Några sista beslut...

Nu är det inte många dagar kvar till Öloppet och jag får sms från Pata nere i Grekland som undrar över om vi ska simfötter, snorkel & cyklop etc etc

Allt som underlättar är ju bra fast att springa med tunga simfötter i en ryggsäck på ryggen i 28 km, jag vet inte. Det är ett konstant övervägande vad gäller utrustningen och jag ska imon eller på torsdag testa just simfötter. Får jag tex i mina fötter med skor på i dem snabbt och utan problem? Alla dessa beslut och frågor...

De skor som jag står och väljer mellan är dessa här: 

Mina Merrell Pace Glove som jag hade i lördags och funkade perfekt (måste bara ha strumpor denna gången!) eller mina Saucony Type Grid A3 som har dräneringshål i sulan och kanske är marginellt "tjockare" än Pace Gloven...

Såg att Ted Ås rekommenderade Icebugs med dubbar men det tycker jag är uteslutet. De är för tunga och för mig tror jag inte vinsten med bättre grepp skulle vara så stor. 

Enda smolken i bägare är att jag fått någon j-vla ögoninfektion som inte vill ge med sig. Nu är prover tagna i alla fall så att jag kan få rätt medicin. Tur att det bara är på ett öga så att jag kan se lite i alla fall, hahaha. Inget ska stoppa mig från att delta på lördag - piratlapp kanske är ett alternativ till cyklop/simglasögon? ;-) 

Raceberättelse WetRockRace

Ja, springer man WetRockRace så får man en sån här fin t-shirt: 

Min teampartner var bästa Louise och vårt lag hade nummer 53:

Vi hade smörjt in oss med manetkräm på färjan till starten: 

Men inte f-n hade vi smörjt in oss tillräckligt för jag brände mig på underarmarna, halsen och höger ben! Inte så mycket men ändå...

Men låt oss ta det från början: 

På färjan ut till Gullholmen fick vi info om regler och lite annat. Bla fick vi reda på att det på en av öarna fanns gott om ormar!!! Något som jag totalt glömde sen när vi sprang genom eneris och annan växtlighet, hahaha. 

Väl ute på Gullholmen så hjälpte jag till med en kortare uppvärmning och sen samlades alla i hamnen. Starten gick på andra sidan av en liten bro och där stod alla lag uppställda i nummerordning. Man fick inte passera något lag på bron och för oss som startade så långt bak tog det en bra stund efter det att starten gått innan vi kom över bron. Och så fick vi ju springa längre! 

Första kilometrarna gick på asfalt och där passerade vi många lag. Sen övergick vägen till grusväg och vi kom även här om flera lag. Här var det fortfarande brett och lätt att springa om men sen kom första check-pointen och efter det så var det skogsstig med spångar där det var så smalt att det inte gick att passera utan att be dem framför att stanna upp och släppa förbi. 

Sen började klipplöpningen men det gick ändå lätt att se vart man skulle springa då det fanns rödmålade stenar utplacerade. Dessutom så såg man flera lag framför sig som ett litet lemmeltåg att följa. 

Sen handlade resten av loppet om ren klipplöpning med diverse vattenpassager där man fick välja väg själv. Vissa som man vadade över och vissa som man simmade över. Vid checkpoint två så fick man en orange badmössa så att man skulle synas i vattnet. Vid varje vattenpassage fanns det båtar från Sjöräddningssällskapet (som har sin största station på västkusten på Käringön där målet för loppet var). 

Vår strategi var att följa de lag vi såg framför för ingen av oss har speciellt bra lokalsinne och kom ju inte ihåg kartan. En taktik som var bra i början men sämre i slutet...

Vid första "riktiga" vattenpassagen var vi ikapp tjejlaget som vann förra året och låg lite före dem och blev peppade av detta. Denna första vattenpassage bestod av flera olika och den första var ganska kort kanske bara 15 meter och jag fattade inte varför det fanns två rescue runners där. Väl nere i vattnet så fattade jag. Det var så strömt att man inte kom någon vart alls när man simmade och när man äntligen var över så drog man sig desperat upp via tången och sen var det en utmaning att komma upp på nästa klippa som var mycket hal och våt! 

