i soffan för att kolla när andra utövar sport! 

Det som finns kvar...

Det handlar mycket om löften just nu. Nyårslöften om träning, mat och annat.

Jag ger mig själv ett löfte om att skala av och skala bort det som gör att jag inte kan vara mitt bästa jag.
Jag vill bl.a. skriva en så ärlig blogg jag kan. Visst kommer det fortfarande finnas en del krimskrams om vilken kjol som är snyggast till vilka skor och andra banala inlägg men kärnan vill jag ska vara ännu mera jag.

Man kan ju undra vad som finns kvar när man skalat av och skalat bort allt det där onödiga? Blir verkligen det bästa kvar? Ser man till julens chokladask så kanske det inte är så:

Fast en del kanske skulle säga att dessa bitar är de bästa, inte de "äckligaste" som blir över som ingen vill ha. 

Igår på mitt kortintervallpass som var bedrövligt jobbigt och där jag "presterade" de sämsta tiderna på just dessa intervaller på två år (!) så började jag tänka efter vad som finns kvar av mig som löpare när farten inte finns kvar. Uthålligheten? Glädjen? Motivationen? Eller? 

Idag klippte jag av resten av håret. Många är åsikterna om detta val jag gjort. Många kallar mig modig. Nu när jag tagit bort allt håret, vad finns kvar då? Satt mitt jag i håret? Skalade jag av för mycket? 

Då andra kanske går och tänker på mer konkreta löften som jag skrev om i början av mitt inlägg så tänker jag i lite andra banor. Visst finns det lopp att springa och hälsosammare saker att äta men det är inte det som kommer att vara mitt fokus enbart i år. För nu ska jag vara riktigt ärlig och berätta en läxa som jag lärt mig från förra året: Det som drev mig när det var som mörkast var det där loppet. Ni vet, det där loppet som blev inställt. Jag drevs så hårt av det och då menar jag inte träningsmässigt utan mentalt att jag nästan fick en kollaps när jag kom hem från New York. När vi var där var det lugnt utan det var sen när vi var hemma igen som jag sköljdes över av besvikelse och andra mörka tankar och känslor som inte bara hade med loppet att göra utan andra saker. Å inte blev det bättre att jag då skadade mig. Jag bestämde efter det att visst att det är bra att ha saker som driver en men det ska inte gå till den punkt att man tror att bara man klarar det där loppet så kommer allt annat lösa sig oxå. Det gör det inte. 

Så riktigt ärligt så var jag efter New York lite "lost" och jag blev rädd. Jag låtsades att allt var bra men det var det ju inte. Jag insåg då att jag tyvärr måste må sämre igen innan jag kan må bättre "på riktigt". Lite som min löpning nu, innan den kan bli bättre så måste den bli sämre. 

Så igår fick bli ett startvärde som jag kommer att ha som "rock-bottom" som jag kommer att använda som referens, både för min löpning och för mig som person för det var många tunga tankar som kom över mig under detta årets första och mycket tunga pass. 

Jag kan inte älta mer och jag kan inte heller förneka sanningen utan det jag måste göra nu är att fokusera på det som finns kvar och som jag kan jobba på, både vad gäller min löpning och mig som person. Att se livet och löpningen ur perspektivet att det som finns kvar är de godaste bitarna och inte "leftovers" som i chokladasken. Så får det bli, 2013. Och av 2013 finns det mycket kvar :-)