Fit-Eva: Race report Team PowerWoman

Min teampartner i swimrun Maria skadade sig i en cykelolycka IM Mallorca 70.3 i början på maj och att hon skulle bli "frisk" till swimrunpremiären Utö Swimrun var ju inte realistiskt.

Först planerade jag att skippa loppet men Maria tyckte att jag skulle köra med en annan partner då det är ett grymt kul och utmanade lopp.

Efter några rundor fram och tillbaka så föll det sig så att jag fick möjlighet att köra i Team PowerWoman då Anna som anmält detta lag och var lagledare bestämde sig att istället springa Stockholm Marathon. Så då stod Lisa och jag där som en ny konstellation.

Lisa hade inte kört någon swimruntävling innan men är van löpare och simmare. Hon simmar faktiskt ute året runt!

Så jag åkte upp redan på fredagen så att vi kunde träffas och köra en liten runda för att stämma av. Inte trodde jag att vi skulle springa Karlavägen ned så här:

Än mindre att vi skulle simma i Djurgårdsbrunnskanalen:

Men det gjorde vi! Och många blickar blev det!

Lördagen fixade vi lina och lite annat innan vi begav oss ut till Utö för övernattning där för att slippa gå upp i ottan på söndagen och ta färjan från Årsta Brygga klockan 07:30.

Vi umgicks och lärde känna varandra och meckade med det sista i vår race gear.

Så kom då söndagen och vår lagledare Anna dök upp som support efter att vi ätit frukost. Hon hade för övrigt även fixat med både mat till oss på fredagen och även hjälpt oss med annat så vi skojade och kallade henne för allt mellan materialare till vår personliga kock, hahaha. Fast det hon är allra mest är är en sann PowerWoman som dagen efter sitt maraton (som hon sprang med bravur i det sketväder som rådde) kom ut och cyklade runt under loppet och supportade oss längs banan. Vi som tävlade i hennes lag, Team PowerWoman.

Lisa och jag var glada, nervösa och peppade innan start och gav varandra lycka-till kramar. Vi skulle göra loppet med glädje och ha kul.

Då det var Lisas första swimrun hade vi sen innan bestämt att jag skulle dra på simmet (vi hade lina) och att löpningen skulle vi springa och känna efter hur det kändes.

Vi visste att det var kallt i vattnet, vi hade fått rapporter om 6-9 grader men kände väl att det inte skrämdes oss jättemycket. Blåsten var vi dock lite oroade över då vi under race meeting fick reda på att vi var "in for a bumpy ride", speciellt på utsidan av Ålö.

Och ja, a bumpy ride blev det. Redan på första simmet var det gropig sjö. På tredje simmet när man simmade i motvind och vågor så fattade jag att det skulle bli en svår resa för oss.

Simmen tog längre tid pga vinden och med det kalla vattnet på det så blev vi båda så nedkylda att det var svårt att få upp värmen främst i händer och fötter. Vi sprang båda mer eller mindre hela loppet med en känsla av att vara "runda" under fötterna då vi tappat känsel i dem. Händerna såg ut som prinskorvar efteråt pga den nedsatt cirkulationen pga kylan. Kände faktiskt efter halva loppet att det blev svårt att hitta draget i vattnet när händerna blev så "förlamade".

Lisa sprang på bra i skogen och jag försökte dra så gott jag kunde på simmen men de slet. Kände att jag inte riktigt återhämtade mig. Kanske att vi när jag kände detta skulle bytt och att Lisa skulle dragit mig på några sim så att jag kunde återhämtat mig men det går ju an att vara efterklok och när man inte känner varandra 100% så är det lätt att inte våga agera av rädsla för att "trampa den andra på tårna" eller ändra en redan bestämd plan.

Vi var trötta och slitna när vi gick på det långa gruslöpet som är i slutet och då fick vi båda plocka fram pannbenet. Efter det långa löpet fick jag kramp på simmet som följer. Det fick jag även förra året. Ni kan ju fatta varför. Muskler gör så när de är kalla, trötta och tycker att du ska stanna.

Bansträckningen var längre än förra året, då 29k löp och 3k sim i år 34k löp och lite mer än 4k sim, dvs totalt ca 39k vs förra årets 32k. Vi kan vara glada att de tog bort ett sim på 950 meter...det hade nog inte gått.

Värsta simmet var tredje simmet och sen simmet till Stora Sand. På simmet in till Stora Sand hade det nog varit mest optimalt att surfa in till stranden. Vågorna var 1,5-2 meter höga och vi var glada att vi hade en lina som höll ihop oss.

Hur gick det då sett till resultat? Jo, vi kom sjua i damklassen på tiden 5.35, ca en timme efter segrande damlag. Fast det var inte viktigt. Det var Lisas första swimruntävling och målet var att ta oss igenom på ett bra sätt. Att hon fick möta extra svåra förhållanden för att testa pannbenet ännu mer gjorde hennes prestation bara än mer beundransvärd.

Vi var båda jätteglada när vi gick i mål:

Jag var så glad och lättad att allt gått bra att jag glömde bort att krama Michael Lemmel (en av arrangörerna som alltid tar emot med en kram i mål). Skämmes Eva och jag rättade genast till detta så att ordningen var återställd!

Ser man till vårt lopp så höll vi genom loppet vår placering nästan hela loppet. Det tycker jag är ett bra totalbetyg: