Plötsligt händer det?

Först och främst vill jag gärna förtydliga lite:

Jag har inte slutat med all medicinering för min astma. Jag har återgått till de mediciner som jag hade innan hela apparaten drogs igång i augusti efter att jag visat ett värde på 62% på min spirometri. Nu dock mycket högre dos.

Jag tål inte långtidsverkande preparat mot astma, vilket så klart är synd men jag tänker inte testa fler av dessa preparat då jag så tydligt påvisar biverkningar bl.a. i form av en allergisk reaktion (sällsynt biverkning, kanske en på 1000 personer "drabbas" men så jag har ju alltid varit unik, hahaha).

Det finns generella riktlinjer hur man behandlar astma och idag finns många bra preparat som inte fanns när jag en gång i tiden fick min diagnos. Nu vet jag ännu mer om de mediciner och alternativ som finns. Tyvärr kan jag inte använda mig av vissa av dessa mediciner utan får köra på det som funkar för mig. För en annan person kanske det är precis tvärtom. Det viktiga i kråksången är att tidigare så såg jag alltid min astma som ett hinder och under en period i tonåren så var jag faktiskt befriad från skolidrotten. Jag spelade även tennis som jag lade ned pga min astma. Sen när jag började träna mer i vuxen ålder och utbildade mig till sjukgymnast så valde jag aktivt att inte se den som ett hinder utan mer som en motivation att fortsätta med det jag gör och att visa att det går att träna kondition på en ganska hög nivå trots astma.

För jag har under många år varit besvärsfri (ett tecken på att man är rätt medicinerad och rätt tränad) och det är först i år som det känts motigt. Men inte i form av att jag påvisat astmasymtom utan mer att det känts tungt och det förstår jag ju nu berott på en lägre kapacitet pga undermedicinering för min nya träningsnivå.

Jag har nu tilltro att jag kommer att komma tillbaka till samma nivå som jag haft innan, ca 75-80%. Denna korta sejouren med test av nya mediciner lägger jag nu bakom mig och ser framåt. Jag vet att jag är stark och jag vet att min kropp är stark. Jag säger det igen, ger man bara kroppen tid, bra verktyg, återhämtning och rätt förutsättningar så anpassar den sig.

Min högst egna teori om hur min kropp genom åren anpassat sig är: högre arbetspuls än de flesta och även ett högre blodvärde än de flesta. Dvs för att kunna syresätta mig när jag konditionstränar så har kroppen kompenserat min låga lungkapacitet genom högre arbetspuls och att öka antalet röda blodkroppar. Slutresultatet blir detsamma som hos någon som har en bättre lungkapacitet, dvs bra kondis.

Så igår så kände jag mig hoppfull och bestämde mig för att springa ett litet längre pass då jag faktiskt ganska omgående kände mig bättre efter den nya medicinjusteringen. Sagt och gjort. Två kilometer i jättelugn fart och sen lade jag mig i ett komforttempo. Ni vet ett sådant tempo där man känner att man kan hålla på hur länge som helst. Typ långpass-pratfart-tempo. Där man känner att man flåsar inte, man springer ekonomiskt och det bara flyter helt friktionsfritt. Eller som jag brukar kalla det: Effortless running.

Jag har inte haft ett sånt pass på länge men kände att det var dags för det. Kropp och själ kände sig redo.

Jag låter nedan bild tala för sig själv:

                            

När man springer en halvmara en tisdag på 1.43 på låg ansträngning då fattar man att nedförsbacken kommit. Tack kroppen, jag förstår nu att du bara behövde lite mer tid och lite annan medicin. Så. 

Back to basics

Jag börjar med en bild:

Inte någon jag tagit själv utan lånad från internet. 

Än vet jag inte i vilken wave/våg jag kommer att få starta. Förra året så skulle jag startat i första vågen efter eliten och jag skulle fått stå uppe på bron. Jag hoppas på detta i år igen. 

Nog "tjatat" om NYC nu och liten update istället om min astma. Igår träffade jag en ny läkare och det kändes bra. Han lyssnade och vi kunde diskutera bra om min problematik. 

