100 km och nya kompisar

Ja här nedan kan ni se mina två nya kompisar och min "gamla" trotjänare i mitten. Perfekt för ömma fötter är de nya kompisarna kan jag lova. Trotjänaren är inte fel den heller, hehehe.

Och efter att idag sprungit 13,7 km i mycket kuperad terräng (flera varv på ett eljjusspår) när resten av familjen åkte skridskor (Ruddalen) så hamnade veckans total på 100 km denna första vecka i januari :-P

Varför inte lite skridskor som alternativträning kanske ni undrar? Kan bero på att jag SUGER på skridskor och får så ont i benhinnorna då jag spänner mig att detta INTE är ett alternativ + att tills dess att det finns sådana där trekanter/plogar med handtag för vuxna så tänker jag inte försöka igen, ok? Sen när det skulle åkas på bandybanan där det inte ens finns en sarg att klamra sig fast vid så blev valet enkelt, hehe.

Så dagens alternativträning, eller jag vill nog hellre kalla det komplement, blev 20 minuter TRX-träning. Kul att se att flera gym nu har denna träningsform som gruppass och att även GP hade ett reportage i veckan. Själv har jag tränat detta i tre år :-)

Nu lite Tour de Ski och sen planering inför ny vecka - 2012 har bara börjat!

En dubbel espresso - IGEN! Fast med sällskap!

Fast idag var det lite annorlunda på passet. Jag hade sällskap! Av bästa Tine! Tine springer mest av alla i Göteborg (ja, det finns faktiskt de som springer mer än mig)! Ha då i åtanke att Tine är fyrabarnsmor. Hon springer många morgonjoggar och mycket med barnvagn. Vi "träffades" i somras när jag såg henne på en runda ute med barnvagnen och jag gav henne ett glatt tillrop då jag beundrar de som kommer ut med vagnen, det gjorde aldrig jag. Sen fick jag ett meddelande via jogg.se där hon frågade om det var jag som ropat och hur glad hon hade blivit. Of course var det kjolen som gave me away :-)

Det var blomspruteregn när vi träffades klockan nio utanför Slottsskogsvallen och drog iväg på banvallen. Ca sex kilometer i lagom fart innan vi gav oss på ca 6 km i lite snabbare fart. Sen hem igen. Fast jag måste säga att i slutet så sprang vi fort igen, sen om det var pga av Tine eller mig låter jag vara osagt ;-)

Härligt med sällskap och vi hade mycket att prata om! Det kommer att bli repris således, fast man kan ju önska lite bättre väder, tack! Nästan 19,5 km (19,47) med snittempo strax över 5:00 fart - härligt! Tack så mycket Tine (och jag såg nu att du dragit ifrån rejält i kommuntoppen, hehehe)!

En dubbel espresso!

Ja, mitt morgonjoggexperiment fortsätter!
Idag vaknade jag klockan 08:30 och efter att ha tagit på mig löparkläder och tagit en dubbelespresso så var jag utanför dörren klockan 09:00. Ingen dricka eller annat med mig och alltså bara lite kaffe i magen. Sprang  första av dessa nya morgonjogglångpass på annandagen och det funkade bra. Idag kändes det MYCKET lättare än sist och början av passet (typ fram till 14 km) så var jag helt förvånad själv. Låg då i ett tempo strax över 5:00 fart. Detta hade jag ALDRIG klarat av för två månader sen! Väl nere vid Saltholmen så var jag tvungen att göra ett litet toabesök i buskarna uppe på berget och passade på att även ta en kort när en av färjorna (den vita ni ser längst bort) går ut mot södra skärgården (se nedan).

Mellan 15-20 km så började det kännas lite jobbigt men ändå helt ok. Vid 21 km (då började jag närma mig Älvsborgsbron) så började känna av vänster höft (?) men det var bara att kämpa på. Och så när det var ca 2 km kvar och jag åter kom in i Majorna så kändes låren så sega, så sega. Såg att jag låg på ett snitt på 5:12 för passet och bestämde mig för att INTE vika ner mig och få två sista sunkkilometrar i typ 6:00 fart. 5:20 och 5:10 fick jag kämpa för och när jag passerade grannarna som var ute på promenad när det var ca 1 km kvar och de ropade: Heja Eva! Så fick de ett VÄLDIGT bistert leende som svar och en slapp hand som vinkning :-P

Dagens total: 25,05 km som sprangs på 2:10, dvs tempo ett snittempo på 5:11 - att jämföra med annandagen då jag sprang 24,65 km på 2:14, tempo 5:26 - det tar sig :-)

Klar!

Då jag varit ledig denna veckan har jag utöver att morgonjogga lite senare även fått lite tid över att läsa. Så nu har jag läst ut bokklubbsboken. "Sarahs nyckel" av Tatiana de Rosnay. 387 sidor på två dagar, när jag väl börjar läsa så går det fort. Hjälper väl även till att boken var bra. Vartannat kapitel om nutid och vartannat om dåtid tills dess att nutid och dåtid flätas ihop och det blir ett annat flöde i berättelsen.



Vi ska inte träffas förrän den 3/2 så nu har jag gott om tid att läsa lite annat, fast kanske inte i samma fart :-) Snabbaste läsningen jag gjort var nog "Da Vinci koden" av Dan Brown. När maken kom hem med filmen bad jag honom att vänta att titta på den innan jag läst boken som stått länge i bokhyllan. 1,5 dag fick jag på mig - tror ni jag klarade det? :-P

Dagens tränare!

