Ja så kom då äntligen långfredagen och det inplanerade långpasset på asfalt avverkades i gott sällskap. Det var Robban (som jag sprang 31 km den 31 mars förra året), Robbans kompisar Tommy och Peter åsså jag och de här två tjommarna:
Lena, aka Gasellen och Claes W aka Mr Jogg. Kortet är taget precis när vi klarat av 25 km i sub5 fart. Peter hade avvikit innan då han inte kände sig så bra och Robban och Tommy körde ett extra varv runt Slottsskogen så att de fick ihop ytterligare 3 km.
Underbart kul med sällskap men jag märker att min kropp inte gillar asfalt längre. Dessutom så hade jag tråknat ut om jag inte hade haft sällskap. Det montona matandet som blir på platten tilltalar mig inte och jag inser att detta året nog kanske blir sista året som jag tävlar på det underlaget. Jag har känt detta ett tag nu och är glad att jag valde New York i år för nästa år vet jag inte om jag skulle ha lust.
Lena sprang för övrigt i den nya "Hälle-kjolen" eller Dansk-kjolen som Tine kallar den. Igår fick jag så äntligen min leverans i alla fall:
Kommer ju passa det polkagrisrandiga Hälle-linnet perfekt! Åsså röd/vit/svarta Adios till det, hehehe.
Idag har jag faktiskt helvilat. För imon blir det nya kilometrar på asfalt. Annat sällskap och annan runda. Mina vader och höfter knorrar lite så jag lyssnar.
Annars är den händelse som varit i fokus idag hemma hos oss att Leksands IF nu äntligen är klara för Elitserien. Även Göteborgare kan vara supporters till ett dala-lag. Se bara hur toalocket ser ut på vår gästtoa:
Idag är det två veckor till avresan på simlägret som jag ska till på Playitas i regi av Simcoachen.
Så igår var jag på Valhalla och hämtade min och Marias goodie bags. När jag kom hem hade även min nya röda baddräkt kommit (ja, jag vet den ser orange ut men den är röd):
Fina goodie-bags som var fina svarta tygpåsar med våra namn på etikett:
I påsen låg det bland annat den här t-shirten (svart och guld var genomgående ett tema):
Och här mer av innehållet; en vattenflaska, en keps, solspray och after-sun, energibar/pulver, penna, simglasögon från TYR, svartbadmössa med guldtryck, prover på diverse krämer, rabatt hos en frisör och jag vet inte allt:
Kepsen blev direkt konfiskerad av sonen och tur var väl det för jag såg inte klok ut i den, hahaha.
Ni kanske undrar hur det går med min simning? Ja, jag vet faktiskt inte vad jag ska svara på det. I fredags tyckte jag att det kändes som om det lossnat lite bara för att igår kännas totalt värdelöst. Ibland får jag till 50 meter som känns bra men vid nästa 50 meter så är det precis som om jag är nybörjare. Jag vet att Rom inte byggdes på en dag och jag måste jobba på mitt tålamod och att inte vara så hård mot mig själv. Jag har ju faktiskt aldrig crawlat egentligen. Började ju köra själv förra våren lite och tog min första PT-lektion i höstas. Sen gick jag den där helgkursen början december men då var jag så nere pga annat att jag inte riktigt kunde ta till mig den. Således kan man ju tänka att det är bra att jag åker på läger så att jag verkligen får en bra skjuts. Jag kan inte jämföra mig med de som simmat i flera år för det hade varit lika fel som att en nybörjarlöpare försöker jänmföra sig med mig som sprungit i flera år. Så jag fortsätter att nöta, nöta, nöta och hoppas på att det kommer att släppa. Lisa Nordén körde tydligen bröstsim när hon började med triatlon. Alla är vi nybörjare i början men med disciplin och tålamod kan man nå långt. Nunquam redono.
"I believe in pink. I believe that laughing is the best calorie burner. I believe in kissing, kissing a lot. I believe in being strong when everything seems to be going wrong. I believe that happy girls are the prettiest girls. I believe that tomorrow is another day and I believe in miracles."