Och så höll det på: springa, simma, vada. Parera för att inte trilla och skratta åt vad det var vi hade gett oss in på. På nästsista ön så gjorde vi ett felaktigt vägval som nog kostade oss segern och gjorde att vi fick ett rejält tidspåslag. Jag förstod sen att många som varit med förra året gjort samma misstag som vi och därför i år valde en annan väg. Nästa år vet vi med! 

Sista vatten passagen kom i alla fall till slut och jag hade slutat lyssna på folk som varnade för brännmaneter för de fanns överallt, de gick inte att undvika. Å jag som simmade under ytan såg ju hur många de var överallt och inte bara uppe vid ytan. Till Öloppet måste jag smörja in mig ÄNNU mer.  

En brant trappa upp på toppen av Käringön och sen asfaltslöpning mellan de pittoreska små skärgårdshusen för att sen komma fram till hamnen och runda den för att gå i mål på bryggan där Sjöräddningsstationen låg. Härligt med alla hejarop i hamnen men det jag minns mest var Louise som skrek att hon aldrig ville göra detta igen. 10 minuter efter målgång började hon prata om nästa års upplägg, hahaha. Du är bäst Louise ;-) 

Jättebra arrangemang och vi var ledsna att vi inte kunde stanna till prisutdelningen men vissa i vårt sällskap skulle på Bruce Springsteen på Ullevi...

Nu vet jag hur jobbigt och utmanade Öloppet kommer att bli nästa vecka även om vissa sträckor på det här loppet nog är mycket svårare än Öloppet. 

Att simma i så strömt vatten tror jag inte vem som helt ger sig på och jag förstår att det fanns båtar OCH dykare vid vattenpassagerna. Vid den nästsista passagen skrek jag åt Louise att simma så aggressivt och fort hon kunde för annars hade vi nog drivit bort...

Klipplöpning är grymt jobbigt och att inte ha strumpor på sig funkar inte då det trillar in diverse grejer i skorna och jag fick flera blåsor och skav pga saker som legat och gnidit mot mina tår. Kände detta tidigt men det var inget alternativ att stanna och tömma skorna. Dessutom hade jag knutit dem så hårt för att de inte skulle gå upp när jag simmade så det hade inte gått ändå...

En vattenpassage kommer jag ihåg för där gled jag på rumpan ner för en klippa och rev upp hela rumpan. Louise var smartare och hoppade rätt ner i vattnet från klipphyllan istället! 

Tror inte någon som inte deltagit i ett sådant här lopp förstår utmaningen och hur svårt det är. För när man tittar på kartan så ser det ju enkelt ut: 

Tack bästa Louise för att du följde med mig på detta "galna" lopp! Nästa år tar vi guld! 

WetRockRace - silver för Team Loverunning

Team Loverunning kom två i damklassen!

Mer info senare eller imon...men en bild efter målgång blir det i alla fall:

Imon då j-vlar!

Dåligt med uppdatering här på bloggen, sorry!
Jag har behövt lägga fokus på lite annat om man säger så...
Men jag tränar och imon då smäller det! WetRockRace - vi kommer inte vara snabbast men SNYGGAST! Rapport kommer imon! Wish me/us luck!

Team Loverunning

Ja här är Team Loverunning: 

Dvs bästa Louise och jag :-) 

Idag har vi tränat inför WetRockRace som vi ska köra ihop på fredag - I KJOL! 

Vi körde först ca 400 meter i havet och det var de absolut SÄMSTA förutsättningarna, hahaha. Kraftig vind och vågor från sidan!!! Jag försökte crawla men det gick inte. Fick så många kallsupar och drev iväg åt fel håll så det fick bli bröstsim. Blev faktiskt nästan sjösjuk av vågorna. Louise och jag höll samma tempo och jag fokuserad på att hålla mig nära, dvs ej längre bort än 10 meter från henne. 

Sen upp och springa 4 km på klippor, grusstig, stenkross, rötter och lite annat och sen i havet igen för nästa 400 meter. 