Jag tål tyvärr inte långtidsverkande mediciner för astma. Främsta biverkningen jag får är att jag får en allergisk reaktion på dessa preparat varför det inte känns aktuellt att testa någon mer av dessa mediciner. Tråkigt så klart då detta kunde varit en väg för mig att bli bättre och bra för mig på sikt men då jag så klart uppvisar biverkningar så kommer detta inte vara ett alternativ för mig. Således kommer jag nu gå tillbaka till min tidigare basmedicinering men med ökad dos. Ny spirometri om ca 3-4 veckor för att se om jag blivit bättre. Några riktigt höga värden kommer jag aldrig få utan jag får vara glad om jag kan gå från 62% till ca 80% som jag haft innan. 

Ökad träningsmängd i år har gjort att min tidigare medicinering varit för låg och kroppen har inte hunnit anpassa sig riktigt. Med högre dos av min tidigare basmedicinering och att jag ger det lite tid kommer göra att jag om ett tag kommer att hamna ungefär där jag legat innan. Dvs kunna träna på som jag vill utan att känna att jag är trött och att alla pass är en konstant uppförsbacke. Så tankar om att jag kommer nå 140% och kunna flyga fram kommer aldrig att hända. Jag får göra det bästa av det jag har och om jag inte tränat kondition på den nivån jag gör så hade jag varit ännu sämre. När jag pressar min kropp så tvingar jag den att anpassa sig så gott det går. Och då menar jag inte att pressa den för hårt så klart. 

Visst kan det kännas tröstlöst och orättvist att min astma är svårbehandlad pga att jag reagerar så på vissa mediciner och istället för att sura för att medicin bara kan hjälpa mig delvis så inser jag återigen vikten av att träna för det är det jag kan påverka själv och bara jag ger kroppen tid att anpassa sig kan jag snart igen nå en nivå som är normal för mig. 

Jag vill passa på att tacka alla som engagerat sig för att hjälpa mig (ni vet vilka ni är, inga nämnda inga glömda). Det värmer i hjärtat att både vänner och "okända" vill hjälpa mig. Det kommer jag inte glömma. Tack, tack - det betyder så mycket ska ni veta! 

Öloppet 2013 - the movie

Så kom då Öloppets egen film om loppet i år.
Vi syns bara en kort sväng i starten men sen jag har jag faktiskt även lyckats identifiera oss på den första långa simningen. Längst till vänster är det två som kör egen bana. Kanske att även du kan hitta oss? ;-)

Filmen förmedlar en känsla om hur det är att göra ett sådant här lopp.
När jag tittade på filmen igår så kändes det overkligt. Har jag gjort det där? Och sen i slutet när resultaten rullar fram i bild så kändes det helt konstigt att se Marias och mitt namn där som vinnare i damklassen. Jag var tvungen att spola tillbaka och titta igen. Vann vi verkligen?

Vad som driver mig vidare, i år igen...

Ooooh, New York!
Ooooh, New York!

Grew up in a town that is famous as a place of movie scenes
Noise is always loud, there are sirens all around and the streets are mean
If I can make it here, I can make it anywhere, that's what they say
Seeing my face in lights or my name in marquees found down on Broadway

Even if it ain't all it seems, I got a pocketful of dreams
Baby I'm from New York!
Concrete jungle where dreams are made of
There's nothing you can't do
Now you're in New York!
These streets will make you feel brand new
Big lights will inspire you
Hear it for New York, New York, New Yooork!

On the avenue, there ain't never a curfew, ladies work so hard
Such a melting pot, on the corner selling rock, preachers pray to God
Hail a gypsy cab, takes me down from Harlem to the Brooklyn Bridge
Some will sleep tonight with a hunger for more than an empty fridge

I'ma make it by any means, I got a pocketful of dreams
Baby I'm from New York!
Concrete jungle where dreams are made of
There's nothing you can't do
Now you're in New York!
These streets will make you feel brand new
Big lights will inspire you
Hear it for New York, New York, New Yooork!

One hand in the air for the big city
Street lights, big dreams, all looking pretty
No place in the world that can compare
Put your lighters in the air, everybody say
Yeah! Yeah! Yeah! Yeah!