"For beautiful eyes, look for the good in others; for beautiful lips, speak only words of kindness; and for poise, walk with the knowledge that you are never alone."
"I was born with an enormous need for affection, and a terrible need to give it."
"As you grow older, you will discover that you have two hands, one for helping yourself, the other for helping others."
"Living is like tearing through a museum. Not until later do you really start absorbing what you saw, thinking about it, looking it up in a book, and remembering - because you can't take it in all at once."
19 cm, försök slå det om ni kan! Vadmåttet tänker jag INTE avslöja, hahaha.
I fredags publicerades min krönika "Fast i bruset" på jogg.se. Kul att den fått så mycket kommentarer. Förstår att det inte bara är jag som lider av Internet-tinnitus. Kommer nu sätta upp "skärmtid" för HELA familjen, inte bara mig själv. Och som ni kanske redan märkt så bloggar jag inte varje dag heller.
Mattias Balkander (sportchef på Göteborgs-Posten) verkar även han ha något att jobba på efter att ha läst hans krönika i just GP idag:
Fortsätter på den inslagna tråden om media och har blivit uppmärksammad på att mitt inslag i Sex Veckor tydligen visats i Schulman Show på Aftonbladet. Lite intressant ihopklippt och vad var det som var så jobbigt kan jag undra? Det är ett program för ungdomar som är betydligt liberalare än vår generation. Well, kommer väl inte vara sista gången detta uppmärksammas...
Det går trend nu i att löpteknikträna och det ges ut böcker
som har lockande titlar så som ”Det perfekta löpsteget”. Den andra trenden jag
ser är traillöpning, eller terränglöpning som man kallar det på ren svenska.
Vi svenskar är mycket trendkänsliga och vi vill ”hänga med”.
Vissa saker klassas helt plötsligt som ”finare” än andra och det dyker upp
experter överallt som svampar i skogen i augusti.
Ett exempel på detta är hypen efter att boken ”Born to run”
kommit ut. Helt plötsligt skulle alla springa barfota och landa på framfoten.
Allt annat var bara fel och de som inte var frälsta dissades direkt av de
”upplysta”. Nu med några år på nacken så kan man notera följande: Det kommer
nya skador i följevattnet av denna trend då många inte haft en tillräckligt
lång övergångsperiod mellan sina ”tjockskor” och ”barfotaskor”. Dessutom finns
det bevis, filmanalyser bl.a., att alla elitlöpande långdistanslöpare inte alls
landar på framfoten. Myten att alla skulle landa på framfoten bara man springer
barfota är inte heller riktigt sann, det finns det filmbevis på också…
Alla vill ha en quick-fix och bli bättre och snabbare fort,
helst redan igår. Den ständiga jakten på det perfekta sättet att träna på och
nå resultat får oanade proportioner nästan i klass med jakten på den heliga
Graal.
Med det finns ingen exakt formel. Det finns vissa fysiologiska
aspekter på hur kroppen svarar på träning men så kommer det fram fall där någon
gjort precis tvärtom och nått ett bra resultat. Så jakten fortsätter och vi
luras ständigt att testa nya ”genvägar”. Men tyvärr så finns det inga genvägar.
Jag kommer ihåg vad Oprah Winfrey sa inför sin stundande 50-årsdag för några år
sen när hon mer slimmad än innan visade upp sig i sin talkshow och någon
frågade efter hennes framgångsformel. Hon svarade:
”Believe
me, there are NO short-cuts! Had there been, I would have taken them gladly!”
Eller som jag brukar säga: Hard work pays off. Always.
Kroppen har en enorm kapacitet och anpassningsförmåga. Den
är smart och strävar efter att göra allt så ekonomiskt som möjligt. Så gör du
något tillräckligt länge och tillräckligt många gånger så förfinas din teknik
och ekonomi i utförandet automatiskt. Jag själv är ett levande exempel på
detta. Efter att ha testat mina värden på klinik för några år sen så vet jag
att jag gör av med MINDRE energi när jag springer i mitt komforttempo vs om jag
skulle gå!