Jag kan säga så här: När jag äntligen fått upp värmen när vi sprang så var det ju dags att hoppa i plurret igen! 

Well, det gick fint att simma i kjol och skor och nu ska vi bara matcha ihop våra outfits inför fredagens lopp. 

Ni hejar väl på oss? Även om vi inte vinner vår klass så kanske vi vinner pris för snyggast outfit? ;-) 

Bara en och två veckor kvar!!!

Imon är det två veckor kvar till en av årets största utmaningar - Öloppet! 

För att ni ska förstå vad det är som jag tillsammans med Pata ska genomföra, klicka på kartan och följ den röda linjen: 

Ja, jag kan inte fatta det själv och när vi går i mål på Donsö efter ca 28 km löpning och nästan 5 km simning så vet jag att jag kommer att gråta av glädje blandat med smärta. Men berg är till för att bestigas, eller i detta fallet mer att hav ska simmas över och klippor springas på ;-) 

Fast jag har en utmaning till på lut som jag inte berättat om. Nästa fredag så ska jag göra något liknande nämligen Wet Rock Race. Det är oxå ett slags Ölopp men inte lika långt men där utmaningen ligger i att man inte får ha några hjälpmedel mer än simglasögon. På Öloppet så får man ha MÅNGA hjälpmedel (paddlar, simfötter, cyklop, dolme osv osv). Jag fick reda på loppet utav en av de som brukar springa på mina måndagspass (Mattias H) och efter att ha kollat i vänkretsen om någon var intresserad (Pata åker ju till Grekland imon) så lyckades jag få med mig bästa Louise. Vårt lag heter Team Loverunning och vi kommer simma och springa i, just det, KJOL! 

Så ja, det är ok att kalla mig galen - jag som egentligen "bara" är löpare och dessutom varit skadad ganska länge och nu ger mig på sådana här "galenskaper" MEN va f-n, att utmana sig själv på det här sättet är både skräckinjagande OCH adrenalinhöjande till max så LET´S DO IT! 

För övrigt så sprang jag ett test igår på mitt morgonpass. Ok, att testa sig själv på ett morgonpass kanske inte är det mest ultimata men jag gjorde det ändå. Jag värmde upp lugnt i två kilometer och sen sprang jag sex kilometer i ett tempo som var ca 80% av max, ett tempo som jag skulle kunna tänkas klara på maran. Tiderna blev 4:39, 4:38, 4:39, 4:39, 4:31 & 4:29. Man kan väl säga att det kändes bra och jag hade kunnat springa längre men stoppade mig själv. Sista kilometern drog det lite under foten och det kändes även av lite igår efteråt under dagen men idag är det borta. Sakta men sakta ska jag ta mig tillbaka och kanske, kanske jag den 4/11 klarar 42,2 km inte i 4:30 tempo men kanske 4:40, jag hoppas på det.

Nu blir det löpvila i två dagar och idag faktiskt HELVILA. Denna gången är jag smart, inte dum.  

Framåt, framåt

Ja, det går framåt. Speciellt med mina "kulor" och snart är jag nog redo att utöka min repertoar av basövningar. 

Löpningen går även den framåt och jag springer nu ca 45 minuter på asfalt utan problem. Inget direkt tempo än men jag känner mig inte stressad över det. 

Igår så testade Patrik och jag att tillsammans simma i våtdräkt och skor i Sisjön (insjö i västra Göteborg). Jag kan säga så här: Det kändes mycket konstigt att simma med skor och blickarna vi fick när vi direkt började springa i våra våtdräkter när vi kom upp vid en badbrygga var ganska "förvånade". Jag är glad att jag inte var själv om man säger så. Nu åker Pata till Grekland och jag stannar kvar här hemma men vi ska träna på båda två. Nu har vi i alla fall testat utrustningen inför Öloppet. På två veckor tror jag att vår utveckling kan gå framåt rejält så nu gäller det att hänga i. Främst med simningen då. 