In New York!
Concrete jungle where dreams are made of
There's nothing you can't do
Now you're in New York!
These streets will make you feel brand new
Big lights will inspire you
Let's hear it for New York, New York, New Yooork!

Tröstlöst...

Försöker hålla mig positiv men just nu känns det ganska tröstlöst. Min nya medicinering ställer till med problem och jag blir bara sämre. Nu släpper min husläkare ansvaret och har bett om hjälp av en kollega som jag ska träffa på måndag. Jag har många tankar just nu ska ni veta men väljer att hålla dem för mig själv. Som sagt, det sista som överger en är hoppet.

Dock kan jag glädjas åt att premiären i Göteborg för F&S nya utepass Offroad gick galant! Deltagarna var grymma! Här ser ni två tjejer som har dragkamp om ett däck som var en av övningarna under passet:

                           

Hade gärna velat vara med själv men Maria O och jag fick istället peppa och styra deltagarna så att de verkligen kände sig helt slut och lite mörbultade efter ca 75 minuters duvning. För att läsa om de andra tillfällen och eventuellt anmäla er - KLICKA HÄR! 

Något som oxå gjort mig glad i veckan var att jag vann min senaste order hos Zensah! Tydligen så hade de en tävling att de valde slumpmässigt ut tre orders förra veckan som skulle få sina orders gratis! Och ja, jag blev en av dem! Jag hade beställt två nya sport-bh:ar. En röd och en svart (den gröna på bilden nedan hade jag sen innan): 

Annars är väl Zensah mest kända för sina färgglada compression leg sleeves. Jag har ett par röda, ett par rosa och ett par gula. Fast det jag gillar mest är faktiskt deras sport-bh:ar; mjuka men ger ändå stöd och axelbanden är breda och skär inte in. Rekommenderas. 

I helgen ska jag springa långpass både lördag och söndag. Det ena för mig själv och det andra i F&S regi i Skatås. För ja, jag kämpar vidare och fortsätter att hoppas även om det känns lite tröstlöst just nu. Än vill jag inte ge upp min dröm om NYC. 

DNS LL

Det blir inget Lidingölopp för min del i år. Jag kommer inte ta chansen att ta emot en tredje sån här:

                            

Silvermedalj. 

Någon av mina x antal kjolar kommer inte flyga fram som denna gjorde förra året: 

                           

Efter mycket tänkande fram och tillbaka, kommentarer från andra men främst att jag måste fokusera på en sak nu: Att få bukt på det här med min astma. 

Jag gillar Lidingöloppet och speciellt den långa banan. Förra året var jag på väg mot en kanontid men sprang lite väl fort första två milen och tappade mycket på sista milen. Året innan var det precis tvärtom; då tappade jag på de första två milen, främst pga magont och illamående mellan 10-20 km, för att sen springa den sista tuffaste milen snabbast av alla tre milen. Snacka om negativ split. Det året (2011) sprang jag helt utan klocka och prickade nästan min tid med så när på 30 sekunder. 

Att ta tåget upp och ned samma dag och springa 30k känns inte som något min kropp behöver just nu. Det kommer slita på min kropp för mycket och jag har pressat den hårt det sista. Jag vill inte riskera att missa New York i år igen denna gång pga min egen envishet och kanske dumhet. 

Så finns det någon som är tjej och som är intresserad av att köpa min plats i 1C, hör av er. Dock säljer jag endast platsen mot vetskapen att personen byter namn. Namnbyte är dessutom bara möjligt om man startar i samma klass och är samma kön. Således kan man inte köpa platsen om man är kille och vill byta till 15k tex. 

Men jag kommer igen nästa år Lidingö - mitt mål på sikt är att klara silvertiden för män, 2.15. 

Så nu fokus på att bli bra så att jag med lugn och ro i hjärtat kan starta på den där bron som man ser långt borta i horisonten på denna bilden tagen från Empire State Building förra året, just på dagen när maratonet skulle varit: 

                    

Så. Nu blir det bra. 

Race report Risveden Terräng 2013

Risveden Terräng är ett av mina favoritlopp. Inte bara för att jag lyckats bra prestatonsmässigt där utan även för att det är ett relativt litet lopp som är jättebra arrangerat och för att banan är så utmanande.

