Swimrun för hela slanten!

Igår var sista gången på min open water-kurs i Sisjön för Simcoachen. Vi avslutade med swimrun och det var så kul att se att flera som inte testat innan blev bitna direkt!

Tack alla härliga deltagare som härdat ut i kylan som varit nu i juni. Jag önskar er stort lycka till med er träning och tävlande i sommar. 

Annars rullar min träning på och som ni förstår så är det löp och sim och löp och sim i kombo. 

Härligt att dra ihop andra swimrunners och köra pass ihop. Idag tex en underbar runda ute i Önnered/Ganlet tidigt på morgonen där havet låg spegelblankt, solen lyste, inga maneter och man fick nästan tårar när man sprang där ute på klipporna. Naturupplevelsen i swimrun i kombo att du tar dig fram helt för egen maskin över hav och land tilltalar mig enormt. Idag hade vi dessutom celebert besök av rapparen/atleten/vinkännaren/föreläsaren/swimrunnern/mångsysslaren Petter: 

Känns underbart att swimrun är en så inkluderande sport där man kan mötas på en parkering vid havet och bara köra. Prestigelöst och vackert. 

Nästa tävling på tapeten för mig är Wet Rock Race nu i juli. En tävling där jag faktiskt gjorde min swimrundebut 2012 med Louise Johansson och vi kom tvåa efter att ha lett loppet men gjort ett felaktigt vägval och sen 2013 när jag tillsammans med Elenor Hjelm gjorde ett bättre vägval och vann. I år kör jag med min goda vän och Simcoachen-kollega Anna Rosén Rösiö som precis som jag 2012 gör debut i swimrun. 

Vill ni läsa vår lagpresentation så kan ni göra det HÄR! 

/Eva 

Race report Team PowerWoman - Utö Swimrun

Min teampartner i swimrun Maria skadade sig i en cykelolycka IM Mallorca 70.3 i början på maj och att hon skulle bli "frisk" till swimrunpremiären Utö Swimrun var ju inte realistiskt.

Först planerade jag att skippa loppet men Maria tyckte att jag skulle köra med en annan partner då det är ett grymt kul och utmanade lopp.

 

Efter några rundor fram och tillbaka så föll det sig så att jag fick möjlighet att köra i Team PowerWoman då Anna som anmält detta lag och var lagledare bestämde sig att istället springa Stockholm Marathon. Så då stod Lisa och jag där som en ny konstellation.

 

Lisa hade inte kört någon swimruntävling innan men är van löpare och simmare. Hon simmar faktiskt ute året runt!

 

Så jag åkte upp redan på fredagen så att vi kunde träffas och köra en liten runda för att stämma av. Inte trodde jag att vi skulle springa Karlavägen ned så här:

 

 

Än mindre att vi skulle simma i Djurgårdsbrunnskanalen:

Men det gjorde vi! Och många blickar blev det!

 

Lördagen fixade vi lina och lite annat innan vi begav oss ut till Utö för övernattning där för att slippa gå upp i ottan på söndagen och ta färjan från Årsta Brygga klockan 07:30.

 

Vi umgicks och lärde känna varandra och meckade med det sista i vår race gear.

 

Så kom då söndagen och vår lagledare Anna dök upp som support efter att vi ätit frukost. Hon hade för övrigt även fixat med både mat till oss på fredagen och även hjälpt oss med annat så vi skojade och kallade henne för allt mellan materialare till vår personliga kock, hahaha. Fast det hon är allra mest är är en sann PowerWoman som dagen efter sitt maraton (som hon sprang med bravur i det sketväder som rådde) kom ut och cyklade runt under loppet och supportade oss längs banan. Vi som tävlade i hennes lag, Team PowerWoman.

 

Lisa och jag var glada, nervösa och peppade innan start och gav varandra lycka-till kramar. Vi skulle göra loppet med glädje och ha kul.

 

Då det var Lisas första swimrun hade vi sen innan bestämt att jag skulle dra på simmet (vi hade lina) och att löpningen skulle vi springa och känna efter hur det kändes.