För sonen gick dock inte så mycket framåt när han idag fick tillbringa 3,5 timme med mig på min arbetsplats. Efter det fick jag muta honom med en "present" + att vi åkte och badade i mina föräldrars pool. 

Å framåt kanske det inte heller går med min solbränna. Benen känns fortfarande ganska bleka även om jag nästan enkom springer i kjol även om det inte är speciellt varmt. Här bild strax innan min rehabmorgonjogg imorse och visst är benen lite bleka?

Well, allt kan inte gå framåt...

Två gånger...

...kröp Tine och jag under detta nedfallna träd idag! 

Ja och om man gör detta två gånger så springer man alltså två varv på en av "mina" slingor i Änggårdsbergen och det blev idag 26,35 km - PÅ EN MÅNDAG!!! 

Fast jag tror att det är längre än så, mer åt 30 km. Jag menar när GPS:en mäter så gör den ju det med viss fördröjning och mellan senaste punkten den mätte sist och tar den verkligen hänsyn då till höjdmetrar, eller jag menar den mäter kortaste sträckan mellan två punkter och om det går upp och ner så blir ju detta egentligen längre, eller hur? Har jag fattat det rätt så tar den senaste Garmin modellen (min är inte den senaste utan snarare den äldsta som finns typ) hänsyn till detta varför uppmätt sträcka blir mer exakt. Speciellt om man springer upp och ner som man gör i terräng. På platten spelar det ju ingen roll alls. Well, jag tänker inte köpa en ny GPS än men det hade varit intressant att veta hur långt vi EGENTLIGEN sprang idag. 

I slutet av passet var jag så muskeltrött i benen som jag ALDRIG blir på platten. Det kändes som om jag kört ett hårt benpass med fokus på baksida lår, rumpa och vader. 

Det är så mycket roligare och går så mycket fortare att ha sällskap på sin runda och munnen går i ett på mig! Den enda person som skulle kunna slå min munsvada är nog bäste Claes W (eller hur Claes?). Stackars Tine har nog sår i öronen nu och behöver MINST en vecka på sig för att "läka" ;-) 

Imon ska det bli lite specialträning med någon som oxå har "talets gåva" (inte Claes dock)! Fast imon kommer det nog inte finnas så mycket utrymme för "tjöt", hahaha - jag återkommer om det! 

Det blir inte alltid som man tänkt sig...

För ett år sen bestämde jag mig för att kliva upp på maratondistansen och premiären skulle ske på Jubileumsmaraton den 14 julli tillsammans med bästa Suzanne och Lena. Men ödet ville annat och därför står jag idag inte där på startlinjen och brevid nummer 2260 kommer det stå DNS (Did Not Start). 

Jag stod länge i valet och kvalet om jag skulle åka upp ändå men bestämde mig för att avstå. Det skulle göra för ont i hjärtat att vara där och påminnas om den lyckan jag kände förra året och som förvandlats till sorg. Sorg som dock går att bearbeta och som stärker mig. 

Marapremiären kommer att bli om några månader istället i en annan storstad och då kommer jag att springa OAVSETT fotstatus, så är det bara! 

Så alla ni som springer idag - hoppas ni får en once-in-a-lifetime-experience! Och ni kvinnor som springer, var stolta! Betänk att det för hundra år sen inte stod en enda kvinna på startlinjen. Det tog ett bra tag innan vi fick vara "med i matchen". 

Summa sumarum: Idag känner jag ingen sorg i Göteborg (á la Håkan Hellström) utan jag känner kärlek - kärlek till livet och löpningen och som bevis på detta kan ni se hur jag blivit brännmärkt (på handdukstorken i veckan) - ja, visst är det ett hjärta <3

Nä nu orkar jag inte vänta längre...

...utan det får bli ett kok:

Ha en fin fredag ;-) 

Vad f-n är det jag tackat ja till?!

I måndags så tog sonen och jag båten ut till Brännö för att bada. Vädret var väl så där och när vi kom ut så blåste det ganska bra. Vi hittade till badstället och först då började jag inse UTMANINGEN att simma i öppet hav...