Så när någon kommenterar min löpning och säger att det ser
så lätt ut (underförstått att de själva vill att det ska se lika lätt ut när de
springer) så är det faktiskt så. Flera års nötande av löpning har gjort att jag
förfinat min löpteknik och löpekonomi.
Men självklart har jag inte bara sprungit. Jag har
styrketränat, alternativtränat och även specifikt tränat löpteknik. Men målet
har alltid varit att bli en bättre löpare på sikt och huvudingrediensen har alltid varit att springa mycket. Jag har tränat delarna men
även helheten. Jag har även lärt mig att min kropp svarar jättebra på
mängdträning men mår dåligt om det blir för mycket kvalitet. I min närhet finns
det personer som har mer eller mindre samma kapacitet som jag men som INTE
klarar mycket mängd men kan kvalitetsträna mer och uppnå nästan exakt samma
resultat som jag sett i tid på t.ex en viss distans.
Sen jag utbildade mig till sjukgymnast och förvärvade en
massa kunskap om kroppen så har jag ständigt velat veta mer. Jag är en samlare
och då är det inte bara min stora samling av skor vi pratar om utan även mitt
samlande av kunskap. När jag tränar någon annan så vill jag självklart dela med
mig av min kunskap men jag försöker alltid betona att det jag säger kanske inte
alltid är den rätta vägen. Jag har under årens lopp förstått att jag kan mycket
men det gör mig inte till en expert utan mer en vägledare. Till syvende och
sist är jag faktiskt bara expert på min egen kropp, inte din.
Jag brinner för att den jag tränar ska vilja väcka sitt
intresse om kroppen och vilja veta mer så jag jobbar ständigt på min
pedagogiska förmåga för att kunna nå fram. För som vägledare handlar det ofta
om att förenkla saker som kanske är svåra att förstå. Jag menar vilken vanlig
person förstår instruktionen ”att släppa på i höften och bara rulla”? Är det
inte lättare när någon säger ”kicka dig själv i rumpan”?
Så mina five cents till att nå resultat blir: Ha tålamod i
din träning. Variera dig (träna annat, byt underlag, byt skor etc), kör några bra löpskolningsövningar kontinuerligt, börja hoppa igen (gjorde man mycket som barn) för att träna upp din egna stötdämpningsförmåga och
styrketräna som komplement. Gå inte på billiga tricks eller tillfälliga
trender. Investera för framtiden, tänk inte bara kortsiktigt. Rom byggdes inte
på en dag och tänk i banor som det bästa steget för mig, inte det perfekta löpsteget.
(Film på mig förra året i Active Challenge, filmat av Miranda Kvist)
När jag kom hem idag så lade jag bara posten som jag tagit in i en hög. Det var ganska mycket post och det var först senare som jag gick igenom högen. I högen låg ett paket. I paketet låg det ett brev:
Med brevet kom den här boken signerad (som jag faktiskt inte läst!):
Tack snälla Pocketförlaget och snälla Louise! Kommer ta med mig boken till Playitas dit jag åker om några veckor! Återkommer med recension!
Som ni vet så gillar jag att springa i skogen. Visst har jag trillat några gånger men faktiskt ALDRIG i några backar utan det har varit när det varit platt och jag för en kort stund slappnat av och tappat fokus.
I lördags så var det lite annorlunda när jag gjorde en megavurpa. Det var is på den stora stigen så Tine och jag tog oss ned i "diket" vid sidan av. Jag tog några steg ned, såg inte att det var is under löven och gled nedåt/bakåt med en j-vla fart. Med snabba reflexer som jag faktiskt fått av att springa just i skogen var det enda jag hann tänka på att skydda bakhuvudet och ut drog jag mina armbågar för att dämpa fallet. Ändå dunkade mitt huvud i och det lät som när man tappar något på ett hårt golv. Tine blev riktigt rädd och var framme som en skott. Jag reste mig upp, kände mig ändå ok och klev ur diket och förbi isen på stigen och vi fortsatte att springa. Hela tiden uppmärksam på hur jag mådde. Efter några km så gjorde även Tine en vurpa och vred sin fot och knä men kunde även hon fortsätta.