 

Vi visste att det var kallt i vattnet, vi hade fått rapporter om 6-9 grader men kände väl att det inte skrämdes oss jättemycket. Blåsten var vi dock lite oroade över då vi under race meeting fick reda på att vi var "in for a bumpy ride", speciellt på utsidan av Ålö.

 

Och ja, a bumpy ride blev det. Redan på första simmet var det gropig sjö. På tredje simmet när man simmade i motvind och vågor så fattade jag att det skulle bli en svår resa för oss.

 

Simmen tog längre tid pga vinden och med det kalla vattnet på det så blev vi båda så nedkylda att det var svårt att få upp värmen främst i händer och fötter. Vi sprang båda mer eller mindre hela loppet med en känsla av att vara "runda" under fötterna då vi tappat känsel i dem. Händerna såg ut som prinskorvar efteråt pga den nedsatt cirkulationen pga kylan. Kände faktiskt efter halva loppet att det blev svårt att hitta draget i vattnet när händerna blev så "förlamade".

 

Lisa sprang på bra i skogen och jag försökte dra så gott jag kunde på simmen men de slet. Kände att jag inte riktigt återhämtade mig. Kanske att vi när jag kände detta skulle bytt och att Lisa skulle dragit mig på några sim så att jag kunde återhämtat mig men det går ju an att vara efterklok och när man inte känner varandra 100% så är det lätt att inte våga agera av rädsla för att "trampa den andra på tårna" eller ändra en redan bestämd plan.

 

Vi var trötta och slitna när vi gick på det långa gruslöpet som är i slutet och då fick vi båda plocka fram pannbenet. Efter det långa löpet fick jag kramp på simmet som följer. Det fick jag även förra året. Ni kan ju fatta varför. Muskler gör så när de är kalla, trötta och tycker att du ska stanna.

 

Bansträckningen var längre än förra året, då 29k löp och 3k sim i år 34k löp och lite mer än 4k sim, dvs totalt ca 39k vs förra årets 32k. Vi kan vara glada att de tog bort ett sim på 950 meter...det hade nog inte gått.

 

Värsta simmet var tredje simmet och sen simmet till Stora Sand. På simmet in till Stora Sand hade det nog varit mest optimalt att surfa in till stranden. Vågorna var 1,5-2 meter höga och vi var glada att vi hade en lina som höll ihop oss.

 

Hur gick det då sett till resultat? Jo, vi kom sjua i damklassen på tiden 5.35, ca en timme efter segrande damlag. Fast det var inte viktigt. Det var Lisas första swimruntävling och målet var att ta oss igenom på ett bra sätt. Att hon fick möta extra svåra förhållanden för att testa pannbenet ännu mer gjorde hennes prestation bara än mer beundransvärd.

 

Vi var båda jätteglada när vi gick i mål:

 

Jag var så glad och lättad att allt gått bra att jag glömde bort att krama Michael Lemmel (en av arrangörerna som alltid tar emot med en kram i mål). Skämmes Eva och jag rättade genast till detta så att ordningen var återställd!

 

Ser man till vårt lopp så höll vi genom loppet vår placering nästan hela loppet. Det tycker jag är ett bra totalbetyg:  

 

Stort tack till ett kanonarrangemang Micke och Mats!

Tack till alla funktionärer längs banan som alltid hjälper till och är så trevliga.

Tack alla medtävlande - alla som gick i mål igår är hjältar!

 

Mitt allra största och innerligaste tack till Lisa och Anna:

 

Lisa för att du var så grym och tuggade på. Speciellt i slutet. Tack för att jag fick vara med dig som team mate på din första swimruntävling!

 

Anna för all support och för att du är du.

 

#swimrunlove

 

Foto på alla bilder Anna Wretling

Göteborgsvarvet 2015

Ja, jag vet. Jag sa att jag inte skulle springa Varvet mer men ödet ville annorlunda.

Att ställa upp som löparsällskap när det tilltänkta löparsällskapet är skadat kändes rätt. Att jag fick en startplats av Göteborgsvarvet i startgrupp 18 och att jag under veckan fick hålla i Göteborgs Postens Instagram-konto, ja saker föll lixom på plats. 