Sonen frågade om det var här jag skulle simma på Öloppet och jag harklade fram ett ja. Sen när jag fick vara manetvakt förstod jag det där med regeln att man måste ha våtdräkt. Började tänka i banor om att jag nog skulle skaffa en lång i alla fall och att jag skiter i om jag blir varm när jag springer.

Jag insåg där och då att detta är den största utmaning jag gett mig på och det är först nu som jag inser vad det var jag tackade ja till i februari.

Men jag väljer bort rädslan och tackar istället bästa Patrik att han vill göra detta med mig och tror starkt på att vi kommer att klara det. Jag hoppas våra familjer kommer att stå och ta emot oss när vi går i mål på Donsö efter 28,2 km löpning och 4,8 km simning och tar hand om oss i färjan på väg hem....

                                                             Färjan på väg hem i måndags

Dammat av de gamla trotjänarna

Ja idag är första dagen på min semester (även om jag vet att jag redan imon måste vara på kontoret en stund på förmiddagen) och jag började den med att ta mig en morgonjogg med de här gamla trotjänarna:




Newton Distancia Racer. Jag kommer faktiskt inte ihåg när jag sprang i dem sist. Jag sprang väldigt mycket i Newton´s upptill förra året då jag började springa i tunnare skor. Newton´s är de skor som "hjälpt" mig mest i min löpning då jag är en framfotalöpare och mitt pb på halvmaran i Visby 2010 1.31 sprang jag i dem. Även mitt pb på Varvet förra året på 1.32 sprangs i ett par Newton´s. Men nu senaste året har de känts "tunga" och i våras köpte jag därför deras lätviktsracer MV2 som jag dock bara hann testa två gånger innan det var dags för rebabrunda nummer två för min fot efter Varvet. Efter dagens pass så känner jag samma som innan. Dessa skor, eller i alla fall denna modellen, har fyllt sin funktion för mig och jag kommer nog inte springa i dem mer, de är för tunga. Jag rekommenderar dem dock fortfarande till de som vill ha en medeldämpad sko som befrämjer forefoot- midfoot landing. Det får bli MV2 nästa gång. För även om jag inte springer fort nu så har mina fötter vant sig vid lätta skor och det blir jobbigt att lyfta fötterna när man får ett par tyngre skor på sig. Dock vet jag att jag måste hitta en slags mellansko för maran för den kommer jag inte klara att springa i ett par lättviktsskor. Eller så får jag helt enkelt träna mot det, vi får se.

Vad gäller övrig utrustning så kanske några sett bilden på kjolen jag hade på Varvet i senaste svenska RW på sidan 45:




Hade faktiskt på mig den nu imorse på morgonjoggen :-)

Efter morgonjoggen så körde jag 20 minuter med mina "kulor". Det får räcka för idag tycker jag.

Igår simmade jag 35 minuter i våtdräkt i Härlanda Tjärn. Blandat bröstsim och crawl. Sen fick det räcka för jag började frysa och "vakten" = min son, som satt på bryggan tyckte det rörde sig lite väl skumma typer där runtomkring och jag kan hålla med.

Ha en fin måndag, oavsett om ni har semester eller ej :-) 

En katt bland hermelinerna?

Ja, eller vad tycker ni om den lilla kettlebellen som står till höger?




För det första så är den väldigt liten och så är den inte alls av samma fina och gedigna kvalitet som mina andra tre men så är den inköpt på Rusta för 149 kr ;-)

Varför då? Jo, jag försökte mig på clean and press (axelövning) häromdagen med min 8 kg och det funkade ok på höger men på vänster var det en omöjlighet. Så därför köpte jag en 4 kg kb på Rusta att börja med för att få in styrka och teknik innan jag kan börja använda min 8 kg.

Skrovligt handtag och färg som man ser kommer att släppa om typ en vecka men som sagt för 149 kr och en kula som jag förhoppningsvis bara kommer att behöva använda ett kort tag så är det helt ok.

Körde därför igår ett test och de första repetitionerna (speciellt på höger sida) kändes ju löjligt enkla men sen när jag kört några set så kändes det i axlarna ändå kan jag lova!