Efteråt såg båda mina armbågar ut så här:
Ok, kanske lite svårt att se på bilden men ni förstår nog armbågarnas stötdämpande funktion i fallet. Bulan jag fick i bakhuvudet var inte att leka med och det har de senaste dagarna varit svårt att sova då det gjort ont när det blivit tryck på bulan. Inatt var första natten som jag inte vaknade varje gång jag skulle vända mig.
Kommer detta göra att jag slutar springa i skogen? I think not! Dock blir jag påmind om hur glad jag är att jag har sällskap på mina längre rundor och att en av oss alltid har med sig telefon. Tack Tine att du fanns där!
Sen på söndagen så blev det ytterligare 14 km i terräng på F&S Göteborgsvarvsträning i Skatås. Där var dock bara sista biten runt Stora Delsjön i klass med terrängen som är i Änggårdsbergen. Det är mycket intressant att notera hur många deltagare inte är speciellt vana vid backar och gärna ligger och driver på när det är platt för att sen i backarna nästan inte klara att ta sig upp. Att hålla 5:15 min/km fart på platten vs i jobbig terräng är GANSKA stor skillnad om man säger så.
Trött var jag efter totalt 40 km lördag + söndag men på söndagskvällen när min väninna E skickade ett meddelande om lunchpass på måndagen så kunde jag ändå inte tacka nej. Vi träffas för sällan och att jag skulle klara av att gå på F&S Flex pass som jag brukar göra på måndagar med de där armbågarna och bulan i huvudet kändes inte som ett alternativ (man stöttar sig på armarna i många övningar och ligger på rygg i vissa andra och det hade inte funkat.).
Lite sliten bestämde jag mig i alla fall att göra mitt bästa och tog på mig ett par gamla trotjänare som hjälp, mina gamla Brooks Green Silence. Slitna är väl bara förnamnet på sulan som jag sen kollade efter passet:
Har ju sprungit en del km i dem på lösgruset som blir efter vintern och därför ser det ut som om någon tuggat på sulan. Två år gamla är de i alla fall och jag har två par till. Ett par som är lite för små (funkar bara på kortare pass) och ett par som är helt nya (lite för stora). Har alltid haft ett ambivalent förhållande till denna skon. Är den bra eller dålig? Är den mjuk eller hård? Sen har det ju inte hjälpt att jag ligger precis mellan två storlekar i just Brooks skor. Dvs antingen blir de lite för små eller lite för stora. Den lite för stora funkar ju på längre distanspass och där har jag använt skon ganska mycket. Skulle dock aldrig använda den på tävling, jag vill ha mer respons i sulan. Well, de ska ju sluta tillverka skon varför man kan hitta den till mycket bra pris just nu så att köpa ett par nu hade jag rekommenderat för det är en bra distanssko/mängdsko. Läs gärna denna hyllningstråden på jogg.se!
Hur gick passet då? Jo, första biten då vi inte hade motvind gick i ca 4:25-4:30 fart. Sen när vi vände och fick den där härliga motvinden så gick tempot ned rejält till ca 4:40-4:50. Summan i alla fall ca 12 km i 4:37 fart. Helt ok. Fast jag fick kämpa. Långt borta kändes det att jag om två månader ska klara 21,1 km i 4:15 fart men men det är två månader kvar! Tack bästa E för draghjälp och att du lade dig framför mig så att jag fick lite lä ;-)
Men dagen var ju inte slut med det. Det var ju även ett F&S-pass att ta hand om. Vinden hade tilltagit rejält under eftermiddagen men jag valde ändå att köra ett teknikpass under Älvsborgsbron. Kände mig som en stoppad korv med underställ under tightsen och sen mössan på det gjorde väl att man mer eller mindre även kunde klassificera mig som ett ufo:
Eller som sonen sa: "Mamma, den där mössan ser ut som en sån rasta-mössa!"
Idag blir det simning och sen ett företagspass i Skatås (backpass). Men imon blir det vila...
Hur går det för er då? Inga vurpor eller annat att rapportera?