När jag sprang 2011 så var det ganska prestigelöst och jag tog det mest med en klackspark och kanske var det därför som det gick så bra. Kan ju även berott på att det då inte var ett så känt lopp så att det inte var så många duktiga som sprang men det låtsas jag inte om, haha.

Förra året så kände jag en liten press då jag ju vunnit och fick nummer 1 på bröstet. Jag hade haft en sommar med en fotskada men jag hade ändå kunnat springa och jag hade sprungit mycket i terräng. Jag kom tvåa och kapade min tid med en halvminut.

I år så har jag haft så många olika fokus och tävlat i så många olika saker att det har varit svårt att känna att jag kunnat hålla ett fokus. Inför nästa år så kommer det bli annorlunda. Jag kommer inte ha lika många fokus och jag tror och hoppas att jag kommer att prestera ännu bättre.

Så när jag fick reda på att jag i år igen skulle få äran att springa med nummer 1 på bröstet så kändes det kul och så klart en ära men samtidigt en viss tyngd. Jag jobbade mycket för två år sen att lägga prestationspress åt sidan men ibland dras jag med ändå. Strax innan jag ställde mig på startlinjen blev jag intervjuad av speakern. Jag försökte faktiskt hålla mig undan och hängde sista halvtimmen vid Tines bil. Jag ville inte ha för mycket uppmärksamhet. För innerst inne visste jag att jag inte skulle kunna prestera på topp. Det kan man inte när man bara har 62%´s lungkapacitet. Även om jag känt sista veckan att det blivit bättre så har det inte varit bra.

När jag så ställer mig på startlinjen, alldeles för dåligt uppvärmd, helt mitt eget fel så klart, så hör jag hur någon säger: "Kolla en kändis!" Jag är inte någon kändis. Jag ser mig inte så. Jag ser mig själv som en 42-årig tjej som på äldre dar lyckats bli en duktig motionär och som skriver en liten blogg med en "underfundigt" namn.

Starten går och jag rycks med i det snabba tempot. Sub-4 fart. 2011 och 2012 var det ok. Men inte nu. Jag känner redan vid km tre att mina lungor inte är med och jag drar ned på farten. Kombinationen av dålig uppvärmning och min astma som inte är helt rätt medicinerad gör att jag flåsar och frustar mer än någonsin. Många springer om mig och några tar sig tid att hälsa och byta några ord. De flesta är förvånade över att det går så långsamt och undrar varför det är så tungt. Jag blir lite ledsen inombords. Jag vet själv också vad jag egentligen är god för och var min kapacitet ligger och det är inte kul alls.

Vid km 6 ca så kommer i alla fall LOFTET/VÄGGEN och jag går. Eller jag sliter mig uppför. Strax innan så har Jogg-Niklas passerat och peppande sagt: "Kom igen nu tar vi loftet!" Sorry Niklas att jag inte orkade haka på. Väl uppe så stannar jag och tar dricka. Här ligger jag nu fyra. Jag har redan här tankar om att kliva av, det är för tungt men tänker att nu när vi är i skogen så kanske det blir bättre. Det blir det inte. Jag kämpar vidare men blir hela tiden omsprungen. Skogen som är mitt paradunderlag, speciellt utför. Vid ca 8 km så trampar jag rejält snett med vänster fot men lyckas snabbt styra upp foten igen och fortsätter. Killen bakom som ser skriker: "Ajajajajaj! Hur gick det? Det där såg INTE bra ut!" Dock är jag van vid att trampa snett så jag fortsätter. Det är inte foten som hindrar mig från att stå på mera.

Det är torrt och fint och det är bara på några få ställen som det är lite lerigt. De har även lagt ut fler spångar som man kan springa på i år. Det är en fin bana och jag gillar den här formen av löpning men idag så är det så tungt, så tungt.