Igår sprang jag för övrigt en morgonjogg i Änggårdsbergen på 11 km. Fuktigt som tusan var det men tror faktiskt att det var ännu fuktigare idag på dagens långpass på samma ställe. 100% luftfuktighet och mycket svårt att andas. Våtbastukänsla, typ. Jag var så blöt/svettig efteråt att det nästan var som om det hade hällregnat. Glad är jag att jag hade sällskap av min väninna Tine på passet för annars kanske jag bara sprungit ett varv, nu blev det två och 25,25 km. Vi var båda så trötta efteråt att detta kan jämställas med att ha sprungit ca 30+ km på asfalt.

Nu Resorb och stödstrumpor innan resten av dagens aktiviteter tar vid! Ha en bra lördag! 

Magrutor är äckligt!

Ja åtminstonde om man ska tro sonen som efter att ha "hängt" med mig i källaren imorse när jag körde kettlebells och därefter fällde kommentaren: "Pappa, Mamma börjar få såna där magrutor. Jag tycker det är äckligt på tjejer. Fortsätter hon så här kommer hon snart se ut som en sån där body builder och de är läskiga!"

Hahaha.  

Här är i alla fall bild på den blivande body buildern strax innan hon stack ut på 30 minuter asfaltsrehab: 

Således blev dagens träning så här: 

- 25 minuter Kettlebells (rumpan, träningsvärk - IGEN!)

- 25 minuter TRX

- 30 minuter löpning varav 25 minuter på asfalt och 5 minuter barfota på gräs

Har faktiskt även badat i havet idag. Det var kallt but I did it! 

Läs gärna den här inspirerande artikeln av Madeleine som publicerats på jogg.se idag - den innehåller en film om uteträning som är grymt bra! Och ja, det är jag i Runningskirts-militär-outfit som är med till höger på bilden i artikeln :-) 

P.S. - Vad är det som händer med teckensnittet i det här inlägget? Försöker ändra men då blir det bara ännu värre! Well, sorry det går att läsa i alla fall! D.S. 

Provlöpning Risveden Terräng

Ja så var det då dags för provlöpning av Risveden Terräng banan.
Att jag ville göra det var mest för att kolla av banan igen och se hur mycket skogsmaskinerna "förstört" som man kunnat läsa en del om.

26 löpare hade samlats och gruppbild togs innan vi stack iväg:

                                         (bild lånad från Risveden Terrängs hemsida)

Det är intressant att springa en bana igen som man tidigare bara sprungit en gång på tävling och hur minnet spelar en ett spratt. Gruspartiet upptill det som kallas "väggen" var mycket längre än jag minns (men så sprang jag utan klocka på tävlingen). Jag trodde det var 4,5 km när det snarare var 6,5 km. Uppe på toppen kunde vi nu stanna och njuta av den underbara utsikten över flera sjöar innan vi sprang vidare.

Det var väl strax efter ca 8 km som min fot började knorra och jag drog ner på tempot och släppte den grupp av löpare som sprang längst fram. Fick istället sällskap av bästa Claes W och vi tjötade på i skogen. Vissa partier där skogsmaskiner varit framme för avverkning var riktigt svårsprungna och med mycket regn som det varit det sista så kan man nog kalla dessa partier för ren gyttja.

Pga av avverkningen så var det kalhyggekänsla på vissa partier och inte alls den där mysiga skogskänslan som jag tyckte kännetecknade loppet när jag sprang det förra året. Detta är ju inte arrangörernas fel utan markägarnas "fel" eller hur man nu ska uttrycka det. Att avverka skog brukar man ju göra av en anledning och sen är det ju upptill markägarna att återställa så gott det går. Hoppas att detta hinner ske tills loppet och att regnet inte öser ner alltför mycket för då kanske man ska springa i stövlar istället? ;-)

I slutet sprang vi fel och lyckades hamna strax under 19 km istället för 17,7 km men det gjorde inget mer än att man blev lite mer trött.

Tack till "arrangörerna" som fixade vätskestation ute i skogen vid 11 km och sen även efteråt.

Tack till Patrik som var min följeslagare delar av banan men främst bästa sällskapet i bilen.