Ja nedan kan ni se bild på sonen som idag ville följa med på mitt morgonpass. 8 km orkade jag i 5:00 fart i blåsten och det var tungt, tungt. Kan bero på blodgivningen i måndags (nummer 28 i ordningen), två dagars morgonpass på 12 km vardera och ett TRX-pass på 20 minuter sent i måndags kväll. Nästan så att jag funderar på att vila imon, men ni som känner mig vet att det förmodligen INTE blir så ;-)

Sonen försöker fixa med växelspaken innan vi ger oss iväg...

Till Harry

Det blir ingen årskrönika om 2011 här på bloggen. Tycker att jag redan skrivit tillräckligt om de 3800 kilometrar som jag sprang. Med detta skrivet menar jag inte att jag inte reflekterat över 2011 utan mer att jag redan har skrivit det jag vill skriva.

Idag väljer jag därför att se tillbaka ur ett annat perspektiv och kanske lite längre tillbaka än ett bara ett år; i år blir nämligen sonen 10 år. För exakt 10 år sen gick jag där med den stora magen och visste inte riktigt hur livet som förälder skulle bli. Inte visste jag att jag redan på hans första levnadsdag skulle få känna på den hemska känsla av att döden nästan knackade på. Än mindre visste jag att jag skulle hamna i en personlig livskris som skulle ta lång tid att ta sig ur.

Vissa saker glömmer man fort och vissa händelser sätter spår för livet. Att vara stark är att våga visa sig svag och att våga be om hjälp är inte farligt. Jag gjorde många fel men oxå många rätt. Den svåraste rollen var den att bli förälder och mamma och det tog lång tid innan jag fattade att jag faktiskt var en mamma och förälder.

För mig blev löpningen en oas där jag kunde andas, komma bort och ladda batterierna och utan den hade jag nog inte "klarat mig". När någon tyckte att jag skulle dra ner på träningen för att jag verkade trött så skrek jag rakt ut: NEJ! Ta inte bort det som ger mig energi, DÅ blir jag trött!

Som de säger så är det alltid mörkast precis innan det ljusnar och jag tog mig ur den djupaste svackan i mitt liv som mer eller mindre började för 10 år sen och ut kom en annan Eva. Inte bättre eller sämre, utan annorlunda. Jag såg ljuset och det vände och jag lovade mig själv att aldrig låta mig själv må så dåligt igen utan att be om hjälp.

Och jag lovade mig själv att ALDRIG överge någon av mina vänner som befinner sig i "skuggans dal". För jag blev delvis övergiven själv. En del berodde nog på mig själv pga att jag låtsades att allt var bra men vissa personer gjorde mig enormt besvikna men jag har idag förlåtit dem. Så mitt råd om någon mår dåligt: Visa att du finns! Träng dig på! Visa att du bryr dig! Låt dig inte skrämmas av det "mörka"!

Tillbaks till sonen då; han som till stor del är så lik mig. Jo, han är bäst. Precis som vilken förälder som helst så tycker man så. Det jag är mest stolt över är att han är stark, självständig och alltid positiv och bryr sig så mycket om sina kompisar. Jag vet att jag trots att jag mådde så dåligt även lyckades ta mig samman till den grad att han klarade sig och dessutom klarade sig bra.

Det enda som alltid kommer att göra ont i mig är att han aldrig träffade min farmor; de hade älskat varandra så mycket. Fast innerst inne vet jag att hon vakar över honom; han som har samma namn som hennes make och min farfar.

Så Harry; låt 2012 bli ett enormt bra 10-års jublieumsår för oss! Jag älskar dig!

"Children are the living messages we send to a time we will not see" - John W. Whitehead 


"Every child is an artist. The problem is how to remain an artist once he grows up" - Pablo Picasso

Resultat på experimentet då?

Idag är första dagen på 2012 och jag har nu tagit beslut baserat på min högst personliga forskning och dess resultat på mig själv: Morgonjogg kommer att vara en del av min träning mot att bli en snabbare löpare.

Någon kanske undrar över hur jag tänker där och de argument för morgonjoggens existens i min träning är följande:

1. Tidsbrist - nu när jag ska springa maran i år och kanske kommer att behöva lägga in dubbla pass vissa dagar för att få in all distans så kommer de tidiga passen innan jobbet behövas.

2. Kvalitetspass - ja, för mig är dessa pass så pass jobbiga att ansträngningsgraden är så hög att man faktiskt kan klassa dem som just detta. Ser man sista månaden så har jag bara sprungit FYRA intervall/fartpass = det som man EGENTLIGEN kallar kvalitetspass men ändå lyckats bibehålla min fart då jag igår sprang milen på strax över 41 minuter. Och ja, jag tror INTE att jag hade sprungit på denna tiden om morgonjoggarna bytts ut mot vanlig bulk/distans. Således, morgonjoggen kommer bli en del av kvalitetspassen!

3. Fettförbränning - för att klara maran så MÅSTE jag vänja mig vid detta och på Annandagen sprang nästan 25 km INNAN frukost. Detta hade jag INTE klarat för några månader sen.

Jag har även några andra argument men jag lämnar dem därhän så länge för det är de jag spaltat upp ovan som gör att just morgonjoggen kommer att bestå. Jag vill även poängtera att detta är vad som funkar för mig och kanske inte något som jag skulle rekommendera någon annan för vi är alla unika och även om det finns vissa grundläggande fysiologiska principer för hur man utvecklas i sin träning så tror jag på just individuellt anpassad träning. Det som funkar för en funkar inte nödvändigtvis för någon annan. Visst att man söker efter framgångsrecept och det skrivs böcker om hur man gör men jag tror ändå att man när befinner sig på den högre motionärsnivå som jag gör måste fatta lite egna beslut och våga testa lite andra vägar.

Så nu börjar 2012 och älskade/hatade morgonjogg du följer med mig på min resa. Vi får se vart det slutar...