Så kommer vi då ut ur skogen, ut på ca 1 km på grus. Grus där gruset är stora stenar. Det är nästan jobbigare än att springa i skogen och den här biten av banan är den jag gillar sämst. Ut sista biten på asfalt och här är jag nu så trött att jag även här tänker tankar på att bryta. Nåt som dock lyckas distrahera mig är en kille som springer väldigt ojämnt och ryckigt. Han går om, han lägger sig framför mig, ökar när jag försöker gå om, osv. Till slut är jag så irriterad på honom att jag är på väg att säga: "Du är nog den mest ojämna löparen jag sett på flera år!" Men jag biter mig i tungan. Jag vet inte vad han kämpar med för han flåsar nästan lika mycket som jag.

Så ser jag kyrkan. Kör ett litet ryck förbi och ser ryggen på en kille jag känner, Jesper. Jag blir så glad att se honom för när man är så nära gränsen att bryta ger det en trygghet att se någon man känner. Jag går upp bredvid och säger: "Kom igen nu Jeppe!" Vem trodde jag att jag försökte lura när det egentligen var det jag ville att han skulle säga till mig. Men han fattar direkt och han blir min räddande ängel (nu kommer tårarna när jag skriver för jag är så tacksam för att han var där då...) för nu känner jag att det är för mycket och jag är så nära lipen. Mina lungor vill inte mer och jag har här så hög andning att det inte är bra alls. Hyperventilering är nära och då finns det risk för kollaps. Men Jesper peppar; säger till mig att hålla uppe bröstet så att jag kan andas, att jag har ett fint steg, att det inte är långt kvar, att vi inte tar några fångar nu. Ja, jag kommer inte ihåg allt. De sista 1,5-2 km DRAR han mig framåt med sina ord.

Sista lilla backen innan man kommer upp på upploppet/målsträckan och här VILLE jag bryta. Det kändes som om det var en omöjlighet de sista typ 300 metrarna. "Sänk farten!" säger Jesper och på nåt sätt traglar jag mig upp för backen. Nu ser jag målet, det är bara sista biten på gräs kvar. Jag hör hur några hejar på mig i publiken men jag är borta. Jesper är en sann gentleman och släpper förbi mig och låter mig gå i mål före honom. Jag passerar målmattorna och sen tar jag några steg för att sen slänga mig på marken. Jag vill inte mer nu. Nu hyperventilerar jag rejält. Jesper drar upp mig och säger att här kan du inte ligga du måste upp och andas. Stående försöker jag återhämta andan och jag står och lutar mig mot honom. Vi går vidare en bit och jag börjar känna att min andning börjar återhämta sig. Jag känner att det här var på gränsen för mig.

Väntar in Maria och Tine som båda gjort bra lopp. Maria vinner D35 och Tine går i mål på en mycket bra tid med tanke på att hon hade sjukdomskänning innan och även känning av sitt knä efter halva loppet.

En jättetrevlig tjej som läser min blogg kommer fram och hejar. KUL! Sorry att jag i mitt konstiga tillstånd inte kommer ihåg vad du hette - skriv gärna i kommentatorsfältet så att jag vet!

Jag träffar några killar som gjort Öloppet och som jag följer på Twitter och det tas några kort när vi alla känner oss någorlunda återhämtade på parkeringen.

Tycker lite synd om Tine som hela tiden lyckas bli förväxlad med Maria. Inte så konstigt egentligen då både Tine och Maria båda är långa och blonda och hänger med mig, hahaha.

Nedan följer två kort på dessa mina två bästisar. Ni får gissa vem som är vem.                                    

                               

                               

När jag kommer hem är jag rejält trött. Inte ont någonstans alls och idag känns det helt ok i kroppen. Dock vet jag inte hur jag ska göra med Lidingöloppet. Jag vill inte utsätta mig för samma sak igen som jag gjorde igår. Visst jag kan ju springa lugnt men att åka upp och jogga runt 30k känns så där och är ju inte gratis heller.

Idag är det bara sju veckor kvar till ING NYC Marathon. Tills dess måste det här med min astma vara löst. Ok, att man inte springer 42,2k på max och det är väl det som gör att jag ändå känner en förhoppning att det kommer att gå vägen (jag klarade ju Stockholm i juni). Men tryggast hade varit att känna 100%´s säkerhet på att kroppen är ok. Jag fortsätter att leva på hoppet.