Tack Claes att du hjälpte mig upp när jag fastnade i en rot i gyttjan och stod på näsan :-P

Skorna (Icebugs Anima) var rejält gyttjiga efteråt och luktade verkligen inte mumma:


Å tack Risveden att du gav mig en fin blodblåsa som minne:


Foten annars då? Jo, jag har nu varit smärtfri när jag vaknar i nästan en vecka. Men igår kände jag direkt när det drog under foten och slog av på tempot. Idag var jag inte helt smärtfri när jag vaknade så idag blir det vila så att jag åter är på banan imon.

"Inga ballerinafasoner i skogen, ok?"

Ja, imon ska jag provspringa Risveden terräng igen tillsammans med flera andra entusiaster - kul!

Att jag skulle vinna i år igen tror jag kommer bli en omöjlighet pga min fotskada :-(

Läs gärna intervjun med mig inför årets lopp som ni hittar HÄR! 

Så här såg det i alla fall ut förra året:

En strimma hopp

Egentligen skulle dagens inlägg handla om hur jag simmat fram och tillbaka i den här sjön:




Norra Långvattnet som den heter. Där befann jag mig idag vid lunchtid med två duktiga multisporttjejer som jag känner och en kille (som jag träffade första gången idag). Jag har en del att träna på om man säger så och jag bannar mig själv att jag inte börjat träna crawl innan utan harvat på med bröstsim och ryggcrawl. Well, jag blev verkligt inspirerad när jag såg dem simma runt hela sjön medans jag ägnade mig åt att så gott jag kunde simma fram och tillbaka. Ca 75 minuter höll vi på och sen kände jag inte mina fötter och höll på dratta på ändan på väg tillbaka till bilen.

Men som sagt, trots detta bra simpass så är det idag på julis första dag något annat som jag vill skriva om främst.

Idag har jag nämligen sprungit på asfalt för första gången på över en månad. Kanske för tidigt kanske en del tycker men förra veckan var en vändpunkt så jag kände att det var dags. Jag snörade på mig mina tunna Merrell Pace Glove för jag ville verkligen känna hur jag sprang och satte ner foten. Jag gick utanför vår dörr och ut på gatan och kände hur rädd jag var. Jag ville nästan inte börja springa så mycket tog det emot av rädsla.

De första stegen var så försiktiga så försiktiga, nästan som om jag sprang på äggskal som jag inte ville krossa. Sen släppte det lite men jag höll tillbaka. Det drog i höger vaden men det var nästan bra så att jag kunde fokusera på det istället för att känna efter för mycket.

Efter en kilometer i 6:30 (!) tempo så började jag nästan gråta utav glädje och de som mötte mig på trottoaren måste nog trott att jag var grymt ledsen över något när jag i själva verket var glad.

Jag sprang till en milstolpe i mitt liv och stannade till:




Ni vet den där gravstenen inne på Västra Kyrkogården som ropade på mig för några år sen och som är del av mitt mantra (Stark-Frisk-Snygg) och som för alltid kommer vara en upplevelse som jag kommer ta med mig livet ut. Jag tyckte det var passande att använda detta som vändpunkt idag på min runda. För i mitt hjärta hoppas jag så innerligt att dagens pass var en vändpunkt. Ett pass jag kommer att minnas lika mycket som det där vårpasset för tre år sen.

Planen var 25 minuter på asfalt och sen avslutningsvis 5 minuter på gräs. Så avslutningsvis så stannade jag till vid gräsängen nära där vi bor och sprang runt, runt de sista 5 minutrarna av passet och brydde mig inte ens över möjligheten att jag kanske skulle trampa på en humla då det fanns så mycket klöver i gräset då jag kände en sådan eufori i kroppen.

Sen gick jag de sista 150 metrarna hem barfota med skorna i handen. Jag var och ÄR så lycklig men vågar inte ropa hej än.

Snälla, snälla låt söndagen den 1 juli bli det datum som för evigt raderar det där dumma passet torsdagen den 8 mars. Håll tummarna för mig ni med, ok?