Det var trångt, främst i slutet och vi fick springa på nedblötade och desintegrerade pappersmuggar och förstå att när man startar långt bak står det inte alls lika mycket publik längs banan och orkestrarna har slutat att spela MEN att få dela detta lopp med en god vän och när det är några hundra meter känna sig starkare än någonsin gjorde detta till mitt bästa varv någonsin. Inte sett i tid utan sett i total upplevelse. När jag visade Jenny min stad och berättade anekdoter om diverse saker vi passerade kände jag mig som en joggande guide. Och när jag passerar jag vet inte hur många människor som kämpar nästan helt oberörd så var känslan av glädje så stor och långt borta var den jobbiga tid jag hade i höstas och vintras. Precis i slutet tar min väninna Sara en bild som säger allt (se nedan). 

Tack Göteborgsvarvet, tack GP och tack fina Jenny! 

1.44:08 blev tiden för er som undrar.

Löparsnack goes swimrun

I söndags medverkade jag återigen i podden "Löparsnack". Denna gången tillsammans med Petter och hans fru Michaela. Självklaert pratade vi swimrun. 

Vi lyssna så kan ni göra det här:

http://loparsnack.libsyn.com/9-swimrun/size/2

(Kommer senare även i iTunes). 

/Eva 

Nu har jag fått nog!!!

                           

 

Där hänger den, min cykelhjälm på jobbet. Klarade mig idag också. Men det är fanimig nära VARJE dag. Vaddå nära? Jo, jag ska förklara för nu har jag fått nog!

 

Jag har tagit upp detta innan men tar nu upp det igen. Den rådande trafikmentalitet som råder i Göteborg är skrämmande. Varje dag när jag cyklar så är jag rädd för mitt liv. Jamen sluta cykla då kanske ni tycker. Men då har de ju vunnit. Ja, vilka är det som vunnit? Jo, de som totalt skiter i medtrafikanter och trafikregler. Det rör sig om gångtrafikanter, bilister men FRÄMST cyklister. Och nej, det handlar inte om att det beror på att vi har för få cykelbanor eller nåt annat. Det handlar bara om att de cyklister jag möter varje dag i trafiken när jag pendlar till jobbet eller transporterar mig till olika aktiviteter i stan inte bryr sig om följa de regler som finns. Det är så jävla respektlöst att jag blir så förbannad att jag snart kommer att explodera. Och tro inte att jag inte säger ifrån och påpekar detta och det jag oftast får höra då är att jag är: en jävla kärring, häxa, fitta eller något annat "trevligt". Bara för att jag påpekar att det är förbjudet att cykla mot rött, på trottoaren, mot enkelriktat, på ett övergångsställe osv.

 

Vad var det som hände? När slutade folk följa trafikregler?

 

Efter att sonen och jag sett en kvinna som blivit påkörd av en bil pga att hon cyklade rätt ut i en korsning (hon lyssnade på musik) och nästan själva blivit påkörda när vi gick på ett övergångsställe PLUS alla incidenter jag själv bevittnat så bestämde jag mig för att han inte får cykla i trafiken. Inte för att han inte kan trafikregler utan för att andra inte följer dem.

 

Ni må tycka att jag är kategorisk men cykla några kilometer på min cykel så ska ni få se. Funderar starkt på att montera en GoPro-kamera på min cykelhjälm för att dokumentera det jag ser. Och hade jag varit civil cykelpolis så hade jag kunnat ställa mig i valfritt gatuhörn en vardagsmorgon och kamma in böter på hundratusentals kronor. Ja, ni läste rätt! Läs här:

 

- Kört cykel utan belysningen tänd vid mörker: 500 kronor.
- Kört cykel i fel typ av körfält: 500 kronor.
- Otillåten skjutsning på cykel (både förare och passagerare får böta): 500 kronor.
- Inte gett tecken vid sväng: 500 kronor.
- Hållit för kort avstånd till framförvarande fordon med cykel: 1 000 kronor.
- Inte stannat för gående vid obevakat övergångsställe med cykel: 1 500 kronor.
- Cyklat mot rött ljus: 1500 kr

Får man cykla mot enkelriktat? Nej!
Får man cykla på trottoaren? Nej!

Väjningsplikt då? Om du vill vara säker på att du gör rätt när du korsar en väg ska du alltid iaktta väjningsplikt – den gäller nästan alltid. Om du däremot leder din cykel över vägen, gäller bestämmelserna för gående. Du får endast korsa vägen om det kan ske utan fara för den övriga trafiken. Det är inte förbjudet att som cyklist korsa en väg på ett övergångsställe, men övergångsstället är tänkt för gående och det är därför olämpligt att cykla där. Om du cyklar över ett övergångsställe har du alltid väjningsplikt både mot gående och mot fordon på vägen.

Källa: NTF och Transportstyrelsen

Idag kan man även läsa i Göteborgs-Posten att cykelolyckorna ökat sen elcyklar börjat användas mer och mer. För dessa personer cyklar för fort och händer något då så skadar man sig värre. Det som inte tas upp alls i artikeln och som faktiskt är mer relevant information enligt mig är att jag tror att anledningen till att folk skadar sig mer och mer i cykelolyckor inte bara handlar om elcyklar och fart utan att trafikregler inte följs. Mentaliteten att jag ska fram och andra ska minsann släppa fram mig genomsyrar det jag ser varje dag. Jag menar, när jag står vid ett cykelljus och står längst fram är det nästan ALLTID någon som kommer efter mig som bara ställer sig framför mig. Vi svenskar som är så bra på att köa annars, vad hände här? Tänk om man skulle göra så i matkön på ICA eller när man kör bil?

Vad jag förstått så delas det sällan ut böter till cyklister och Polisen har inte de resurser som behövs för att "sätta dit" cyklister. I Göteborg finns det bara en cykelpolis. Jag tror faktiskt att det är böter som behövs för att folk ska skärpa till sig.

Jag vet att jag kommer få kommentarer på detta om att det minsann finns bilister som beter sig som idioter, gångtrafikanter som har ögonen nere i mobilen, personer med barnvagnar i bredd på cykelbanan eller gångare som går rätt ut i gatan som inte heller bryr sig om gängse trafikregler men ursäkta min åsikt står fast; det är inte de som är det största problemet.



 

Test av swimrunskor i regi av Löplabbet

Förra veckan var jag med och testade skor för swimrun i regi av Löplabbet.

Kolla filmen och läs artikeln HÄR! 

Löparens hjärta - bokrecension

Jag älskar att läsa personberättelser ur verkliga livet. Så när jag fick frågan om jag ville läsa Markus Torgebys bok "Löparens hjärta" så tackade jag genast ja. 

En kille som älskar havet (uppvuxen på Öckerö) och som bott ensam i djupaste skogen i en kåta och som älskar att springa - ni fattar väl att jag som älskar hav, skog och löpning skulle bli fast direkt i denna berättelse? 

Texten flyter fint och är väldigt rak och ärlig. Inte för mycket krusidullande utan mer precist och rakt på sak. Jag känner mig hela tiden närvarande som läsare och när jag läser om när Markus springer upp på toppen i Änggårdsbergen och ser ut över Göteborg och i horisonten ser havet så börjar jag nästan gråta av igenkänningsfaktor. Även hans känsla och fascination för det kalla havet som omsluter honom när han fridyker slår an i mitt västkusthjärta. 

Jag skrattar när han berättar om hur han och hans kompis springer nakna upp och ned för Avenyn med Polisen i hälarna och jag känner rädslan när han i mörkaste skogen hela tiden tror att någon jagar honom. 

Hans vilja att testa gränser som faktiskt går över gränsen när han tränar löpning i Tanzania får mig att fundera över mina egna gränser och vilja att utforska sig själv. Både fysiskt och psykiskt. 

I slutet av boken skriver han om det som träffar mig hårdast i hjärtat. Vår jakt på prestation och tider. Ett tåg han klev av och som jag själv känner jag oxå håller på att hoppa av: 

"Min räddning blev när jag hoppade av det fyrkantiga och tog bort det som är mätbart: sträckor,  hastigheter och tider. Det som triggar men hämmar många."     

Tack Markus för en mycket bra och ärlig berättelse. Jag önskar dig fortsatt lycka till på din resa! 

Vill du köpa boken så hittar du den HÄR!